Part 7

Och Niklas, som stod gömd bakom pelaren, svarade:

— Här äro vi, slagfärdiga allesammans!

Utom sig av förskräckelse kastade rövaren sabeln långt ifrån sig och sprang på dörren. Och de andra efter med hisklig fart. Sitt rika byte lämnade de i sticket. De stannade inte, förrän de kommit ett långt stycke från kyrkan. Hövdingen var den, som först hämtade sig från sin förskräckelse.

— Tänk, så mycken möda vi haft för detta byte! Och nu är allt förgäves, sade han. Är det ingen, som har mod att vända om och se efter, vad som försiggår i kyrkan. Men den ene efter den andre sade: »Jag vill inte. Är det levande människor, så bry vi oss inte stort om antalet, men med spöken ha vi ingen lust att ge oss i lag.» Till slut framträdde dock en enda, som sade, att han ville gå och försöka, vad han kunde göra.

Sakta smög han sig fram till ett kyrkfönster, ställde sig där och lyssnade. Under tiden hade den återuppståndne Peter och hans vän broderligt delat det rika bytet, men därefter hade de blivit osams och råkat i luven på varandra för de fem skilling, som Peter var skyldig.

— Tro inte, att du får anstånd nu längre! skrek Niklas med full hals. I detsamma fick Peter syn på en mörk gestalt alldeles utanför fönstret. Genast rusade han dit, stötte upp fönstret och ryckte till sig rövarens mössa, som han lämnade Niklas med orden:

— Här har du för dina fem skilling!

Rövaren ryste av fasa, lade benen på ryggen och sprang tillbaka till sina kamrater det fortaste, han förmådde.

— Vi kunna tacka Gud, att vi kommit helskinnade undan, sade han till dem. Mycket guld och silver hade vi ju tagit, men det var så många spöken i kyrkan, att av hela bytet blev det inte fullt för fem skillings värde på var, så att de måste rycka mössan av mig, för att den siste skulle få något med. Vi få väl skaffa oss ersättning på annat håll. Därmed tågade de i väg och började röva och plundra på andra ställen.

(Serbien.)

HUR BONDEN FICK BEHÅLLA SIN SKATT.

Det var en gång en fattig arrendator, som gick och knogade och plöjde på sin godsherres ägor. Bäst det var, stötte plogen så häftigt mot något hårt föremål, att hästen stannade. Bonden trodde, att det var en sten, men då han såg efter närmare, fann han, att det var en järnkista. Man kan förstå, hur brått han skulle få att taga upp den. Han arbetade i sitt anletes svett och lyckades till slut få upp locket.

Nu hade han så när ramlat baklänges. Där låg en hel hop guldmynt och smycken. Så mycket rikedom hade han aldrig sett förut i sina dar. Den rättmätige ägaren var säkert död för länge sedan, och ingen kunde vara närmare till hands att få skatten än den, som hittat den, tyckte bonden. Men han fruktade, att godsherren skulle ta alltihop, om han fick nys om saken. Därför behöll han bara en ringa del och grävde ned det andra vid tröskeln till sin stuga.

Bonden hade en hustru, som nog var duktig på sitt sätt och kunde sköta kräken och spinna och laga mat, men vidare klyftig var hon inte. Han kunde nu inte fördölja för henne, att han hade fått pengar i huset och hade råd att köpa både ett och annat, men han lade henne ivrigt på hjärtat att inte tala om det för någon människa, och det lovade hon.

Så kom det en dag ett par av grannkvinnorna och hälsade på, då bonden var ute. Hustrun kunde inte låta bli att traktera dem med vad huset förmådde, och det var inte så litet nu för tiden. Kvinnorna blevo naturligtvis förvånade och frågade, var det fattiga folket hade fått så många goda saker ifrån. Och hustrun kunde rakt inte hålla tyst med vad hon visste. De måste naturligtvis lova att inte tala om saken för en enda människa, och så anförtrodde hon dem, att hennes man funnit en skatt i jorden. Ett par dagar därefter var naturligtvis den stora nyheten bekant i hela byn.

När bonden kom hem och fick veta, att grannarna hade varit på besök, anade han, hur det stod till, men sade ingenting. Om natten steg han upp och flyttade skatten till en undangömd plats i trädgården, där han grävde ner den. Nu dröjde det inte länge, förrän ryktet om skattefyndet kom till godsägarens öron. En vacker dag, då han var ute och red, steg han av vid bondens stuga och gick in. Hustrun var ensam hemma. Han frågade henne, om det var sant, att hennes man hittat en stor skatt i åkern, och hon vågade inte svara annat än ja.

När bonden fick höra detta, tog han sig en lång funderare. Därpå gick han ned till sjön och metade upp några fiskar, och så gick hon till skogen och fångade en hare i ett giller. Sen gick han hem efter ett metspö och några pepparkakor. Nu hade han, vad han behövde, och gick åter upp i skogen. Fiskarna lade han med några alnars mellanrum på skogsstigen, och pepparkakorna lade han på några buskar. Därpå slaktade han haren, satte fast den vid kroken på ett metspö och kastade ut den i sjön nära stranden.

Nu gick han in till sin hustru och sade:

— Kom gumman min, så ska vi gå ut i skogen och fiska.

— Vad säger du karl? frågade hustrun häpen. Ska vi fiska i skogen?

— Ja, följ med bara!

Och så gingo de upp i skogen och plockade upp de fiskar, som lågo på stigen, och gumman blev högeligen förvånad över att det fanns fiskar på land. De gingo några steg till och kommo till busken med pepparkakorna. Nu gjorde gumman stora ögon.

— Vad vill det här säga? ropade hon häpen.

— Jo, det vill säga, att det har regnat pepparkakor, och de här ha blivit liggande på busken, men de, som föllo på marken, ha blivit uppätna av skogsråttor och andra djur.

— Nu gå vi ned till sjön och se efter, om vi ha fått något vilt, tillade bonden.

Då de kommo ned till sjön, drog han upp metspöet, och se — det satt en hare på kroken.

— Aldrig har jag sett på maken! skrek gumman. Inte kunde jag tro, att det fanns några harar i sjön!

— Ja, det här är en märkvärdig dag, sade bonden. Den ska vi nog komma ihåg.

På kvällen, då det var dags att krypa till kojs, kom bonden rusande in i stugan och ropade med låtsad förskräckelse:

— Det har kommit fiender hit till byn!

— Oj, oj, oj, vad ska vi nu ta oss till? jämrade sig gumman.

— Jo, det är bäst, du går ned i potatiskällaren, så ska jag taga bössan och hålla vakt om hus och hem.

Gumman gick ned i källaren, och bonden tog sin bössa och började marschera av och an utanför stugan. Efter en stund sköt han några skott med löst krut förstås, men det smällde inte sämre för det, och det fortsatte han med litet då och då. Gumman satt där nere i mörka källaren och var hjärtängslig, att fienderna skulle vinna seger.

När det blev dager, ropade bonden ned i källaren:

— Kom upp nu, gumman min, nu ha fienderna givit sig i väg. Och så berättade han, hur han hade skjutit en hel del och slagit de andra på flykten, varvid de dock hunno taga med sig sina döda och sårade.

— Nå, Gud vare lov, att denna fasans natt är förbi! sade gumman, och så gick hon och lade sig för att få sova ut i ro, för hon hade inte fått en blund i sina ögon på hela natten.

Några dagar efteråt kom godsherren ridande fram till stugan och träffade bonden, som just höll på att gräva i trädgården.

— Nå, hur förhåller det sig med den där skatten, som du lär ha funnit i åkern? sade han.

Men bonden ville inte erkänna, att han hade hittat någon skatt.

Det är inte värt, du försöker neka! ropade godsherren förargad. Din hustru har redan erkänt.

— Jaså, ja, det kan nog hända, men se gumman min hon är allt liksom litet konstig i huvudknoppen ibland, så det är väl inte mycket att rätta sig efter.

Då ropade godsherren till gumman, att hon skulle komma ut och frågade henne så, om det inte var sant, som hon hade sagt förra gången, att bonden hade hittat en skatt i åkern.

— Jo, det är sant vart eviga ord, sade gumman och neg djupt.

— Ser du det, din kanalje! sade godsherren, vänd till bonden.

— Nog hör jag, vad hon säger, sade denne lugnt, men fråga henne litet närmare om tiden, när det skedde, så får ers nåd höra, hur det låter.

— Nå, när var det?

— Jo, låt mig se, sade gumman, det var jämnt en vecka före den dag, vi var åstad och fiskade i skogen och metade upp haren i sjön.

— Fiskade i skogen? utropade godsägaren förvånad.

— Ja, det gjorde vi visst det, idet var för resten samma dag, det hade regnat pepparkakor.

Bonden ryckte på axlarna.

— Där hör nådig herrn, hur det låter, sade han.

Godsägaren såg fundersam ut.

— Kan ni inte säga något närmare om tiden och platsen, där skatten är gömd? sade han till gumman.

— Jo, det var en vecka, innan fienderna kom hit och det var stor drabbning här vid byn, svarade gumman, och vad platsen beträffar, så såg jag, hur gubben min gömde skatten här vid tröskeln.

— Det hörs ju, att gumman är stollig, sade godsägaren, men du kan ju gräva ett par spadtag här vid tröskeln, så får jag se.

Bonden hämtade en spade och grävde, men någon skatt syntes inte till.

Godsägaren hade sålunda inte annat att göra än att draga sina färde. När ett halvår hade gått, grävde bonden upp sitt fynd och flyttade till en trakt långt därifrån. Här köpte han sig ett stort hemman och levde där i välstånd och trevnad i många år.

(Ryssland.)

SLUGA KAJSA.

Det var en gång en greve, som var alldeles förfärligt klok, åtminstone tyckte han det själv, och eftersom han var så klok, så ville han inte gifta sig med någon, som inte i det stycket kunde mäta sig med honom. Han gjorde långa resor och sökte vida omkring i världen men förgäves. Till slut lät han kungöra, att den flicka, som var lika förståndig som han själv, skulle han taga till gemål, av vad stånd hon än vore.

Nu bodde i byn nedanför slottet en ung flicka, som hette Kajsa och var dotter till en bonde. När hon fick höra talas om den kungörelse, som greven utfärdat, så tänkte hon för sig själv: Skall jag dag ut och dag in gå här och knoga och spinna och karda? Det vore allt bättre att bli grevinna på slottet däruppe och få råda över allt land, så långt ögat når.

När fadern kom från marknaden, sade Kajsa till honom:

— Kära far, gå upp till slottet och säg greven, att jag är lika klok som han och därför vill bli hans hustru.

Bonden sökte avråda Kajsa från sådana högtflygande planer, men det hjälpte inte, och till slut gick han, fast inte var han glad åt det.

— Ers nåd, sade han till greven, min dotter tror sig vara lika klok som ni och vill bliva eder hustru.

— Varför inte? sade greven. Jag har sökt vida omkring utan att finna någon, som duger. Om hon verkligen är så slug, som hon säger, skall jag göra henne till grevinna.

Därpå gick han in i köket och lät koka ett halvt tjog ägg. Då de hade kokat, packade han in dem försiktigt i en korg med hackelse och lämnade dem till bonden.

— Lämna din dotter de här äggen! sade han. Hon skall kläcka ut dem och komma upp på slottet med kycklingarna.

— Det kan nog inte Kajsa, suckade bonden, hon är för tung och skulle klämma sönder äggen.

Så tog han korgen på armen och gick tillbaka till sin stuga. När Kajsa hade plockat upp äggen, lade hon dem i vatten och fann genast, att de voro kokta. Men hon blev inte ledsen för det. Ett, tu, tre kilade hon ut i trädgårdslandet och plockade en hop halvmogna ärtskidor. Och så spritade hon dem och lade ärterna i en gryta med vatten. Där fingo de koka en bra stund. Sedan tog hon upp dem och lät dem torka i ugnen. Och när det var gjort, öste hon dem i en påse och sade till sin far:

— Kära far, gå nu upp till slottet med de här ärterna och bed greven så dem och skicka mig skörden, så att jag har något att ge kycklingarna, då de kommit ut ur äggen. Om han säger, att ärterna äro kokta, så svara, att Kajsa lät hälsa, att det förhöll sig på samma sätt med äggen.

— Vad skall det här bli för spektakel? knorrade bonden, men han tog i alla fall påsen och gick upp till slottet.

Greven tog ärterna och granskade dem noga.

— De här äro ju kokta! utropade han vredgad.

— Min dotter hälsar ers nåd allra ödmjukast, att på samma sätt var det med äggen, som hon fick.

Greven märkte nu, att Kajsa var en klok flicka. Emellertid ville han sätta henne på ännu ett prov. Han gick efter en härva lin, lämnade den till bonden och sade:

— Lämna det här till din dotter; härav skall hon väva mig en hel räcka lärft.

Bonden tog garnet och gick hem.

— Det här är nog för svårt för dig, sade han till dottern. Greven befaller dig att av den här linhärvan väva en hel räcka lärft.

— Det kan nog hända, att jag det kan, svarade Kajsa, men den saken tål att fundera på en stund, och så gick hon in i sin kammare. Följande morgon var hon färdig med sin plan. Hon gick ut på vedbacken och plockade upp tre små nätta pinnar. Dem lämnade hon till sin far och sade:

— Gå upp till greven och giv honom de här pinnarna ifrån mig och säg, att han av dem förfärdigar en vävstol, som jag kan väva hans lärft på. Och om han säger: »Hur skall det gå för sig?», så svara: »Det är väl inte svårare än att väva en hel räcka lärft av en härva lingarn.»

Gubben skakade på huvudet; han var rädd, att greven skulle bli arg och ge honom ovett. Emellertid gick han upp till slottet i alla fall, fastän han just inte kände sig så glad till mods.

När greven fick denna hälsning, sade han:

— Jag märker nog, att din dotter är betydligt slugare, än folket är mest. Säg henne, att hon skall komma hit, inte på dagen och inte på natten, ridande men inte till häst, inte naken och inte klädd, och till bröllopsgåva skall hon ha med sig tre ting, som inte stanna kvar.

Bonden gick hem och talade om, vad greven sagt, och tillade bekymrad:

— Nu blir du allt bet, stackars flicka.

Men Kajsa blev inte bet alls. Hon sprang genast ned till fiskaren, som bodde vid sjön och bad att få låna ett gammalt nät. Det fick hon gärna, för hon hade många gånger visat sig hjälpsam och snäll. Därefter gick hon till skogvaktarn och sade:

— Var så innerligt snäll och skaffa mig en levande hare!

— I morgon bittida skall du få en, jag ska sätta ut mina giller i kväll.

Sen gick Kajsa till byfogden, som var hennes gudfar, och bad honom om ett par duvor. Dem fick hon och stoppade ned i en korg med lock. Nu gick hon till en gumma, som brukade fara omkring och köpa upp lump, och bad att till följande dag få låna hennes åsna.

— Det får du gärna, sade gumman, för i morgon skall jag ställa till stortvätt, och då behöver jag den inte.

Kajsa var glad att ha så mycket uträttat, lösgjorde åsnan och ledde den med sig hem. Där gav hon den foder, öste ärter i korgen åt duvorna och gick därefter till sängs och sov som ett sött barn, ändå till dess skogvaktaren tidigt på morgonen kom med den levande haren, som han hade fört med sig i en korg. Sedan skötte Kajsa sitt arbete hela dagen utan att säga ett ord om hur hon tänkt efterkomma grevens befallning.

Fram på eftermiddagen tog hon av sig kläderna och höljde in sig i nätet, som hon fått av fiskaren, tog så åsnan ur stallet och hängde korgen med haren på ena sidan och korgen med duvorna på andra sidan om det tåliga djuret. Därefter satte hon sig upp på åsnan, och just som solen hade gått ned, red hon upp till slottet.

Greven satt vid fönstret och såg, när hon kom, precis så som han hade sagt: inte på dagen och inte på natten utan just i skymningen, ridande men inte på en häst, inte klädd och inte naken utan bara insvept i ett nät. Hans fordringar voro sålunda uppfyllda, men han kände sig riktigt förargad över att behöva erkänna, att den där bondtösen var lika slug som han. Därför skyndade han ned för trappan och tussade sina båda stora hundar på Kajsa.

— Få se, om hon nu kan reda sig, mumlade han för sig själv.

Kajsa var inte rådlös; när hundarna kommo sättande i full fart för att bitas, släppte hon ned haren på vägen, och nu blev det ett kattrakande, må ni tro. Haren kilade i väg till skogs med långa skutt och hundarna efter i full karriär.

Greven stod där alldeles häpen.

— Haren är min ena bröllopsgåva, herr greve, sade Kajsa, och som ni ser, stannade den inte länge.

Nu steg hon av åsnan och gick med den andra korgen på armen upp i slottet i sällskap med greven. När de kommo in i den stora salen, gick Kajsa bort och öppnade ett fönster, liksom ville hon riktigt njuta av utsikten. Därefter vände hon sig om och öppnade locket på korgen. Vips flögo duvorna ut.

— Här äro de båda andra bröllopsgåvorna, sade hon, och de stanna nog inte heller.

I samma ögonblick flögo duvorna ut genom fönstret.

Greven skrattade och såg på flickan, som verkligen var fagrare än mången prinsessa.

— Jag tror, du är lika slug som jag, Kajsa, sade han. Du skall bli min hustru. Nu ställdes det till ett präktigt bröllop, men dessförinnan måste Kajsa svärja en dyr ed att aldrig lägga sig i de mål och rättstvister, som greven stundom hade att avgöra mellan sina underhavande. Bröt hon häremot, skulle hon genast bliva återskickad till sin torftiga koja. Kajsa lovade utan tvekan. Vad hade hon att göra med annat folks tvister och gräl?

Så levde greven och hans hustru länge i lycka och glädje. Kajsa var så förståndig och visste så väl att skicka sig i de finaste sällskap, att greven mången gång inte kunde låta bli att förvåna sig.

En dag kommo två av grevens landbönder Och begärde sin herres medling i en mycket egendomlig tvist. De hade farit i sällskap till marknaden, och på alla värdshus, som passerades, dröjde de kvar en stund för att stärka sig med en mugg gott öl. På ett ställe funno de, när de kommo ut ur krogen, att den enes sto hade fått en fölunge, medan de varit därinne, och fölungen låg på vägen alldeles under den andre bondens vagn.

— Se, jag har fått en fölunge, och han ligger alldeles under din vagn, sade den förre.

— Prat, det är inte din fölunge utan min. Eftersom den ligger, under min vagn, är det väl vagnen, som fått fölungen.

— Nu blevo de osams med besked och höllo just på att ryka i luven på varandra, då den ene hittade på att hänskjuta saken till greven.

— Varför är fölungen din? frågade greven bonden, som rådde om stoet.

— Därför att bara ett sto kan föda fölungar men inte en vagn.

— Gott, sade greven och vände sig till den andre, säg nu, vad du grundar dina anspråk på!

— Ers nåd, sade den andre bonden, alla barn ligga väl strax efter födelsen hos modern, och den här fölungen låg alldeles invid min vagn, alltså är han min.

— Dig ger jag rätt, sade greven till den sistnämnde, och bonden, som rådde om stoet, måste sålunda med bedrövelse draga sina färde.

Ett helt år gick han och grämde sig i tysthet. Till slut tyckte han, det blev alldeles odrägligt, då grannen tog sig för att varje dag gå förbi hans hus och söka reta honom. Eftersom greven inte hade givit honom rätt, beslöt han att nu gå till grevinnan.

— Min goda man, sade grevinnan, då bonden framfört sitt ärende, jag kan inte ge er något råd, jag har lovat att inte lägga mig i sådana här tvister.

Men bonden var enträgen och bad så vackert, och till slut lovade grevinnan att hjälpa honom på det villkor, att han inte talade om för någon människa, vem som givit honom rådet. Och det lovade naturligtvis bonden högt och heligt.

— Tag då ett nät, sade hon, och gå upp i grustaget här i närheten av slottet och sätt dig där och fiska, och när greven rider förbi och frågar dig, vad du håller på med, så svara: »Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk!»

Bonden följde rådet. Efter en stund kom greven ridande förbi.

— Vad i all världen håller du på med? utropade han, då han fick se bonden stå där och kasta sitt nät i grushögen.

— Oho, ohej! skrek bonden och låtsade med möda draga upp nätet.

Därpå vände han sig mot greven och sade:

— Jag fiskar, ers nåd!

— Är du spritt språngande galen? Tror du, det finns några fiskar i grushögen?

— Lika väl som en vagn kan få en fölunge, kan väl ett grustag ge fisk, svarade bonden, såsom han blivit lärd.

— Det svaret har du inte hittat på av dig själv, ropade greven förbittrad. Är det grevinnan, som har lärt dig det? Bekänn, annars är du dödens lammunge.

Bonden blev så rädd, så han darrade som ett asplöv, och för att rädda sitt fattiga liv berättade han alltihop, huru han hade begärt råd av grevinnan, och vad han hade fått till svar.

Genast tog greven bonden med sig till slottet och gick med honom in till sin hustru.

— Den här bondtölpens egendom har du räddat, sade han förbittrad till henne. Jag skall genast ge befallning, att fölungen återlämnas till honom. Men du har brutit ditt löfte, och därför är det min vilja, att du redan i dag lämnar detta slott.

— Jag har gjort orätt, sade Kajsa, och jag skall lyda men ber dig bevilja mig två ting.

— Låt höra!

— Det första är, att jag får dricka en avskedsbägare med dig, och det andra är, att jag må få taga med mig det, som jag tycker mest om.

Denna bön ville greven ej avslå och så drucko de en avskedsskål. Men Kajsa hade lagt ett sömnmedel i vinet, och inom kort låg greven försänkt i djup sömn. Kajsa skaffade då en stor, präktig säck och stoppade sin sovande man ned i den. Därefter befallde hon en tjänare att lasta säcken på en vagn, och så körde hon själv ned med den till sin fars koja. Därefter hjälpte fadern henne att lasta av säcken, som lades på golvet i stugan. Kajsa höll ensam vakt. I dagningen vaknade greven. Då han märkte, att han var fången, slog han omkring sig med händer och fötter och skrek:

— Var är jag, var är jag?

— Hos mig, min älskling, svarade Kajsa med mild röst. Du var det käraste, jag ägde i slottet, och det fick jag löfte att taga med.