Part 12

I hvarje fall hade mitt första bref gjort ett mycket obehagligt intryck på henne, mest därför, sade hon, att hon fått en misstanke om att jag gått bakom hennes rygg och bearbetat G. under mina besök i Uppsala. Hon hade redan skickat mitt bref till en af sina systrar, så att hon kunde ej se, hvad som vållat missuppfattningen, men det var alldeles nog, att jag nu sagt, hvad jag menat. Bland de fel hon funnit hos mig, hade hon ditintills ej upptäckt hvarken bakslughet eller beräkning, snarare led jag af allt för stor öppenhjärtighet. Emellertid känner man ju hvarann i själfva verket så litet, att man ej kan vara alldeles säker, och då hon därtill oupphörligt tutats full af varningar, hade detta väl äfven i någon mån inverkat på hennes, som hon sade, omisstänksamma sinne. Hon hade i alla fall tänkt tala med mig och be mig vara litet mera försiktig i mina yttranden om G. och i hans och min samvaro, men afhållits därifrån, emedan hon tyckt det vara synd att komma med några missljud, och inte heller hade hon brytt sig synnerligen mycket om hvad folk säger. Hvad hon fruktade var, att det skulle gå därhän, att man öfverfölle hennes bror, och vore det än aldrig så obefogadt och lögnaktigt, så kunde det ändå störa honom i hans tillfrisknande. Det var först i julas hon fått reda på att några rykten voro i svang. En bekant hade råkat henne på gatan och gratulerat henne till att G. nu vore så frisk, att han kunde tänka på att gifta sig. »Fästmön bor ju hos honom på hospitalet», hade man sagt.

Hon hade blott kunnat försäkra, att det var lögn och stora sjöormen, och hade ej tänkt på det vidare. Emellertid hade ryktet envist hållit i sig med olika variationer såsom »fästmö, älskarinna och fruntimmer, som han har hos sig på hospitalet». Hon angaf värmländingar, som i denna sak bäst underrättade. Hon hade ingenting nämnt om dessa rykten till förmyndaren eller systrarne, men fann det klart, att hvad som angick G. var af så stort intresse, att det fort skulle sprida sig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Af detta bref fattade jag hufvudsakligast, att hon misstänkt mig för bakslughet och citerat grundlösa rykten, afsedda att kasta ett ovärdigt skimmer öfver min ställning till hennes bror. Det föreföll mig högst märkligt, att Cecilia i den djupa afskildhet, hvari hon lefde, skulle »tutas full» af dylika ryktessmidare, helst hon var en person, inför hvilken lömskt förtal borde gripa till flykten. Ju mer jag grubblade däröfver, ju sannolikare tycktes det mig, att själfva kringflygandet af nämnda rykten vore att förlägga till samma kategori som »den stora sjöormen» och att hon troligen drömt dem. Men eftersom de nu delgifvits mig, måste jag ju i hvarje fall räkna med dem och tillse, att såväl Gustaf Fröding som det läroverk, där jag arbetade, skyddades för det onda, de kunde vålla.

För att få hjälp vände jag mig till den af mina vänner, Cecilia utpekat som lämplig. Hon åtog sig att, så fort det behöfdes, ordna min ställning till skolan och skref därpå ett bref till Gustaf Frödings läkare, docenten Lundborg, relaterade de af Cecilia citerade ryktena samt utbad sig hans råd, huruvida mina besök på hospitalet skulle fortsättas eller afbrytas.

Bref från mig till Gustaf Fröding.

Stockholm Tegnérgatan 14 den 19 febr. 1904.

Jag minns ej, om jag sade dig, att jag denna söndag stannar i Stockholm och att du först nästa lördag eller söndag har det nöjet att se mig inträda i ditt gemak, käre Gustaf. Maria Stuart och Elisabet hålla dig ju sällskap i min frånvaro och jag hoppas, att äfven detta kvinnliga element måtte verka godt på dig.

Stockholmsluften verkar däremot ej alls godt på min hosta — — — —

Här sänder jag dig ett kort, som jag erhöll från fru van Eeden. Hon har en mycket svårläst stil, men jag tycker mig förstå — — att hennes svåger, som är gift med den svensktalande systern jag berättat dig om, har öfversatt en af dina dikter och ämnar fortsätta.

Naturligtvis skickar jag den begärda boken, vi kunna ej hindra människor att öfversätta dig.

Från Moskva har jag också haft bref i dag. Där råder stor upphetsning, och det är nästan lifsfarligt att gå ut på gatorna. »Gut und Blut dem Kaiser». Han själf lär sitta i Vinterpalatset och gråta bittra tårar. Han säges aldrig ha velat kriget. Jag skall ta med mig brefvet, då jag kommer skall du få läsa det själf.

Jag har försport g.... åh, du kan inte tro, hvilken hosta jag har, jag tror det är kikhosta.

Jo, jag har försport genom doktor S. att — lär vara betänkt på att söka upp dig nästa söndag. Hoppas du ej blir — — Du är så fin nu, just som du är. Ingen jag ser härute i världen är så fin som du.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag har fått många goda saker hemifrån. Wilhelm har skrifvit en rysligt dum vers på en papperskaramell.

I veckotal kommer han nu att gå och njuta af att han varit kvick. Gustaf — du måste hjälpa mig att ge honom det igen på hans födelsadag den 17 mars. Om vi kunde finna något rim på gasklocka.

Det är en vecka tills jag får se dig och för mig är det många dagar. En hälsning till dig från mig.

alltid din _I. B._

Cecilia hade samma dag skrifvit ett bref till mig, hvari hon sade sig vilja tillmötesgå min önskan, att i det som rörde min ställning till hennes bror vända sig till dennes afdelningsläkare, docenten Lundborg.

Och jag kunde vara viss om, försäkrade hon, att hon skulle tala med honom utan förutfattad mening, så som man resonerar med en läkare. Om jag hade undrat på tonen i hennes bref, så var den helt och hållet framkallad af tonen i mitt första bref. Hon visste sig aldrig ha haft en tanke på att »skilja» mig och G. utan hade alltid menat, att han och jag skulle råkas, som vi hitintills gjort, och om mina besök hos honom nu senaste tiden hade hon ej tänkt annat, än att vi blott för stundens nöje utbytte tankar och skämtade. Hade hon missförstått detta? frågade hon. Hon erkände, att hon ett ögonblick misstänkt mig att ha bearbetat honom i riktning att få allt mer och mer inflytande på honom och slutligen få honom helt och hållet för mig själf. Detta skulle hon ha kallat bakslugt eller något liknande. Men hon förklarade sig nu ej tro det, det skulle varit så stick i stäf mot hennes föregående uppfattning af mig, och utan bevis för motsatsen komme hon ej att frångå den.

Sedan hon sist skref till mig, hade hon haft bref från förmyndaren, som å sin sida var lika förolämpad som jag. Han ansåg, att jag ej tagit hänsyn till hans ställning som G:s förmyndare och som den där äger rätt att bestämma om hans angelägenheter. Han behöfde hvarken rådföra sig med henne, mig eller någon annan och hade blott att svara för förmyndarkammaren i Uppsala. Att han rådförde sig med henne och oftast rättade sig efter hennes mening var idel hänsynsfullhet.

Detta hade jag ej insett, menade han. Emellertid lämnade han åt henne — förutsatt, att hon _toge allt ansvar på sig_ — att ställa med G:s resa och där deras åsikter kunde afvika följa hennes. Hon skulle ingenting bestämma, förrän hon talat vid doktor Lundborg och de andra läkarne. Hon komme endast att ta hänsyn till G:s bästa, och kunde hon ej finna öfvertygande skäl å någondera sidan, skulle hon alldeles afsäga sig förtroendet, och förmyndaren finge då rådgöra med hennes systrar eller med hennes kusin Carl Agard eller handla oberoende, alldeles som han ville.

Angående de rykten, hon nämnt i sitt förra bref samt en del därmed sammanhängande, så ansåg hon sig frikallad att alls beröra detta eller något liknande oss emellan, sedan jag i dagens bref sagt mig ej fästa ringaste afseende vid dem. Hvad som därvidlag behöfde sägas, kunde hon afhandla med doktor Lundborg, efter jag skänkt honom mitt förtroende. Hon yttrade sin glädje öfver mitt val af rådgifvare i Stockholm och sade sig lita på denne persons rättskaffenhet och sunda omdöme samt betygade än en gång, att hon ej hyste något misstroende till min ärlighet och öppenhet blott i viss mån till mitt omdöme. Och det var ju blott mänskligt, ansåg hon, att hvad man mycket önskar, det vill man gärna anse klokt och välbetänkt.

* * * * *

I mitt svar till Cecilia bad jag henne vänta med något afgörande vis à vis brodern, tills den nyutnämnde öfverläkaren vid hospitalet tillträdt sin befattning, hvilket skulle ske om någon månad.

Detta sade hon sig i nästa bref så mycket hellre vilja lofva, som det hela tiden varit hennes afsikt, och G. ändå ej kunde resa, förrän det blef varmt i luften. Hon förhastade sig ej i allmänhet försäkrade hon, och allra minst då saken gällde hennes bror.

Det hade varit något mystiskt, en oklar punkt i min ställning i hela denna fråga, men hon var öfvertygad, att den berodde på ett missförstånd, som kunde utklaras och var därför glad att få tala öppet med doktor Lundborg.

Det vore bäst, menade hon, att nu ej vidare orda härom. Man kunde så lätt komma att strida om småsaker i stället för att se i stort, men jag skulle vara lugn, att fast hon i första rummet tänkte på sin bror, hade hon i andra också en tanke för mig.

Det efterlängtade svaret från doktor Lundborg kom och lydde.

Uppsala hospital den 24.2 04.

— — —

Med anledning af Edert bref ber jag få uttala som min uppfattning, att Fröken Ida Bäckmann utöfvat och utöfvar ett synnerligen godt inflytande på Herr Gustaf Fröding.

Han har blifvit gladare och mera tillgänglig än förr. Det lider knappast något tvifvel, att icke hon åstadkommit mycket härvidlag.

Det skulle vara en stor missräkning för Herr Fröding, om hon icke vidare komme hit. Därför bör hon komma som hon brukat.

Med utmärkt högaktning Eder _Dr H. Lundborg._

När jag åter stod inför Gustaf Fröding betraktade han mig forskande genom pince-nezen. »Har du varit sjuk?» frågade han, »vecken mellan dina ögon ha blifvit djupare».

»Sjuk, säger rent för litet», svarade jag leende, »det har nästan varit lifvet till låns; dock som skriften säger, sjukdomen var icke till döds utan .... ja, du känner citatets fortsättning».

»Ditt tal klingar grandiost ehuru ej alldeles otroligt», förklarade han, »men fortsätter du att citera bibeln, känner jag mig uppfordrad att sjunga: ’O vill du gå med till Kanaan’». Hans ansikte fick ett salvelsefullt uttryck och rösten en darrande, tunn klang.

Jag sjönk skrattande ned på en stol, jag visste knappast något roligare, än när han återgaf bönemötena i Kristinehamn.

»Hur mår Maria Stuart?» frågade jag därpå.

»Hon har stigit ned i sina fäders graf, hon fann mig ej nog temperamentfull».

»Då har du säkerligen ej gjort ditt allra bästa», förebrådde jag. »Det är, kan jag förstå, din olycksaliga lättja och håglöshet, som ställt till ofog mellan dig och den högättade dam, du skänkt din gunst».

»För andra gången i dag framkallar du bilden af min far», utbrast han. »Hur ofta förde han ej ordet håglös på läpparne, då det gällde mig. ’Du måste skaffa dig mera håg’, lät det. Liksom man skaffar sig håg själf. Det är väl något, som bör vara medfödt. Kan du kanske gå ut och köpa ett kvarter Frödingsvilja åt mig?» slutade han sarkastiskt.

»Hvem vet, om det skulle vara så omöjligt att uppbringa, exempelvis på apoteket ’Svarta Svanen’», skämtade jag. »Men för att nu återgå till din far, så menade han törhända, att man kan förslöa och förinta sin håg».

»Jag vet ej, jag tror, att _hans håg_ låg åt att predika för mig och föra strafftal på tungan, alldeles som hans ’bröder i Waldenström’». Jag läser för tillfället Adelskölds memoarer, däri han talar om min far ....»

»Jag har läst, att han kallar honom ’den bildsköne Ferdinand Fröding’», afbröt jag. »Har du något minne af denna skönhet?»

»Ja, den gjorde alltjämt ett visst intryck på mig, hur härjad den än slutligen blef. Adelsköld talar om hans kompositioner, men han tyckes ej veta, att det finns en hel opera komponerad af min far. Jag vill minnas, att någon har den i sitt förvar, fast jag ej kan erinra mig hvem. Hans röst har jag också hört prisas», fortfor han, »men för mitt minne står klarast de släpande andliga sånger han sjöng, och som voro mig förhatliga».

Vid mitt nästa besök underrättade oss en af betjäningen att »Herr Frödings syster åkt upp till hospitalet». Jag förstod, att hon besökte doktor Lundborg, och att hon ej skulle komma in till sin bror, då hon visste, att jag befann mig hos honom. Han tycktes ifrigt vänta henne, och frågade den återinträdande vårdaren, om han sett rätt, hvilket denne försäkrade.

»Längtar du efter henne?» frågade jag.

»Jag vet just ej, men jag finner det märkvärdigt, att hon ej besöker mig, då hon är här på hospitalets område. Längtar du efter henne?»

»Kanske», svarade jag, och tårarna stego mig i ögonen. Han drog mig tröstande intill sig.

Redan samma kväll måste jag resa till Stockholm, men hörde sedermera af doktor Lundborg, att han framhållit för Cecilia nödvändigheten att begagna sig af det gynnsamma inflytande jag utöfvade på patienten.

Mina förtrogna intalade mig, att Cecilia nu skulle skrifva ett tacksamt bref till mig med anledning af hvad jag gjorde för hennes bror, hvars tillvaro på hospitalet ditintills varit glädjelös, och att förmyndaren skulle skynda att söka ursäkta sitt i vårt tycke olämpliga beteende.

Förmyndaren lät ej med ett ord höra af sig, men från Cecilia mottog jag kort därpå ett bref.

Sedan hon talat med doktor Lundborg, sade hon, föreföll henne mitt förhållande i vår skism angående Gustaf Frödings behandling betydligt mindre gåtfullt än förut. Doktor Lundborgs åsikt var för henne lika oväntad som ny och egendomlig. Han hade nämligen yttrat, att mitt inflytande på Gustaf Fröding blifvit så stort, att han troligen ej skulle kunna förmås till något utan min mellankomst. Doktor Lundborg tycktes också anse detta som en synnerligen fördelaktig omständighet och ej förenad med någon slags olägenhet af något slag.

Dessutom var hans uppfattning af Gustaf Fröding, hans sinnesbeskaffenhet och karaktär en annan än hennes. Man kunde ju, medgaf hon, på ett kort samtal ej bilda sig någon riktig uppfattning af en person sådan som doktor Lundborg och bad mig därför skaffa henne några af hans skrifter, för att hon skulle kunna bilda sig ett omdöme om hans teorier beträffande sinnessjukdomar och deras orsaker.

För egen del hade hon alltid ansett, att Gustaf Fröding, så vidt möjligt, då han nu komme att lämna hospitalet borde skyddas för alla erotiska inflytanden och förvecklingar äfven, som hon uttryckte sig, sådana som voro af mycket oskyldig art. Att det längre fram, då han blefve bättre, kanske vore omöjligt, insåge hon ju, men då finge han själf ta risken. Hitintills hade hon ej haft den ringaste oro för mig. Hon hade tänkt, att förhållandet fortfarande varit sådant, jag själf alltid sett det och att jag funne mig däri utan några illusioner. Först efter mitt besök hos förmyndaren och min motvilja att lämna Gustaf Fröding ens på en kortare tid ensam åt en annans vård, hade hon börjat tänka sig en förändring i hans och min ställning till hvarandra. Denna förändring skulle hon, om den förefunnes, anse som en olycka. Emellertid ville hon ej göra mig ansvarig för, om detta skulle vara händelsen. Med den kännedom hon hade om doktor Lundborgs åsikter, måste jag, sade hon, tro hvad jag så gärna önskade. Hon för sin del kunde emellertid ej frångå sin uppfattning, som stöddes af doktor Göransson och professor Öhrvall. Då nu de båda hospitalsläkarnes åsikter voro vidt skilda, ansåg hon bäst, att såsom hon förut sagt, invänta professor S. låta honom någon tid sköta G. och sedan ge sitt utlåtande. Han var ju opartisk, hvilket hon ej kunde säga om sig själf, då hon ju hade en förutfattad mening.

Hon hade i alla händelser tänkt resa till Uppsala i början af april och kunde då tala med både den ene och den andre. Ingen ansåg det hasta med hennes brors förflyttning från hospitalet. Jag hade i mitt bref nämnt något om att man ej kunde behandla honom som en otillräknelig person, och ej handla utan att höra hans åsikt. Jag hade väl ej kunnat tänka, att det skulle komma ifråga, och ej heller hade det varit förmyndarens mening. Det enda hon velat hade blott varit, att han ej onödigtvis skulle oroas.

Men då nu frågan kommit till en kris och ovissheten var så stor, ansåg hon, att han gifvetsvis borde få full klarhet om de olika meningarne och själf afgöra. Hon visste, hur svårt det var för honom att fatta ett beslut, men under förhanden varande omständigheter, kunde det ju ej hjälpas, förklarade hon.

Nu skulle hon slå sig till ro och ej vidare tänka på detta, det verkade blott upphetsande, utan att lämna resultat. Hon bad mig äfven vara lugn och söka klargöra min ståndpunkt samt därvid ha i tankarne ej blott den närvarande utan äfven den kommande tiden. Själf hade hon alltid tänkt sig, att det skulle förbli som det varit, tills vi alla voro gamla och grå eller döda och borta. Men lifvet visade sig ej tåla stillestånd.

* * * * *

Den ovilja hon kände öfver doktor Lundborgs åsikt, skymtade alltför tydligt fram i brefvet, för att det skulle kunna skänka mig någon glädje, dessutom väckte det min harm, att hon tagit en af asylläkarnes fruar till sin förtrogna i den meningsskiljaktighet, som uppstått. Jag hade endast invigt doktor Lundborg däri, då jag ansåg det ligga utom de andras befogenhet att veta något om saken. Min känsla för Cecilias förhårdnade, och jag ville ej ens för mig själf erkänna den häftiga sorg mina desillusioner med afseende på henne vållade mig. Till något så klokt som att besöka henne för att bilägga missförståndet kunde jag ej förmå mig; det var som skulle jag sky att återse henne, sedan jag gjort den upptäckten, att hon var behäftad med mänskliga svagheter.

Min rådgifverska ansåg å sin sida ett besök i Södertelge olämpligt, det skulle bli resultatlöst för saken och blott trötta mig.

Jag hade gått mycket snabbt från stationen till hospitalet, det var något jag ville be Gustaf Fröding om, och som han genast måste göra, för att det ej skulle bli bortglömt.

»God afton, o Konung Ahasverus!» hälsade jag och blef ödmjukt stående vid dörren.

Som seden bjöd vid detta tilltal, räckte han mig cermoniöst sin blyertspenna.

Jag rörde vid udden och tog den plats han anvisade mig.

»Hvad fattas dig, Drottning Ester? Hvad är din bön, den vare dig beviljad och hvad din begäran? Gällde det ock hälften af riket, så skall den uppfyllas», citerade han med djupt allvar.

»Om det så täckes Konungen, och jag hafver funnit nåd inför honom, och det synes Konungen vara görligt och jag är honom välbehaglig, så må en skrifvelse utfärdas .....» — jag gjorde en välberäknad paus — »med en födelsedagsvers åt min svåger, däri vi rimma på gasklocka».

»Må ske», sade han leende.

Jag fick fram papper och grep blyertsen.

»Jag har sagt gasklocka, första rimmet var alltså mitt», påskyndade jag, »nu är det din tur!»

»I extas bocka», sade han blixtsnabbt, »nu är det din!»

»Trasdocka», försökte jag, men slog ögonblickligen armarna om hans hals för att få tröst vid tanken på de ledsamheter, till hvilka detta rim kunde ge anledning, om det olämpligt råkade i familjens händer.

»Hvar har jag min oförfärade drottning Ester?» frågade han och strök undan mitt hår för att bättre kunna se mig.

»Hon gick, just som vi började skalda», suckade jag, »och nu är det bara Ida Bäckmann — du vet hon, som skref så makalösa julrim. Föresten», fortfor jag triumferande — »antag att vi sätta gasklocka i midten, så är det ditt rim, som fattas».

»Tyvärr väntade jag blott, att du skulle vrida det därhän», suckade han, »skrif nu, så skall jag diktera!»

»O, Wilhelm, då för din gestalt af gasklocka Du ser oss i dag i extas bocka, Vill af rörelse sig din bas i din hals stocka!»

Han tystnade, och hans blick mötte glittrande min.

»Sjufaldt bättre gratulation finns då bestämt inte?» gissade jag.

»Jag vet ej, men sämre får man nog leta efter», bedyrade han.

Han betraktade mig länge under djup tystnad. »Hvad du dock leker allra bäst», återtog han slutligen, — »det är Delila med mig som Simson. Du lurar högst behändigt ut hemligheten af min styrka».

»Din styrka —» afbröt jag förvånad.

»Åh, ja, se ej så gäckande på mitt kala hufvud», förmanade han, »ditt eget visar starka ansatser att om .... tjugu år följa efter».

»Tyst», insköt jag brådskande, »talar du om det, kan jag vara flintskallig redan i morgon, och min hjässa mogen för din plan att uppdelas i fält för täflande plafondmålare .... Din styrka», upprepade jag eftersinnande — »den ligger ju i din apati ....!»

»Riktigt Delila, och det är den du stjäl ifrån mig».

— — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Bref till Gustaf Fröding:

Stockholm Tegnérgatan 14.

Käre Gustaf.

Du kan ej tro en sådan hög med skrifböcker jag har framför mig, och det ser hopplöst ut att komma till dig med lexikonet, som jag tänkt.

Inte heller vet jag hvar Karlfeldt bor, jag kunde eljes skicka upp det till honom. Jag har ryktesvis hört, att han ämnar sig till Uppsala någon dag i nästa vecka. Det ser ut, som om jag ej skulle få något bud till dig, förrän jag kommer själf söndag åtta dagar. Hoppas du har piskan (den af Nietsche anbefallda) i ordning då och begagnar den som en gentleman. Jag tycker om att höra klatschandet af den, då det kommer från din hand förstås.

I öfrigt vill jag säga, att vi ha ännu kallare här än du i Uppsala, och jag söker förgäfves erinra mig, hvad Nietsche säger om Entzückung und Kälte.

Här skickar jag dig samtidigt, hvad George Brandes sade om van Eedens »Lille Johannes». Om du ville lägga den tidningen i en låda tills jag kommer vore bra, jag ville om möjligt sedan skicka den till van E.

Jag beflitar mig med läsning af Lifsbelysningar och finner däri starka stöd för mina eld- och vattenteorier.

En hälsning till dig från

_Mig._

I Uppsala gick allt sin gilla gång. Jag försökte hålla Gustaf Fröding helt utanför det, som marterade mig, och fick den uppfattningen, att jag äfven lyckades häri. Då och då gjorde han visserligen en anmärkning om hur betänkligt jag magrade och hur darrningen i mina händer tilltog, men tycktes godta min förklaring, att allt detta var symptom till den annalkande våren.

Det mest lifaktiga hos honom denna tid var dock hans retsamhet, och nästan alla mina ord och gärningar voro föremål för hånfull kritik.

»När jag ser mig i spegeln», yttrade han en dag, »ser jag blott dig».

Jag skrattade. »Minns du», frågade jag, »hur du förr hade många speglar och gick från den ene till den andre för att beskåda dig? Då jag en gång begärde att få veta, hvarför du gjorde så, svarade du: För att se, hur den väl kan se ut, som du håller så mycket af».

»Det var blott delvis sanning», förklarade han, »jag tänkte mest på hur onaturligt härjadt mitt ansikte blifvit och hoppades vid hvarje ny blick i spegeln finna, att jag misstagit mig, och att det ägde den manliga skönhet och energi jag eftertrådde».

»Jag tycker, att du är vacker, som du är — mycket vacker», sade jag allvarsamt.

»Jag har aldrig frågat efter din smak och aldrig tilltrott dig äga någon», snäste han.