Part 14

»Om hon lefver i sin diktning, bör hon kunna det, men du minns väl ditt och —:s tvifvel på att så var förhållandet», svarade jag, ängslig att han skulle råka i grubbel om en möjlig underlägsenhet vis à vis henne.

»Jag tror, att vi hade orätt, eller att hon åtminstone i det här fallet skulle kunna göra det», återtog han. »Dikten skulle eljes ej verka så starkt på mig. Törhända har hon, som jag nu, känt dallringen af smärta i hvarje nerv, smekt den med lisan att i inbillningen låta den värkande lemmen ändra ställning, darrat för sin svaghet, men hämtat styrka i ömheten för den det gällt».

Han tog mitt hufvud mellan sina händer och såg på mig. »Ack, du lilla Ida Bäckmann», utbröt han förtvifladt, »knappast kunde jag hålla min arm i samma ställning en halftimma för din skull, då en stackars enfaldig eremit var i stånd att kvarhålla den flera månader för några små fåglar».

»Men Gustaf, förstår du då ej, att munken hade tränat sig», sade jag i stigande oro.

Han log mot mig. »Det har du rätt uti», sade han lugnad.

Sedan jag ytterligare fått diskutera möjligheterna för obegränsningen i Selma Lagerlöfs förmåga af osjälfvisk ömhet allt med anslutning till eremiten, fick jag honom att öfvergå till ett annat ämne.

* * * * *

Följande dag hade jag lämnat honom ensam något längre än den fastslagna tiden. Då jag inträdde i hans rum, låtsades han ej se mig, utan låg omsorgsfullt insvept i sin filt och stirrade ut genom fönstret.

»Märker du ej, att jag är här?» frågade jag.

Han gaf intet svar.

Jag ropade på honom ännu ett par gånger, men han förblef orörlig i samma ställning.

»Gustaf Fröding är ute på promenad», upplyste han mig slutligen förbindligt.

»Aha ....» sade jag. »Vågar man kanske slå sig ned och invänta hans återkomst?»

»Var så god», uppmanade han.

En lång tystnad uppstod. »Hur skall väl det här utveckla sig?» undrade jag, på en gång skrattlysten och ängslig.

»Jag har läst en mycket intressant bok», kom det slutligen.

Jag teg afvaktande.

»Den handlar om en fransk författare, hemfallen under manin att älska sin hustru och blindt förlita sig på hennes trohet».

»En lycklig man med andra ord», insköt jag.

»Men hon bedrog honom», fortfor han utan att akta på mitt inpass, »och vet du, hur han då förfor med henne?»

»Dräpte henne», föreslog jag mildt.

»Nej, han gick mycket mera raffineradt tillväga än så — han ignorerade henne. När hon fanns i rummet, såg han henne ej, när hon talade, var det som ingen yttrat ett ord, hon var som luft — alldeles som du för mig nu».

»På hvad sätt har jag bedragit dig?» frågade jag.

»Genom att i femton minuter ha låtit mig förgäfves vänta på din återkomst», upplyste han.

»Utan att vara direkt ohöflig kunde jag ej lämna mitt värdfolk en sekund förr», sade jag, »och bör ej möjligen den förskräckelse jag erfor, vid att se dig alldeles stel ligga på magen och stirra ut genom fönstret, vara straff nog för en ofrivillig förseelse».

»Kanske —» medgaf han, »helst som min natur har böjelse att vara nådig. Men du skall komma ihåg en sak», fortfor han, och ögonen glänste bakom pincenezen. »När du blir retad, kryper du in i klädskåpet, och jag måste sitta här ensam och snopen, tills jag kunnat blidka dig. Jag däremot får ej rum där och har ingen annan utväg att beteckna, det jag försvunnit, än att kasta mig på magen».

Jag lofvade att lägga detta på minnet, och vi återtogo vår afbrutna läsning.

Vi voro inne i maj. Dr. Lundborg skulle företa sin andra studieresa till Holland, och då jag afhämtade det sedvanliga skriftliga meddelandet om tillåtelse att besöka Gustaf Fröding, önskade jag honom samtidigt lycklig resa.

»Han är en smula exalterad i dag», sade doktorn, då han räckte mig »lappen».

»Har han haft något besök under veckan?» frågade jag.

»Ja, systern har varit här».

Vid mitt inträde i rummet satt Gustaf Fröding i sängen med en filt virad omkring sig. Hans ansikte var upphettadt, och hans röst hade en klang, som var mig främmande.

»Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta», citerade han. »Cecilia har varit här», tillade han omedelbart, »och jag berättade henne, att vi ämna gifta oss. Vill du veta, hvad hon tyckte därom?»

»Nej», svarade jag kort.

»Är hon elak emot dig?» fortfor han.

»Det ligger vid Gud inte i hennes förmåga», sade jag och såg honom skrattande in i ögonen.

»Hur glad, hur trotsig, hur förhoppningsfull han sätter spetsen af sitt goda svärd mot nornans bröst .....» deklamerade han. Ett plågadt uttryck for öfver hans ansikte. »Jag har de senaste dagarne varit som besatt af Tegnérider», tog han åter vid. »En skald som jag, bör ej citera utan nyskapa. — Jag vill ej citera, men rösterna tvinga mig».

»Skulle då ett vackert citat vara ett brott mot din sångmö?» undrade jag.

»Jag frågar ej därefter, blott efter dig just nu. Kärleken mellan man och kvinna är välbehagsförnimmelse och tjusning. Tjusningen kommer och går, men dess bas ömheten är konstant. Erfar du några andra slags förnimmelser än dessa, då du sitter här hos mig?»

»Nej, gör du?» frågade jag.

»Inte då du är här, din närvaro skingrar och lugnar, men då jag är ensam, därför längtar jag efter den tid, då du aldrig mer lämnar mig. Jag har dessa sista dagar blifvit rädd, att mina tankar orena dig, när du är skild från mig, och Paulus har bestraffat mig med ordet: Hvilken som ser på en kvinna till att begära henne, han har allaredan gjort hor med henne i sitt hjärta».

»Men eftersom vi skola gifta oss, när du blir frisk, ser du ju i mig din hustru, och Pauli strafftal saknar alltså tillämpning på dig», sökte jag lugna honom.

Han drog ett andedrag af lättnad. »Det är sant», sade han. »Vidare har jag läst bibelns lag: En man skall öfvergifva sin fader och sin moder och blifva när sin hustru. — Jag är beredd att för din skull lämna min släkt och bryta dess kraf på mig».

Hvad hade väl Cecilia sagt, som så upprört honom? undrade jag och sökte på allt sätt få hans tankeriktning ändrad. Med hjälp af några medförda planscher lyckades jag slutligen inveckla honom i ett historiskt resonemang.

Tegnérgat. 14, maj 12 1904.

Herr und Gebieter!

Det är Kristi Flygare i dag som religiöst folk säger. Hvad mig beträffar flyger jag ej alls, jag efterapar dig och ligger i sängen.

Jag förkylde mig hos min kamrat — — — — som du vet göra vi Åmåliter ett streck i almanackan vid någon rubbning i vårt hälsotillstånd, därför kan jag säga dig, att det var natten mellan den 7–8 maj. Hon hade tagit ut innanfönstren, och jag låg som i en talltopp. Du skulle se din hvita korp nu — ruggig och slokvingad och hes — och jag fruktar, att du ej vore så barmhertig som Noak, då han räckte ut handen ur arken och tog korpen in till sig. Dr. S. var just nu inne och undersökte mig. För att lugna din smittofruktan bad jag henne ta lungorna riktigt grundligt. Det gjorde hon och förklarade dem präktiga — det lilla som nu hördes i dem, var blott en följd af förkylningen. Hon säger, att jag egentligen har jättekrafter, då man tänker på att jag i skolan utför två personers arbete. Nu hör du det! Kan du åstadkomma någon beundran för mig så håll ej inne med den, jag behöfver uppmuntran.

I öfrigt är jag vid godt humör och önskar jag kunde skicka dig några af de fantasier, som komma timmarne att rulla hän i något som nästan liknar lycka. Jag träffade K. A. F., en yngling, som en gång varit uppe hos dig i och för en Geijersfest. Han karaktäriserade dig och Karlfeldt så lustigt. Du skall få höra då jag kommer.

Hvad kriget beträffar — ’Kamrat är du ej ännu trött af slagen?’

Jag slår vad om att om du nu hade så du kunde, skulle du skicka mig ett urklipp.

Jag kan nästan känna allt hvad du tänker för hvarje ord jag skrifver. Jag har många besökande. De tycka det är lustigt att sitta här. Jag ser ut som en sjuk katt.

I morgon går jag i skolan, och då jag ej behöfver frukta att föra förkylningsbaciller till dig, kommer jag flaxande.

din _I. B._

»Jag tyckte ej om, att du skref ’Kristi Flygare’», sade han, då jag nästa gång visade mig.

»Jag anade det, när pennan formade bokstäfverna», svarade jag, »men då det nu en gång kom att stå där, fick det stå».

»Det har allt ibland händt mig på samma sätt», tröstade han, »man vill ej häda, och dock hädar man».

Han teg en stund och betraktade mig därunder med en allvarligt pröfvande blick. »Under den gångna veckan», sade han därpå, »har jag kommit till den slutsatsen, att jag bör be dig om något, som helt visst blir dig mycket tungt, ja, kanske rent af omöjligt. Men jag känner det som ett kraf på mig själf att bönfalla dig försöka».

»Du vet, att jag är redo till allt, som kan gagna dig», svarade jag.

»Stundom kommer jag under guden Priapus makt», fortfor han, »och allt hvad jag ser, blir då besudlat. Så har händt mångfaldiga gånger i mitt lif. Det är, som skulle då all otuktssynd, som finns i världen ta sin stråkväg genom mig. Jag känner, hur det nu börjar sin gamla gång, och jag har tänkt, att om jag finge säga till dig hvad jag ser och förnimmer och därunder ha min blick riktad in i ditt ögondjup, skulle det aldrig mer återkomma till mig med sin besmittade betydelse. Tror du dig stark nog att kunna lyssna?»

»Visst vill jag höra, om du bör tala, men jag måste först veta, om det är nyttigt för dig, och det kan endast läkaren afgöra».

Han smålog tviflande. »Kan det göra dig lugnare, bör du fråga, jag vill ej undanhålla dig något, som bereder dig lättnad».

Jag uppsökte genast professor S., hvilken menade, att jag borde göra Gustaf Fröding till viljes och lofvade att längre fram på dagen själf besöka honom.

»Sätt dig på sängkanten och lägg dina händer i mina», bad han, då jag återkom, »men kyss mig först, hvem vet, om du sedan någonsin mer kan göra det utan rysning. Jag har förnimmelsen af att jag lutar mitt ansikte mot en blommande skogstufva, då jag känner beröringen af dina läppar».

Han tystnade och stödde sig mot sänggafveln.

»Gud hjälpe mig», tänkte jag i ångest, då jag såg, hur hans drag förändrades, och ögonen miste det strålande i sin glans.

Han började tala med en röst, som kom än stötvis, än lik en fors, men alltid klanglös. Orden voro hemska och berörde laster, hvars tillvaro jag förut ej anat. Jag fördes till en värld midt i bland oss, men där allt skapadt var neddraget i slemmig synd, och där allt, som rörde sig, var en yttring af otukt. Jag såg den ohyggliga pina det vållade honom att genomlefva allt detta, och mitt hjärta ropade till Gud om befrielse för honom.

»Vi Priapusdyrkare ha ett hemligt tecken. Jag skall lära dig det, så att du kan känna igen oss», fortfor han, och det kom ett stänk af elakhet i rösten då han beskref det för mig. »Men allt måste döljas, och det är just däri retelsen ligger. Man behöfver blott göra en antydan till en gest, och gärningen dallrar igenom en». Därefter började han ånyo beskrifva ohyggliga dåd, hvilka frampressade kallsvetten på hans panna. Sakta aftorkade jag den med min näsduk, och han förde min hand till sina läppar.

»Frimodigheten lämnar aldrig din blick», sade han, och rösten fick åter klang. »Hur gärna skulle jag ej skona dig för detta!»

»Jag kan nog hålla ut ännu en stund, om så behöfs», svarade jag, »och du skall ej ängsla dig för min skull».

»Jag har tänkt», fortfor han, »att när all denna vidriga synd en gång skyr mig, skall jag med din hjälp kanske finna Vasen Tjusning».

»Vasen Tjusning?» upprepade jag, fångad af det magiska i själfva orden.

»Kristian Eriksson har försökt modellera den», fortfor han. »Jag har sett afbildningar däraf i en tidskrift och har sedan dess ofta haft visioner af den enda äkta Vasen Tjusning. Det är den vi måste söka, tills vi finna, du och jag ... det är den, som skall ge oss lösningen till människornas befrielse ur guden Priapus våld ......

Jag har ej kommit längre än till aningar», fortfor han vid min önskan att få höra mera om den underbara vasen. »Jag har förstått att vi närmat oss den genom den outsägliga ljufhet, som genombäfvat oss. Jag har sett reflexen af dess strålar i ditt hår, och hvarje steg i riktning mot ljuskällan har fördubblat vår lyckokänsla. Allt hvad vi därunder mött på vår väg har förlänats en underbar skönhet äfven ett torrt, förtrampat löf ... Och när vi så omsider nå fram till den — — — då ändtligen skola de toner lösgöras, som fångna i skräck och vånda längta efter rytm och klang till sången.....»

Han tystnade och tycktes lyssna efter något.

»Hvilken sång?» frågade jag, rädd att lyckoaningarna veko undan.

»Sången som skall befria människorna ...... Du vet, hur jag en gång tog miste ...»

Han försjönk i grubbel.

»Gud, gif mig renhet!» utbrast han plötsligt lidelsefullt, fattade därpå mina händer och bönföll: »Hjälp mig att bli ren inför din Gud!»

Han slöt ögonen och var några minuter därefter åter ett rof för hemska röster.

Då jag följande dag inträdde till Gustaf Fröding, betraktade han mig med djup ångest. »Stackars barn, hur har du väl haft det?» sade han. »Har du förföljts af de syner, jag tvungits att frammana för dig, och har väl din själ blifvit anfrätt af det onda?»

»Var lugn nu, skall du få höra, hur det gått», svarade jag och slog mig leende ned bredvid honom. »Det är sant, att jag kände mig en smula kvalmig vid den sista persen, oaktadt jag då och då tänkte mig framåt till sökandet af Vasen Tjusning. När jag kom hem till min kamrat, serverades det ål till kvällen — nå jag åt ..... och ... ja ... kom i rätt våldsamma kräkningar, och allt som satt kvar af olust i kropp och själ följde ålen ... adjö! borta! Var det ej en förträfflig anordning?»

Han skrattade. »Det kan ej bestridas», sade han »och du ser onekligen kry ut, ja, hvad mer är — oskadd».

Dagen förflöt ungefär som den föregående, hans ångest, då jag gick, var kanske en nyans starkare, och det kändes mycket mera tungt än någonsin förut att lämna honom. I Stockholm var jag nära att duka under för intrycket af hvad jag upplefvat och måste genom morfininjektion bringas till ro och glömska.

Tegnérgatan 14 maj 1904.

Du käre Gustaf — mina tankar fara till dig många gånger, många gånger i timmen, ofta med oro, oftast med hopp att du nu har det lugnare. Det sved i mig öfver nödvändigheten, som tvang mig att gå, och jag ser med glädje mot den stund, då intet klockslag stänger en dörr mellan mig och dig.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Kunde jag nu också blott finna Vasen Tjusning och låna något af dess glans, tills jag träder fram för dig, skulle mörkret och pinan vika ifrån dig, och den lycka du glimtvis anar som full verklighet bli din. Den vasen är väl ej omöjlig att finna, blott du har tålamod med mig.

Om jag har lyckokänslan kvar?

Jo — den kommer upp från något fördolt källsprång, alldeles som en sådan där bubbla, som du ser oemotståndligt banar sig väg till ytan. Jag känner den ej alltid, och ofta kommer den oväntadt, men jag vet, äfven då det kännes svårt, att den finnes gömd någonstans inne i mig.

Jag tror ej jag kan komma till dig på söndag. — Åh, Gustaf om du visste, hur det känns att skrifva det — fjorton dagar förefalla mig som en lång skilsmessa.

Mina studentkamrater ha kommit från när och fjärran, och efter 15 år skola vi på söndag åter mötas. Hoppas, att de må finna större nöje däri än jag.

Jag tror inte, att du tycker om det här brefvet. Jag kan ej säga hvarför — kanske tycker du ej om att jag talat så mycket om mina känslor för dig. Man skall öfverhufvudtaget ej tala om sådant — det är Vasen Tjusning som man gömmer i sin lönnkammare och som du stundom får se en skymt af i ögondjupet. — — — — — — — —

alltid din _I. B._

* * * * *

Den söndag jag tillbragte med mina studentkamrater, hade Cecilia Fröding sökt mig i min bostad. På förfrågan sade hon sig ej ha någon särskild hälsning till mig; hennes ärende rörde brodern, men hon kunde äfven afhandla det med hospitalsläkarne.

Nästa gång jag råkade Gustaf Fröding, sade han: »Cecilia har varit här, och jag uppbyggde henne med de fantasier, som nu spela i mig. Cyniska råheter trillade ur mig som ärter».

»Stackars Cecilia», undföll det mig.

»Åh, hon är mycket mera van vid dylikt tal än du», tröstade han, »och tar sig det ej så när .... Hur är det med dig? Vågar jag väl fortfarande lägga på dig bördan af de synder, som tynga mig? Du vet ju», tillade han, och rösten blef en annan, »att jag är den elektriska apparat, genom hvilken världens synder tala. Som min hustru är det din skyldighet att afläsa hvad den säger».

Jag nickade, men betogs af ängslan, att detta stadium ännu fortfor. Om blott doktor Lundborg varit hemma, skulle jag känt mig lugnare. Han hade med glädje skänkt oss sin lediga tid, och det förtroende Gustaf Fröding hyste till hans välvilja mot oss, skulle gjort honom fullt öppen och mottaglig för hjälp.

Hans fantasier skilde sig denna gång något till innehållet, men ej till arten från hans föregående. De kretsade kring perversiteter och blodskam. Den ena stunden bönföll han mig om förlåtelse för dylika brott, och den andra bedyrade han heligt, att han aldrig begått dem.

»När du kommer tillbaka nästa gång, skall du få se, att allt är öfver», trodde han, då det onda ändtligen släppte honom, »och jag behöfver ej mer pina dig».

* * * * *

Från Stockholm skref jag till professor S., delgaf, vill jag minnas, hur jag funnit Gustaf Frödings hälsotillstånd och bad att med några rader få veta, om tecken till förbättring visat sig. Till Gustaf själf skref jag följande bref.

Tegnérgatan 14, juni 2 1904.

Jag höll på att skrifva April, men jag är så vimmelkantig af alla möjliga skrifverier för skolan, att det kan ursäktas. Min sista skrifbokshög ligger framför mig, och tanken på att det är den sista fyller mig — om inte med tjusning så dock med rätt mycken fröjd.

Jag är rätt besvärlig i skolan, jag vill inte arbeta utan vill drifva skoj med allesamman, och — är med tanke på alla upptåg jag har haft för mig särskildt glad, att det i morgon är sista läsdagen.

Jag är för trött att kunna ta allt på allvar. På lördag är afslutningsdagen. Söndagen packar jag ned mina tillhörigheter och måndag står jag som ett tändt ljus hos dig — antagligen vid 2-tiden. Jag skall ordna litet med den festmåltid vi skola intaga med anledning af din höga namnsdag — det är Gustafsdagen —

Hela vägen till Lidingön i går — H. B. ligger i reumatisk feber och jag blef med anledning däraf utkommenderad — funderade jag på rim till ett namnsdagspoem åt dig, Svarta svan — urban — men ser du jag kan ej få något på hvita korp. K. höll på att köra öfver mig i en backe där, men tack vare min vighet, lyckades jag hoppa upp på stängslet vid vägen. Han åkte velociped och påstod sig vara mycket dålig.

Som velocipedryttare ja — det medgaf jag, och eftersom han var i så dyster stämning, ville jag ej be honom om hjälp i min rimnöd.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Jag ville — åh så gärna — att det redan vore måndag. — — — — — — — — — — — —

alltid din _I. B_.

Då jag stod färdig att gå till skolafslutningen, bragte mig posten ett bref från professor S. Det var hållet i en snäft förebrående ton och sade mig, att han nu fått en något ändrad uppfattning af min ställning till Gustaf Fröding. Det hade kommit »smuts på liljans dagg».

Lyckligtvis träffade jag i skolan min rådgifvare och kunde lämna henne brefvet.

Då jag blef fri från de förpliktelser min tjänst ålade mig, sammanträffade vi ånyo.

»Du skall ej återvända till Uppsala», förklarade hon, »du skall resa långt bort».

»Jag har tänkt så .... och jag tror, att jag bör se kriget», sade jag, »du vet, att jag känner en fältläkare. Det skall nog gå bra. Jag kan vara färdig på tisdag, på måndag har jag lofvat vara i Uppsala — ett löfte till honom har jag aldrig svikit — men jag stannar blott ett par minuter. Jag vill, att han skall minnas, det han kan lita på mitt ord, oberoende af hur han själf varit».

»Jag såge helst, att detta besök besparades dig», sade hon, »men jag förstår ditt kraf på dig själf för hans skull».

»Tror du, att han talat nedsättande om mig till professorn?» frågade jag och ryckte till vid att höra mig uttala en tanke, som hela tiden sågat sönder allt annat i mitt sinne.

»Med vett och vilja aldrig», försäkrade hon, »jag förstår ej brefvet, men känner blott, att du för närvarande ej bör ha något som helst samarbete med den, som skrifvit det. Du står skyddslös och rättslös».

På hennes uppmaning skref jag med aftonposten till professorn. Jag sade, att hans bref ytterst pinsamt berört mig, och att jag visserligen, såsom jag uppgifvit, skulle återvända till Uppsala följande måndag, men blott för att säga farväl. Mycket hade jag förlåtit Gustaf Fröding, men hade ännu ej pröfvat, hur jag skulle känna det, om något yttrande från honom gifvit anledning till innehållet i professorns bref. Måndag förmiddag skulle jag infinna mig på hans mottagning.

Stel invärtes stod jag framför honom; en del anstalter för resan voro redan vidtagna, och om några timmar skulle jag åter vara i Stockholm för att afsluta dem.

Professorn skyndade att beklaga det intryck hans bref gjort. Gustaf Fröding hade ej personligen gifvit anledning till det citat han användt, ej heller något i mitt uppförande. Han hade, framgick det, haft ett strängt bref från fröken Fröding, hvilket tycktes ha lärt honom att se saken i ett annat ljus.

Då jag vidhöll mitt beslut att resa, menade han detta vara orätt, och att jag för Frödings skull borde stanna.

Jag var för söndersliten för att kunna känna ens den svagaste glimt af glädje vid hans ord, som ju dock fritogo Gustaf, och beslutet att resa hade kostat mig så stor kraftansträngning, att all vilja att ändra det låg i dvala. Först när han sade sig ha trott, att mitt mål alltid varit Frödings bästa, yttrade jag: »Är det bäst för honom, att jag stannar, gör jag det».

Cecilia hade på det bestämdaste tillsagt professorn, att mina besök ej fingo utsträckas till mer än ett par timmar, dessutom satte hon som villkor, att jag måste tillse, det inga ömhetsbetygelser finge utbytas oss emellan.

»Jag skall bjuda till att följa föreskrifterna», lofvade jag, »men fruktar, att en allt för påtaglig förändring i mitt sätt kan verka irriterande på honom».

Professorn medgaf det, och alltjämt som förstelnad gick jag upp till Gustaf Fröding.

Han hade ej väntat mig på flera timmar och lyste till af öfverraskning och glädje. »Välkommen gratulant!» sade han.