Part 12

— Ryck upp den där!

Perkil högg tag, spände sina muskler och ryckte upp eken i en handvändning.

— Nu har du blivit en riktig karl, sade jätten, nu kan du få gå hem och hjälpa far din. Han håller på att harva samma åker, som han plöjde för tre år sedan.

Jätten visade honom vägen, och det dröjde inte länge, förrän han kom fram till åkern och såg sin far gå där och harva.

— God dag, far! hälsade han.

— Vad är du för en? frågade fadern, som inte kände igen den reslige, axelbrede ynglingen.

— Känner inte far igen mig? För tre år sedan kom en jätte och tog mig med hem till sig, och nu har jag blivit stor och stark och skall hjälpa far med jordbruket.

Nu kände fadern igen hans röst och gladde sig över att ha pojken sin tillbaka som en hel karl. Perkil var otålig att få hjälpa till.

— Du kan gärna vila dig litet, sade han till fadern, så skall jag harva. Det hade fadern ingenting emot, och så satte han sig på en sten och vilade och lät Perkil taga sin plats vid harven.

Perkil började men tryckte harven så hårt ner i jorden, att hästen inte rådde dra.

— Hästkraken kan få vila sig han också, sade Perkil, och så spände han ifrån hästen och drog harven. Fadern körde, och i ett huj hade han hela åkern harvad. Så gingo de hem.

Modern blev naturligtvis över sig förtjust över att få återse sin pojke, som blivit en så stor och duktig karl. Hon hade gråtit mången god dag, och undrat, om jättarna hade slagit ihjäl honom, eller vart han hade tagit vägen.

— Har mor någon mat till mig nu? sade Perkil.

— Jag har en duktig gryta gröt, och det förslår nog.

De satte sig ned till att äta, och Perkil tog för sig så väldigt, att det inte blev mycket kvar åt de andra.

— Sannerligen tror jag inte, pojken har slevat i sig all gröten, som far skulle haft till flera mål, brummade modern. Det var en förskräcklig människa att äta.

Vad ska vi göra i morgon? frågade Perkil och vände sig till fadern.

— Vi ska gå till skogen och hugga famnved.

När de kommo ut i skogen, frågade Perkil, hur mycket som skulle huggas, och fadern visade honom, vilka träd som skulle huggas ned.

Inte bryr jag mig om någon yxa, sade Perkil. Jag rycker upp träden med rötterna. Ni far kan sitta och vila er så länge.

Så ryckte han upp träden helt behändigt, alldeles som han hade plockat blommor. Före middagen hade han ryckt upp så mycket, som fadern behöft sju veckor för att hugga ned.

— Nu ta vi oss en matbit, sade Perkil och löste upp matsäcken. Det, som mor hade lagt i, räckte bara till några få munsbitar.

— Vi få lov att gå hem och få litet mer mat, sade Perkil; det här var ju inte mycket att komma med för två karlar.

— Har ni redan ätit upp allt, som fanns i väskan? knorrade modern, då de kommo hem och begärde mat. Var i all världen skall jag skaffa mat åt en sådan storätare?

— Då far och mor voro ensamma, klagade hon ytterligare och sade:

— Du får allt lov att laga, att pojken kommer bort, annars äter han oss rakt från hus och hem.

Följande dag sade fadern till Perkil:

— Nu har jag intet arbete åt dig längre, och inte orkar jag föda dig heller. Du får se dig om efter tjänst på annat håll, och det blir nog inte svårt för en, som är så stor och stark som du.

— Ja, det skall jag gärna göra, sade Perkil, men jag vill bara, att far ger mig en järnstav, som är så stark, att jag inte mäktar bryta av den.

Fadern spände för båda sina hästar, for till smeden och köpte en järnstång, den grövsta han hade, men när han kom hem med den, bröt Perkil av den i ett nafs.

— Det var den största, jag kunnat få tag i, sade fadern, och vill du inte ha den, så får du vara utan.

— Jag tar den väl, som den är, sade Perkil.

— Kom nu ihåg, att du, som är stark, skall hjälpa de svaga, förmanade fadern sin son, och så gav denne sig i väg med den avbrutna järnstången till vandringsstav.

I en by en mil därifrån fanns en smed, som hade varit elak mot sin lärpojke och kört bort honom. Dit kom Perkil och frågade, om han kunde få tjänst.

— Du ser mig ut att vara en stark karl, sade smeden. Vad begär du i lön?

— Jag begär bara till lön att få ge dig två örfilar, sade Perkil.

— Inte tycker jag om stryk, sade smeden, men nog är jag karl till att stå för ett par örfilar. Gå in och få dig ett mål mat nu, så ska vi börja arbeta sedan.

Smeden var snål och gladde sig i själfva verket att få den där starka karlen utan lön.

— När Perkil kom in i stugan, satte smedens hustru fram en stor bunke potatis, ett fat med fisk och en rågad brödkorg.

Länge stod det inte på, förrän Perkil hade ätit upp alltsammans.

— Har du redan ätit? sporde smeden, när han kom tillbaka.

— Det var inte mycket, som bjöds, och då var det snart gjort, svarade Perkil.

— Nå så tag släggan och kom hit och slå!

Perkil slog till, så att ekstubben, som städet stod på, sjönk en halv aln ner i jorden.

Aj, aj, aj, hur skall jag stå ut med dina örfilar? tänkte smeden.

I detsamma fick han en sittopp, så att han flög ut genom dörren och tappade träskorna efter sig.

— Den andra örfilen skall du få slippa, sade Perkil, tog sin järnstav och gick.

Härnäst kom han till en herrgård, där husbonden var känd för att klå sina drängar.

Vill herrn städsla en dräng? frågade Perkil.

— Ja, det beror på vad du vill ha i lön.

Perkil begärde samma lön som hos smeden, att få ge husbonden två örfilar. Det tyckte denne var billigt och gick in på förslaget.

Gå in till de andra drängarna, sade han. I morgon börjas arbetet.

Tidigt på morgonen väcktes drängarna för att köra till skogen efter bränsle.

— Ska vi inte få någon mat först? frågade Perkil.

— Nej, här i huset arbetas det ett par timmar före frukost.

— Får jag inte mat först, så arbetar jag inte, sade Perkil.

— Han såg så bestämd ut, att husmodern inte vågade säga emot honom, utan gjorde i hast i ordning en gryta mjölgröt. När Perkil ätit, spände han för hästen och for till skogen.

När han kom dit, ryckte han upp ett stort träd, kastade det över vägen och for sedan vidare.

De andra drängarna hade kört före och! voro snart färdiga med sina lass.

— Jag tror, du kommer sist, fast du ser stor och stark ut, ropade de försmädligt till honom.

— Det får vi se, sa' Perkil och körde vidare. Han hade snart lassat på sin vagn och vände om hem. Då han kom till trädet, som låg över landsvägen, höllo de andra drängarna på att hugga och knoga av alla krafter för att få bort hindret.

— Har ni inte kommit längre?

— Nej, det ligger ett stort träd tvärs över vägen, kom du och hjälp oss att få bort det!

— Jag ska visa er, hur man ska göra, sa' Perkil, och så lyfte han sin häst och lasset över trädet och åkte hem.

När han kom till gården, frågade husbonden, var de andra drängarna höllo till.

— De komma väl efter så småningom, sa' Perkil.

— Jaså, jag kunde nog tro, att de ligga i skogen och lata sig.

När drängarna kommo hem, gick den äldste av dem fram till husbonden och sade:

— Jag tror inte, att den här nya drängen, som herrn städslade i går, är någon vanlig människa.

— Hur så då?

— Jo, han är så omänskligt stark. Det hade fallit ett träd över vägen, och han tog och lyfte både häst och lass över, och vi andra fick stå, där vi stod.

Nu blev husbonden ängslig, han tänkte på de två örfilarna förstås, som han hade gått in på att taga emot.

— Den karlen måste dö, sade han.

Och så funderade han ut ett sätt att bringa Perkil om livet. Han lät honom gräva en brunn på gården, och när han hade kommit bra nog djupt ned, lät husbonden kasta ned en stor kvarnsten över honom. Men Perkil passade på att träda huvudet genom hålet i kvarnstenen och fortsatte helt lugnt sin grävning.

När herrn såg, att Perkil var oskadd och arbetade på, som om ingenting hänt, så lät han välva en kyrkklocka över honom. Den tog Perkil emot på huvudet som en annan hatt, och så steg han upp ur brunnen med kvarnstenen om halsen och kyrkklockan på huvudet.

— Jag tror, ni har kastat ned mors spinnrockshjul och fars kyrkhatt, sa' han och skrattade. Nu är brunnen färdig, vad skall jag nu göra?

Husbonden funderade ett slag. Han ville helst ha honom så långt borta som möjligt för att gå säker för hans örfilar.

— Du får köra till kvarnen med ett par tunnor råg, sade han.

— Inte är det lönt att spänna för hästen för så litet, sa' Perkil, och så gick han till magasinet, tog en tunnsäck under vardera armen och stegade av till kvarnen.

— I kväll kan du inte få mala, sade mjölnaren, då han kom. Det är helgdagsafton, och här i kvarnen finns det spöken; mal du i natt, så kommer de och tar livet av dig.

— Dra på kvarnen du, mjölnarfar, jag är inte rädd för gastar.

Vid tolvtiden på natten blev det alldeles ljust i kvarnen. Där dukades upp ett stort matbord med tallrikar, skedar, knivar och gafflar; händer rörde sig fram och åter och åto med knivarna och gafflarna, men inget folk syntes till.

— Huvudsaken är, att här finns mat, sa' Perkil för sig själv och tog för sig rundligt av den framdukade kalasmaten. De andra gästerna bryr jag mig inte om.

När han slutat måltiden, satte han sig helt belåten på en bänk. Bäst det var, fick han en ordentlig örfil och en stund efter en sittopp på andra sidan.

Nu blev Perkil arg och slog igen. Han såg ingen men dunkade på ändå. Så höll han på att slåss, tills det blev ljusan dag.

Mjölnaren hade sett på natten, att det lyste alldeles vådligt nere i kvarnen. Han förstod, att spökena varit framme, och trodde, att det nu var slut med drängen. När han kom ner i kvarnen, blev han förvånad att finna Perkil välbehållen.

— Nå, hur har du haft det? frågade han.

— Tack, bra! Jag har fått ett riktigt kalas. Vid tolvtiden dukades här fram ett bord med mycket mat och god mat, och så fick jag äta mig riktigt mätt. Sen fick jag mig en örfil, men jag är karl att ge igen slikt, och så har jag hållit på och nappats hela natten.

När Perkil kom hem med mjölet, sade husbonden, att han inte längre hade något arbete för honom.

— Jaså, sa' Perkil och gav honom en örfil, så att han flög ut genom dörren. Så sprang han efter och gav herrn en smäll till, så att han flög in igen.

— Den första räkna vi för min lön, sade han, den andra får ni till betalning för alla smällar, ni givit edra drängar. Därmed gick han sin kos.

Som Perkil vandrade fram på vägen, gick han och tänkte på vart han nu skulle bege sig för att få användning för sina jättekrafter. Det är bäst, jag går till kungen, tänkte han. Han lär ha krig vid det här laget, och då kan han nog behöva en starker karl.

Så begav han sig till kungen och begärde arbete.

— Vad kan du göra då? sporde kungen.

— Slåss kan jag åtminstone.

— Gott, då skall du få ut i kriget.

— Får jag matsäck med?

— Ja, det ska inte felas.

— Men jag vill ha en väska, som är gjord av tre oxhudar, sa' Perkil, annars är det inte lönt att ta' den med. Och så vill jag ha en duktig tina till smörask.

Kungen var nådig och gav Perkil både tina och väska efter hans önskan. Sedan befallde han honom att gå ut i kulregnet. Det gjorde han också. Men när han kom fram till slagfältet, var han hungrig och satte sig först ned att äta. Bäst han satt och åt, slog en kula ner i hans smörask.

— Hör ni, gubbar, vill ni låta bli att kasta blåbär i smöret I ropade han varnande till fienderna.

Men de brydde sig inte om hans varning utan fortsatte att skjuta. Då blev Perkil arg över att han inte fick vara i fred, han samlade upp kulorna och kastade dem tillbaka. Sen tog han sin järnstav och gick emot fienderna och dräpte dem varenda en.

Kungen stod på en backe och såg på och blev så hjärtans glad, när han såg, hur Perkil mosade till fienderna hans.

— Du är en duktig karl, sade kungen, när Perkil kom tillbaka och hade nedgjort alla fienderna. Du ska få min dotter till brud.

Och Perkil sa' ja, tack! Och så blev han bra gift. Andra fiender, som kungen hade, hörde talas om hur det hade gått med krigshären, och de aktade sig visligen att försöka komma och slåss sedan. Och så fick riket och folket leva i fred och ro i många år, så länge Perkil levde, men hur det gick sedan, är inte gott att veta.

(Finland.)

DEN, SOM KUNDE TIGA LÄNGST.

Det var en bonde här i byn, som var nygift och hade fått en riktig rar och trevlig hustru. För det mesta voro de också så innerligen sams och hade det riktigt bra, men en dag kom det en liten fnurra på tråden, och nu ska ni få höra, hur det gick.

Tidigt på morgonen gick bonden ned till sjön med sina fiskedon, och lycka hade han den gången, för när han kom hem till frukost, hade han ett halvt tjog präktiga ålar med sig. Nu hade de emellertid ingen panna att steka dem i. Då säger bonden:

— Gå till grannas och låna en panna!

Ja, det hade hon ingenting emot, och så kommer hon hem och anrättar ålarna, och de fingo sig en riktigt smaklig måltid. Sedan blev det frågan om att bära tillbaka stekpannan. Då säger hustrun:

— Nu är det din tur att gå till grannas.

— Nej, säger mannen, det är inte rätt; jag har fångat ålarna, och du har fått med så mycket, du vill ha. Den, som lånat pannan, får lov att lämna tillbaka den också.

Men det hjälpte inte, vad han sade. Hustrun hade väl vaknat på orätt öra den dagen, hon satte sig på tvären och ville inte gå.

Då hittade bonden på en utväg att avgöra saken:

— Den av oss två, som talar ett ord först före sängdags, den skall också gå tillbaka med pannan.

Det gick hustrun in på. Hon satte sig att spinna, och mannen gick ut och högg ved. När han kom in till middagen, var maten färdig, och de satte sig till bords. Det var tyst som i ett gravvalv i stugan; ingen sade ett ord.

När middagen var undanstökad, fortsatte hustrun med spinningen, och mannen tog fram sina grejor ur verktygsskåpet och satte sig vid spisen att tälja nya pinnar till räfsoma.

Efter en stund knackade det på dörren. Ingen sade ett ord. Ännu ett par slag på dörren, och så trädde en främmande man in.

— God afton! hälsade han.

Intet svar.

Jag ville bara fråga om vägen till stan, vi måtte ha kört vilse, vi ha inte färdats fram här förut.

Bonden såg på sin hustru, men hon spann oförtrutet vidare och nynnade sakta för sig själv. Då teg han också.

Främlingen upprepade sin fråga men utan resultat.

— Det var konstigt folk, här bor, sade han och gick.

Bonden tittade ut genom fönstret och såg, att det satt en herre i vagnen, som höll utanför. Kusken gick fram till honom och sade:

— Här är både man och hustru hemma, men ingen av dem svarar på tal.

— Nå, då ska jag gå in själv och se, hur det är fatt, sade herrn.

Några ögonblick därefter knackade det åter på dörren, och strax därefter trädde herrn in.

— God afton, gott folk! hälsade han.

Bonden och hustrun sågo på varandra. Båda tänkte, att den andra skulle svara, och i avvaktan därpå tego de båda två.

— Vart går den här vägen? frågade herrn.

Intet svar.

— Hur långt är det till stan?

Intet svar.

Herrn betraktade dem en liten stund, de sågo inte tokiga ut någondera.

— Kan jag inte få svar på tal, så hittar jag väl på någon råd att öppna munnen på er, sade han.

Därmed gick han fram till hustrun, böjde sig ned över henne och gav henne en smällande kyss.

— Vet hut, karl! skrek bonden, det är min hustru.

— Nu har du talat först! ropade hustrun riktigt jublande glad, nu får du allt gå tillbaka med stekpannan.

Sen talade hon om för herrn, att de hade ingått liksom ett litet vad om vem som skulle kunna tiga längst, men nu, när saken var avgjord, skulle de gärna stå till tjänst med upplysningar.

Men bonden hade förlorat vadet, och det var han, som fick knalla sig till grannas med stekpannan.

(Danmark.)

GÅRDFARIHANDLARENS DRÖM.

I gamla tider, när det ännu var bodar rad i rad utmed den östra Londonbron, bodde i den lilla staden Swaffham i norra England en gårdfarihandlare, som hette Jones. Han hade rätt svårt att förtjäna sitt uppehälle, och när han hade vandrat omkring hela dagen med sin kramlåda och sin hund, så var han hjärtans glad, om han hade fått ihop så mycket, att det räckte till litet mat.

En natt drömde han, att han stod på Londonbron och hörde en röst, som förkunnade, att han skulle få glada nyheter, om han begav sig dit. Men det var ju bara en dröm, och han tänkte inte vidare därpå. De båda följande nätterna drömde han precis detsamma.

Då sade han för sig själv: Jag får lov att se, hur det här går, och så gav han sig av till London. Det var lång väg dit, och glad var han, när han äntligen kom fram och såg framför sig bron, som han så tydligt hade sett i drömmen. Hela dagen gick han och spatserade av och an på bron, men inte fick han höra någonting glädjande för det. På samma sätt gick det andra dagen. Tredje dagen kände han sig ganska missmodig, där han stod vid ena hörnet av bron och såg, hur folk strömmade förbi.

En man, som hade sin bod alldeles bredvid, hade givit akt på Jones, som gått av och an på bron utan sysselsättning i två hela dagar. Han gick fram till gårdfarihandlaren och slog sig i språk med honom och frågade, varför han gick så där sysslolös, om han kanske stod och väntade att få en allmosa.

— Nej, allmosor tager jag inte emot, så länge jag kan förtjäna mitt bröd, sade Jones, och så berättade han om den märkvärdiga dröm, han hade haft, och som förmått honom att företaga den långa resan till London.

— Min gode man, sade då den andre handelsmannen, inte ska ni bry er om drömmar; de äro ju som strömmar. Det kan jag ge exempel på. Jag drömde just i natt, att jag befann mig i en stad i norra England, som heter Swaffham, hos en gårdfarihandlare. Och så tyckte jag, att i hans trädgård höllo några män på att gräva invid en stor bok, som står i norra hörnet, och där hittade de en stor skatt. Men det var ju bara en dröm, och inte må ni tro, att det skulle falla mig in att fara i väg ända dit för den skattens skull.

När gårdfarihandlanden hörde dessa ord, sade han ingenting, men i sitt hjärta jublade han, ty på den andres beskrivning förstod han, att det var fråga om hans eget hus där hemma i Swaffham. Det var sålunda av denne främling, han skulle få höra den glada nyhet, som drömmen talat om.

Med glatt mod lämnade han därför London och skyndade tillbaka hem. Genast tog han en spade och började att gräva invid boken i norra hörnet av träd gården, och där fann han också en stor skatt, som med ens gjorde honom till en rik man. Kyrkan i Swaffham var gammal och bristfällig, och den förre gårdfarihandlaren lät uppföra en ny och var dessutom välvillig och hjälpsam mot fattiga och nödställda. Hans minne lever därför i bygden än i dag.

(England.)

HUR DET GICK MED SNÅLVARGEN.

Det var en bonde, som var känd i hela trakten för att vara den värsta snålvarg, man kunde tänka sig. Länge gick han och var tveksam, om han skulle ha råd att gifta sig. Så till slut hittade han på, att han skulle försöka få en riktigt anspråkslös hustru, som inte begärde mat en gång.

Han lyckades verkligen få en sådan, för han var rik, och hustrun tänkte förstås inte vara utan mat, fast hon inte fick äta på samma gång som mannen.

Bonden gick alltjämt och jämrade sig, att maten inte förslog. En dag sade han till drängen:

— Jag vet inte, hur det kommer sig, att maten har i huset rakt försvinner. Kanske är det min hustru, som äter upp den i smyg. Hur skall jag få reda på det?

Drängen höll med hustrun, han kunde inte annat än tycka, det var synd om henne, och så sade han:

— Kanske äter hon, medan hon kokar maten.

— Nå, hur skall jag få besked om det?

— Jo, jag kan föra er upp i skorstenspipan, och därifrån kan ni sedan se ner i spisen.

Det tyckte bonden var ett bra förslag, och drängen hjälpte honom upp och sade sedan till husmodern:

— I dag ska ni akta er för att äta, medan ni håller på att koka, för bonden sitter uppe i skorstenen och tittar ner i spisen.

— Jaså, gör han det? sade hustrun. Det skall jag nog vänja honom av med.

Så skickade hon tjänsteflickan till skogen efter enris. Det behövdes för att röka böckling med, sade hon. Därpå tände hon på enriset, och då ska jag säga, bonden höll på att storkna däruppe i skorstenen.

Drängen gick för att hjälpa husbonden därifrån.

— Såg ni något? frågade han.

— Inte ett skapande dugg, hon började röka böckling, och jag hade så när gått åt däruppe.

— Kanske äter hon, då hon går i källaren och hämtar svagdricka, framkastade drängen.

— Det är mycket möjligt, men hur skall jag bli klok på det?

Jo, det är inte svårt. Ni kan krypa ner i en stor tunna, som har gistnat och står där tom i källaren. Där kan ni kika ut genom sprundet.

Det var bonden gärna med om. Men drängen varnade sin husmor och sade:

— För all del ät inte någon matbit i källaren, när ni hämtar svagdricka! Far ligger på lur i den stora tunnan och kikar på er.

— Det skall jag allt vänja honom av med, sade hustrun. Så befallde hon pigan att koka enrisvatten, för den stora tunnan i källaren skulle tätas. När vattnet kokade, buro de ner det i källaren och slogo i tunnan. Bonden tordes för skams skull inte giva ett ljud ifrån sig.

En stund efter kom drängen, hjälpte upp honom och frågade:

— Nå, såg ni något?