Part 3

Så kom den stund, som kungen hade utsatt för provets avläggande. Läktarna voro fullsatta, hela hovet och många av de förnämsta borgarna i staden hade infunnit sig. Kungen och drottningen och prinsessan slogo sig ned på gyllene stolar mitt framför talarstolen. Alldeles intill densamma var en stor säck upphängd.

Herdepojken steg med glatt mod upp på sin plats. Först berättade han en saga om troll och jättar. Därefter sade han:

— Nu skall jag berätta något, som verkligen har hänt. Under tre av de dagar, då jag höll på att vakta kungens harar i skogen, fick jag besök. Första dagen förde jag lyckligt och väl hararna tillbaka på kvällen. Andra dagen kom en bondflicka till mig i skogen och ville köpa en hare. Jag kände väl igen henne, det var den unga prinsessan, som sitter här. Jag ville naturligtvis inte sälja någon hare, men då hon var mycket enträgen, sade jag, att hon kunde förtjäna sig en genom att ge mig en kyss. Och då spetsade prinsessan sin lilla röda mun och gav mig en kyss, och så fick hon sin hare, men den lilla haren ville inte stanna kvar i hennes korg utan sprang tillbaka till mig.

Alla de närvarande tittade på den stackars prinsessan, som satt där allra längst fram. Hon blev röd som en pion och höll båda händerna för ansiktet. Modern knuffade henne sakta i sidan och sade:

— Det fick du, för att du var dåligt utklädd; mig kände han säkert inte igen.

Under det drottningen viskade detta, fortsatte herden:

Tredje dagen fick jag också besök. En gammal bondgumma kom med en korg ägg på armen, alldeles som vore hon på väg till torget, men jag kände nog igen henne, det var vår ärevördiga drottning, som sitter där...

— Tänk, att den rysliga människan kände igen mig! mumlade drottningen för sig själv och bleknade, men det skulle bli värre, ty herdepojken fortfor:

Hon ville också köpa en hare kantänka och påstod, att det gällde hennes liv; jag svarade, att jag hade ingen att sälja, men ville hon förtjäna en, så skulle hon göra tre kullerbyttor framför mig i gräset. Och hon slog strax tre kullerbyttor och fick sin hare och stoppade den i barmen, men när hon kom till stadsporten, kände haren en plötslig längtan efter mig, gjorde sig fri och kilade tillbaka.

Nu hördes ett starkt fnittrande uppe på läktaren. Skratt är smittosamt, det spred sig, och snart skrattade allihop, och kungen instämde. Förgäves sökte drottningen protestera och ropade:

— Det är en oförskämd slyngel!

Kungen stötte henne i sidan och viskade:

— Så där går det, när kvinnfolk ska försöka reda sig i en klämma. Mig kände han inte igen, det kan du vara säker på.

Härmed vände han sig till herden och sade:

— Fortsätt, min gosse!

Och herden lät inte säga sig det två gånger. Han fortsatte.

— Sista dagen fick jag också en påhälsning, och den var den roligaste av allihop. Då kom en bonde i storstövlar, skinnbyxor och blus, ridande på en åsna. Det var vår allernådigaste konung. Han ville också förtjäna sig en hare, och jag sade: Om, ni tre gånger ky...

— Stopp! stopp! skrek kungen, så det ekade i slottsmurarna, nu är säcken full! Kom ned, min gosse, här har du min dotter! Därmed fattade han prinsessan vid handen och ledde henne bort till herdegossen.

Nu fick denne taga på sig furstliga kläder, och när han det hade gjort, gick han fram till kungen och drottningen och sade, att han var kungason, och varifrån han härstammade. Och då skall jag säga, det blev stor glädje. Det reddes strax till ett hejdundrande bröllop med glädjefester över hela landet, och det enda, som fattades, var, att jag och du inte kunde vara med.

(Tyskland.)

TUMPELS ÄVENTYR.

1. Kvarnresan.

En fattig gumma hade en enda son, som var dummare, än vad folket är mest, och därför fick han öknamnet Tumpel. Han brukade gå ärenden åt sin mor ibland, fast oftast gjorde han galet och glömde bort, vad han skulle säga. En dag skickade hon honom till kvarnen med en påse säd, som skulle malas. Till mjölnaren skulle han säga: »En halv skäppa i tull, varken mer eller mindre».

Det där hade han svårt att komma ihåg, och därför gick han och sade för sig själv: »Varken mer eller mindre.» På vägen gick han förbi en åker, där en bonde gick och sådde. Bonden hörde, att pojken gick och mumlade: »Varken mer eller mindre», och trodde, att han hade trollkonster för sig och ville fördärva sådden, så att det skulle bliva varken mer eller mindre, än han sått ut. Det påstods nämligen, att Tumpels mor var en häxa, och att ställa till förargelse och elakhet kunde till och med en sådan som Tumpel lära sig, mente bonden. Därför gick han upp på vägen och klådde upp pojken.

— Jag säger bara, såsom mor har lärt mig, skrek pojken.

— Kunde jag inte tro det, sa' bonden och gav honom mera smörj.

— Hur ska jag säga då? jämrade sig pojken.

— Jo, du ska säga så här: »Tusenfallt igen».

Ja, det lovade pojken, och så fick han gå. När han hade gått ett stycke längre fram, kom han till en annan åker. Där hade säden redan spirat upp, men en massa kråkor hade slagit sig ned på åkern och började äta upp säden. Folk hade just kommit dit för att mota bort kråkorna.

När de hörde, att pojken gick och mumlade: »Tusenfallt igen», trodde de förstås, att han önskade dem tusen gånger så många kråkor.

— En sådan spoling! ropade de, och ett par stycken gingo upp och klådde på den stackars Tumpel riktigt ordentligt. Han frågade ödmjukt, vad han skulle säga, och de inpräntade i honom, att han skulle säga: »Åt Hälsingland med hela skocken!» Och det sade han också den ena gången efter den andra, och så fortsatte han sin väg och mumlade det, som han sist hade lärt sig.

Härnäst mötte han ett liktåg, och då sade han högt, så att alla hörde det:

— Åt Hälsingland med hela skocken!

Människorna, som gingo i procession, kunde inte tro annat, än att han menade dem, och de blevo arga förstås över en sådan oförskämdhet. Hela tåget stannade, och så fick Tumpel stryk igen. Han var öm förut och skrek nu med full hals:

— Vad ska jag säga?

— Gud fröjde själen! svarade de och släppte honom lös.

Nu gick han en lång stund och läste på sin läxa: »Gud fröjde själen!» Så mötte han en gumma, som gick och sköt en kärra framför sig, och i den låg en slaktad sugga.

— Gud fröjde själen! sade pojken.

— Vad säger du? skrek gumman. Har du inte det ringaste folkvett? Ser du inte, att det är ett oskäligt kreatur? Oj, oj, oj, såna ungar det finns nu för tiden! Annat fick jag lära mig, när jag var barn.

Pojken frågade vackert, vad han skulle säga, men gumman var så förargad, så hon gitte inte svara. Men Tumpel var envis och ville nödvändigt veta, hur det borde vara, och till slut sade gumman:

— Du kan ju säga så här: »Så dra de i väg med dig, din gamla sugga!»

Tumpel tog av sig mössan och tackade för det goda rådet och fortsatte sedan sin väg, nöjd och belåten med att åtminstone den gången ha sluppit smörj. När han hade vandrat en stund, mötte han en brudskara. Främst gingo två spelmän, som spelade fiol och klarinett, därefter kom brud och brudgum, den förra såg så innerligt rödblommig och frodig ut, och så till sist en hel skara gäster.

När Tumpel kom mitt för brudparet, tog han av sig mössan och sade:

— Så dra de nu i väg med dig, din gamla sugga!

Man kan förstå, vilket spektakel det blev. Bruden hade så när fått slag, så ilsken blev hon. Spelmännen, som voro hetlevrade av sig, kastade undan sina musikinstrument och höggo tag i Tumpel, och nu fick han smörj efter noter, ska jag säga.

Pojken bad så innerligt, att de skulle sluta upp att slå honom och i stället tala om, vad han skulle säga. Till slut tyckte de, det var synd om den stackars Tumpel, och släppte honom med det beskedet: »Du skall säga: 'En likadan glädje i var by!'»

Härmed knogade pojken vidare och kom äntligen fram till kvarnen, men det var inte slut med missödena för det. Kvarnen stod i ljusan låga, och folk höll som bäst på att släcka. Pojken trängde sig fram till mjölnaren och sade:

— Här kommer jag med min påse säd från mor, som skulle malas med många hälsningar om likadan glädje i var by. Mjölnaren trodde, att pojken ville göra narr av eländet och gav honom en ordentlig hurril. Hade han haft tid, så hade han säkert givit Tumpel ett ordentligt kok stryk, men det behövde heller inte den stackarn, så pass mycket som han hade fått förut.

Tumpel måste sålunda återvända till sin mor med oförrättat ärende och klagade över sina motgångar. När modern hörde, vad han hade sagt till mjölnaren, sade hon:

— Tänk, att du inte kunde begripa, att du skulle tagit en hink vatten och öst på elden, såsom de andra gjorde!

— Det skall jag komma ihåg till nästa gång.

Några dagar därefter gick han ned till bäcken, där ett par av granngummorna höllo på att tvätta. De hade gjort upp en bra nog stor eld mellan några stenar för att värma vatten, och där höllo de just på att steka litet fläsk till middagen. När Tumpel såg elden, som slog upp, kom han ihåg moderns ord och gick genast efter en hink vatten, som han öste ut över alltihop.

Jag skall inte närmare beskriva, vad pojken fick, det kan vara nog med att säga, att efter den betan fick han ligga med omslag om ryggen i tre dar.

2. Tumpel försöker sin lycka såsom doktor.

När Tumpel växt upp och blivit litet större, fick han plats såsom dräng hos en doktor. Ibland fick han skjutsa doktorn, då denne skulle ut på sjukbesök. En gång berättade doktorn för honom, hur det förhöll sig med en sjukling, som skickat efter honom. Den sjuke led av svåra magplågor, och då doktorn kom in, kunde han genast säga, vad det var för fel med honom.

— Ni har ätit för mycket bönor, sade doktorn, det hjälper inte att neka.

Den sjuke måste erkänna, att doktorn talat sant, fick sin medicin och blev snart bättre.

— Hur kunde doktorn veta, att han ätit bönor? frågade Tumpel.

— Jo, jag drog en slutsats.

— Vad är det? sporde Tumpel.

— Jo, jag såg en mängd bönskal utanför farstubron, och då kunde jag förstå, att det varit bönkalas där i huset.

Det skall jag komma ihåg, tänkte Tumpel. Någon tid efter kom bud till doktorn, att han skulle komma till en person, som plötsligt blivit sjuk. Doktorn var emellertid ute, och Tumpel var ensam hemma.

Det är så gott, att jag går, tänkte Tumpel, alltid kan jag göra någon nytta. Och så gav han sig i väg till den sjuke, tog på sig en viktig min och kände honom på pulsen.

— Jag känner på er puls, sade han, att ni har ätit för mycket hästkött, jag skall gå hem efter medicin åt er.

Den sjuke förnekade, att han ätit något hästkött, men Tumpel trodde honom inte. Då Tumpel kom hem, var doktorn återkommen, och Tumpel redogjorde nu för vad han tagit sig för, och huru han funnit, att den sjuke ätit hästkött.

— Hästkött! utropade doktorn. Hur i all världen kunde du tro det?

— Jag gjorde, såsom doktorn sade härom dagen, jag drog en slutsats.

— En slutsats, säger du? Hur då?

— Jo, när jag kom in i farstun, märkte jag, att där hängde en sadel; till en sadel hör en häst. Den sjuke hade sålunda ätit en häst eller ett stycke av en.

Vad doktorn sade härom, förmäler inte historien, men säkert är, att detta var både första och sista gången, Tumpel gick på sjukbesök.

3. Tumpel och hans ko.

När Tumpels mor hade dött, ärvde sonen hennes stuga och en liten bit jord, som hörde till. Här fick han arbeta och draga sig fram, så gott han kunde. Ej sällan hände det, att folk, som visste, att han inte var så värst klyftig, drevo skoj med honom eller rent av sökte lura honom.

En dag var han på väg hem och gick och ledde en ko. Han hade gått lång väg och var trött. Ett par drängpojkar, som nyss kommit till orten, fingo syn på honom och beslöto att spela honom ett spratt. Tumpel gick där framåtlutad och halvsov. De båda drängarna smögo sig sakta bakom honom, en av dem löste repet, som var bundet om ena hornet på kon, och lade repet om sin egen hals. Den andre tog kon med sig och gick tillbaka så tyst som möjligt. Tumpel märkte ingenting.

När de kommit till en krök av vägen och kamraten med kon var utom synhåll, gjorde drängen ett ryck i repet.

— Vill du följa med ordentligt! ropade Tumpel.

I detsamma vände han sig om, och hade så när ramlat baklänges av förvåning, då han fick se, att han ledde en karl i repet.

— Vad är du för en? sporde hån. Jag ledde ju nyss en ko.

— Jag har varit en ko, sade drängen, och nu skall du få höra min underbara historia. Jag hade en god och from moder men var en dålig son. En dag kom jag hem från krogen och var full. Min goda moder förebrådde mig, att jag burit mig så illa åt, men jag var vild och ville inte lyssna till hennes förmaningar utan slog henne i stället. Då blev jag förvandlad till en ko. Såsom sådan har jag fått släpa fram mitt liv ända tills nu. Säkert har min goda moder bett för mig, och så har jag i ett nu återfått min mänskliga gestalt, Gud vare lov!

Tumpel trodde förstås, att mannen talade sant, och bad honom till och med om förlåtelse för att han hade behandlat honom såsom ett djur. Och drängen förlät Tumpel och gick sin väg. När han hade kommit ett stycke bort, lade han sig ned vid vägkanten och skrattade, så att han hade kunnat gå åt. Därefter skyndade han sig till sin kamrat, och de sålde kon snarast möjligt och gjorde sig glada dagar på närmaste värdshus.

Någon tid efteråt var det marknad i staden därintill, och Tumpel hade begivit sig dit för att köpa en ny ko. Som han går där, får han syn på sin gamla ko. Han tittade noga på den för att förvissa sig om att det verkligen var hans gamla Gullros, och när han var säker på saken, gick han fram och viskade i örat på kon:

— Har du nu gått och supit dig full igen och blivit förvandlad till en ko? Den här gången skall åtminstone inte jag köpa dig, det kan du vara säker om.

4. Tumpel och hans hustru.

Inte kunde någon tro, att Tumpel skulle kunna gifta sig, men det kunde han ändå. Kaka söker maka, säger ordspråket, och hur det var, fick Tumpel verkligen tag i en änka, som hade ungefär lika mycket förstånd som han. Hon var snäll och skrattade inte åt honom, såsom flickorna hade gjort, som han friat till förut. För att göra en lång historia kort, så gifte de sig och levde i lycka och sämja en lång tid.

En dag skulle Tumpel begiva sig till marknaden och sade till sin hustru:

— Här lämnar jag dig tio daler i förvar, tag väl vara på dem, så att inga tjuvar komma åt dem!

Hustrun tog emot pengarna och funderade en liten stund på var hon skulle lägga dem, för att de skulle vara riktigt säkra. Till slut hittade hon på ett sätt. Hon lindade in dem i en trasa och gömde den bakom kakelugnen. Där skulle då inga tjuvar hitta på att söka.

Framemot middagen knackade det på dörren.

— Vem är det? frågade gumman.

— Klas, svarades det.

Klas var en gammal soldat, som farit vida omkring i världen och nu under fredstid just inte hade något att göra. Han hade hört talas om Tumpel och hans hustru och hade nu kommit för att hitta på något skämt.

— Var kommer du ifrån? sporde gumman.

— Från himmelrik, svarade Klas.

— Kors, det var finfint främmande jag fått, sade gumman och öppnade dörren. Stig in, stig in! Kanske du då har träffat min förre man? Han var skomakare och hette Per.

— Ja, det har jag visst.

— Nå, hur har han det?

— Ja, det är ganska knalt för honom. Han sitter och lappar skor och mumsar på kål, någon annan mat har han inte.

— Kära hjärtanes! Nå, skickade han ingen hälsning till mig?

— Jo, han sade, att det var snart slut på lädret, och inga pengar hade han, därför undrade han, om ni kunde sända honom några skilling.

— Ja, visst ska jag det, sade gumman, och så gick hon till kakelugnen och tog fram de tio daler, hon fått av Tumpel och lämnade dem till soldaten och sade:

— Giv honom det här, så kan han skicka tillbaka det, som han inte behöver.

Soldaten tog pengarna och knallade sig i väg det fortaste han kunde. En stund efter kom Tumpel hem och frågade genast efter pengarna.

— Dem har jag skickat till himmelen till min förre man, för att han skulle ha något att köpa läder för till att halvsula skor åt helgonen. Och så berättade hon om det besök, hon hade haft.

Tumpel lade fingret på näsan och funderade en stund. Därefter sade han i milt förebrående ton:

— Vet du, jag tror inte, att helgonen behöva några halvsulor. Han har bestämt lurat dig, den där gynnaren. Tänk, att du kunde vara så dum!

— Nå än du då? Varför skulle du lämna pengarna till mig?

— Jag skall försöka att hinna fatt den gynnaren! ropade Tumpel, och så tog han sin enda häst ur stallet, satte sig upp och red i skarp trav åt det håll, dit soldaten hade gått.

När soldaten hörde slamret av hästhovar bakom sig, förstod han, att det var Tumpel, som förföljde honom. Han lade sig då ned på dikeskanten, skuggade med den ena handen över ögonen och pekade med den andra uppåt skyn.

— Vad ligger du där för? frågade Tumpel, då han kom fram till soldaten.

— Jag ser en underbar syn.

— Nå, vad ser du då? frågade Tumpel nyfiket.

— Jo, en man, som går uppe i molnen, så fast och säkert, som om han promenerade på en landsväg.

— Inte ser jag någon, sa' Tumpel.

— Jo, lägg dig ned här på rygg och skugga med vänstra handen över ögonen!

— Vill du hålla min häst?

— Ja, gärna, sa' Klas.

— Jag ser ingen ändå.

— Jo, titta efter litet bättre, så skall du få se en män, som rider.

Därmed satte sig soldaten upp på Tumpels häst och galopperade i väg med full fart.

Tumpel satte sig upp och tittade och gapade, och så mycket såg han, att han hade låtit lura sig.

Han måste sålunda återvända hem utan häst, och när han berättade för hustrun, hur det hade gått, sade hon:

— Ser du det, gubben min, du är inte slugare du än jag!

Det kunde Tumpel inte säga emot. Han satte sig tyst ned och åt sin mat och gick och lade sig, och så är det slut på den historien.

(Ryssland.)

PROSIT!

Det var en gång en konung, som var så stark och mäktig, att när han nyste, hördes det över hela landet, och då måste alla hans undersåtar säga prosit. Det gjorde de också allihop utom en herde, som hette Gusti, vilken hade så underbara ögon, att han med en blick kunde kuva det vildaste djur.

När kungen fick höra, att Gusti inte ville säga prosit, blev han mycket förbittrad och lät genast kalla herden till sig. Kungen satt på sin tron och såg mäkta förgrymmad ut, men herden blev inte ängslig för det.

— Säg genast »prosit», röt kungen till honom.

— Prosit för mig, sade herden.

— Det duger inte, din landstrykare. »Prosit, Ers Majestät!» skall du säga.

— Prosit, mitt majestät! sade herden.

Nu blev kungen så arg, så han kunde inte tala på en lång stund. Munskänken kom fram med en bägare vin för att styrka honom med. Hovmästaren trädde också fram för att hjälpa till och sade hotande till herden:

— Säg »prosit, Ers Majestät», annars är du dödens lammunge.

Nu var det så, att på en mindre tron på något avstånd från kungen satt hans dotter, en underskön prinsessa. Hon tyckte det var lustigt att se på den trotsige herden och tyckte bättre om honom än om de prinsar hon sett. Och herden kastade kär vänliga blickar på den sköna prinsessan och sade:

— Jag säger inte prosit, förr än jag får prinsessan till brud.

Men kungen befallde, att han skulle kastas för isbjörnen. Drabanterna förde bort honom och kastade ned honom i den jättelika isbjörnens grotta. Nalle rusade fram, men herden borrade sin skarpa blick i björnens ögon, och då blev denne så rädd, att han hade så när ätit upp sig själv, och kröp ihop i en vrå. Där fick herden stå; för att hålla sig vaken sjöng han den ena sången efter den andra, ty han visste, att så fort han lade ihop ögonen, skulle björnen sönderslita honom.

Följande morgon kom hovmästaren för att se efter, om det fanns några knotor kvar av herden, och fann till sin stora förvåning, att denne var alldeles oskadd. Han gick genast till kungen och talade om det, och kungen blev så förbittrad, att han hade så när trillat från tronen.

— Nu när du varit döden så nära, sade han till herden, så kanske du har lärt att säga prosit.

— Det säger jag först, när jag får prinsessan till brud; jag är inte rädd för tio dödar.

— Vi få väl se, sade kungen, och så befallde han, att herden skulle kastas för jättepiggsvinen, som inte fått mat på flera dagar, för att de skulle bli så mycket vildare.

Drabanterna förde bort honom och kastade honom ned till de grymma svinen. Just som de skulle rusa på honom, tog han upp ur fickan en liten träflöjt, som var snidad på sankt Antonius dag, och på den började han spela helgonets visa. Då drogo sig de vilda djuren tillbaka, räckte varandra tassarna och började en dans. Det såg så löjligt ut, när de klumpiga djuren skumpade omkring. Herden var full av skratt, men han vågade inte för ett ögonblick sluta upp att blåsa, ty han visste, att då skulle svinen genast ha störtat sig över honom och slitit honom i stycken. Och denna gång hade han ingen hjälp av sin skarpa blick, ty det var ju omöjligt att se tio djur i ögonen på en gång.

Till att börja med spelade han långsamt, men sedan ökade han takten, så att djuren snurrade ikring i vildaste fart och till sist lade sig ned i ett hörn uttröttade. Nu brast herden ut i skratt, och på morgonen, när hovmästaren kom för att se efter, om det fanns några benknotor kvar efter honom, skrattade han ännu, så att tårarna tillrade utför kinderna på honom.

Nu blev han genast förd inför konungen, och när denne hörde, att inte ens de vilda svinen hade kunnat göra kål på den motspänstige herden, blev han så arg, så att näsan blev gul och håret blev grönt.

— Nå, sade han, när du har varit tio dödar så nära, kanske du har lärt dig att säga prosit.

— Det säger jag inte, förr än jag får den sköna prinsessan till brud, jag är inte rädd för hundra dödar.