Part 10

Hur skulle de nu få tag i kornet? Katten smög sig fram till prinsen, som låg med munnen halvöppen, och fick se, att han hade kornet gömt i munnen under tungan. Där var det inte lätt att komma åt, men katten hittade på råd. På bordet stod en skål med välling kvar efter kvällsmåltiden. Katten doppade nu svansen i vällingen, hoppade så upp på sängkanten och strök prinsen om munnen med den blöta svansen. Man kan väl inte undra på att prinsen tyckte, det där var liksom litet obehagligt. Han spottade till ett slag, och med detsamma flög det undergörande kornet ut ur munnen på honom. Vips var råttan framme och högg kornet och så upp på fönsterbrädet och med ett skutt ner i trädgården, där hon föll ned med en kullerbytta mitt i en blomsterrabatt. Blommorna växte där så tätt och präktigt, så att råttan kom ned som i den allra ljuvligaste bädd av nejlikor och ringblommor och gjorde sig inte illa alls. Katten hoppade efter, förargad över att råttan skulle ha fått tag i kornet, då det ju i alla fall inte var hon, som letat reda på det. Nu bar det i väg ned till stranden med full fart. Där började katten och råttan att slåss om kornet, och därunder föll det märkvärdiga kornet i vattnet, och strax kom en liten silverskimrande fisk fram och slukade det. Nu voro goda råd dyra. Råttan hon sa' ingenting utan lomade bara i väg, för att skämmas, ska jag säga, över att hon hade börjat kivas om en så viktig sak.

Katten gick till fiskarnas konung, som han var gammal god vän med, och bad om hjälp. Och fiskarnas konung sammankallade alla sina undersåtar till ett stort möte och frågade, om det var någon, som hade på den och den dagen ätit upp ett korn i vattnet, då katten och råttan höllo på att slåss på stranden nedanför. Ja, då var det en liten mörtpinne, som simmade fram och anmälde, att det hade han gjort. Fiskarnas konung gav då mörten ett välsmakande kräkpulver. Och mörten spottade upp kornet. Men har du sett på maken! Kommer inte råttan kilande med en fart, som om hon också skulle haft sjumilaskor, och så nafsade hon till sig kornet mitt för näsan på katten och fiskarnas kung.

Och innan någon visste ordet av, så hoppade hon i vattnet och simmade över oceanen och träffade Petter och lämnade honom det dyrbara kornet. Katten kom efter och blev så arg på råttan, så att han åt upp henne med hull och hår, då de träffades nästa gång. Sedan den dagen äro kattor och råttor ovänner. Men Petter tog kornet i handen och önskade sig sin prinsessa tillbaka, och på ögonblicket kom hon, och sedan levde de sams och i glädje många, många år.

(Sydslavisk saga.)

DE SEX STALLBRÖDERNA.

Det var en gammal soldat, som hade tjänat kung och land ärligt i 18 år, och så fick han sitt avsked och reste hem. På vägen kom han in i en stor skog, och där träffade han på en riktigt stark bjässe, som stod och ryckte upp träd med rötterna. Han hade ryckt upp fem stycken, och så tog han en ungbjörk och virade om de andra och tog sen hela bördan på ryggen.

— Vill du följa med mig? sporde den gamle soldaten. Vi ska nog taga oss fram i världen.

Ja, det ville den starke gärna, och så vandrade de i väg tillsammans. Ett par dagar därefter träffade de på en underlig kurre, som satt på huk, lutade huvudet bakåt, höll ett finger för näsan och flåsade ut luft genom den ena näsborren.

— Vad sitter du så där för? frågade soldaten.

— Jo, det är vindstilla i dag, och därför sitter jag och blåser på de där sex väderkvarnarna därborta, så att de slippa att stå. Skulle jag taga till båda näsborrarna, skulle kvarnarna blåsa sin kos.

— Vill du följa med oss?

Ja, det hade mannen med vädret ingenting emot, och så gingo de vidare. När de hade gått ett stycke, fingo de se en man, som låg och vilade sig under ett träd vid vägen. Då de kommo lite närmare, märkte de, att han hade två träben och hade spänt av sig det ena.

— Hur kommer det sig, att du ligger så där och har spänt av ena benet? sporde soldaten.

— Jo, jag är löpare och löper fort nog med det ena benet; spänner jag på det andra också, så susar jag i väg som en blixt.

— Vill du följa med oss, vi äro ute för att se oss om litet i världen och ska nog reda oss.

Löparen svarade ja, och så gjorde de sällskap. Efter en stund mötte de en man, som kom gående med hatten på sidan nästan ned på örat.

— Varför har du hatten så där på tre kvart? sporde soldaten, det ser ju så tokigt ut.

— Jo, det är jag tvungen till, sade mannen, för jag har sju vintrars köld under den hatten, och sätter jag den riktigt fast på huvudet, så blir det så gränslöst kallt, så att ingen människa kan härda ut.

Soldaten frågade honom också, om han inte ville följa med, och det hade han lust till, och så fortsatte de vandringen. Framemot kvällen träffade de på en skytt, som var så duktig, att han kunde träffa pricken på en hel mils avstånd. Den mästerskytten sluter sig också till sällskapet, och nu äro de sålunda sex stycken duktiga stallbröder.

Nu tyckte soldaten, att de hade så bra förspänt, så de kunde begiva sig tillbaka till kungen, och det gjorde de också. Kungen hade en enda dotter, och den prinsessan var snabbare i löpning än de allra flesta. Hennes fader hade också låtit kungöra, att den, som kunde besegra henne i kapplöpning, skulle få henne till brud och bli tronföljare. Och det var många prinsar och riddare, som hade anmält sig, och de sprungo det allra värsta, de nånsin orkade, men den, som kom först, det var prinsessan i alla fall.

Så kom soldaten upp till slottet med sitt följe. Den, som ville tävla i löpning, skulle också lägga upp en penningsumma, som skulle tillfalla segraren. De sex stallbröderna hade tillsammans just så mycket, som behövdes. Soldaten förklarade för kungen, att han ej skulle löpa själv, utan det skulle en av hans följeslagare göra. Det blev naturligtvis mannen med träbenen.

Nu må ni tro, det blev skratt och skämt bland kungens män, när de fingo se en karl med träben, som skulle springa i kapp med den flinka prinsessan. Emellertid ställdes de upp bredvid varandra. Målet var en källa en mil därifrån och kunde med goda ögon ses ifrån slottsterassen. Ur den källan skulle de fylla en kanna med vatten och taga med sig tillbaka.

På givet tecken bar det i väg. Löparen med träbenet kom långt före prinsessan till källan, fyllde sin kruka med vatten och begav sig på hemvägen. Nu tyckte han, att han hade så god tid, så att när han kommit en fjärdingsväg från källan, lade han sig att vila med huvudet mot en tuva. Men bäst det var, så somnade han in. Ett, tu, tre kom prinsessan sättande, sprang förbi honom och välte i förbifarten omkull hans vattenkanna. Nu såg det mörkt ut. Men mästerskytten, som stod på slottsgården, laddade sin bössa och satte ett skott i tuvan, där löparen låg, så att jorden rök om honom och löparen vaknade.

Genast såg han, hur det var fatt, och att nu måste han raska på. Förut hade han sprungit med bara ett träben och haft det andra under armen. Nu spände han hastigt på sig även det andra benet, och sen bar det av som en virvelvind. På ett ögonblick var han tillbaka vid källan, fyllde på nytt sin kruka och styrde kosan till slottet, och det gick med sådan fart, så att han kom snart ifatt prinsessan, sprang om henne och hann först till slottet.

Mannen med träbenet hade sålunda bestått provet och skulle ha prinsessan, men hon ville inte ha honom, och kungen var inte heller förtjust i att få en sådan måg och tronföljare, och så började han ackordera, om att få komma undan för bättre pris. Till slut lovade soldaten, att de skulle låta sig nöja, om de finge så mycket guld och silver, som en karl kunde bära i en säck.

Det lovade kungen, men han behövde en månad på sig för att samla ihop så mycket dyrbarheter; efter den tiden skulle de få komma tillbaka.

Soldaten begav sig nu med sitt sällskap bort till en köpman och inköpte en väldig massa lärft, riktigt stadig segelduk. Och därav förfärdigades en säck, som var så stor, så att den kunde rymma både hästar och vagn och mera därtill.

På utsatt tid infann sig soldaten med sitt följe på slottet. Kungen tog emot dem och bad dem stiga in i ett vackert tornrum, som han hade låtit ställa i ordning, och där en läcker måltid väntade gästerna. Det såg riktigt rart ut, och de tackade och stego in.

Nu hade kungen tänkt ut en list att göra sig av med sina fordringsägare och behålla dyrbarheterna. Golv och väggar och dörrar i det rum, dit de visades in, voro av järn, och inunder detsamma hade han låtit iordningställa en ugn. Kungen själv visade gästerna in och smällde dörren i lås. Sedan började han brassa på i ugnen, så att det blev snart olidligt hett därinne.

— Jag tror, kungen tänker steka oss här, sade soldaten till sina följeslagare och såg riktigt häpen ut.

— Det skall jag nog sätta på för, sade mannen, som hade hatten på tre kvart, och så satte han på sig hatten riktigt. Nu hjälpte det inte, att de eldade nere inunder. Han hade sju vintrars köld under hatten, och i stället för att stekas fingo de så kallt, så att de kunde nätt och jämnt bärga sig.

När kungen hade eldat upp fyra famnar björkved, tänkte han förstås, att sällskapet därinne var både bränt och förkolnat, och så gick han in för att se efter. Han öppnade dörren och hade så när tappat kronan av förvåning.

En kall fläkt slog emot honom, och därinne satt hela sällskapet i godan ro.

— Det var förfärligt så kalla rum, ni har här på slottet, sade soldaten. Mat och dryck fryser ju i faten.

Både kungen och prinsessan gingo in och sågo och kände, att han talade sant, men de kunde naturligtvis inte begripa sammanhanget.

Soldaten begärde nu att få en säck full med dyrbarheter, såsom överenskommet var, och så tog han fram sin väldiga påse. Och kungen hade nu ingen annan utväg än att lägga i både guld och silver. Men när han hade plockat i så mycket han ägde, så var inte säcken halv på långt när. Då tog soldaten ett fint ekipage, både häst och vagn, och lade ned i säcken, och så lät han mannen, som ryckte upp träd med rötterna, taga säcken på ryggen, och därmed lämnade sällskapet kungens slott.

Man kan förstå, hur arg kungen skulle vara att mista så mycket av sina ägodelar och inte bara sina, han hade låtit samla ihop smycken över allt i sitt rike. När soldaten och hans sällskap hade givit sig i väg, ångrade kungen, att han hade släppt dem ifrån sig. Han lät inkalla sin krigshär och befallde anföraren, att han skulle förfölja de sex stallbröderna och döda dem och föra dyrbarheterna tillbaka.

När soldaten fick se krigshären komma efter dem, lät han mästerskytten skjuta, men fastän många stupade, kommo dock stora skaror allt närmare.

— Nu är det min tur, sade han, som blåste på väderkvarnarna, och så blåste han till, så att hela krigshären flög i väg som agnar åt olika håll, och ingen har sett till dem sedan dess.

Därefter tog soldaten fram ur säcken sitt fina ekipage, och så åkte hela sällskapet i väg till den trakt, där soldaten var ifrån, och där köpte han sig en stor egendom och hade goda dagar med sitt följe.

Men den stackars kungen blev utfattig, så mycket hade han fått lämna ifrån sig.

— Det är lagom åt honom, sade den gamle soldaten. Jag hade tjänat honom troget i 18 år. Nog kunde han väl till tack ha givit mig något mer än en utsliten uniform.

(Danmark.)

BONDEN OCH GULDKLUMPEN.

En guldsmed stod en dag och solade sig på tröskeln till sin butik. Då kom en bonde långsamt gatan fram, hälsade en smula förläget på guldsmeden och sade:

— Jag skulle vilja fråga om en sak.

— Var så god, sade guldsmeden, jag skall stå till tjänst, om jag kan.

— Jo, jag går liksom och undrar, huru mycket en guldklimp kan vara värd, sade bonden och rev sig bakom örat.

Se så, tänkte guldsmeden, nu har han funnit någon skatt i jorden. Här gäller det att hålla sig framme och göra en god affär.

— Stig in! Stig in! min gode man, sade han vänligt. Sådana saker skall man inte tala om ute på gatan.

Därmed förde han in bonden i ett rum innanför butiken, tog fram en flaska vin och en skål med bakverk. Det går lättare att språka, när man fått litet i västen. Var så god och ta för sig! Jag har mera i skåpet, sade han och trodde sig få ännu större vinst, om bonden blev litet lurig.

Denne var inte buskablyg utan tog för sig ordentligt. Det var länge sedan han smakat så fina kakor. När guldsmeden hade fyllt på hans glas den ena gången efter den andra, frågade han i skenbart likgiltig ton:

— Nå, min gubbe, hur stor ungefär är den där guldklimpen?

Bonden blinkade slugt med ögonen och sade, i det han smuttade på vinet:

— Ja, jag kan inte säga precis. Kanske så stor som min hattkulle.

— Jag hade just tänkt mig det, sade guldsmeden och sken upp som en sol. För den klumpen skall jag ge dig en bra summa, så mycket, så att det räcker till en riktigt fet och duktig gris.

— Inte mer? sade bonden.

— Ahjo, det räcker nog till två.

— Inte mer?

— Vi få väl se, det kanske blir till tre grisar. Tag bara fram guldklimpen först, så skall jag väga den.

— Ta fram, sade bonden, det är just liksom litet kinkigt — se, jag ville bara fråga, vad en sådan klimp skulle vara värd, i fall jag händelsevis skulle hitta, någon. Tack för god välfägnad och adjö!

(Tyskland)

I MORGON SKALL DU FÅ MAT.

En bonde hade tre söner, Per, Pål och Jesper. När de blevo vuxna, så skulle de förstås ut och se sig omkring i världen och försöka sin lycka. Per var äldst, och därför var det hans tur först. Han vandrade ut för att söka sig tjänst. Så kom han till en man, som just behövde en dräng. Det passade ju bra, och mannen frågade, om Per ville taga tjänst hos honom. Ja, det hade Per lust till, och så började de ackordera om lön.

— Jag heter Olle i Grymsbo, sade mannen, och hos mig får du tvåhundra daler i lön, när året är slut, om du kan stanna så länge utan att bli arg. Blir du arg, så skär jag näsan av dig och skickar dig i väg med detsamma. Men skulle jag bli arg, så har du rätt att skära näsan av mig och få ut din lön genast. Går du in på de villkoren?

Per tyckte, det var hederligt bjudet, inte var han argsint av sig heller, så han trodde nog, han skulle gå i land med tjänsten och svarade ja. Han fick följa med till husbondens gård genast.

Det var kvällsvardsdags, då de kommo fram. Mannen satte sig genast till bords, och gumman dukade fram pannkakor och annat gott. De började äta i lugn och ro, men ingen gjorde min av att bjuda Per en enda bit. Per var hungrig och kastade giriga blickar på maten. Husbonden märkte det och frågade:

— Kan du läsa skrivet?

— Ja, nog kan jag det, sade Per.

— Gå då och se efter, vad det står ovanför stugdörren.

Per gick, kom strax tillbaka och sade:

— Det står: I morgon får du mat.

— Det rättar vi oss efter här i huset, sade husbonden.

Per tänkte: Får jag mat i morgon, så kan jag väl bärga mig till dess, och så gick han och lade sig på löftet och somnade.

Följande morgon var han uppe i god tid och gick ned i stallet och ryktade hästarna. Han arbetade länge och väl och tänkte, att det väl snart skulle komma frukostbud, men det hördes ingenting av. Äntligen kommer husbonden ned. Per såg inte vidare glad ut, och husbonden frågade honom, hur det var fatt.

— Jo, det är så, att jag är hungrig och vill ha litet mat.

— Kom med upp, sade husbonden.

Per följde med, och när de kommo upp till stugan, pekade Olle i Grymsbo på det, som stod ovanför dörren. I morgon skall du få mat. Det har du att rätta dig efter, sade han och tillade allvarligt:

— Du är väl inte arg heller?

— Ånej, sa' Per, som kom ihåg överenskommelsen. Får jag mat i morgon, så skall jag väl ge mig till tåls, fast jag är så hungrig, så att det skriker i magen.

Ni kan förstå, hur långsamt den dagen skulle gå för Per. Han plockade några bär i skogen och drack en klunk vatten, det var alltihop, som han fick att livnära sig med.

Tredje morgonen hade Per föresatt sig, att han skulle ha mat, för nu stod han inte ut att vänta längre. Så snart husbonden kom ner, sade han i hotfull ton:

— Kom ihåg, vad ni lovade mig i går! I dag vill jag ha ordentligt med mat.

— Du kan ju Jäsa, skrivet: I morgon skall du få mat. Det gäller här i huset, så mycket du vet det!

— Jag står inte ut med det häri skrek Per.

— Är du arg?

— Ja, det kan du vara säker på. Giv mig mat, annars...

Längre hann han inte komma, förrän husbonden hade dragit kniven, och innan Per visste ordet av, hade den elake husbonden skurit näsan av honom.

Per stod där snopen och måste gå hem utan näsa. Därhemma skötte de om honom så gott som möjligt, och så fick han berätta om sina äventyr.

Pål, bror hans, stod och hörde på. Jag ska nog reda mig bättre, tänkte han, och så gav han sig i väg för att försöka sin lycka. Han träffade på Olle i Grymsbo han också och tog tjänst på samma villkor som brodern. Men det gick likadant för honom. På tredje dagen kom han hem igen utan näsa.

Nu ville den yngste, Jesper, ge sig av, men hans föräldrar ville inte släppa honom.

— Ser du inte, hur det har gått för dina bröder, som äro starkare och duktigare än du? sade de. Hur skall du då reda dig?

Men Jesper var envis och lämnade dem ingen ro, förrän han fick gå.

— Träffar jag på den där gubben, så skall jag nog ge honom sju för tu, sade han, och så begav han sig av.

Mycket riktigt träffade han Olle i Grymsbo och stadde sig i tjänst, såsom bröderna gjort. Då de kommo fram, satte sig husbonden med gumman ned att äta, men Jesper fick vara utan.

— Jag vill allt ha litet mat jag också, sa' Jesper.

— Kan du läsa skrivet?

— Ja vars.

— Nå, då har du sett, vad som står på dörren: I morgon skall du få mat.

Jesper var inte så dum han. Det är lika när i morgon, tänkte han. Det står nog likadant ovanför dörren då med. Så gick han ut för att se sig omkring. När han hade gått ett litet stycke, kom han till ett värdshus. Där gick han in och ackorderade med värden, att denne skulle ge honom mat och få betalning i spannmål. Nu går han tillbaka till husbonden och ställer sig att tröska duktiga tag. Efter en stund kommer gubben ut och säger, att följande morgon skola de hjälpas åt att rensa det, som är tröskat.

Men på natten stiger Jesper upp och rensar säden själv. Så går han till värdshusvärden och säger, att om han skickar en dräng med vagn, så kan han få hämta en säck råg vid norra logluckan. Det var den, som vette ifrån gården utåt vägen. Värden skickar genast efter säden och fick den ordentligt hemkörd.

På förmiddagen kommer husbonden ned för att hjälpa till att kasta eller rensa säden, men då var det redan gjort och säden borta.

— Vart har rågen tagit vägen? frågade Gryms bomannen vred.

— Den har värdshusvärden fått.

— Varför det?

— Jo, till betalning för mat. När jag inte får mat här, så äter jag på värdshuset och betalar med er spannmål. Ni är väl inte arg heller?

Nej, det ville husbonden inte erkänna, och så talade de inte mer om den saken.

— Vad skall jag göra i dag? sporde Jesper.

— Jo, du skall tröska korn och köra till kvarn.

Ja, Jesper han arbetade och tröskade, så mycket han orkade, och litet emellan kom husbonden och såg efter, hur det gick för honom. Han var nog litet ängslig förstås, att den säden också skulle hämna på värdshuset. När allt var färdigtröskat, gjorde Jesper i ordning ett duktigt lass och for i väg ned åt kvarnen till.

När han hade kört ett stycke, mötte han en bonde med ett lass gödsel.

— Hör på, säger Jesper, ska vi byta lass?

Bonden stirrade på honom och trodde, han var stollig.

— Ja, gärna för mig, svarade han, ska det vara jämnt om jämnt?

— Ånej, min gubbe, lite vett har jag allt. Du får ta det här präktiga sädeslasset och hästarna till, om du ger mig tvåhundra daler i mellangift.

— Det är inte dåligt bjudet, sa' bonden. Pengar hade han på sig och tog genast fram och gav Jesper, vad han begärde. Jesper tog gödsellasset med de magra krakarna, och så körde han direkt till värdshuset och gav värden 200 daler. Därmed hade han betalt mat och dryck för lång tid och fick sig nu ett riktigt kalasmål.

Under tiden gick husbonden därhemma och väntade, att Jesper skulle komma tillbaka från kvarnen, men ingen Jesper hördes av. Bonden såg, att det stod en vagn borta vid krogen, men aldrig kunde han tro, att det var Jespers. När han tröttnat att vänta, går han ned till värdshuset.

Dynglasset stod där utanför dörren. Det var nu gott och väl, tyckte Grymsbo-Olle, att det inte var hans präktiga kornlass. För säkerhetens skull gick han i alla fall in i krogrummet för att se, om den gynnaren, drängen hans var där.

Och mycket riktigt sitter Jesper där vid ett dukat bord och smörjer kråset med stekt gås och andra läckerheter.

— Är du här? säger husbonden.

— Ja, som ni ser.

— Nå, var har du gjort av lasset?

— Det står här utanför.

— Vad säger du? Det är ju ett dynglass med ett par usla hästkrakar. Har du bytt kanske?

— Ja, det har jag.

— Vad fick du i mellangift?

— 200 daler.

— Det var dåligt byte. Sådana eländiga hästar, som dessa äro. Hit med de 200 dalerna i alla fall!

— Dem har värdshusvärden fått. Ni vet ju, att när jag inte får maten hemma i er gård, så skaffar jag mig den på annat håll och tar säd i stället. Ni är väl inte arg för det heller?

— Nej, svarade bonden kort, och så gingo de hem.

Nu fick Jesper riktiga goddagar, för husbonden tordes knappt befalla honom uträtta något. Men hustrun var inte så blyg av sig. Nästa dag skulle de gå i kyrkan, och då sade gumman åt Jesper: