Part 9

— Guds fred igen! sade gubben. Vart skall det bära i väg som längst?

— Jo, jag ska dra åt skogen, det har jag lovat bror min, då han gav mig den här fläskskinkan.

— Jaså, ska du det. Då är du nog på rätt väg, för den här skogen är stor, så att den räcker till. Nu ska jag ge dig ett gott råd. Då du kommit in ett stycke i skogen, träffar du på en hop trollgubbar. De komma att svärma omkring dig på alla sidor och be att få köpa din skinka, för fläsk det är riktig kalasmat för sådant folk. Men kom; ihåg, att du inte säljer skinkan, om de också bjuder dig aldrig så mycket pengar! Säg, att du inte lämnar den ifrån dig på annat villkor, än att de ge dig den gamla handkvarnen, som ligger bakom dörren i deras grotta!

Jöns lade gubbens råd på minnet och vandrade in i skogen. När han gått ett stycke, blev han i hast omringad av en skara fula trollgubbar. Allihop trängdes omkring honom och ville åt hans skinka.

— Hur mycket vill du ha för den där skinkan? skreko de med full hals om varandra.

— Den säljer jag inte för pengar, sa' Jöns.

— Vad säljer du den då för? frågade den, som skulle vara den förnämligaste av trollgubbarna.

— Jo, om jag får den gamla handkvarnen, som står bakom dörren i er grotta, så får ni ta skinkan och kalasa på, bäst ni vill.

Till att börja med ville inte trollgubbarnas anförare gå in på det förslaget, men till slut gav han med sig. Skinkan utövade en oemotståndlig dragningskraft. Han gick efter kvarnen och lämnade den åt Jöns. Så fingo de skinkan och skyndade in i grottan med långa skutt, glada vid tanken på det kalas, som väntade dem.

Där stod nu Jöns med kvarnen i händerna. Den såg precis ut som andra gamla kvarnar, som folk använde förr i världen att mala säd på hemma. Det var ju gott och väl, att han hade en kvarn, men varifrån skulle han få något att mala. Med raska steg gick han nu tillbaka samma, väg, han hade kommit. Han hoppades träffa gubben, som givit honom rådet, och av honom få höra, vad han skulle ta sig till med kvarnen. Och det dröjde inte länge, förrän han fick syn på den gamle.

— Du är allt en lyckans guldgosse! ropade denne, då han fick syn på Jöns. Jag var inte alls säker på att de skulle vilja lämna ifrån sig sin skatt.

— Är det verkligen någon skatt? Jag tycker inte den ser någonting ut alls.

— Vänta litet, så skall du få se. Därmed tog gubben kvarnen. Säg någonting, som du skulle vilja ha just nu!

— Jo, jag är hungrig och skulle vilja ha några smörgåsar.

Genast grep gubben handtaget, — och verkligen kom det inte fram den ena präktiga smörgåsen efter den andra, ända tills gubben sade stopp och vred på en skruv, som var så liten, att den nätt och jämnt syntes. Sedan visade han Jöns, hur kvarnen skulle användas och sade:

— Här har du din skatt! hem igen och var glad, för nu behöver du inte sakna mat och dryck eller annan nödtorft för dig och din familj, så länge du lever.

Glad i hågen, tog nu Jöns kvarnen och styrde kosan hemåt. Han hade emellertid lång väg att gå, och det blev midnatt, innan han kom hem till sin stuga. Hustrun hans och barnen hade krupit till kojs för länge sen.

— Det var då väl, att du äntligen kommer hem, far! ropade hustrun, då han trädde in. Hoppas, du har något med dig, som duger till mat. Men vad är det där för ett gammalt skrälle? Hon pekade på kvarnen.

— Lång väg har jag gått, sade Jöns, men här har jag också någonting, som duger. Han ställde kvarnen på bordet, fattade handtaget och sade: »Fläskpannkakor.» Och på några ögonblick hade de ett stort fat fullt med de raraste fläskpannkakor. Hustrun spärrade upp ögonen av förvåning. Mycket hade hon inte fått till livs på kvällen, och därför gjorde både hon och Jöns anrättningen all heder. De väckte också barnen, och när dessa fingo syn på pannkakorna, blev det jubel, må ni tro. Det var länge sen de hade fått sådan mat.

Hustrun frågade naturligtvis, var han hade fått den underbara kvarnen ifrån, men det ville Jöns inte tala om. Dagen därpå tog han sin kvarn och malde fram ett riktigt kalas med stek och grönsaker och bakverk och alla möjliga goda saker. Och så bjöd han sina fattiga grannar, och dessa läto sig väl smaka. Länge dröjde det inte, förrän den rike brodern fick reda på att Jöns levde i största välmåga. Förut hade han minsann inte bevärdigat Jöns med något besök, men nu fick han brått att komma och se, hur allt detta gick till.

När den rike fick se, hur präktigt Jöns hade det, blev han utom sig av förvåning och avund.

— Varifrån har du fått all denna rikedom? frågade han. Men Jöns var inte hågad att tala om hemligheten. Emellertid hade han bland andra goda saker också malt fram vin till kalaset, och i glädjen över sina tillgångar drack han kanske litet mer, än han egentligen borde ha gjort. Framemot kvällen blev han riktigt pratsam och kunde inte låta bli att berätta för sin rike bror, varifrån han hade fått allt.

— Ser du den där gamla kvarnen, som står där? sade han. Den är källan till min rikedom. Så tog han fram kvarnen och malde fram både vindruvor och fikon. Den rike gjorde stora ögon. Ack, om jag kunde komma i besittning av den kvarnen! tänkte han. Och han bjöd Jöns en stor summa pengar. Men Jöns bara skrattade.

— Vad skall jag med pengar, när jag har den här, sade han.

— Åh jo, pengar kan nog vara bra ändå, till exempel om du vill bygga ett hus eller begiva dig av på resor och se litet mera av världen än den här socknen.

Hur han språkade och förklarade, lyckades den rike verkligen förmå Jöns att sälja kvarnen. Jöns gjorde dock det förbehåll, att han skulle få behålla den ännu två månader till efter höslåttern. Under tiden kap jag hinna mala till mig så stora förråd av allting, att jag reder mig i alla fall, tänkte han.

På den överenskomna dagen hämtades kvarnen. Jöns hade talat om för sin snåle bror, hur man skulle gå till väga för att mala. Däremot hade han ingenting nämnt om hur kvarnen skulle stannas.

Det var sent på kvällen, när den rike bonden kom hem med sin nyförvärvade skatt. Han beslöt därför att prova den först dagen därpå. På morgonen sade han till sin hustru:

— I dag får du gå ut med drängarna och pigorna och taga upp säd. Jag stannar hemma och gör i ordning middagen.

Hustrun gjorde några invändningar, att han inte visste, vad som skulle lagas till, men bonden klippte tvärt av resonemanget, och hon måste naturligtvis lyda. När han blivit ensam, gick han en lång stund och funderade på vad han skulle önska sig till middag. Först tänkte han på kalasmat, sådan som Jöns hade bjudit på, men så kom han att tänka på att han hade så mycket extrafolk i maten nu vid skördetiden, och det kunde allt vara onödigt att bjuda en hop främmande arbetskarlar på sådana läckerheter mitt på blanka vardagen. Han beslöt sig därför till sist att nöja sig med sill och välling.

Han ställde kvarnen på bordet, fattade i handtaget och ropade: »Sill och välling!» Och genast fick han, vad han önskade. Snart hade han två stora fat fyllda, det ena med välling, det andra med sill. Nu tyckte han, det kunde vara nog. Stopp! skrek han, men det hjälpte inte, kvarnen malde immerbadd det ena fatet fullt efter det andra. Snart hade han inga fat mer att sätta under, och då rann det välling i en stor flod på golvet. Ännu en stund, och vällingen flödade över tröskeln och rann i en bred ström utför backen, där huset stod.

När det led möt middagstiden, begav sig hustrun och tjänarna på hemvägen, nyfikna att få se, vad bonden hade att bjuda dem till middag. Man kan tänka sig, hur förbluffade de skulle bli, då de fingo se en hel flod med välling och sill som rann ned från kökstrappan över gårdsplanen där nedanför huset. Bonden sprang omkring och rev sig i håret och visste inte, vad han skulle ta sig till. I sin nöd sprang han till broder Jöns och bad honom för Guds skull taga sin kvarn tillbaka. Om det fortgick på detta sätt, skulle annars hela byn snart totalt översvämmas av välling.

Jöns svarade, att han loge tillbaka kvarnen blott på det villkor, att han finge lika mycket pengar till, som han erhållit, då han sålde den.

Den rike jämrade sig förstås över att behöva punga ut med så mycket, men det hjälpte inte. Så kom Jöns och hämtade sin kvarn, han fick vada i välling sista vägstycket. Nu hade han både kvarnen och fullt upp med pengar och byggde sig ett ståtligt hus på en höjd vid stranden av havet.

En dag kom en saltskeppare på besök. Han hade på avstånd sett det präktiga huset med tak, som glänste som guld. Han lade till med sin båt vid närmaste brygga och gick upp och hälsade på Jöns. Denne var en gästfri man och undfägnade honom rikligt. Till slut talade han också om, hur han hade fått det så bra, och visade skepparen sin kvarn.

— Kan den mala salt också den där kvarnen? frågade skepparen.

— Ja, det kan den visst det!

— Då vill jag köpa den.

— Det är lättare sagt än gjort, sade Jöns. Till slut lät han beveka sig och lämnade honom kvarnen mot en stor summa pengar. Det dröjer nog inte länge, förrän jag får igen den, tänkte han, ty han talade inte om, hur kvarnen skulle stannas.

Skepparen tog kvarnen med sig på skutan och hissade segel för att resa hem. När han kom ut på sjön, satte han upp kvarnen på däck och önskade sig salt. Och salt fick han, skutan full. Nu ville han stoppa kvarnen, men se, det kunde han inte, den malde alltjämt mera salt, till dess båten blev överfull och sjönk till botten. Där ligger kvarnen än och mal salt ideligen, och det är därför, som vattnet i havet är så salt.

(Danmark.)

HUR DEN FATTIGE PETTER FICK SLOTT OCH PRINSESSA.

Det var en gång en gammal gumma, som bodde ensam med sin son i en torftig koja.

— Hör du, Petter! sade hon en dag, här har du en bunt garn. Gå ned i byn och försök, om du kan få lite bröd eller annan mat i utbyte! Petter tog genast garnet och begav sig i väg till byn. På vägen träffade han på några herdepojkar, som just voro i färd med att slå ihjäl en svart katt. Petter tyckte, det var synd om katten.

— Giv mig katten, ropade han, så får ni den här garnbunten i stället.

Herdarna funderade på saken en liten stund. De tyckte, det kunde vara bra att ha garnet att fläta pisksnärtar av, och så lämnade de katten åt Petter. Denne tog kisse på armen och gick sin väg. När han hade kommit ett litet stycke fram, släppte han ned katten på marken och sade:

— Nu, min lilla kisse, får du springa, vart du vill!

Katten reste sig upp på bakbenen och sade:

— Kommer du i trångmål någon gång, så skall jag hjälpa dig.

När Petter kom hem, frågade modern, hur han hade lyckats. Och han måste berätta, såsom sant var, att han hade bytt till sig en katt för garnet, och katten hade hall släppt lös. Modern spann då raskt en ny bunt garn och sade till honom:

— Gå nu till byn, men kom ihåg, att du skall gå in i stugorna och bjuda ut det till några kvinnfolk, då får du säkert mat eller en slant därför.

Petter vandrade i väg. Även denna gång träffade han på herdepojkarna, som nu höllo på att plåga ihjäl en stackars råtta. Petter kunde inte se det stackars djurets lidanden.

— Låt bli råttan, sade han, så ska ni få det här garnet. Det gingo herdarna in på, lämnade Petter råttan och gingo sin väg. När råttan blev fri, ställde hon sig framför Petter och sade:

— Kommer du någon gång i trångmål, så kalla, på mig!

Då Petter kom tomhänt hem och berättade, vad han hade gjort av garnet, blev modern mycket förargad, men vad hjälpte det? Det, som var gjort, kunde inte göras om. Hon måste sålunda spinna en ny bunt garn.

— Gå med den, sade hon, och laga, att du har något med dig hem!

Petter gick till byn. Det var alldeles som förgjort. Såg han inte herdepojkarna stå där nu igen! Den här gången höllo de på att slå ihjäl en orm.

— Giv mig ormen, så får ni den här garnbunten, sade han. Det hade herdarna ingenting emot. De släppte ormen, och Petter tänkte låta den löpa. Men det gjorde den inte utan reste sig i stället upp och sade:

— Kom med till min mor, hon skall belöna dig för att du har räddat mig från döden.

— Nej, jag törs inte röra vid dig, sade Petter.

— Du har ju en skinnväska. Låt mig krypa ner i den, så skall jag säga dig, hur du skall gå för att komma till min mor.

Petter gjorde, som ormen sade, lät den krypa ned i väskan, begav sig sedan i väg och följde ormens anvisningar beträffande den riktning, han skulle välja. När de hade kommit till en skogsbacke, sade ormen:

— Stanna nu, så skall jag säga dig, hur du skall komma fram till min mor lycklig och välbehållen. Gå nu försiktigt här i hagmarken, så att du inte trampar på några ormar, för här har jag många fränder Om en liten stund komma vi till ett hus. Där bor min mor. För henne skall du ta av dig hatten och hälsa artigt. Hon kommer då att fråga dig, vad du vill ha till belöning för att du räddat hennes dotter, Då skall du inte begära eller taga emot något annat än ett skrin, som står på bordet. I det skrinet ligger ett underbart korn. Den, som håller det kornet i handen, kan önska sig, vad han vill, och det blir ögonblickligen uppfyllt.

Så vandrade Petter sakta vidare, och det gick precis, som ormen hade sagt. En stor orm kom ut ur huset. Petter bugade sig, och ormen frågade:

— Nå, min gosse, vad önskar du till lön för att du har räddat min dotters liv?

— Jag önskar inget annat än den ask, som står på bordet.

— Kära pojke, finge du den, så kanske du rent av skulle glömma Gud.

— Men jag vill inte ha något annat. Om ni inte ger mig asken, så tar jag er dotter med mig igen.

Därmed lämnade hon asken till Petter, och den räddade ormen kilade in i huset till sin mor.

Petter begav sig nu hem. När han kom in, frågade modern med ängslig röst:

— Nå, den här gången har du väl någonting med dig hem?

— Ingenting annat än den här asken.

— Olyckliga pojke, vad ska vi nu ta oss till? Jag är så hungrig, så jag kan dö, och inget lin har jag heller att spinna,

— Var inte ledsen, kära mor, bed till Gud, och han skall förvisso giva oss allt, vad vi behöva.

Modern knäppte sina händer. Nu tog Petter fram ur asken det underbara kornet och vände det mellan fingrarna. Som genom ett trollslag stod där en kostlig måltid uppdukad på bordet. Mor och son satte sig ned att äta. Aldrig i sitt liv hade de förut smakat så ljuvliga rätter. Då de voro mätta, tackade de Gud för hans godhet.

Följande dag kom Petter att tänka på att han skulle kunna önska sig något annat än mat. Han tog kornet i handen och sade:

— Jag önskar, att jag hade ett slott lika vackert som kungens. Och när han såg upp, låg där uppå på kullen i närheten av deras gamla koja ett det präktigaste slott med tinnar och torn, som gnistrade i solskenet.

Nu ska jag säga, Petter fick göra med att vandra omkring från det ena rummet till det andra och beundra all prakt och grannlåt. Nu föll det honom in, att hade man ett slott, borde man allt ha en prinsessa också, och så önskade han sig kungens yngsta dotter till hustru. Och genast stod den dejliga prinsessan, som var vida berömd för sin skönhet, framför honom, och i sällskap hade hon en präst. Det ställdes genast till bröllop i slottskapellet. Petter frågade, vilka gäster hon ville bjuda, och strax önskade han dit dem.

Prinsessan kunde inte annat tro, än att hon blivit gift med en mäktig furste, ty de hade fullt upp av allt, vad de någonsin kunde önska sig. Det förvånade henne blott, att de aldrig behövde göra några inköp.

En vacker dag frågade hon sin gemål rent ut, hur det hängde ihop med allt detta. Här fanns förråd av allting ännu rikligare än i hennes faders slott, kläder, mat och dryck och allt, vad hon kunde begära. Andra människor måste köpa och handla och ha åtskilligt med bekymmer, även om de äro rika. Men hit kommer allting av sig självt. Kan du förklara det? sade hon till sin man.

— Ack, min kära vän, bry inte din hjärna med den saken! Huvudsaken är ju, att vi ha, vad vi behöva, och mera därtill.

Hustrun lät emellertid inte avspisa sig så lätt. Hon frågade och kältade så länge, att Petter inte orkade stå emot, och till slut berättade han hela historien.

Jaså, är det på det sättet? tänkte hustrun. Då är ju min man bara en simpel bondpojke. Vänta du, min gosse, jag ska nog försöka få tag i ditt underbara korn, och sen skall det bli annat av. Några dagar efteråt lyckades hon verkligen komma över skatten. Hon tog kornet i handen och sade:

— Jag önskar, att allt vore såsom förut och jag vore hemma hos far och mor!

Och vips var hon förflyttad till sin faders slott, och Petter stod hemma i stugan hos sin gamla mor, och av hela sin rikedom hade han inte mera kvar än hundra daler, som han händelsevis hade i fickan, då förvandlingen skedde. Men Petter var inte den, som gav tappt i första taget. Han begav sig ut i världen för att söka reda på sin hustru.

När han hade vandrat en stund, kom han in i en stor skog. Där fick han se två rövare som sutto och! värmde sig vid en eld. Han gick fram till dem och blev mycket förvånad, då de ropade till honom:

— Välkommen tillbaka, käre bror, hur har det gått för dig?

Saken var den, att Petter råkade likna på ett hår när de båda rövarnas bror, som hade dragit ut på äventyr för sig själv.

— Jag har inte förvärvat mer än hundra daler; det är inte mycket att hurra för, sade Petter, men vad har ni förtjänt?

— Se på de där skorna, sade den ene. När jag har dem på, kan jag ta sju mil i vart steg.

— Den här har jag skaffat mig, sade den andre och pekade på en kappa, som låg bredvid honom på marken. När jag tar den på mig, blir jag osynlig.

Ack, om jag hade de där sakerna! tänkte Petter. Så kom han på en idé.

— Det är inte möjligt, att de där plaggen kunna vara så märkvärdiga, sade han, de se ju ingenting ut.

— Du kan få försöka själv, sade rövarna, som aldrig kunde tänka sig, att brodern skulle spela dem något spratt. Petter lät inte säga sig det två gånger. Han tog på sig skor och kappa, och så tog han en bit bröd, som den ene av rövarna hade i knäet, bara för att prova, om han var osynlig. Och mycket riktigt. De sågo honom inte. Nu var Petter själaglad. Han tog två steg åt sidan, och strax var han fjorton mil därifrån. Sen gick han vidare, och länge dröjde det inte, förrän han befann sig hos konungen, vilkens dotter var hans hustru.

Han frågade genast efter prinsessan och fick veta, att hon var i kyrkan och just höll på att vigas vid en furste, som hade kommit långväga ifrån det stora landet på andra sidan havet. Petter skyndade genast efter till kapellet. Osynlig för alla, gick han förbi bröllopsgästerna och menigheten ända fram till altaret, där brudparet knäböjde framför prästen. Just som vigseln skulle börja, gav han brud och brudgum var sin ordentliga örfil.

Brudgummen störtade upp och sade till prästen:

— Jag vill inte vigas vid denna kvinna!

— Varför det? sporde prästen. Den saken borde du väl ha tänkt på förut!

— Det är något, som står hindrande emellan oss. Jag fick alldeles nu ett slag på kinden.

— Jag också, sade bruden. Men ingen skall hindra vår förening; prästen må fortsätta!

Många ord hade emellertid prästen ej hunnit läsa, förrän han själv fick ett slag i pannan.

— Nej, er viger jag då rakt inte! ropade han. Här är något trolltyg med i spelet. Jag kände ett tydligt slag i pannan.

Nu gjorde Petter en hastig rörelse, varvid kappan föll från hans axlar. Och strax blev han synlig för alla de närvarande. Bruden hade så när fått dåndimpen, när hon fick se sin man, som hon hade bedragit, stå där livslevande framför henne. Men brudgummen var rask i vändningarna. Han ryckte till sig Petters kappa. Det undergörande kornet hade han förut, och nu önskade han sig med bruden tillbaka i sitt eget land igen.

Där stod nu vår stackars Petter lurad för andra gången. Kappan hade han också gått miste om, men skorna hade han kvar. Han tog nu noga reda på, från vilket land brudgummen härstammade, och så begav, han sig i väg och kom snart till stranden av havet. Vad skulle han nu göra? Här hjälpte honom inga sjumilaskor. Han satte sig ned i sanden, lutade huvudet i händerna och funderade. Som han sitter där, kommer han ihåg katten och råttan, som han en gång hade räddat från att bli ihjälslagna av herdarna. Ack, om de vore häri sade han för sig själv. De skulle nog kunna hjälpa mig. Knappt hade han fått dessa ord över sina läppar, förrän katten och råttan stodo bredvid honom och frågade, vad de kunde hjälpa honom med. Petter berättade om sin olycka och tillade, att om han blott kunde få det underbara kornet tillbaka, så skulle det andra gå som en dans.

På den tiden var inte katten rädd för vatten. Han kastade sig i havet, och råttan gjorde sällskap, och så simmade de i väg och kommo till det land, där brudgummen och den trolösa prinsessan bodde. Snart kommo de till slottet. Där stod ett fönster halvöppet, och med en smula besvär lyckades både katten och råttan klättra upp dit och praktisera sig in. Fönstret hörde till sängkammaren, och där lågo både prins och prinsessa försänkta i djup sömn.