Part 1

language: Swedish

FOLKHUMOR

Skämtsagor och historier från olika länder för ung och gammal

Berättade av

ELIAS GRIP

Stockholm, Magn. Bergvalls Förlag, 1916.

INNEHÅLL

Förord. 1. Tattarpojkens underbara äventyr. 2. Köpman Stuut. 3. Han, som skulle prata säcken full. 4. Tumpels äventyr. 5. Prosit! 6. Bonden, som blev underdoktor. 7. Den vandrande soldaten. 8. En lyckad kur. 9. En kruka vett. 10. Den underbara käppen. 11. Fem skilling. 12. Hur bonden fick behålla sin skatt. 13. Sluga Kajsa. 14. Gåvor och gengåvor. 15. De tre systrarna. 16. Bonden och baronen. 17. De två bröderna. 18. Hur den fattige Petter fick behålla slott och prinsessa. 19. De sex stallbröderna. 20. Bonden och guldklumpen. 21. I morgon skall du få mat. 22. Mycken lärdom har gjort dig rasande. 23. Jack med bönstjälken. 24. Dumbom på visit. 25. Liten blir väl stor. 26. Den, som kunde tiga längst. 27. Gårdfarihandlarens dröm. 28. Hur det gick med snålvargen. 29. Jan Glux. 30. Palle Rankom. 31. Tick, tack!

FÖRORD.

Sedan långa tider tillbaka har folket haft glädje åt lustiga historier, kvicka svar och roliga infall. I folksagorna gisslas också på ett skämtsamt sätt särskilt dumhet, snålhet och girighet. Däremot år hjälten ofta en person, som aldrig slår handfallen utan förstår att reda sig i kinkiga lägen. Ej sällan förekomma i de folkliga skämtsagorna anstötliga moment, men sådana har jag här borttagit, vadan boken utan tvekan kan sättas i händerna på barn och ungdom. I den form, vari sagorna hår framläggas, hoppas jag de skola visa sig såsom en underhållande läsning även för äldre, som hava intresse för folkets godmodiga humor och enkla berättarkonst.

Kneippbaden i aug. 1916.

E. G.

TATTARPOJKENS UNDERBARA ÄVENTYR.

Det är inte alla tattare, som bara stryka omkring på vägarna eller laga kastruller och spå i kort. Förr i världen åtminstone fanns det också en och annan, som gick ute på arbete som en vanlig dagkarl. En sådan gick en gång ut i skogen för att hugga ved. Han hade sällskap med två bonddrängar, som voro ute i samma ärende. När de hade arbetat några timmar, satte de sig ned på en stubbe och vilade. Och så började de prata.

— Om vi i dag finge det, som vi mest av allt önskade, vad skulle du då önska? sade den ene drängen till den andre.

— Jo, jag skulle önska, att jag hade ett duktigt fat bräckkorv, när jag kommer hem.

— Och jag, sade den andre, skulle önska, att en präktig ostkaka stode ångande och varm på bordet i stugan, då jag kommer hem.

— Vad skall det tjäna till att önska något? sade tattaren Det går ju i alla fall inte i uppfyllelse. Jag kunde ju lika gärna önska mig ett halvt tjog ungar i stugan, tillade han skrattande.

Så fortsatte de alla tre att arbeta, och när kvällen kom, gingo de hem. Och kan ni tänka er, att när den ene drängen kommer inom dörren till stugan, så får han se ett väldigt fat med bräckkorv på bordet. Utan att de visste det, var det deras önskedag. Och den andre drängen fick sin ostkaka, så nog fingo de att smörja kräset med den kvällen, fast det grämde dem, att de inte önskat sig någonting värdefullare.

Värre var det dock för tattaren. När han kom inom dörren och skulle lägga ifrån sig mössan och matsäcksväskan på en stol, ropade hustrun hans: »Inte där, kära Petro, där ligger ju ett barn.» Han vänder sig om till det andra hörnet — där ligger också ett. Så går han fram till kakelugnsvrån, där ligger också ett litet pyre och stirrar emot honom med ögon som svarta pepparkorn. Vart han vänder sig, ser han små späda barnkräk.

— Vad i all världen vill det här säga? utropade han. Hur många ungar ha vi här egentligen?

— Tio ha vi fått i dag, och två hade vi förut, det blir dussinet jämnt, svarade gumman milt.

Nu begrep Petro, att han hade fått sin dåraktiga önskan uppfylld. Han rev sitt hår och blev alldeles utom sig.

— Hur i all världen skall jag kunna föda en sådan familj? skrek han, det är så gott jag önskar mig själv dit pepparn växer, ända in i trollberget vid världens ände.

I detsamma hördes slamret av vagnshjul och hovar ute på gården. Ett ögonblick därefter rycktes dörren upp, och ett grinande troll kom in, tog Petro i armen, och så bar det av, så det gnistrade om både hjul och hovar. Över åkrar och gården gick färden, och på några minuter var hela ekipaget försvunnet, och det syntes inte röken efter dem.

Nu stod den stackars hustrun ensam med hela barnskaran, men hon fällde inte modet för det. Hon spann och vävde åt folket i byn, och barmhärtiga människor, som visste, hur hon hade det, gåvo henne bra betalt och hjälpte henne på allt sätt och vis, och så kom det sig, att barnen växte upp — det var pojkar för resten allihop — och fingo god vård och allt, vad de behövde. Den yngste hette Kuno, han var pigg och vaken med livliga, svarta ögon och knollrigt hår. Han var allra duktigast att hjälpa mor i hemmet, och gott förstånd hade han. Aldrig hände det, att han blev svarslös eller rådlös, vad som än kom på.

När Kuno var 17 år gammal, frågade han en dag sin mor:

— Hör nu mor, hur kommer det sig, att vi inte ha någon far såsom andra barn?

Då berättade modern, hur det hade gått med deras far, hur han hade blivit bortförd av ett troll, och ingen hade sett till honom sedan den dagen.

— Nå då skall jag draga ut i världen och söka reda på honom, sade Kuno.

Modern sökte avråda honom, men det hjälpte inte. Samma dag gav han sig i väg, och så vandrade han igenom det ena kungariket efter det andra, men ingenstädes träffade han sin far. Så en dag, när han vandrade genom en stor skog, fick han syn på en väldig poppel, vars topp nådde ända upp i himmelen. Där uppe har jag bra utsikt, tänkte Kuno, och så klättrade han upp. När han kom ända upp i toppen, såg han framför sig himmelens port och en stor skara själar, som trängdes därutanför. Nu tog vinden tag i trädet och böjde toppen, så att Kuno kom alldeles in till porten. Då begagnade han tillfället och klappade på.

Genast stack Sankte Per ut huvudet och frågade:

— Vem är det?

— Det är Kuno, tattarens yngste pojke. Jag här letat efter far min jorden runt men är inte människa till att få tag i honom. Snälle Sankt Per, släpp in mig, så får jag se, om han är här.

— Du får lugna dig så länge, sade Sankte Per. Vår Herre är inte hemma för tillfället. Vänta, till dess han kommer!

Men pojken hade inte lust att vänta. Han kastade sin mössa över porten, så att den föll ned därinnanför, och så klappade han på igen.

— Hur är det nu fatt? ropade Sankte Per förargad.

— Jo, min mössa blåste av mig och for över porten, jag kan väl få gå efter den.

— Jag har ju sagt, att du inte får komma in.

— Då skall jag tala om för Vår Herre, när han kommer, att ni behåller annat folks egendom.

Sankte Per var rädd att få bannor, och så släppte han in pojken, sedan denne lovat att gå ut, så snart han hade fått tag i sin mössa.

När pojken väl kommit in i himmelen, gjorde han sig emellertid ingen brådska. Han vandrade omkring på smaragdgröna ängar och vägar, beströdda med guldsand, njöt av blommornas fägring och doft och springbrunnarnas kristallklara vatten. När han gått en stund, fick han på en kulle se ett torn, som skimrade i alla regnbågens färger. Han gick närmare och såg, att det var uppfört av idel ädelstenar. Porten stod öppen, och Kuno gick in. En lång spiraltrappa förde honom upp på en altan, varifrån han hade en underbar utsikt. Han såg inte bara den omgivande trakten av himmelen utan också hela jorden och vad som försiggick på den.

Långt, långt borta såg han sin mors hydda, och se, just nu kom grannen och stal morsgummans enda gris, som hon hade haft så mycken möda att sköta och föda upp. Nu blev Kuno arg och såg sig omkring efter något föremål, som han kunde kasta i skallen på den elake grannen. På golfvet stod en hel hop små pallar. På dem brukade änglarna sitta, då de hyllade Vår Herre och lyssnade till hans röst. Pojken tog nu en pall och slungade i väg den, så mycket han orkade i riktning mot tjuven. Men pallen nådde inte fram på långa vägar. Han försökte med ett par till, men det gick inte. Det får väl vara då, tills jag kommer hem och får tag i dig, din spjuver, men då skall du få betalt för gammal ost och fläsk med, sade Kuno för sig själv.

I sin iver att straffa den tjuvaktige grannen hade pojken så när glömt bort sitt egentliga ärende att söka uppspåra sin far. Härtill hade han nu ett tillfälle, som aldrig skulle återkomma. Med spanande blickar överfor han den vida jorden. Han såg skeppen på havet. Han såg härar, som kämpade med varandra, bönder, som plöjde, adelsjunkrar, som jagade i skogarna. Slutligen varseblev han långt bort vid världens ände ett stort, högt berg och därinne en trollkonung, som var rik och mäktig och hade hundratals tjänare. I ett schakt av detta berg såg han människor, som arbetade i sitt anletes svett för att gräva fram guld åt trollkungen. Han betraktade dessa människor noga och fann bland dem en med svarta ögon och knollrigt hår liksom han själv. Månne det kunde vara hans far?

Som Kuno står där och tittar, blir han plötsligt alldeles bländad av ett sken, som synes honom starkare än solens. Nu kan han ingenting se längre, varken av jord och himmel. Han hör en röst, brusande som ett stort vatten:

— Jordebarn, vad vill du här? sade Vår Herre.

— Jag är en fattig tattarpojke och söker min far, som för många år sedan bortrövades av trollen.

— Gott, du har nyss sett honom. Den svartlockige mannen, som arbetar därnere i schaktet hos trollkungen, är din far, och eftersom du hyser oegennyttig kärlek till honom, så skall du också lyckas befria honom. Men var har du gjort av mina änglapallar?

— Förlåt min överilning, bad Kuno, jag såg en granne, som just gick och stal min mors enda gris, och då ville jag ge honom en ordentlig minnesbeta. Och' så fick jag inte tag i något annat än de här pallarna att kasta.

— Han skall nog få straff i sinom tid, men gå nu ut härifrån, du är ännu icke mogen för himmelriket. Nu vet du, var din fader är att söka, gå åstad!

Nu skyndade sig pojken i väg, fick tag i sin mössa och slank ut genom porten. Med ett kraftigt hopp förflyttade han sig till en av grenarna i toppen på den stora poppeln, som sakta vaggade i aftonbrisen, och en stund därefter var han nere på jorden igen. Han kände sig trött av klättringen och sin himlafärd, men ovanligt glad och lycklig över att veta, var han hade att söka. Som det var för sent att ge sig i väg någonstans den kvällen, lade han sig ned att sova vid foten av poppeln.

Följande morgon vaknade han vid fåglarnas kvitter i dagningen. Nu anträdde han med glatt mod sin vandring. Han hade noga givit akt på riktningen. Vägen var lång, det visste han, men den saken bekymrade honom inte. Litet guldsand ifrån vägarna däruppe i himmelen hade han förtänksamt nog stoppat i fickan, och det räckte mer än väl till hans uppehälle. När han hade vandrat ett helt år, kom han äntligen i närheten av det stora berget vid världens ände, där trollkungen höll hans fader fången nere i ett schakt. På vägen mötte han ett helt regemente soldater.

— Vart skall du ta vägen? frågade de.

— Jag skall till trollberget för att hämta min far.

— Det lönar sig inte att försöka! Vi ha varit där för att hämta vår konungs enda dotter, som blivit bortrövad av trollkungen. Men de ville inte släppa henne, fastän hennes far lovat prinsessan och halva kungariket åt den, som kunde föra henne tillbaka. Utan trollens goda vilja är det blankt omöjligt att komma in i berget. Vi försökte med lock och pock, men det var stört omöjligt. Det är bäst, att du vänder om med detsamma, annars hamnar väl du också därinne.

— Å nej, sade Kuno, har jag haft så mycket möda och besvär för att komma hit, så vänder jag inte om i brådkastet.

— Därmed gick han vidare och kom efter en stund fram till en väldig järnport, som tydligen förde in i berget. Där klappade han oförskräckt på.

Ett grinande troll stack ut huvudet.

— Är trollkungen hemma? frågade Kuno.

— Nej, det är han inte.

— Lämna ut min far i alla fall, för jag vet, att han är här.

— Så dumma är vi inte! ropade trollet med ett hånskratt.

— Nå, jag skall nog hitta på ett sätt att tvinga er, sade pojken, och så tog han fram ur ränseln en spade och började marschera hit och dit framför porten, mäta och göra märken.

Efter en stund tittade portvaktstrollet ut igen och frågade, vad han höll på med.

— Jo, jag håller på att bygga en kyrka, sade Kuno, och den skall stå alldeles utanför porten, så att ni varken kommer ut eller in.

Då blev portvakten rädd; en kyrka det var ju nätt opp det värsta trollen visste. Han skyndade in i berget och kom efter en liten stund tillbaka med Kunos far.

— Här har du gubben, sade han, packa dig nu i väg!

Kuno blev hjärtans glad, när han fick se sin far och tog honom i famnen. I detsamma kom han att tänka på den stackars fångna prinsessan, och så vände han sig om och sade till trollet:

— Så lätt blir ni inte av med mig!

— Vad nu då! skrek trollet. Är du inte nöjd, när du har far din frisk och välbehållen?

— Det är nog gott och väl, svarade pojken, men nu vill jag också ha prinsessan, som ni nyligen rövat hit.

— Begär inte det! Du skall få guld och silver, så mycket du orkar bära, om du bara vill knalla dig i väg.

— Guld och silver kan jag skaffa mig själv, det är prinsessan jag vill ha.

Nu kilade portvakten in och rådgjorde med de andra trollen. Efter en kort stund kom han ut igen och såg betydligt ängslig ut.

— Vänta, tills kungen kommer tillbaka, sade han; vi måste fråga honom först.

— Nej, jag väntar inte ett ögonblick, svarade Kuno, satte spaden i marken och började gräva, så mycket han orkade.

Då blev trollen alldeles hjärtängsliga och trodde, att han hux flux kunde få kyrkan färdig, och så skulle dess klockor ringa och skära i deras öron, och kanske kungen deras inte ens kunde komma in. Någonting dylikt ville trollen inte riskera, och därför kommo de och utlämnade prinsessan, och med glatt mod begåvo de sig nu alla tre på hemvägen.

Men länge dröjde det inte, förrän trollkungen kom tillbaka. Som väl var, kom han en annan väg, så att han inte mötte de båda tattarna och prinsessan. Nu skall jag säga, det blev uppståndelse i trollberget, när kungen kom hem och fick veta, vad som skett.

— Tokstollar är ni allihopa I skrek han i vredesmod. Hur kunde ni tro, att den pojken skulle kunna bygga en kyrka så där i en hast? Han hade ju ingenting att bygga av.

Därefter vände han sig till en löpare och sade:

— Ännu ha de väl inte hunnit utanför mitt område; spring genast i fatt dem och hämta prinsessan tillbaka!

Löparen lade benen på ryggen och hade snart hunnit i fatt de resande.

— Hallå, tattare! ropade han på långt håll, vill ni lämna prinsessan tillbaka!

— Inte till en sådan som du, sade Kuno, med dig kan jag tävla i vad idrott som helst.

— Gott, då ska vi springa i kapp, sade löparen.

I detsamma fick Kuno se en hare bakom en buske och kom på en lycklig idé.

— Det är under min värdighet att tävla med dig, stackars krake, sade han, det lämnar jag åt min yngre bror. Han ligger där vid busken och sover middag; du kan ropa på honom.

Trollet gick bort till busken, och i samma ögonblick rusade haren i väg med långa skutt bort åt skogen. Löparen försökte följa honom men förlorade snart spåret. Om den yngre brodern är en sådan snabblöpare, tänkte han, hurudan skall inte då den äldre vara? Det är inte värt, att jag försöker att mäta mig med honom. Därför vågade han inte mer framställa några anspråk på kungadottern utan vände snopen hem igen.

— Nå, var har du prinsessan? ropade trollkungen, då han kom tillbaka.

— Hon är kvar hos tattarna, svarade löparen och berättade, hur det hade gått.

Du är en fårskalle, det är vad du är! skrek kungen förargad. Inte var det hans bror, det var en hare; pojken hade minsann inte kunnat löpa så bra. Kom hit, min gode klubbsvingare! Skynda genast efter dem och för tillbaka prinsessan, annars slår jag armar och ben av dig.

Klubbsvingaren gav sig genast i väg och upphann snart de flyende.

— Lämna tillbaka prinsessan! ropade han, då han fick se dem.

— Inte åt dig, min gosse lilla, svarade Kuno. Kom hit, så ska vi mäta våra krafter!

— Ja, den som kastar denna tvåcentnersklubba högst upp i luften, har vunnit. Därmed tog han sin klubba och slungade den så högt upp, att den såg ut som en prick i den blå luften. När den föll ned igen, fattade Kuno i handtaget och ropade med full hals:

— Bror, bror, hör på!

— Vem ropar du på? frågade klubbsvingaren.

— Jo, jag ropar på min bror, som är smed där uppe i den andra världen ovan molnen. Jag skall säga åt honom, att när jag slungar upp klubban dit upp, så skall han passa på och behålla den; ett par centner järn kan vara bra för en smed att ha i dessa tider.

När klubbsvingaren hörde detta, gav han genast upp tävlingen och skyndade hem.

Då trollkungen fick höra, hur det hade gått för honom, skickade han ut sin kusk. Denne kom springande med full fart och hann snart upp dem.

— Lämna ifrån er prinsessan! skrek han.

— Det ska vi nog bli två om, sa' pojken. Vad kan du göra för konster?

— Jo, vi kan ju tävla om vem som kan klatscha bäst med piskan.

— Gärna det, sa' Kuno. Låt höra, vad du förmår!

Och kusken klatschade till med sin stora piska, så det lät rakt som ett kanonskott. Sen var det pojkens tur. Då tog han upp en stor duk och lindade omkring; huvudet på sin far, och prinsessan fick en annan ombunden.

— Vad skall det där tjäna till? frågade trollet.

— Jo, när jag klatschar med piskan, sa' pojken, så blir det en sådan knall, att örhinnorna sprängas på alla inom en halvmils omkrets.

— Det var förfärligt, då är det bäst, jag också får en duk om huvudet.

— Ja, det skall du gärna få, sa' pojken, och så virade han om en duk, och det gjorde han så hårt, så att kuskstackaren höll på att kvävas.

— Släpp mig lös, jämrade han sig, så får du behålla prinsessan.

Pojken tog då av honom duken, och kusken måste återvända hem med oförrättat ärende. Trollkungen blev naturligtvis topp tunnor rasande, när han fick höra, hur det hade gått.

— Inte kunde den pojken klatscha med piskan, sade han, nu har du också låtit lura dig. Vem skall jag nu skicka i väg?

I detsamma fick han syn på en, som satt och rörde i brasan med en väldig eldgaffel.

— Skynda dig, min son! ropade han till denne.

Och trollet med eldgaffeln satte i väg, så att det ven efter.

— Hit med prinsessan! skrek han, då han hunnit upp dem, annars skall jag spetsa er på eldgaffeln.

— Lugna dig lite, sa' pojken. Jag skall gärna fäkta med dig, men det skall ske med ordning. Inte är det någon konst att stickas så där utan vidare! Nej, vi ska gå bort till den där häcken och ställa oss en på vardera sidan och söka komma åt varandra. Det blir intressant.

Nå, den sortens fäktning hade trollet inte varit med om förr men hade ingenting emot att försöka.

Pojken tog ett vasst spjut, och så började leken. Trollets tudelade eldgaffel fastnade alltjämt i grenarna och kom inte åt pojken en enda gång. Kunos spjut gled däremot med lätthet genom häcken och tilltygade det arma trollet, så att detta snart uppgav tävlingen och lomade i väg hem. Här fick han ovett av kungen, för att han var så illa dum och försökte stickas med en eldgaffel genom en häck.

Nu skickade kungen sin skräddare, och han ville naturligtvis tävla i sitt yrke.

— Vi ska försöka, vem som kan sy fortast, sade han, och så gingo de in i en stuga i närheten. Men skräddartrollet hade tagit så lång tråd, att han måste hoppa ut genom fönstret för varje styng, och det sinkade honom så, att han förlorade spelet.

Nu fanns det bara en möjlighet för trollen, ty Kuno och hans sällskap var snart utanför trollkungens område. Denne gjorde då ett sista försök och skickade sin svinaherde, och han uppnådde flyktingarna, just då de voro vid gränsen.

— Det är inte din prinsessa! skrek han.

— Vems då?

— Jo, dens, som bäst förstår sig på att vakta svin. Här bredvid ha vi ett stort svinstall. Kan du på en timme driva ut flera svin än jag, så må du behålla prinsessan, annars följer hon med mig tillbaka.

— Det går jag in på, sade Kuno.

— Men hur ska vi skilja de svin, som jag drivit ut, och dem, som du drivit ut.

— Jo, sa' pojken, jag skall köra ut dem, som ha knorr på svansen, och du får köra ut dem, som ha rak svans.

Det var svinaherden med om, och så började de. Kuno körde ut en tjugu, trettio stycken, sedan lade han sig att vila. Men svinaherden gick och letade hela timmen efter raksvansade svin, och så störde han dem allihop, så att de sprungo ut ur stallet.

— Nå, nu ska vi räkna, sa' pojken, vilka som äro talrikast, de med knorr på svansen eller de raksvansade. Då befanns det, att inte ett enda svin hade rak svans, och därmed hade trollet förlorat och måste slokörat återvända hem.

När Kuno och hans följeslagare hade kommit utanför trollens område, begåvo de sig, så fort de kunde, till prinsessans fader. Och ni kan tänka er, att han blev glad över att återse sin kära dotter. Han hade ju förut skickat ett helt regemente soldater efter henne, och när de kommo tillbaka utan att ha henne med, så trodde han, att han aldrig skulle få se henne mer.

Nu ställdes till ett bröllop, som varade i dagarna sju, Tattarpojken fick prinsessan, som han hade räddat, och några år efteråt blev han konung och levde och regerade sedan både länge och väl, tills han slutligen dog och för andra gången blev insläppt i himmelriket.

(Ungern.)

KÖPMAN STUUT.

Det var en gång ett bondfolk, som hade en stor, präktig gård med många åkrar och ängar, men de voro inte lyckliga för det. Ett fattades dem i alla fall, de hade inga barn, som kunde ärva deras rikedomar. De klagade ofta däröver, men det hjälpte inte. Åren gingo, och de blevo gamla, men ingen arvinge kom. Så värst klyftiga voro de inte heller, såsom ni ska få höra.