Part 13

Jag gick bort till fönstret, och det blef tyst under flera minuter.

»Hörde du, att jag blott ser din bild i mitt öga, då jag ser mig i spegeln», sade han omsider.

»Ja, och jag hörde också, att du fann, hvad du såg afskyvärdt», svarade jag kort.

»Vill du, att jag skall stiga upp och falla på knä för dig», fortfor han ironiskt.

»Gärna, om du hade kläder på dig, men högst ogärna i det du nu för tillfället är iförd», sade jag, ur stånd att bibehålla mitt allvar vid tanken på realiserandet af hans förslag.

»Kom hit, får du se mina ritningar», bad han.

Jag lydde.

»Det är du, och det är du, och det är du», tillkännagaf han. »Så snart jag fattar en penna och skall teckna, blir det du, som med tillbakakastadt hufvud lyssnar till mig».

»Kunde du ej försöka dig på att teckna Maria Stuart?» föreslog jag.

»Det har visat sig omöjligt. Hon har gått ned i grafven, och du lefver bredvid mig».

Han öfvergick därpå att tala om skalden Schelleys äktenskapsförhållanden, därpå kommo vi till lord Byrons och slutligen till Goethes.

»Skulle du kunna finna dig i att vara en Goethes Eckermann?» frågade han. »Det skulle aldrig jag. Jag kan ej lida att vara den andre».

»Vore du Goethe, blefve jag gärna Eckermann», svarade jag.

»Så stor blir jag aldrig, ehuru jag stundom i min vilja glidit framom honom, ja, det har gått ända därhän, att jag ibland tyckt mig upptäcka svagheter äfven hos denne diktens oupphinnelige heros. Det är dagar», fortfor han, »då det känns, som ville jag ha all ära i världen för egen del, jag hyser då ej blott afund mot Goethe, Heine, Nietsche och andra spetsar, äfven mot våra egna mot Lagerlöf, Heidenstam, Karlfeldt m. fl. känner jag en missunnsamhet, som gör, att jag stundom ej rättvist bedömer deras arbeten. Och — kan du tro det — jag erfar till och med en slags afundsjuka nedåt, då man berömmer dem, som i diktning stå under mig». Han betraktade mig några ögonblick, smålog därpå vemodigt och sade: »Icke nog härmed, det har händt, att det kan komma en tagg i mig, då jag läser något du skrifvit eller hör dig säga något, som du finner bättre ord för än jag».

»Det beror på din vana att söka alla slags rottrådar till hvarje om än aldrig så flyktig stämning, som tangerar dig», sade jag, »och har intet gemensamt med din verkliga natur. Du lider af själfgisslingsmani och söker likt och olikt efter spön».

»Det är möjligt, att du ej har alldeles orätt», medgaf han i tvekande ton.

Han betraktade mig därefter med en blick, som jag ej kunde tyda.

»Plågar dig min fula halsduk?» frågade jag och ville lösa den af mig.

»Låt den sitta!» bad han. »Den blir vacker då du bär den».

Bref till Gustaf Fröding (skrifvet på skärt biljettpapper).

Stockholm mars 1904.

Du bör beundra mitt fina papper, inte sant — käre Gustaf. Jo, det är så att söndagen förgår i för dig af mig ostörd ro, och i för mig af dig — något annat. Så kommer en dag, som heter Maria Bebådelsedag, och då kommer jag o. G. v. bebådande vårens ankomst — snyggt klädd skall du se o. g. v. (Gustaf Fröding och jag hade träffat öfverenskommelse att låta stora G. betyda Göransson och lilla g. Gud, emedan den förre beträffande oss var för tillfället mäktigast). Jag sköter nu min peruk, rädd för perukmakarens profetia. Wilhelms födelsedag har längesedan varit, nu får jag gömma min improvisation till hans namnsdag. Jag skall höra fru Monrad om söndag. Hon lär ha sjungit din Fylgia så, att det isade Stenhammar i knävecken. Jag skall gå till S. endera dagen, han har skickat bud med sin svägerska, att han väntar mig.

Tycker du ej, att det här papperet påminner om Seidis bref till sultanen? Jag skulle nog låtit innehållet få samma höga fina form, men ser du, det är så, ser du, att det är någonting, som hindrar mig, fast rakt inte förmåga, närmast »lokale forhold».

Du — Goethes Najad — har haft mitt hela fulla medlidande. Knappast tror jag dock, att han pröfvade henne i nio år. Jag är glad, att du har Goethe till omväxling med Momsen. Hoppas du hunnit igenom den, tills jag kommer, så att vi ej bli rivaler.

Alltid din _I. B._

Gustaf Frödings förbättring fortskred lugnt och jämnt. När jag vid mitt besök närmast före påsk förklarade, att jag tänkte tillbringa hela friveckan hos honom, lyste det till i hans ansikte, han slog samman händerna och utbrast med en min och en ton, som illusoriskt återgaf en bekymrad husmor. ’Du store tid, hva ska ja väl kunne hette på te roge denne främmaten mä’.

Stockholm Tegnérgatan 14, april 1904.

Hvad du nu tror, att jag vill säga dig i detta bref är icke öfverensstämmande med verkliga förhållandet. O. g. o. G. v. kommer jag nämligen på torsdagsförmiddag, som jag hade den glädjen att säga dig, då vi skildes sist. Jag har något att säga dig, men du får ge dig till tåls, tills det kommer af sig själf.

Du — Gustaf — det är palmsöndag i dag, och solen skiner så välsignadt på mitt gleshåriga hufvud. Jag kunde ha varit hos dig både i dag och i morgon om jag ej fruktat, att det skulle bli för ansträngande för dig. Nu sitter jag här och har för afsikt att skrifva ihop något om Selma Lagerlöfs öfversättarinna.

Men vare sig jag läser eller skrifver, kommer ändå alltid ditt stora profethufvud mellan raderna, jag hör din röst, än retsam, än trött, än med en skiftning af vekhet, men för mig ändå alltid den vackraste röst, som finns. Om jag ändå vore den där sagopojken, som alltid fick bukt med trollen, hur skulle jag då ej dra i härnad mot »spöksällskapet», som förbittrar din tillvaro och förlamar din arbetskraft. Du är ändå bra litet död, blott slagen i bojor, och du har vuxit dig så stor i din fångenskap.

Dock var det ej detta jag skulle säga dig — det var något vackert, som den norske målaren yttrade i sin föreläsning, då han talade om sin färd genom det sotiga fabriksdistriktet i Belgien. Han sade, att ur de tusentals skorstenarne där, bolmade i natten fram tjock, svart rök, bemängd med eld, liknande blodvågor i storm. Du kan ej tro, så träffande denna liknelse är. Jag skäms, att jag ej funnit den själf, då jag ju ändå så ofta sett, just det han beskref.

Om du kan komma åt, så läs hvad H. D. skrifvit om folkskolan och läroverksfrågan. Du skall ej mena, att ämnet ej intresserar dig, han är erkändt genialisk på sitt område, och han är ödmjuk som du själf. Vi äro vänner han och jag ända sedan jag låg i linda. Jag tror, att det är hans stora tillgifvenhet för mig som gör, att — — — låter mig gå min egen väg och min väg till dig.

Ha det nu så godt och läs Momsen, jag skäms litet för det där jag sade, att jag tyckte det var bra att veta, att du låg i din säng, och dock är det en god portion sanning i det.

Lokala och litterära nyheter har jag inga. Det som för närvarande gör mesta intrycket på mig är det välsignadt vackra vädret.

Alltid din _I. B._

För att mina besök ej skulle trötta Gustaf Fröding, brukade jag merendels göra ett afbrott i dem mellan 3–4 och tillbringa denna tid hos bekanta på hospitalet.

Vid ett af mina följande besök kom jag att dröja något längre än vanligt, och han mottog mig tvär och butter. Förgäfves sökte jag bringa det ena samtalsämnet efter det andra å bane, men afspisades städse med: »Hvarken du eller jag finna nöje att tala därom». Slutligen blef jag trött, höljde öfver mig hans nattrock och lade mig på soffan. Jag kände, hur sömnen ville smyga sig öfver mig, men förstod, att detta i hans nuvarande sinnesstämning skulle såra, hvarför jag alltjämt försökte leta ut något, som kunde roa honom.

»Hur likgiltig är jag dig ej», afbröt han mig slutligen. »Du känner ingen längtan att sitta i min närhet, utan trifs med det afstånd, som är oss emellan».

»Jag trodde du själf önskade det så, du föreföll alldeles uttråkad af mig», svarade jag. »Nog vet du väl, att jag helst sitter bredvid dig».

Jag reste mig upp, hängde nattrocken tillbaka och skulle just ta plats på stolen vid hans säng, då han sade:

»Ordna böckerna bakom mig och lägg sedan mitt linne i lådorna, men vänd dig ej om och se ej på mig».

Som jag var van vid hans kommenderingar, fäste jag mig ej särskildt därvid, utan sökte göra honom till nöjes. Jag småsjöng gladt hela tiden och utbad mig då och då hans råd. Han gaf dem genast, men i mycket kärf ton.

»Är du trött? Vill du kanske, att jag skall gå?» frågade jag.

»Nej, jag vill, att du blir, just där du är, och att du fortfar att skämta», sade han.

Jag lydde. Då jag granskade hans linne, fann jag en skjorta, som synes mig obrukbar, och lade undan den.

»Jag förmodar du tänker föreslå, att den skall skänkas till någon fattig», antog han hånfullt. »De fattige skola naturligtvis blott ha det, som är förstördt och aldrig anses värdiga nytt och helt».

»Öfver dina tillhörigheter kan jag ej bestämma, men jag skulle tro, att om plagget ändras till en mindre person, kan det sättas i brukbart skick», sade jag lugnt och skyndade att byta samtalsämne.

»Jag hör vakten», sade han efter en stund, »när du nu går, så håll dig så långt borta från mig som möjligt, se ej på mig och räck mig ej din hand till afsked».

Jag följde noga hans instruktioner. Jag tänkte, att han åter fått ett anfall af de nervryckningar, som plågat honom långfredagen, och att han ville förskona mig från att se dem.

Följande dag strålade hans ögon ett muntert välkommen mot mig, redan då jag hade dörren på glänt.

»Darf man heute anrühren?» frågade jag.

»Man darf», sade han och tog mitt hufvud mellan sina händer.

»Du håller en afsyning med mitt ansikte, som hade du ej sett det på åratal?» skämtade jag.

»Vet du väl bestämmelsen på det tidsmått, som för mig ligger, emellan det jag såg dig försvinna i går och ser dig återvända i dag?» frågade han.

Jag teg. Han drog djupt efter andan och fortfor: »Skulle det hända sig så, att jag någon gång råkar bli obehaglig för dig, så häll vatten öfver mig och ropa på vakten».

»Hvad menar du?» frågade jag bestört.

»I går medan du hvilade dig på soffan, kom det öfver mig en djurisk lust, ett slags raseri att slita kläderna af dig och våldta dig. Jag ville ej låta dig gå, som du minns, därför att det tycktes mig lättare att bekämpa denna onda lust under inflytande af en del af ditt väsen. Det blef mera kraft i min bön till gudarne att skydda dig mot mig, då jag samtidigt hörde din röst. Jag har aldrig förr känt denna drift gent emot dig, och jag tror ej, att den återkommer. Är du rädd?»

Jag smålog. »Aldrig för dig, men jag kan ju ej undgå att känna smärta öfver hvad du lidit för min skull».

»Det var med mycken tvekan jag gjorde denna bekännelse», fortfor han, »jag fruktade, att du med afsky skulle vända mig ryggen och springa».

»Det fruktade du nog blott i ditt sinne, men ej i ditt hjärta», svarade jag.

Vi kommo in på ämnet om soldaternas grymma beteende mot kvinnor vid Magdeburgs belägring och därifrån på krigskonsten.

»Ett modernt krig borde kunna ordnas så, att blodsutgjutelse blefve onödig», menade Gustaf Fröding. »Härförarne skulle vara uppfinnare och öfverbjuda hvars andra i att uttänka medel att hindra fienden nalkas. Man kunde exempelvis göra marken magnetisk, så att de vid en gifven punkt voro ur stånd att flytta sig från stället, eller man kunde bespruta dem med ett pulver, som förhindrade dem att bruka sina ögon o. d. Minns du»; fortfor han, »hur en svensk fältherre en gång räddade sin amunitionslösa här genom att kommendera fram en skrattsalfva. Fienden trodde sig genom härens munterhet lockad i bakhåll och flydde. Uppfinningsrikhet kunde äfven i forna tider ersätta vapen».

Vi togo kartan och sökte följa ryssarnes frammarsch mot japanerna.

»Det ligger en dragning af längtan i din röst, vill du till krigsskådeplatsen?»

»Om du vore befälhafvare, och jag finge följa dig som adjutant», svarade jag »eljest har det ingen lockelse för mig».

Han log vemodigt. »Jag har länge tänkt tala med dig om framtiden och ofta gjort häntydningar därpå, men endera har du ej förstått det, eller har du föresatt dig låta mig gå till Canossa».

»Uttryck dig tydligare», bad jag oroligt, »jag har ingen aning om hvad du menar».

»Jag menar, att vi ej i evighet kunna fortsätta så, som vi nu ha det. Vill du bli min hustru, då jag tillfrisknat?»

»Hvad skall väl Cecilia säga?» var min första tanke, och litet afvisande svarade jag därför:

»Jag vill inte heta Fröding».

»Så får jag väl kalla mig Bäckmann då», sade han undfallande, »våra barn låta vi välja mellan de båda namnen».

Jag skrattade åt denna kuriösa kompromiss, och äfven han smålog. »Jag har ej gjort dig denna fråga utan att först länge ha pröfvat dig», fortfor han. »Allt som drog mig till dig, har jag plockat sönder för att se, om det var värdt att älska, och allt som stött mig bort ifrån dig har jag gisslat, tills jag funnit det älskvärda däri jag sökt».

»Har detta legat till grund för all din hårdhet mot mig»? frågade jag bestört.

»Man får ej begagna vekliga medel, då man vill ha fram den sanning, hvarpå man skall lefva evinnerligen», sade han högtidligt.

»Hvem skulle trott, att just du var så metodisk», suckade jag, »tyvärr kan jag ej som den hängde säga, att första timmen i galgen var värst. — Låt oss nu läsa Nietsche über die Frauen!» Då jag fått boken, böjde jag mig ned öfver honom och frågade: »Har Nietsche varit din förebild, då det gällt mig?»

Han höjde hufvudet, och hans ögon blixtrade.

»Jag är själf förebild», sade han.

Som vanligt inrapporterade jag för min rådgifvare allt, hvad som tilldragit sig emellan Gustaf Fröding och mig. Hon tillrådde mig på det bestämdaste, att innan jag förnyade mitt besök hos honom delge läkaren den förändring i hans känslor, som kommit till synes. Min ängslan, att den kunde vara skadlig för honom lugnade hon med att så ej behöfde vara förhållandet, utan kanske tvärtom, men att det i hvarje fall vore min plikt att inberätta det.

Det kom öfver mig en stark längtan att resa till Cecilia och säga henne allt. Hon hade väl först af alla rätt att få veta det. Men hur skulle jag väl kunna se henne, efter de misstankar hon haft om mig och den kyliga hållning hon iakttagit efter sitt besök hos doktor Lundborg? Jag kämpade hela natten med denna önskan, och under en af rasterna i skolan satte jag mig i telefonförbindelse med henne. Hennes röst lät mycket afvisande, då hon frågade, hvad jag önskade, och detta var nog att göra mitt sinne hårdt. Iskallt svarade jag mig ha något att tala med henne om, och att jag möjligen komme att resa till henne på eftermiddagen.

»Är det något viktigt, kan du ju komma», sade hon nätt och jämt höfligt. Jag beräknade ej omöjligheten för henne att se, hur söndersliten och förbi jag stod där, ropande till henne ur djup nöd, och svarade därför fylld af vrede och harm, »Jag tror ej, att jag kommer».

»Jaså», svarade hon, och därmed var samtalet slut.

Det räknades som en klok gärning, att jag ej farit till Cecilia. I sitt upphetsade tillstånd kunde hon ställt till oreda, och dessutom skulle en dylik resa tärt på de krafter, jag för Gustaf Frödings skull ej hade råd att undvara.

Som ett ytterligare skäl framhöll man äfven, att det som förefallit ej var något att delge andra än läkaren, förr än man fick se, om det var mer än ett ögonblicks infall hos Fröding.

Samtalet med doktor Lundborg, hvilket jag skriftligen utbedt mig, blef ej på långt när så pinsamt, som jag väntat. Han tycktes redan af Gustaf Fröding själf ha fått kunskap om hvad jag hade att säga och menade, att i hans känslor för mig kunde ligga en sporre till mera vilja hos honom att bli frisk. Det var tydligt, att en afsevärd förbättring inträdt, och finge denna fortgå ostörd, kunde man vänta sig ett mycket godt resultat. Med lätta steg skyndade jag till den, som väntade mig.

»Åh, Gustaf!» utbrast jag jublande — »min kärlek till dig vållar dig intet ondt, — jag känner mig ryckt ur helvetiska marter».

»Hur skulle väl något, som kommer från dig till mig kunna verka annat än godt, det är otänkbart», sade han.

Jag lade mitt hufvud mot hans bröst och kände, hur hans ögon strålade, medan de oafvändt betraktade mig.

»Att vara lycklig och göra lycklig, det är att vara Gud», sade han slutligen.

— — — — — — — — — — — — — — — — — — —

Gustaf Frödings lust för läsning började i någon mån aftaga. Hans tankar dvaldes helst vid den framtid han drömde för oss båda, och jag lyssnade därtill, som man lyssnar till en underbar saga.

»Noga sedt är mitt giftermål med dig en messallience», sade han en dag, »jag tillhör en mycket äldre familj».

»Åh strunt», svarade jag. »Din farfars far var enligt din utsago soldat, min farfar, farfarsfar och farfarsfarfar ha alla varit förmögna bönder, törhända var din farfarsfar soldat på min farfarsfars egendom».

»Jag menade ej precis i den meningen», invände han saktmodigt. »Fröding, ser du, härstammar från guden Frö, och jag är hans ättling».

»Bäckmann är det samma som Necken», förklarade jag i min tur, »min stamfar hade redan hunnit bli en myt, innan din kom till».

Han skrattade länge. »Nu behöfver jag aldrig mer känna ängslan för din väg genom lifvet, du klarar briljant situationerna. Jag har talat med läkarne om vår framtid», fortfor han, »och de anse det möjligt, att jag kan bli frisk nog att gifta mig med dig. Jag gjorde mig underrättad om deras mening, innan jag sade något till dig».

»Månne du ej bör vänta att bestämma dig, tills du blir friskare?» frågade jag med Cecilias bref i mina tankar. »Hvad tror du väl, att människorna skola säga om mig, annat än att jag tvingat mig på dig och hindrat dig att göra ett val. Du lefver ju här i afskildhet och ser ingen annan kvinna än mig. Vänta, tills du kommer ut och har tillfälle att välja. Världen är full af kvinnor, hvem vet, om du då fasthåller känslan för mig».

Han teg en stund, därpå sade han. »Du var dock den enda, som kom till mig, och det skall i evighet ställa dig främst bland alla. Om det är sant, att tacksamhet föder kärlek ....»

»Ja, så står det i Mignon. ’Hon kunde icke tro i barnslig oskuldsyra, att tacksamhetens glöd blef kärlek innan kort’», citerade jag.

Han gjorde ett fruktlöst försök att bibehålla sitt allvar, och vi öfvergingo sedan att tala om Goethes starka medkänsla för den verkliga Mignon.

Tiden gick, och Gustaf Frödings förbättring fortskred. Öfverläkaren, professor S., tycktes dela doktor Lundborgs åsikt om behandlingen och yttrade sedermera till mig någon gång i maj, att det allra bästa vore, om man möjligen kunde få Fröding boende någonstans i närheten af Uppsala, så att han kunde erhålla läkarevård från hospitalet samt ansåg, att jag borde flytta med honom dit. Han föreslog Linnés Hammarby och erbjöd sig att höra efter, om rum där vore disponibla.

Jag tackade, men ville helst innan dess rådgöra med min förtrogna i Stockholm; dessutom vore det väl föga troligt, att förmyndaren skulle gå in på denna anordning.

Professorn menade, att denne säkerligen ej komme att visa sig obenägen härför, hvaraf jag slöt, att han redan antydt för honom planer i denna riktning.

I afvaktan på händelsernas utveckling, lyssnade jag intresseradt, men ganska passivt till Gustaf Frödings tal om den förestående förflyttningen.

»Jag hoppas, att ditt rykte ej blir lidande af att du bor på samma ställe som jag och tar vård om mig», yttrade han en dag, »men antagligen anser man mig för sjuk att kunna lefva i något slags konkubinat. Dessutom skall det väl ej dröja så länge, tills vi kunna gifta oss», fortfor han.

»Kan du då försörja mig så snart?» frågade jag leende.

»Nej, men du kan försörja mig, och det är bättre; de penningar, som komma från dig ha ett renare ursprung. Jag har alltid samvetskval för de pengar jag skinnar allmänheten på med mina dåliga dikter».

»Jag föreställer mig, att allmänheten är den, som blir minst skinnad och du mest», sade jag och försökte byta samtalsämne.

»Om din tveksamhet för ett giftermål med mig härleder sig af fruktan för ärftligt vansinne i min familj», tog han åter vid, »så kan du låta den fara. Min mor var öfverbegåfvad, men ej sinnessjuk — min far ej heller, blott lynnessjuk — hypokonder. Hvad mig beträffar så .... är jag visserligen intagen på hospital, men .....» han smålog sorgset, och jag slog mina armar omkring hans hals.

»Har du underrättat din mor?» frågade han en stund därefter.

»Jag ville vänta därmed, tills du blir friskare», sade jag och gick fram till fönstret.

»Kom tillbaka hit», bad han, »tror du inte, att jag kan se ditt ansikte, hvar du än står, om jag vill? Du skall ej behöfva göra din mor en sorg, som jag kan bespara dig, och jag har därför hela tiden tänkt, att vi skola prästviga oss. Kanske kunna vi få använda det engelska formuläret, det synes mig vackrare. — Du skall få se, att allt går bra», fortfor han uppmuntrande. »Din svåger var en gång min bäste vän, och om jag också ej är så vacker som han, kunna vi ju berätta din mor, att när jag var liten, kunde ingen dam gå förbi mig utan att kyssa mig, så söt var jag».

Han såg mig skälmaktigt in i ögonen, och vi skrattade båda.

»Du behöfver ej alls ha någon beröring med min familj», återtog jag, »dina krafter räcka ej till härför».

»Nej, kanske det», medgaf han.

Jag hade skyndat från Stockholm till Uppsala, och föregående dagars oro och pina hade tröttat mig till den grad, att när jag nådde Gustaf Fröding, och mitt öra förnam ljudet af hans hjärtas slag, var jag så förbi, att jag somnade. Han hade lagt sin arm omkring mina axlar som stöd, och under min slummer hade jag vridit mig så, att mitt hufvud hvilade mot denna. Efter en liten stund vaknade jag vid skenet från hans ögon.

»Vet du, hvad jag tänkt på?» frågade han.

»På profetens Natans berättelse om den fattige mannens enda lilla lamm», gissade jag.

»Inte den här gången, nu har jag tänkt på Selma Lagerlöfs eremit. Du minns, han som kunde hålla sina händer upplyftade till fäste för fågelboet». Han tystnade, och svårmodet i hans blick växte. »Detta förmådde han af kärlek till några varelser, som hvarken gjort honom godt eller ondt — och jag — jag kände kraften i arm svika, då jag höll den till skydd omkring den, jag främst af allt skapadt känner mig manad att skona och värna! .... Jag tänkte på allt du gjort för mig och ödmjukade mig inför Gud för att få något af den Lagerlöfska eremitens kraft att ej röra mig, utan låta dig ostörd njuta den ro du så väl behöfver ....»

Mina ögon fylldes med tårar, och jag ville resa mig upp för att lämna honom armen fri.

»Låt den vara», uppmanade han och höll mig kvar, »den smärtan är kanske den ädlaste jag känt. Tror du», fortsatte han, »att Selma Lagerlöf själf skulle kunna göra som eremiten?»