Part 2

En gång fingo de en präktig liten tjurkalv, som de båda blevo mycket förtjusta i, och en vacker dag sade bonden till sin hustru:

— Den här kalven vår är så rar och förståndig. Om vi skulle tala vid klockaren; han är ju en lärd man, kanske han kunde lära den att tala, så kunde vi sedan taga upp den till vårt barn, och så hade vi en arvinge.

— Jag vet inte, om det går, sade hustrun, men du kan ju gå upp och tala med klockaren, så få vi höra, vad han säger.

Därmed tar bonden på sig sin bästa rock och går till klockaren och talar om för honom, att han har därhemma den allra raraste lilla tjurkalv, och nu vill han fråga, om inte klockaren kunde lära den kalven att tala, så att den kunde duga att bli deras arvinge med tiden.

Klockaren var en knipslug karl. Han svarade, att det kunde han nog, men det fordrades många och dyrbara böcker.

— Det gör ingenting, sade bonden. Jag skall nog kosta på honom. Här skall jag lämna hundra daler att börja med till att köpa böcker för.

Klockaren stoppade med välbehag pengarna i sin ficka. Samma dag fördes kalven upp till hans gård, och nu skulle undervisningen taga sin början. En vecka efteråt kom bonden åter upp och ville höra, hur det gick för kalven att lära sig något, och så ville han gärna se den också förstås. Men klockaren sade, att det kunde inte gå för sig, ty då skulle kalven börja längta tillbaka alldeles gruvligt och inte kunna lära sig något. Mera böcker behövdes också. Bonden hade just hundra daler på sig, och dem lämnade han genast och gick så hem med glada förhoppningar.

När en vecka hade gått, var bonden där igen. Han var så ivrig att höra efter sin arvinge.

— Nå, kan han säga något än? sporde han ivrigt.

— Ja, det kan han, nu börjar det gå ganska bra.

— Vad säger han då?

— Mö, mö, säger han.

— Du min store tid, så roligt det var! ropade bonden förtjust. Han menar förstås, att han vill ha mjöd. Jag skall gå hem med detsamma och skicka upp litet mjöd.

Mycket riktigt kom det samma dag en hel ankare mjöd till klockargården, och folket där lät sig Väl smaka, men kalven fick mjölk, och det tyckte han för resten allra bäst om.

Åtta dagar efteråt gick det på samma sätt. På bondens fråga, hur det gick för kalven, svarade klockaren att han inte just kunde säga mer än mö, men nu behövde han hundra daler till att köpa flera böcker. Och klockaren fick sina hundra daler och en ny ankare mjöd, men sedan blev bonden borta några veckor. Han tyckte, han hade fått betala bra nog med pengar till böcker, och var rädd, att han måste punga ut med ändå mer, om han kom för ofta.

Klockaren tyckte, att kalven var tillräckligt fet nu, och så slaktade han den. Men om nu bonden kommer och prompt vill se sin kalv, hur skall jag då bära mig åt? tänkte han. Snart hittade han emellertid på råd. Han gick till bondens gård. När han kommit inom dörren och hälsat, sporde han:

— Har inte kalven kommit hem?

— Nej, det har han inte, svarade bonden.

— Det var högst märkvärdigt, tyckte klockaren, han måtte väl aldrig ha sprungit bort.

Och så talade klockaren om, att han hade arbetat med kalven, så att den hade blivit riktigt försigkommen och kunde tala litet av varje, och så hade den sagt, att den ville bra gärna hälsa på sina föräldrar, och det hade klockaren inte haft något emot utan erbjöd sig att följa med. Så hade de givit sig i väg tillsammans, men när de kommo ut på gården, så märkte klockaren, att han hade glömt sin käpp, och så gick han in efter den, och när han kom ut på gården igen, var kalven försvunnen.

Bonden och hans hustru blevo mycket bedrövade, när de fingo höra detta. De hade ju kostat på sin kära kalv så mycket, och nu var den borta, och så stodo de där utan arvinge i alla fall.

Ja, det kunde inte klockaren säga något om. Han lovade att på söndagen lysa på i kyrkan angående den bortlupne arvingen, och så gick han hem igen och åt kalvstek. Klockaren var en man, som följde med sin tid, han höll sig med en veckotidning. En dag fick han där se en notis om en köpman Stuut, bosatt i en stad några mil därifrån. Då kommer han på den tanken, att detta säkert skulle intressera det hederliga bondfolket, som offrat så mycket pengar på sin tjurkalv.

Klockaren stoppar så tidningen i fickan och beger sig ned till bondens gård. Det var på aftonen, och han träffade både bonden och hans hustru hemma. När han hälsat och pratat litet om vädret och skörden, tager han fram tidningen och läser upp, vad som står om köpman Stuut. Därpå tillägger han:

— Tänk, om det skulle vara er tjurkalv!

— Det kan inte vara någon annan, sade bonden, det är jag säker om.

Hustrun instämde.

— Det är bäst, du ger dig i väg och ser, hur det är med honom, sade hon, och så må du taga litet pengar med dig, för det kan nog hända, att han är i behov av sådana, nu då han blivit köpman.

Nästa dag gjorde hon i ordning en stadig matsäck med pannkakor och annat gott, och bonden tog upp pengar ur kistan och fyllde i pungen, och så begav han sig i väg till den stad, som klockaren hade läst om i tidningen.

Sent en kväll kom han fram och tog in i första bästa värdshus. Redan i dagningen var han på benen, och efter åtskilligt letande och frågande fick han reda på det hus, där köpman Stuut bodde. Glad att ha kommit rätt, knackar han på och frågar, om köpmannen är hemma. Pigan svarar, att nog är han hemma men inte uppstigen än. Bonden ber henne då säga sin husbonde, att hans far kommit för att hälsa på.

Efter en liten stund kommer pigan igen med det besked, att köpman Stuuts far hade dött för flera år sedan, hennes husbonde ville inte göra sig besvär att stiga upp för att höra på något tokprat.

Då bad bonden så vackert att få komma in, han kunde ju sitta ned och vänta, och för resten kunde hon visa honom sängkammaren, så skulle han själv gå in och framföra sitt ärende. Pigan tyckte, att bonden såg hygglig och nykter ut, och så släppte hon in honom.

När bonden kom in i sängkammaren och fick syn på den välmående köpmannen, som låg i sängen, utropade han:

— Nå, du har ju blivit en riktig duktig karl i alla fall! Vi ha varit så oroliga för dig, alltsedan den dag du rände din kos. Laga nu, att du kommer upp, så att vi kunna språkas vid riktigt!

Köpmannen trodde, att den främmande karlen var galen, men ansåg det i alla fall bäst att vara foglig, annars kunde man ju inte veta, hur det kunde gå. Därför steg han strax upp och klädde sig. När han var färdig, såg bonden med förvåning och beundran på honom och sade:

— Klockaren var allt en duktig karl, som kunde fostra upp dig så pass. Nu skulle då ingen kunna tro, att det var vår gamla rödbrokiga ko, som födde dig till världen.

Köpmannen bara gapade.

— Vill du inte följa med hem nu?

— Nej, sade köpmannen, som nu var alldeles säker att det var en galning, han hade framför sig, det har jag inte tid till. Jag har affärer och fullt upp att sköta.

— Är det ingenting du särskilt behöver?

— Nej, inget annat än pengar, det behöver ju alltid en köpman.

— Kunde jag inte tro det, sade bonden, du hade ju ingenting att börja med. Men jag har tagit med mig litet, som jag tänker lämna dig.

Därmed drog bonden upp sin välfyllda penningpung. Då köpmannen hörde, att han skulle få pengar, blev han riktigt vänlig och bad bonden stanna kvar såsom hans gäst några dagar.

Så blev det också. Köpman Stuut fick hela penningpåsen så när som på några få slantar, och innan bonden reste, testamenterade han till köpmannen allt, vad han ägde och hade, och lovade att sända honom en summa pengar till, så snart han komme hem.

Med glatt mod reste bonden därefter tillbaka och berättade för sin hustru, att färden hade avlupit lyckligt, och att deras lilla kalv hade blivit en duktig karl.

— Det får du allt lov att tala om för klockaren, sade hustrun, och ge honom en slant till, för att han haft så mycket besvär. Det tyckte bonden inte var mer än rätt och billigt, och så gick han till klockaren och berättade, hur det hade gått, och gav honom hundra daler. Klockaren smålog, strök förnöjd in pengarna och önskade bara, att han hade många sådana lärjungar.

En tid därefter sålde bondfolket sin gård och flyttade till köpman Stuut, och hos honom fingo de leva i lugn och ro till döddagar. Och hjärtans glada voro de båda två, att de till slut fått en arvinge att lämna sina ägodelar till.

(Danmark.)

HAN, SOM SKULLE PRATA SÄCKEN FULL.

Det var en gång en kung, som höll en vildman fången i sitt slott och noggrant bevakade honom. Denne vildman var så vis, att han hade reda på allt, som hände och skedde i världen. När kungen nu var i förlägenhet och inte visste, hur han skulle göra med det ena och det andra, så gick han genast till sin fånge och fick av honom det allra bästa råd.

En dag, när kungen var på jakt, höll hans lille sexårige son på att kasta boll på slottsgården. Därvid råkade bollen fara in genom gallerfönstret i vildmannens fängelse.

— Käre vildman, sade den lille prinsen, giv mig tillbaka min boll!

— Nej, svarade vildmannen, jag har inte kastat ner bollen och tänker inte kasta ut den heller.

Gossen bad honom så vackert han kunde, och till slut sade vildmannen:

—Du skall få tillbaka bollen, om du låser upp fängelsedörren, så att jag kan fly min kos.

— Det skulle jag gärna göra, men det går inte, svarade den lille prinsen, min mor här nyckeln till ditt fängelse i sin ficka och lämnar den inte ifrån sig.

— Gå till henne, sade vildmannen, och säg, att det kittlar i huvudet, och be henne se efter, om du fått något kryp i håret. När hon håller på med det, kan du passa på och ta nyckeln ur hennes ficka.

Gossen gjorde, som vildmannen hade sagt. Drottningen fann inte något kryp och sade till prinsen, att han skulle gå ut på gården och leka igen. Nyckeln hade han i handen, och med den låste han upp fängelset. Vildmannen kom ut och gav honom bollen och ville därpå skyndsamt ge sig till skogs, men prinsen bad honom, att han för all del skulle säga, hur han skulle bära sig åt för att få nyckeln tillbaka i moderns ficka igen.

— Det är inte svårt, sade vildmännen; gör på samma sätt som förut. Säg, att det kliar i huvudet, och be henne reda ut håret, och under tiden smusslar du nyckeln i hennes ficka.

Gossen gjorde så, och allt gick lyckligt och väl, men på kvällen kom konungen hem och skyndade genast till vildmannen för att rådfråga honom i ett viktigt ärende. Då fann han till sin bestörtning, att fängelset var tomt, fastän dörren var stängd.

— Vem har släppt ut vildmannen? ropade han vredgad, sprang till drottningen och förebrådde henne, att hon hade lämnat ifrån sig nyckeln.

— Ingen har fått nyckeln av mig, sade drottningen.

Men i detsamma kom hon att tänka på prinsens beteende, talade om för kungen, hur han hade gjort, och sade:

— Tänk, om han har tagit nyckeln ur fickan på mig!

Prinsen blev genast uppkallad till förhör. Kungen såg så sträng och bister ut, att den lille blev rädd, började gråta och bekände alltsammans.

Nu blev konungen ytterst förbittrad.

— Tänk ett sådant tjuvstreck! utropade han. Fastän han är mitt enda barn, skall han avrättas i morgon utan nåd och förskoning.

Prinsen hade emellertid hört de sista orden, och nu sprang han direkt ut i skogen. Det var sommartid och gott om blåbär och smultron, och vatten fanns i källorna, så att gossen behövde inte lida nöd. Fruktan drev honom framåt, och han skyndade vidare, så fort hans små ben förmådde bära honom. Följande morgon fortsatte han sin vandring, och gick sedan allt längre och längre bort ifrån slottet.

En morgon såg han en stor skepnad mellan träden. Det var vildmannen.

— Var kommer du ifrån, min gosse? frågade denne.

— Jo, jag har måst rymma från slottet, svarade prinsen; det fick jag för att jag hjälpte dig ur fängelset. Min far blev så förbittrad, att han tänkte låta avrätta mig, och hade jag inte rymt min kos, så hade jag nu varit död.

— Jag skall vara dig i fars ställe, sade vildmannen vänligt, tog gossen vid handen och förde honom in i en stor, präktig grotta, där han bodde med två av sina likar. Här hade gossen det bra; han fick rikligt med mat och dryck och på natten en bädd av mjuk mossa. Om dagen kunde han springa omkring i skogen och jaga fåglar och fjärilar, så mycket han ville.

Tio år stannade prinsen där hos vildmannen och växte upp till en stark och fager ungersven. En dag sade vildmannen till honom:

— På andra sidan om denna stora skog bor en mäktig konung. Denne har lovat att giva sin enda dotter åt den, som under fyra dagar förmår att vakta hans hundra harar, så att ingen springer bort. Det vore någonting för dig. Här har du en pipa, och när du blåser i den, så komma hararna springande, om de också vore hundratals mil borta. Och här har du en annan pipa. Om du kommer i nöd och blåser i den pipan, så skall jag ögonblickligen komma och hjälpa dig.

Gossen ville gärna draga ut på detta äventyr. Han tackade vildmannen, stoppade båda piporna i barmen och vandrade i väg i riktning mot konungens slott. När han kom fram, blev han vänligt emottagen, och kungen frågade efter hans ärende.

— Jag vill vakta de hundra hararna, svarade han, och vinna prinsessan.

— Det är ett farligt företag, sade kungen. Du kanske inte vet villkoret. Om det kommer bort så mycket som en enda hare, så är du dödens man.

— Nej, det visste jag inte, sade ynglingen. Men det gör mig detsamma, jag skall nog hålla reda på hararna. Släpp dem allihop; så skall jag valla dem i skogen och föra hem dem i kväll.

Då gick kungen med honom ner på slottsgården, öppnade dörren till stallet, där de förvarades, och vips hoppade alla hararna ut och kilade sin kos med höga skutt, så att de kommo in i skogen, innan den nye herden kommit utanför slottets område.

— Låt dem löpa, sade ynglingen, de längta att få komma ut på bete. Därmed gick han i sakta mak efter dem ut i skogen. När aftonen kom, såg han inte till en enda hare, men han var inte ängslig för det; han satte pipan för munnen och blåste, och genast kommo hararna rusande från alla håll med en sådan fart, som om de haft ett koppel hundar efter sig. Så drev han dem allesamman in i staden och upp till slottet igen, och det fattades inte en enda.

— Vad vill det säga? ropade kungen, när han tittade ut genom slottsfönstret och såg herden komma, med hela skocken lika lugnt, som om de hade varit lamm. Har han gjort det en dag, så kan han nog göra det de andra tre också. Det får inte ske, tänkte han, att den där herdepojken gifter sig med min enda dotter och blir tronföljare, vi få lov att hitta på någon list.

När ynglingen följande dag vaktade sina harar i skogen, skickade kungen prinsessan till honom för att köpa en hare. Hon var klädd som en bondflicka för att inte bliva igenkänd, gick fram till herden och sade:

— Här har du en hel mängd harar, vill du inte sälja en åt mig?

Men ynglingen var inte så dum, han kände igen prinsessan, fastän hon var förklädd och svarade:

— Jag kan inte undvara en enda av dessa harar; det är inte mina utan kungens, och om jag inte för dem hem igen allesamman, så låter han halshugga mig.

— Ack, jag skulle så gärna vilja ha en hare, bad prinsessan, jag måste ha en, det gäller mitt liv. Det märks väl inte, om det saknas en bland så många.

— Jag säljer inte en enda hare, upprepade pojken, men vill du ha en, så kan du förtjäna den. Ge mig en kyss, så får du en hare.

Då tänkte prinsessan Han är ju bara en simpel herdepojke, det är bättre, att du ger honom en kyss nu, när ingen ser det, än att ha honom till man sedan i hela ditt liv.

Så gav hon herden en kyss, och strax blåste han i sin pipa; hararna skockade sig omkring honom, och prinsessan fick välja, vilken hon behagade. Hon tog en, stoppade ner den i sin korg och gick hem, nöjd och belåten.

Herden steg upp på en kulle och höll utkik, och när han såg, att prinsessan hade kommit till skogsbrynet, blåste han i sin pipa, och vips tog haren ett skutt ur korgen och kilade tillbaka till sina kamrater i skogen.

När prinsessan kom till slottet, frågade drottningen, hur det hade gått, och hon svarade:

— I sådant ärende går jag inte ut i skogen igen. Jag måste underhandla med den där människan en lång stund, och när jag äntligen hade fått haren och kommit till skogsbrynet på vägen hem, så hoppar haren ut ur korgen och springer sin väg.

— Hur kunde du vara så dum och stoppa haren i en korg? sade modern förebrående. I morgon skall jag ge mig i väg, och då skall det bli annat av.

Nästa dag klädde drottningen ut sig till bondgumma och gick till herden i skogen.

— God dag, min son! hälsade hon vänligt.

— God dag, lilla mor! svarade herden, och låtsade, som han inte kände igen henne, fastän han genast såg, vem hon var.

— Jag behöver nödvändigt en hare, vill du inte sälja en åt mig?

— Nej, det kan jag inte, då sätter jag mitt eget liv på spel, men vill ni ha en, så kan ni förtjäna en.

— Det var bra, sade drottningen. Jag har ju inte mycket pengar att köpa för. Kan jag förtjäna en, så är det så mycket bättre.

— Det är inte svårt, svarade herden. Slå kullerbytta tre gånger här på gräsmattan, så ska ni få en hare.

— Det var mig en oförskämd en, tänkte drottningen, tänk, om någon människa såge mig slå kullerbyttor! Men här äro vi ju ensamma i skogen, det är bättre att slå kullerbytta än att bli svärmor åt en sådan där slyngel.

Och så slog drottningen tre kullerbyttor, och det såg så lustigt ut, att herden måste skratta, men sedan fick hon också en hare, och den stoppade hon i barmen och svepte om schalen väl. Därpå vände hon om och gick tillbaka in till staden. Herden gick upp på kullen och såg efter henne, och just när hon kom till stadsporten, blåste han i sin pipa. Genast rev haren till med fötterna, så att det gjorde ont, och hon måste släppa taget. Ögonblicket därefter var haren på marken och skyndade tillbaka till skogen med långa skutt.

Konungen och prinsessan stodo på trappan och väntade på drottningen.

— Nå var är haren? ropade båda två med en mun, när drottningen kom in genom porten.

— Det var ett fasligt elände, sade drottningen. Jag lyckades bära den ända till stadsporten, men då jag kom dit, rev han mig och hoppade sin väg.

— Kvinnfolk kan då ingenting uträtta, sade kungen. I morgon är det jag, som går till skogen efter haren. Då ska ni få se, hur en karl bär sig åt.

— Ja, låt oss se det! sade drottningen och prinsessan misstroget, men kungen var inte orolig. Följande morgon klädde han sig i bondblus och skinn byxor och höga stövlar, satte sig på en åsna och red ut i skogen.

— Nu kommer kungen, sade pojken för sig själv och skrattade, honom skall jag allt spela ett duktigt spratt.

När kungen kom fram, där herdegossen var, steg han av åsnan och hälsade:

— God dag, min son!

— God dag, lille far! hälsade herden igen.

— Min son, sade kungen och suckade djupt, jag måste ha en hare, det gäller mitt liv. Du har ju hundra stycken här på bete, vill du inte avstå en åt mig.

— Det gäller mitt liv också, sade herdepojken, om jag tappar bort en enda hare, så mister jag huvudet. Därav kan ni väl förstå, att jag inte säljer någon, men om ni är mycket angelägen, så kan ni förtjäna en.

— Vad skall jag då göra? frågade kungen.

— Jo, kyss svansen på er åsna tre gånger, så ska ni få en hare, vilken ni vill. Kungen hade så när ramlat omkull av pur förskräckelse. En konung kyssa svansen på sin åsna! Tänk, om någon finge höra talas om det! Men vad skulle han göra? Att få en sådan där bängel till svärson och tronföljare vore just inte bättre. En kung måste ju stå vid sitt ord. Åsnan är för övrigt ett renligt djur, tänkte han, och här finns ju, som väl är, ingen människa, som ser oss. Ja, så gick han då bort och kysste åsnan tre gånger på svansen. Därefter fick han sin hare och stoppade den innanför rocken. Så satte han sig upp på sin åsna och red med glatt mod tillbaka till staden.

Herden gick upp på kullen och höll utkik. När han såg, att kungen hade kommit ända fram till slottstrappan, blåste han i sin pipa, så mycket han orkade.

Genast gjorde haren en häftig rörelse, så att knapparna flögo ur -kungens rock, och så hoppade han ner på gården, och innan någon visste ordet av, var han utanför stadsporten och på väg till skogen.

Nu stodo drottningen och prinsessan på trappan och väntade.

— Var det inte det, vi trodde! ropade båda två med en mun, då de sågo, hur haren kilade sin kos.

På aftonen drev herdegossen de hundra hararna åter in på slottsgården, trädde fram för konungen och sade:

— Jag har utfört det förelagda arbetet, giv mig nu prinsessan till hustru!

— Vänta litet, min gosse lilla! sade konungen. Så fort går det inte. Först måste du avlägga ett prov till. Prinsessan skall du få, om du kan prata en säck full. Om tre dagar skall du få försöka. Här på gården hänges säcken upp, och här får du stå och prata inför hela hovet; kan du inte få säcken full, så blir det ingenting av med giftermålet.

Därpå lät kungen hovskräddaren förfärdiga en stor säck; hovsnickarna fingo uppföra en läktare för åhörarna och en talarstol. Framför densamma hängdes säcken upp.

Det var en svår nöt att knäcka för pojken. Han gick tillbaka till skogen, tog fram sin andra pipa och visslade på vildmannen för att fråga honom till råds. Genast kom vildmannen klivande med sjumilasteg och frågade, hur det var fatt.

Pojken talade om, hur det hade gått. Hur han hade vaktat hararna under fyra dagar, och nu hade kungen hittat på ett slags gåta, och den bestod däri, att han skulle prata en säck full.

— Det är inte svårt, sade vildmannen, berätta du bara om de besök, du haft i skogen, medan du höll på att valla hararna, så skall du få se, att säcken snart blir full.