Part 11

— Nu när vi ha gått, så skall du röja undan och göra fint och snyggt här inne, sätta grytan på elden och lägga peppar och litet krams i kålen och ge noga akt på dörren.

Ja, det skulle Jesper gärna göra. Så snart de hade gått, började han med att röja undan. Han släpade ut på gården allt bohag, som fanns, stolar och! bord och allt möjligt. Sedan sopade han i hela huset, så att det var riktigt fint på golvet. När det var klart, satte han kålgrytan på elden. Nu hade husbonden en hund, som hette Peppar, och en katt, som hette Krams, och dem tog Jesper och stoppade ned i grytan i lag med kålen. Så var det dörren, som han skulle passa på. Det gjorde han på det viset, att han lyfte av den av gångjärnen och tog den med sig till värdshuset. Där lade han den under bordet och satt troget och höll fötterna på den, medan han satt och åt och mådde gott.

När Olle i Grymsbo kom hem från kyrkan, blev det ett stort spektakel. Där stodo bord och stolar, ute på gården, och dragkistan var uppriven, så att hustruns kläder lågo kringblåsta här och där. Gumman blev värst arg.

— Nu har du fått din överman! skrek hon. Det har du för dina stygga konster! Nu kunde du allt vara glad, om du hade en hygglig dräng!

— Lugna dig litet! sade mannen. Det skall nog reda sig. Kom, så gå vi in och få litet kål så länge! Jag har blivit hungrig som en varg.

Så gingo de in. Hustrun skyndade genast ut i köket för att se efter kålgrytan.

— Herre, du mildaste! skrek hon, då hon fick se en hundsvans och en kattsvans sticka fram under locket. Kom genast hit, Olle!

Och Olle kom.

— Nu har han nog blivit blankt galen, drängen, vår. Ser du, hur han har ställt till?

Gubben medgav, att det var ett förfärligt elände. Fort som en pil satte han i väg till värdshuset, för där visste han av erfarenhet, att han skulle träffa på Jesper.

— Sitter du här, din luver? skrek han till Jesper, så fort han kom inom dörren. Vad har du nu gjort?

— Röjt undan och städat, såsom jag blivit befalld.

— Jo, det var en skön städning!

— Och så har jag lagt Peppar och Krams på kålen, och nu sitter jag och passar på dörren och håller fötterna på den för säkerhets skull.

Husbonden blev alldeles rasande och höjde käppen.

— Jag tror, ni är arg på mig, sade Jesper lugnt,

— Ja, det skall du få se!

— Jaså, är det på det viset? sa' Jesper. Och vips drog han upp kniven, rusade på husbonden och skar näsan av honom i ett nafs. Det fick du för Per och Pål, sa' Jesper. Punga nu bara ut med de 200 daler, jag ska ha i lön!

Ja, Olle i Grymsbo var så illa tvungen. Men samma dag tog han ned inskriften ovanför dörren och skaffade sig tjänstfolk på vanligt sätt.

Jesper gick hem. Att far och mor hans blevo glada, kan ni väl förstå, och så var det slut med det äventyret.

(Danmark.)

MYCKEN LÄRDOM HAR GJORT DIG RASANDE.

En oxhandlare i Barmen hade en son, som han ansåg för ett stort ljushuvud och därför lät studera i Leipzig. Under ferierna vistades han hemma hos föräldrarna. En afton, då far och son sutto i förtroligt samspråk, frågade den förre:

— Vad studerar du egentligen?

— Filosofi, var svaret.

— Vad är det för någonting?

— Det är svårt att förklara med få ord, sade sonen, och du skulle nog inte heller förstå det, men jag skall söka klargöra saken genom ett exempel. Du tror ju, far, att du är i Barmen?

— Ja, och det är jag också.

— Nå, jag skall med tillhjälp av filosofien bevisa, att du inte är i Barmen.

— Så, det skall bli nöjsamt att höra.

— Alltså: Om du är i Barmen, så är du inte i Leipzig.

— Nej, jag är inte i Leipzig.

— Men om du inte är i Leipzig, så är du någon, annanstans. Inte sant?

— Naturligtvis.

— Nå, men är du någon annanstans, så är du inte i Barmen, vilket skulle bevisas.

— Jaså, är det så? sade oxhandlaren och försjönk i djupa tankar.

Bäst det var, reste han sig upp och gav sin förhoppningsfulle son en kraftig örfil.

— Far! ropade denne bestört. Vad slår du mig för?

— Jag? sade denne skenbart lika förvånad. Inte har jag slagit dig.

Jo, visst gav du mig en örfil, jag känner den än.

— Jag har inte slagit dig, och det kan jag bevisa med tillhjälp av din filosofi. Du är ju i Barmen eller hur?

— Jo visst.

— Men såsom du nyss bevisat mig, är jag inte i Barmen utan någon annanstans, men är jag någon annanstans, så kan jag ju inte ha slagit dig.

(Tyskland)

JACK MED BÖNSTJÄLKEN.

Det var en gång en fattig änka, vilken hade en enda son, som hette Jack, och en enda ko, som hette Gullros. Det var allt, vad de hade i världen utom stugan, som de bodde i. Varje morgon gick gumman till byn med mjölken och sålde den, och så fingo de några slantar att köpa mat för. En vacker dag sinade Gullros och gav inte någon mjölk mer, och då visste de inte, vad de skulle ta sig till.

— Vad ska vi nu göra? sade gumman och vred sina händer.

— Det är väl inte så farligt heller, sade Jack; jag skall gå ut och skaffa något arbete.

— Det har du ju försökt förut, men ingen ville ha dig i tjänst. Nu måste vi sälja Gullros och för pengarna sätta upp någon liten bod eller dylikt.

— Gott! sade Jack. I morgon är det marknad, och då skall jag gå och sälja Gullros, så få vi se sedan.

Följande morgon ledde han i väg med kon. När han hade gått ett litet stycke, mötte han en gubbe, som såg så lustig ut, och gubben hälsade och sade: God morgon, Jack!

— God morgon! hälsade Jack och tog av sig mössan. Inom sig undrade han, hur gubben kunde ha reda på hans namn.

—- Nå, Jack, vart skall du hän? frågade mannen.

— Jag skall gå till marknaden och sälja Gullros.

— Du ser mig inte ut att kunna sälja några kor.

— Nå, det är väl inte någon konst.

— Jaså, då kan du få göra affärer med mig, sade gubben. Jag bjuder dig fem bönor för kon.

— Dra så långt vägen räcker med dig och dina fem bönor! sade Jack. Tror du, att jag byter ut en präktig ko mot sådant där skräp?

— Ja, då får du låta bli, men annars kan jag tala om, att det här är inte några vanliga bondbönor; det är trollbönor, min gunstig herre. Om du sätter dem i jorden på kvällen, så växa de upp under natten och bli så höga, att du på morgonen inte kan se toppen på bönstjälken en gång.

— Jaså, är det på det sättet, sade Jack, då går jag in på bytet.

— Det kan du lugnt göra, för blir du inte nöjd, så kan du få tillbaka din ko.

Därmed lämnade Jack ifrån sig kon och fick sina bönor och gick sin väg. Nu strövade han omkring ett slag, och hur han gick, så dröjde det ända till skymningen, innan han kom hem till mor sin.

— Nå, Jack, sade gumman, jag ser, att du kommer hem utan Gullros, hur mycket fick du för henne?

— Gissa bara, mor!

— Hundra riksdaler?

— Nej, du kan inte gissa i alla fall, så det är så gott, jag talar om det. Jag har fått de här fem bönorna, det är trollbönor; om man planterar dem på kvällen, så...

— Vad säger du, pojke, skrek gumman, har du varit så illa dum, så att du har gått och bytt bort min rara Gullros mot några usla bönor? Här ska du få för besväret! En duktig örfil brände på Jacks kind. Bönorna tog hon och kastade ut i trädgården genom fönstret. Gå upp och lägg dig på löftet och det genast, och kvällsvard får du allt vara utan i dag!

Jack gick upp och lade sig i sin vindskammare och var sorgsen till mods. Mest grämde det honom, att modern hade kastat bort de dyrbara bönorna. Så småningom somnade han i alla fall.

När han vaknade på morgonen, tyckte han, att det såg så egendomligt ut i rummet. Solen sken in genom fönstret, men därutanför var något föremål, som kastade en bred skugga in i rummet. Jack skyndade upp för att se efter, vad det var. Och vad tror ni, han, fick se? Jo, bönorna, som hans mor hade kastat ut genom fönstret i trädgården, hade växt upp till en väldig lång, rak stjälk, och när han böjde sig ut, kunde han inte se toppen på den. Den räckte ända upp i molnen. Gubben hade således talat sant.

Nu må ni tro, att Jack fick bråttom att få kläderna på sig. När det var gjort, klev han ut genom fönstret och klättrade ut på bönstjälken. Den var bekväm och trevlig att klättra på alldeles som en stege, och så klättrade han på, ända till dess att stugan därnere såg ut bara som en liten prick. Nu hade han kommit upp i molnen, och när han hade klättrat ett stycke till, kom han på fast mark. Det var en bred, präktig landsväg. Den gick han rakt fram, till dess att han kom till ett stort väldigt hus; på förstutrappan till detta satt en gumma, som såg mäkta stor och manhaftig ut.

— God morgon, stora mor! sade Jack artigt och tog av sig mössan. Skulle ni vilja vara så innerligen snäll och giva mig litet att äta? Jack hade inte fått någon mat kvällen förut, och nu var han hungrig som en varg.

— Frukost vill du ha, men frukost ska du bli själv, om du inte genast knallar dig i väg, för min man är en jätte, som tycker om att steka sådana där pysar.

— Giv mig litet mat ändå, snälla, rara, goda storamor, sade Jack, för jag har inte fått något att äta sedan i går morse, och det skriker i magen, så jag tycker, det kan höras lång väg. Det kan för resten vara lika bra att bli stekt som att svälta ihjäl.

Nå, den stora, manhäftiga kvinnan var inte så farlig, som hon såg ut, hon tyckte det var synd om pojken, tog in honom i köket och gav honom en stor, väldig smörgås och en mugg söt mjölk. Jack lät inte bjuda sig två gånger; han mumsade på av alla krafter, men han hade inte hunnit äta upp halva smörgåsen, förrän det hördes ett väldigt dunsande utanför. Aj, aj, skrek gumman, nu kommer jätten! Vad ska vi nu ta oss till? Jo, nu vet jag, fort in med dig i ugnen!

Jack skyndade in i den stora ugnen, där hade han god plats.

Just som gumman stängt till ugnsluckan, kom jätten in. Det var en mase att vara stor, må ni tro. Vid bältet hade han tre kalvar, som hängde och dinglade. Dem kastade han ner på golvet och sade till gumman:

— Stek ett par av de här åt mig till frukost!

Därefter vände han sig om och började vädra och flåsa, så att det lät som det värsta bläster. Därefter skrek han:

Faj, fi fo, funi, här är en kristman, en, som är dum. Antingen levande eller ock död honom ska jag hava såsom sovel till bröd.

— Asch, så du skriker! sade gumman. Här finns ingen kristman mer än ett par benknotor av den, som du åt upp i går. Gå och tvätta dig och gör dig i ordning, så ska jag ha maten färdig, när du kommer in igen.

Jätten pallrade sig i väg till ett annat rum. Jack gläntade på ugnsluckan och tänkte kila sin väg, men gumman viskade åt honom:

— Lugna dig, tills han här somnat, han tager sig alltid en tupplur efter frukosten.

Efter en liten stund kom jätten och fick sin mat, och det var inte småsmulor, han satte i sig, må ni tro. Efteråt gick han fram till dragkistan och tog upp några stora, massiva guldringar. Som han sitter och tittar och räknar dem, börjar han nicka med huvudet, och några minuter efteråt sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu kröp Jack ut ur ugnen, och när han gick förbi jätten, nappade han till sig en av guldringarna, och sen gnodde han ut och i väg på landsvägen, till dess han kom till bönstjälken. Där kastade han ned ringen, och den föll ned i trädgården vid foten av bönstjälken. Så klättrade han ned, tog upp ringen och gick in till sin mor.

— Ser du, mor, att jag hade rätt med avseende på bönorna! ropade han triumferande. Och se här, vad jag har med mig!

Nu berättade han om sina äventyr, och sen gick han till närmaste stad och fick en stor summa pengar.

Nu hade Jack och mor hans riktiga goddagar, skall jag säga. Men efter någon tid voro pengarna slut. Men bönstjälken var kvar, och Jack beslöt sig för att göra en ny påhälsning uppe hos jätten.

En vacker dag steg han upp tidigt och började klättra uppför bönstjälken. Han klättrade och klättrade, ända till dess han kom upp över molnen till den landsväg, han förut kände till. Så vandrade han i väg och kom till jättens hus. Gumman stod utanför, på farstubron.

— God morgon, stora mor! sade Jack. Ge mig något till mat, så är ni bra snäll, jag är så hungrig så.

— Mat! Gå din väg, gosse lilla, och det genast, annars är det allt du, som blir mat. Jag väntar min man hem när som helst. Men stopp, är inte du densamme, som var här för någon tid sedan? Vet du, den dagen förlorade min man en av sina gullringar.

— Jaså, det var egendomligt, kanske jag kan berätta något om den saken, men jag är så hungrig, så jag kan inte tala, förrän jag fått något till livs.

Gumman ville gärna höra, vad Jack kunde ha att förtälja, och så tog hon honom in i huset och gav honom en duktig smörgås. Just som han satt och mumsade, hördes jättens tunga fotsteg där utanför: dump, dump, dump. Kvickt gömde gumman Jack i bakugnen, och nu gick det alldeles så som förra gången. Jätten vädrade och ropade sitt:

Fi, faj, fo, fum, här är en kristman, en, som är dum...

— Jag tror, det är du själv, som är dum, sade gumman.

Och så kokte hon en halv oxe till frukost åt jätten. När han ätit upp den och kände sig mätt, sade han:

— Giv mig hönan, som värper guldägg!

Han fick hönan, smekte den och sade »värp!», och vips värpte hon ett guldägg i jättens hand. Nu började jätten nicka med huvudet, och kort därefter sov han och snarkade, så att hela huset skakade.

Nu passade Jack på och kröp ut ur ugnen, gick på tå fram till jätten, tog den dyrbara hönan och stoppade den innanför tröjan. Men just som han kom på tröskeln, kacklade hönan. Jätten vaknade och skrek:

— Nå, mor, var har du gjort av min guldhöna?

Jack stannade minsann inte för att höra efter, vad jätten fick för svar. Han lade benen på ryggen och sprang det värsta, han orkade, till dess han kom till bönstjälken, och på den klättrade han ned.

— Här skall du få se, mor, vad jag fått tag i den här gången, sade han, då han kom in i stugan och knäppte upp tröjan.

— Nå, det är ju en vanlig höna!

— Vänta litet och säg sen, om du någonsin sett maken till den här hönan!

Härmed tog Jack hönan i knäet, smekte henne litet och sade »värp!», och strax värpte hon ett riktigt guldägg. Och för var gång han sade »värp!», fick han ett nytt, lika dyrbart ägg.

Nu kan ni tro, att Jack och hans mor hade riktiga goddagar, men det är ett gammalt ordspråk, som säger, att mer vill mer ha, och så gick det här också. Jack gick nu och funderade på vad han skulle kunna få hos jätten nästa gång, och snart beslöt han att försöka sin lycka en gång till.

Åter klättrade han upp på bönstjälken och gick framåt landsvägen, till dess han fick se jättens hus. Men nu aktade han sig visligen för att gå på. Han gömde sig bakom en buske i närheten av huset, till dess han fick se gumman gå till källan efter vatten. Då smög han sig in och gömde sig i en tom mjöllår. Länge hade han inte setat där, förrän han hörde de välbekanta jättestegen, dump, dump, dump. Jätten kom in, snokade omkring och vädrade:

— Fi, faj, fo, fum...

— Vädrar du kristmän nu igen? frågade gumman.

— Ja, det gör jag visst, svarade jätten.

— Tänk, om det skulle vara den där slyngeln, som stal vår gullhöna! sade gumman. I så fall har han nog gömt sig i ugnen.

Båda skyndade till ugnen, öppnade luckan och tittade efter, men lyckligtvis för Jack var han inte där.

— Det är väl karlen, du fick fatt i går, sade gumman, och som du redan ätit upp, fast han nu går igen i din inbillning.

Jätten lugnade sig och satte sig ned att äta. När det var gjort, sade han till sin hustru, att hon skulle taga fram hans guldharpa. Hon kom och ställde framför honom på bordet en praktfull harpa.

— Sjung! sade jätten. Och genast började de glittrande strängarna dallra avi sig själva, och från harpan förnams en underbar sång och musik. Snart föll jätten i sömn, och harpan tystnade.

När Jack hörde jättens väldiga snarkningar, smög han sig tyst som en råtta upp ur mjöllåren, kröp på händer och fötter till bordet, ryckte till sig harpan och skyndade ut. På tröskeln ljöd en röst från harpans inre: »Herre, Herre!» Jätten vaknade och såg Jack kila i väg med harpan.

Nu blev det kapplöpning, skall jag säga, men Jack hade försprång och kom lyckligt fram till bönstjälken och klättrade ned, så fort han någonsin förmådde, med! harpan i ena handen. När jätten fick se bönstjälken, stod han en stund tveksam. Han var inte hågad att anförtro sig åt en så bräcklig stege, men harpan ville han inte heller mista, och så gav han sig iväg. Bönstjälken sviktade för jättens väldiga tyngd men höll ändå. Nu fick Jack ännu brådare, han lät harpan falla och ropade på sin mor, att hon skulle komma ut med en yxa. Och gumman kom med köksyxan i högsta hugg. Nu var Jack nere på marken. Han fattar yxan och hugger på bönstjälken av alla krafter. På några minuter hade han huggit igenom, stjälken vacklade och — föll. Jätten var då ett par hundra alnar från marken och kom nu neddimpande med dunder och duns — och slog ihjäl sig mot några stenar.

Jack tog upp den gyllene harpan. Med den vandrade han ut i världen och lät många människor lyssna till dess underbara toner, och guldhönans ägg gjorde honom till en rik man. Hur det gick med jättens! gumma, förmäler inte historien.

(England.)

DUMBOM PÅ VISIT.

En rik kinesisk änka hade en riktig dumbom till son. När han blev giftasvuxen, valde hon åt honom till fästmö den enda dottern i ett rikt och förnämt hus.

När han första gången skulle göra visit hos sin fästmös föräldrar, gav modern honom allehanda råd och anvisningar, hur han skulle bära sig åt, och vad han skulle säga. Hon önskade nämligen helt naturligt, att man inte genast skulle märka, hur illa dum han var. Hon tänkte därför noga över, vilka frågor man sannolikt skulle ställa till honom och inpräntade i honom lämpliga svar, som voro av den art, att de kunde tillfredsställa den spörjande och på samma gång göra ytterligare frågor onödiga.

Då nu ynglingen hade med sig såsom present en dyrbar solfjäder, på vilken ett landskap var målat, så ansåg modern troligt, att man skulle fråga, vilken trakt målningen föreställde, och härpå skulle han svara: »Det är fria fantasier.»

Eftersom han vidare red på en mycket vacker mulåsna, var det ju sannolikt, att man skulle säga några smickrande ord härom. Därpå borde han svara helt blygsamt: »Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt gods, och är inte värt någon uppmärksamhet.»

Ynglingen tog solfjädern, satte sig upp på sin mulåsna och red stolt i väg. När han kom fram, träffade han först sin blivande svärmor, som vänligt kom emot honom och frågade, hur det stod till med hans mor.

Nu hade den dumme fästmannen i en hastig vändning glömt ordningen på de svar, han hade pluggat i sig, och därför svarade han:

— Det kreaturet är ett helt vanligt lastdjur, som är uppfött på vårt gods och inte är värt någon vidare uppmärksamhet.

Den förnäma frun hade så när fått dåndimpen. Hon tog ett par steg tillbaka och utropade förvånad:

— Jag trodde, ni härstammade från en aktad familj!

Fästmannen funderade ett ögonblick, så kom han ihåg det återstående svaret, som han lärt sig och svarade med ett leende:

— Det är bara fria fantasier.

Ni kan förstå, att detta blev Dumboms både första och sista visit hos den familjen.

(Kina.)

LITEN BLIR VÄL STOR.

Det var ett torparfolk, som hade många barn. Perkil hette den yngste, och han var så liten, så att han åtta års ålder såg ut, som han hade varit fem. En dag fick Perkil följa med sin far, när denne skulle ut för att plöja en åkerlapp, som låg tämligen långt från stugan. Det var en solig och vacker vårdag, och Perkil satt på en sten vid kanten av åkern och såg på hur fadern plöjde, och lyssnade till lärkorna, som drillade däruppe i skyn.

Bäst han satt där, kom det två jättar. När de fingo se den lille pysen, sade den ene till sin kamrat:

— Det var ett litet ynkligt människokryp, den där lönar sig väl inte att slå ihjäl.

— Nej, det ska vi inte göra, sade den andre. Jag kommer just att tänka på en sak: Det skulle vara roligt att se, om vi inte kunde amma upp den där lille stackaren, så att han blir en riktig karl.

Det var den andre gärna med om, och så togo de Perkil med sig hem och läto honom dricka jättemjölk ett års tid. På den tiden hade han växt upp, så att han blev stor och stark som en ordinär sjuttonåring. En dag tog den ene jätten honom med sig i skogen och sade till honom:

— Ryck upp den där enen med rot, så får jag se, om du har fått några krafter än.

Perkil ryckte, så mycket han orkade, och fick verkligen upp enen.

— Det går allt litet trögt ännu, sade jätten, du får allt följa med hem och dricka mjölk ett år till.

Så gick det också, och när andra året var till ända, sade jätten till Perkil:

— Nu gå vi till skogs.

När de kommo ut i skogen, befallde jätten:

— Ryck upp den där ungtallen med rot!

Perkil ryckte, så att det knakade i armarna, och fick upp tallen.

— Riktigt ledigt går det inte ännu, sade jätten, men har du fått dricka mjölk ett år till, så blir det nog annat av.

— Så gingo de hem, och pojken fick stanna kvar och dricka mjölk än ett år. Han växte och frodades, så att det var en fröjd att se på honom, och fick muskler som stål. När det tredje året var till ända, skulle han åter prova sina krafter och följde med jätten ut i skogen. De stannade framför en medelstor ek, och jätten sade: