Part 5

— Jag släpper inte ut er, förrän ni lovar att skaffa upp hit i salen den olycksbringande skatten och sedan lämna slottet. Trollen hade det trångt och kusligt därinne i säcken och lovade vad som helst. Då tog soldaten en nål och stack ett hål på säcken, och genast kom ett troll utfarande; därefter täppte han noga till hålet och befallde det utsluppna trollet att gå ned i källaren och hämta upp skatten. Genom en springa i golvet kröp trollet ned i källaren, och efter en stund var halva salen fylld med guld och silver. Nu öppnade soldaten säcken, och en väldig svärm! med flädermöss fladdrade kvidande ut och togo vägen genom det öppna fönstret.

Soldaten bredde nu ut sin kappa i ett hörn av rummet och sov lugnt och gott, tills solen stod högt på himlen. Då gick han direkt till kungen och talade om, att nu hade han fullgjort uppdraget och befriat slottet från trollen. Kungen blev förtjust och gav honom en stor summa pengar, men sådana behövde inte soldaten utan utdelade dem i stället bland de fattiga. Vidare talade han om för kungen, att de skatter, som lågo uppe i slottssalen, voro vunna på orättfärdigt sätt, och rådde honom att skänka alltsammans till kyrkor och fromma stiftelser. Detta skedde genast, och sedan den dagen hördes aldrig några troll eller spöken av där uppe.

Kungen erbjöd soldaten att stanna kvar vid hovet och bli hertig, men denne betackade sig och drog åter ut på vandring. Nu förde han ett behagligt liv, rökte sin outtömliga pipa i lugn och ro och hade pengar fullt upp både för egen del och att dela med sig åt de fattiga och behövande.

Efter någon tid kom han till ett land, där det var krig. Fienden hade med en stor här brutit in i landet. De stridskrafter, som konungen skickat ut till försvar för sitt rike, voro otillräckliga, och snart kommo fienderna och belägrade huvudstaden. Vår vandrande soldat befann sig just där, då bud kom med uppfordran att överlämna huvudstaden, i annat fall hotades den med brand och plundring. Konungen, som ej kunde reda sig mot övermakten, lät kungöra, att den, som kunde fördriva belägrarna, skulle få hans dotter och halva kungariket till belöning.

När soldaten fick höra detta, ilade han upp på vallen och öste ut ur sin outtömliga pung stora högar av guldmynt bland de belägrande fienderna. Snart samlade sig hela hären på denna plats och begynte plocka upp guldet. Då tog soldaten fram sin säck, öppnade den och sade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla fiender i säcken in!

Nu flög hela den fientliga hären med dunder och blixt in i säcken. Genast tog soldaten säcken på ryggen och begav sig till konungen. På slottets borggård öppnade han säcken och släppte ut dess innehåll litet i sänder, så att konungens män kunde hinna taga hand om och föra i fångenskap hela den fientliga hären.

Därmed var staden befriad. Förtjust slöt kungen sin räddare i famn och förde honom till sin dotter, som skulle bliva hans brud. Soldaten smålog vänligt mot den unga, väna prinsessan, men därefter vände han sig till konungen och sade:

— Jag är en enkel, vandrande soldat och passar inte till kungamåg och tronföljare; med regeringsbestyr och dylikt skulle jag stå mig slätt. Friheten och vandringslivet älskar jag framför annat. Låt mig därför draga mina färde!

Kungen ville inte tvinga honom utan ställde till en storartad fest, där han i hovets och folkets åsyn tackade sin ädle räddare och visade honom stor ära. Följande dag var soldaten redan borta. Tidigt i gryningen begav han sig av och fortsatte sin vandring ut i världen.

En dag kom han till en trakt, som var hemsökt av en svår farsot, vilken bortryckte många människor. På kvällen, då han skulle gå till vila, kände han sig sjuk, och då han såg upp, fick han se en mörk gestalt vid sin huvudgärd. Det var Döden. Soldaten blev emellertid inte rädd. Han hade ingen lust att dö nu, då han tack vare sin outtömliga pung och pipa kunde föra ett så behagligt liv. Han tog fram sin säck och mumlade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, den, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Död i säcken in!

Ett ögonblick därefter hörde han Döden kvida och jämra sig i säcken. I århundraden och årtusenden hade Döden kommit och gått och hämtat sina skördar bland människorna. Men ur denna säck kunde han inte komma. Följande morgon var soldaten kry och rask. Han tände sin pipa och vandrade vidare i världen.

Så gick det en lång tid, soldaten blev allt äldre, men varken han eller någon annan människa dog, ty Döden var ju fången i säcken. Det började bli en svår tid i världen. När inga dogo, blev det för trångt, och kampen om brödet blev allt häftigare. Barn sökte rycka den sista brödbiten från föräldrarna. Häftiga strider utkämpades, men huru svåra sår, som än tillfogades, fingo människorna ligga där i sina plågor. Döden, befriaren, kom inte; han var fången.

Till slut tyckte soldaten, att det där blev alltför jämmerligt. En vacker dag öppnade han säcken och släppte ut Döden, som strax skyndade ut och började verka ännu ifrigare än förut. Nu dogo människor i hundratal, och efter någon tid såg det ut i världen ungefär som förut.

Men soldaten var inte längre glad och lycklig mer. I två hundra år hade han nu strövat omkring i världen och var trött vid allt. Livet hade ingen lockelse längre för honom. Han längtade att få dö, men Döden var rädd för honom. När han såg soldaten, så flydde han lång väg. Vad ska jag nu ta mig till? tänkte soldaten. Eftersom Döden flyr för mig, så har jag väl ingen annan råd än att själv söka mig han till den andra världen.

När han hade vandrat ett helt år, kom han till en bergshåla, och framför densamma befann sig en mäktig kopparport. Det är inte gott att veta, vad det här är för ett ställe, tänkte soldaten för sig själv. Jag klappar väl på, så får jag se, hur det går. Därmed slog han tre kraftiga slag på porten. Då hördes en grov dånande stämma:

— Vem är det? Här är avgrunden.

— Jag är en vandrande soldat.

Mer hann han ej säga, förrän rösten genmälde med en ton av ängslan:

— Packa dig genast i väg! Vi ha nog av trollen hört talas om dig och din otäcka önskepåse. Här skall du inte få komma in och ställa till något spektakel.

Det kan nog vara lika gott det, tänkte soldaten, och så vände han om och gick med långsamma steg åt motsatt håll. När han hade vandrat i tre år, kom han upp på ett högt berg. Det var i solnedgången, och däruppe såg han en underbar stad, vars tinnar och torn skimrade som guld. Då han kom upp, reste sig framför honom en mur, så hög som ett tempel, och dess port var av klaraste guld. Det här kan inte vara något annat än himmelriket, tänkte soldaten. Inte är väl jag värd att få komma hit. Så stod han en stund och funderade.

— Det får gå, hur det vill, sade han till slut för sig själv, jag klappar på i alla fall. Och så slog han sakta ett par slag på porten.

Genast hörde han slamret av nycklar, och ögonblicket därefter öppnades dörren på glänt, och Sankte Per stack ut huvudet och sade:

— Vem är där?

— Det är jag, en vandrande soldat och ödmjuk Herrens tjänare.

— Du kommer för tidigt, du har ännu icke blivit renad genom döden.

— Ja, vad skall jag ta mig till? Döden flyr långa vägar, så snart han får se mig.

Sankte Per teg och stängde porten. En stund därefter klappade soldaten på en gång till, och då Sankte Per ånyo visade sig, tog han fram säcken och började läsa den vanliga formeln:

När min hand dig öppnar, Önskepåse rar, — — —

Längre hann han inte komma, förrän marken under hans fötter bävade och en mäktig ljusgestalt visade sig framför honom. Soldaten föll på sitt ansikte. Då hörde han Vår Herres röst:

— Du har åtlytt mitt bud, mättat den hungrige, vederkvickt den törstige och klätt den nakne. Till belöning därför har jag givit dig uppfyllelse av tre önskningar. Men ingen av dem rörde himmelriket, och nu kommer du och vill tränga dig in. Till straff för din förmätenhet skall du nu själv krypa i säcken och i den bli svävande över denna port såsom i en ballong i hundra år. Sedan skall du av nåd få komma härin.

Så skedde, och de gamla berätta, att de ibland sett säcken i form av ett ljust moln sväva över den nedgående solen. Pipan tappade soldaten i förskräckelsen, och den föll ned på Vesuvius, och där ryker den ännu i dag.

(Polen.)

EN LYCKAD KUR.

Jörgen hette en välmående bonde. Han satt lugn och trygg på sin gård, arbetade på sin åker, drack om kvällen sitt öl på bykrogen och hade aldrig varit sjuk. En kväll, när han kom hem, kände han sig dock inte riktigt bra. Hustrun dukade upp pannkakor, men Jörgen, som alltid annars brukade ha glänsande aptit, orkade inte äta mer än en liten bit.

Något dylikt hade aldrig hänt förut, och hustrun blev orolig.

— Du är sjuk, min gubbe lilla, sade hon, du måste genast krypa till kojs. Och så lassade hon på honom allt, vad täcken och filtar som fanns i huset. Följande morgon låg Jörgen där i sängen röd som en kräfta, men han kände sig inte bättre. Då blev hustrun ängslig — Tänk, om du skulle dö, gubben min! sade hon. Det är allt bäst, att vi skicka efter doktorn.

Hon tänkte också på att Jörgen alltid varit snäll och hygglig mot henne. Det bleve nog inte lätt att få tag i en annan man, som vore lika bra. Och så sände hon bud till doktorn. Och han kom. Det var en gammal jovialisk herre med stor mage och en näsa, som skiftade i rött.

— Nå, hur är det fatt med er Jörgen? sporde han, då han kom in och såg bonden ligga där röd och pustande under alla filtarna.

— Å jo, jag är liksom lite krasslig, sade Jörgen, och inte orkar jag äta något, det är det allra värsta.

— Nå, vad åt ni i går?

— I går, jo, låt mig se, det var surkål och kroppkakor, och så drack jag färsköl till, men inte mer än ett par stop.

Doktorn kände på pulsen.

— Det är nog inte så farligt, sade han. Jag skall skicka honom ett dussin iglar, det gör honom nog gott i alla fall. För resten kan ju drängen er följa med mig och hämta dem med detsamma.

En stund efter kom drängen tillbaka med iglarna. Hustrun betraktade villrådig de svarta djuren. Sådana hade hon aldrig sett förut och hade ingen aning om hur de skulle användas. Att skicka särskilt bud för att fråga doktorn därom, ville hon inte. Det skulle se så fåkunnigt och pjoskigt ut. Medicin, som doktorerna ordinera, brukar ju vara att ta in, tänkte hon, och så är det väl med dom här också, fast inte se de särdeles aptitliga ut.

Nu hade hon emellertid fattat sitt beslut. Hon gjorde upp eld i spisen, satte på stekpannan och lade i en duktig klump flott. När den hade smält, öste hon i alla iglarna, och det började strax att fräsa och osa värre, När de hade stekt en stund, hällde hon upp anrättningen och gick in till Jörgen.

— Se här, vad doktorn har ordinerat åt dig! sade hon och strödde en nypa salt på det svartbruna moset.

— Tvi för allt, vad lett är! skrek Jörgen. Ska jag äta det här?

— Ja, när doktorn har sagt det, så — — —

Jörgen smakade.

— Jag tror, att jag vill ha litet peppar och lök till.

Ja, det fick han då gärna och en duktig snaps till, och sen satte han i sig alltihop utom en igel, som han inte orkade med.

En stund efteråt sade Jörgen:

— Det var allt en konstig medicin det där. Jag känner liksom litet magknip.

— Det ska vi nog hjälpa, sade gumman, och så gav hon honom en redig snaps till.

Och när Jörgen hade sovit på det, så kände han sig kry som ett vinterny och gick till sitt arbete såsom vanligt.

Några dagar därefter kom doktorn, som hade ärende till byn, in till Jörgens. Denne satt just till bords och åt fläsk och potatis med god aptit.

— Nå ni blev ju snart bra igen, Jörgen, sade han. Iglarna tycks ha gjort er gott.

— Ja vars, sa' Jörgen, men det var ena bestar att vara feta, jag fick rakt tvinga i mig de sista.

Doktorn såg ut som ett stort frågetecken.

— Ja, som de var, kunde han ju inte ta in dem, sade hustrun, därför stekte jag upp dem i litet flott.

— Jaså, på det viset, sade doktorn och vände sig om för att inte brista ut i skratt.

Men Jörgen berömde doktorn, för att han kunde hitta på ett medel, som så snart gjorde verkan. Det var verkligen, tyckte han, en lyckad kur.

(Tyskland.)

EN KRUKA VETT.

Det var en gång en gammal gumma, som visste besked om mångt och mycket. En och annan påstod till och med, att hon övade trollkonster, men det var inte sant, för hon hade aldrig gjort varken människor eller kreatur något för när, såsom häxor plåga göra. Hon hade lärt sig att av markens örter bereda allehanda läkemedel, och mången gick hjälpt från hennes stuga. Ungt folk äro ofta nyfikna att få veta något om sin tillkommande, och det kunde också gumman ge besked om, men kom det någon med allt för dumma frågor, så kunde hon också avspisa honom ordentligt.

I denna trakt fanns också en pojke, som hette Jöns. Han var så dum och bar sig så tokigt åt, att alla människor skrattade åt honom och kallade honom för Dummerjöns. Det var inte roligt för hans mor, skall jag säga, för hon var en fattig torparänka och hade inte mycket att komma med, och det var svårt nog för henne att skaffa uppehälle åt sig och sonen. Jöns kunde rakt inte ha någon tjänst. Han hade försökt flera gånger men blivit hemskickad. Och nu gick han och högg ved och hjälpte mor sin med småsysslor.

En dag fick han höra talas om den kloka gumman, som visste råd för allt möjligt och kunde hjälpa, både folk och fä.

— Jag har lust att gå till henne och höra efter, om jag kan få mig en kruka vett, sade han till modern.

— Gör du det! svarade modern. Jag har inte litet bekymmer för vad det skall bli av dig, när jag dör. Du kan ju inte reda dig i världen stort bättre än ett spätt barn, så nog behöver du få en kruka vett och mer till.

På eftermiddagen begav sig Jöns i väg, och då han kom fram, satt gumman och rörde i en stor kittel, som puttrade över elden.

— Guds fred härinne! hälsade Jöns.

— Guds fred igen! sa' gumman.

— Så skönt väder vi ha i dag!

— Ja, det stämmer, sade gumman och rörde vidare i sin gryta.

— Men solen går ner i moln, det kanske blir regn i morgon.

— Mycket möjligt.

Jöns tummade sin mössa. Vad skulle han nu hitta på att säga. Så kom han att tänka på skörden, det är ett bra samtalsämne.

— Det blir allt en god skörd i år.

— Vi ska hoppas det.

Gummans korthuggna svar uppmuntrade inte Jöns till något vidare samtal i allmänna, ämnen, och därför ryckte han fram med sitt ärende.

— Har ni något vett att sälja? frågade han.

Gumman lät inte förbluffa sig. Hon märkte nog, att Jöns var enfaldig och därför svarade hon:

— Det beror på! Ska det vara förstånd för kungar, soldater eller skolmästare, så kan jag inte stå till tjänst.

— Nej, för all del! Vad jag behöver, är vanligt sunt bondförstånd. Se, det är så, att jag inte kan få någon tjänst, för folk säger, att jag är så dum.

— Nå, då kanske det kan gå för sig, om du vill hjälpa till själv!

— Ja visst kära mor, hur då?

— Jo, sade gumman och såg fundersamt ned i grytan, som hon rörde i, du skall komma igen med hjärtat av den, som du tycker mest om här i världen. Då skall jag säga dig, var du skall få en kruka vett.

— Men, sade Jöns, och rev sig bakom örat, hur skall jag bära mig åt?

— Det får du fundera ut själv, annars förblir du en dummerjöns i alla dina dar. Och när du kommer tillbaka, skall jag pröva dig med en gåta. Nu har jag annat att göra, adjö!

Jöns gick hem till sin mor och berättade, vad gumman hade sagt.

— Jag tror, vi få lov att slakta grisen, sade han sen. Jag har funderat både hit och dit. Jag vet ingenting, som jag tycker bättre om än fläsk.

— Gör det min gosse! sade modern. Du behöver väl allt vett, du kan få. Jag önskar bara, att jag måtte få uppleva den dag, då du har så mycket förstånd, att du kan reda dig på egen hand.

Jöns slaktade sålunda grisen, och nästa dag gick han åter till den kloka gummans stuga. Hon satt just och läste i en stor bok.

— Go kväller! hälsade han. Här kommer jag med hjärtat av den, som jag tycker allra mest om; jag lägger paketet här på bordet.

— Jaså, sade gumman. Nu ska vi pröva dig. Vad är det, som ilar fram utan fötter?

Jöns stod där förlägen. Han rev sig bakom örat och funderade, så att det värkte i skallen på honom, men kunde inte hitta på, vad det var.

— Gå din väg! sade gumman. Du har inte kommit med det rätta; i dag har jag inget vett åt dig. Därmed slog hon igen boken och vände sig om.

Jöns gick hem för att tala om för sin mor, hur det hade gått. Då han kom i närheten av deras stuga, mötte han några grannkvinnor, som kommo springande med förskräckta miner och berättade, att hans mor hade fått slag och låg döende. Jöns påskyndade sina steg. När han kom in i stugan, var modern ännu vid liv och log milt emot honom. Säkert gladde hon sig åt att han nu fått så mycket förstånd, att hon kunde lämna honom utan bekymmer. Några ögonblick efteråt var hon död.

Där satt nu den stackars Jöns och grubblade, och ju mer han funderade, desto sorgsnare blev han till mods. Han tänkte på hur modern hade skött honom, då han var en liten pys, och hjälpt honom med hans läxor och hållit hans kläder i ordning och givit honom mat och huru tålig hon varit, även när han betedde sig riktigt dumt.

— Kära mor! utropade han. Vem skall nu hjälpa mig till rätta? Du borde inte ha lämnat mig, du var ju det käraste, jag hade i världen.

Knappt hade han sagt dessa ord, förrän han kom att tänka på vad den kloka gumman hade sagt.

— O, ve! suckade han, inte kan jag väl taga mors hjärta och gå till gumman med! Vad skall jag nu ta mig till för att få förstånd, ensam som jag är i världen?

Han funderade hit och dit. Nästa morgon hade han fattat sitt beslut. Han lade försiktigt moderns döda kropp i en säck, och så tog han den på ryggen och gick till den kloka gumman.

— Nu är jag här igen, sade han, och den här gången har jag säkert det rätta. Så lade han sakta sin börda på tröskeln.

— Ja, det är möjligt, svara då på den här lätta frågan: Vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

Men Jöns var inte slugare än förut. Han tummade på sin mössa och rev sig bakom örat och grubblade. Men det var stört omöjligt för honom att hitta på någon lösning.

— Du är verkligen dummare, än jag någonsin kunde tro, sade gumman, och inte har du kommit med det rätta den här gången heller. Så slog hon igen dörren mitt för näsan på honom.

Nu var Jöns riktigt förtvivlad. Han tog sin börda med sig och gick. När han hade vandrat ett stycke, satte han sig ned vid vägkanten, böjde huvudet i händerna och grät och snyftade, så det hördes lång väg. I detsamma kom en ung flicka, dotter till en av grannbönderna, gående på vägen. Då hon såg Jöns sitta där så bedrövad, gick hon fram till honom och sade:

— Hur är det fatt, Jöns? Vad är du så bedrövad för?

— Ack, ack, snyftade Jöns, jag har slaktat vår gris, och mor min har dött, och ändå har jag inte mera vett än förut!

— Det var ledsamt, att din mor är död. Har du nu ingen, som ser om dig?

— Nej, det har jag inte, och inte kan jag få en kruka vett, som jag så innerligt väl behövde.

— Vad pratar du nu för nonsens, Jöns?

Han berättade nu alltihop, hur han hade gått till den kloka gumman för att få hjälp och vad hon givit för svar och om gåtorna, som han inte kunnat gissa, och nu var han ensam i världen och hade ingen, som kunde pyssla om honom.

— Gråt inte Jöns, jag ska se om dig, sade flickan.

— Vill du verkligen det? ropade han och såg upp.

— Ja, det vill jag visst. Folk säger, att dumma karlar ofta äro mycket hyggliga äkta män, och därför vill jag ha dig.

— Kan du laga mat?

— Ja, för all del.

— Och skura?

— Naturligtvis.

— Och stoppa strumpor.

— Det med.

— Då blir du säkert lika bra hustru som någon annan. Men hur skall det gå med den kloka gumman och vettet, som jag skulle få.

— Vänta du bara! Det kan hända mycket än, och det gör ingenting, att du inte är så fasligt slug, när du har mig till hjälp.

— Ja, det har du rätt i, sa' Jöns.

Så gingo de till prästen och gifte sig, och Jöns fick en riktigt duktig hustru, som höll fint och snyggt i stugan och hade maten i ordning, när mannen kom hem från arbetet.

En kväll, när de sutto ensamma och pratade, sade Jöns:

— Hör du, min flicka, jag tror, du är det käraste jag har i världen.

— Det låter höra sig, sade hustrun, men vad vill du med det?

— Tror du, att jag måste döda dig och lämna ditt hjärta, åt den kloka gumman för att få mera förstånd?

— Nej, snälla, rara Jöns, gör inte det! sade hustrun, liksom lite ängslig. Tänk dig om bara! Inte tog du hjärtat ur din mor, då du gick till gumman.

— Nej, men hade jag gjort det, så kunde jag nu varit klokare.

— Asch, prat! Tag mig med, som jag är, med hjärta och alltihop, så kanske jag kan hjälpa dig att gissa gåtorna.

— Tror du det? sade han tveksamt. Det är nog for hårda nötter för kvinnfolk.

— Vi få väl se. Hur var den första gåtan?

— Vad är det, som ilar fram utan fötter?

— Vattnet naturligtvis, svarade hon utan tvekan.

— Det stämmer, sade han och rev sig bakom örat, men vad är det, som är gult och glänser och ändå inte är guld?

— Det är solen, förstås.

— Du var en baddare! Kom, så gå vi till den kloka gumman med detsamma!

Och så gingo de. När de kommo fram, satt gumman framför dörren till sin stuga och flätade på en bastmatta.