Part 4

— Vi få väl se, sade kungen, och så gav han drabanterna en vink, och de förde honom till fängelset. Mitt på golfvet var en öppning såsom på en brunn. Och i brunnens sidor voro fästade ett hundra utskjutande, vassa liar; längst nere på bottnen brann ett svagt ljus.

När drabanterna hade släpat herden ända till randen av den hemska brunnen, bad han dem gå ut ett litet tag, han ville fundera på saken, kanhända skulle han säga prosit i alla fall, hellre än att bli kastad dit ned. Soldaterna tyckte det var synd om honom och gjorde, såsom han bad.

Herden tog då sin stav och hängde på den sin ränsel och rock och hatt och placerade detta vid kanten av brunnen samt gömde sig i en vrå. Sedan ropade han till drabanterna, att han stod fast vid sitt beslut att inte säga prosit. Då skyndade de fram och knuffade till den förmente herden, så att han föll ned i brunnen. Men det var bara rock, ränsel och hatt.

Dagen därpå kom hovmästaren med en lampa för att se efter, hur det var med herdens döda kropp, och när han fick se den seglivade Gusti livslevande, så blev han utom sig av förvåning. Herden fördes åter inför konungen:

— Nå, hundra dödar har du undgått, sade han, vill du nu säga prosit?

— Nej, inte förr än jag får prinsessan till brud.

— Vi få väl se, sa' kungen, och så befallde han, att hans vagn skulle spännas för med fyra hästar. Nu fick herden sätta sig upp vid kungens sida. Går det inte med våld, så går det nog med skänker, tänkte kungen, ty han hade nu en gång för alla föresatt sig, att herden skulle säga prosit, och vad en kung föresätter sig, det måste ske, förstår ni. Och inte ville han precis ge honom sin dotter, för han hade ämnat henne till brud åt en kungason.

När de hade färdats ett stycke, kommo de till en stor, högstammig skog.

— Den här skogen är sju mil lång och sju mil bred, sade kungen, och den skall du få, om du säger »prosit, Ers Majestät!»

Det tyckte nu herden var hederligt bjudet, men han beslöt att stå fast vid det, som han en gång hade sagt, och svarade:

— Det säger jag inte, förr än jag får prinsessani till brud.

Då blev kungen ledsen, han sade ingenting på en lång stund utan befallde bara kusken att köra vidare. Efter en stund kommo de till ett slott, vars tinnar skimrade som guld.

— Detta slott skall du få på samma villkor som skogen, sade kungen.

Nu var herden verkligen frestad att säga ja. Så grant slott hade han inte sett i alla sina dar, men han tänkte på den sköna prinsessan och hennes rosiga kinder och strålande ögon, och så svarade han på samma sätt som förut.

— Nå, men om du får både skogen och slottet? sade kungen.

— Nådige herr konung! Prinsessan har tagit mitt hjärta fånget. Utan henne äro alla världens skatter mig till föga glädje.

— Nå, så tag henne då! utropade kungen. Men kom ihåg, att då måste du också säga prosit.

— Det skall jag visst göra, svarade herden, och så åkte de tillbaka till det kungliga slottet, och där rustades genast till bröllop.

Och kungen lät förkunna över hela landet, att nu skulle hela folket fröjdas med honom, ty nu skulle han gifta bort sin dotter med den ståndaktige och tappre herdepojken Gusti. Och folket fröjdades och åt och drack.

På slottet anordnades ett präktigt gästabud med många rätter. Bland annat serverades oxkött med pepparrot, och när pepparrotsfatet ställdes framför kungen, så nös han. Då ropade herden, som satt bredvid: »Prosit, Ers Majestät!», och däröver blev kungen så glad, att han dog på fläcken.

Då blev herden kung, och han regerade lyckligt i många långa år. Han brydde sig inte om att befalla, att folk skulle säga prosit. Det gjorde man ändå av gammal vana och gör så än i dag.

(Ungern.)

BONDEN, SOM BLEV UNDERDOKTOR.

Det var en gång en bonde, som hade klent huvud men god tur, och nu ska ni få höra, hur det gick för honom. En dag körde han till kvarnen med ett lass mäld, och som han ville spara Blacken sin, så tog han själv en säck på ryggen men satt kvar på vagnen. Så möter han en vandrande gesäll, och när denne fick se bonden sitta där med säcken på ryggen, ropade han:

— Hör på bonde! Det vore bättre att lägga, säcken på vagnen och gå bredvid.

— Du talar, som du har förstånd till, svarade bonden. Begriper du inte, att det är jag, som bär säcken, och inte hästen.

Nej, det begrep inte gesällen, men däremot förstod han mycket väl, att bonden var litet stollig och beslöt att spela honom ett puts. Han frågade därför, var bonden var hemma, och när han fått reda på det, så gick han sin väg direkt till bondens hem. Där träffade han bondens hustru.

— Jag kommer med en hälsning från er man, sade han, jag har nyss träffat honom, då han var på väg till kvarnen med ett lass mäld.

— Nå, vad hade han att säga?

— Jo, här utanför på gården stå två stora, väldiga lindar. De börja bliva litet murkna och fula nu, och om sommaren skymmer löven, så att det blir bra skumt inne i stugan. Han sade, att de där båda träden skulle huggas ner, så att han sluppe se dem någon mer gång.

— Det är jag gärna med om, sade hustrun. Jag har önskat länge att få bort dem, de skymma utsikten också. Så gick hon efter en såg och en yxa, och med förenade ansträngningar lyckades de få omkull träden, och så spändes ett par oxar för och släpade bort dem. Sedan bad gumman gesällen stanna kvar till kväll och bullade upp för honom, vad huset förmådde.

Bonden fortsatte till kvarnen, och när han fått sin säd malen, så begav han sig på hemvägen. Det var skumt, då han kom till byn. Han körde den vanliga vägen, men då han kom mitt för sin stuga, kände han inte igen den; de båda lindarna, som annars syntes på långt håll, voro ju borta. Hästen vek in på gårdsvägen, men bonden fattade ett raskt tag i tömmarna.

— Seså, Blacken I sade han. Hittar du inte till stallet?

Så fortsatte han framåt bygatan men kunde inte hitta sin välkända stuga med de två lindarna.

— Nog liknar den här byn vår, sade han för sig själv, men den rätta är det i alla fall inte, jag måtte ha åkt vilse.

Därmed körde han vidare och färdades hela natten. Då det dagades, kom han till en annan by, som han rakt inte kände igen. Han stannade framför värdshuset, och som både han själv och Blacken voro grundligt trötta, satte han in hästen i stallet, gick in i värdshuset och begärde att få mat. När han hade ätit och druckit, satt han kvar och funderade, hur det kunde komma sig, att han inte kunde hitta hem.

Bäst det var, kom en främmande man in i krogrummet och sade till värden:

— Käre bror, kan du hjälpa mig, min unghäst ligger i stallet och är alldeles stelbent och kan inte röra sig ur fläcken. Hur skall jag bära mig åt?

— Inte förstår jag mig på hästar, sade värden. Jag har ju inte lärt till doktor. Men där vid bordet sitter en man, som ser så fundersam ut, han kanske kan hjälpa dig.

Främlingen gick fram till bonden och sade:

— Ni ser mig ut att kunna litet av varje. Kom med till stallet och hjälp mig med min sjuka häst! Han ligger där alldeles orörlig.

Försöka duger, tänkte bonden och följde med. Han gick upp i spiltan till hästen, tog honom i örat och viskade:

— Vill du inte leva längre, så finnes nog den, som kan slå dig för pannan, annars växer det gräs nog på Guds gröna jord, så att du kan få äta dig mätt.

Nu var det så, att hästen var bara lat, han låg där och sträckte på benen. När han hörde, att det var tal om slaktning, sprang han genast upp och var kry och munter såsom förut. Främlingen, som rådde om hästen, stod där alldeles handfallen. Det var mig en baddare, tänkte han, aldrig har jag sett på maken, han behövde bara säga några ord i örat på hästen, så blev den kurerad. Genast tog han upp tjugu blanka daler och gav bonden för hans besvär. Ni kan tänka er, hur glad denne skulle bli. Han gick in i värdshuset och fick sig ett riktigt kalasmål.

Ryktet om den underbare mannen spred sig som en löpeld i byn. I närheten bodde en adelsman, som ett par dagar förut hade fått ett par präktiga vagnshästar bortstulna, och ingen kunde få reda på, vem som var tjuven. När adelsmannen fick höra talas om den märkvärdige mannen, som botat hästen på ett ögonblick, skickade han genast bort till värdshuset efter honom och sade:

— Kanske ni skulle kunna återskaffa mina bortstulna hästar?

— Varför inte? svarade bonden kort.

Adelsmannen blev nu glad och lät uppduka en präktig måltid åt bonden samt anvisa ett rum åt honom i slottet. Där stannade han över natten. Nu hade bonden ätit väl mycket av den goda kalasmaten, och det gjorde, att han inte kunde sova bra. Han steg upp flera gånger under natten och gjorde en liten tur i parken. Då han kom ut i dagningen, fick han se de båda hästarna stå framför borgporten. Han öppnade genast denna och släppte in dem på gården. Hästarna hade slitit sig lösa från tjuvarna och sprungit tillbaka hem. När de kommo in på gården, gnäggade de högt av glädje. Därvid vaknade adelsmannen, och då han tittade ut genom fönstret, fick han se bonden, som stod och höll hästarna nedanför trappan.

— Här ha vi hästarna! ropade bonden. Jag har varit ute och sett efter dem flera gånger. Det dröjde ju en stund, för de hade lång väg att springa.

Adelsmannen blev mycket förvånad över vad han såg och hörde. Han gick genast till sin kista och räknade upp hundra daler åt bonden till belöning för hans hjälp.

Nu blev snart bonden beryktad i hela landet för att vara en riktig undergörare, och talet därom kom också till konungens öron. Denne hade just behov av en underdoktor, ty hans drottning låg just svårt sjuk i födslovånda, och hovets läkare kunde ingenting uträtta. Så förgingo ett par dagar, den goda drottningen plågades svårligen, och alla fruktade, att hon skulle dö. Då skickade kungen ilbud efter underdoktorn, som nu hade blivit riktigt högfärdig av sina framgångar och lät kalla sig doktor Allvis.

— Vem är du? sporde kungen, när han fick se vår gode bonde.

— Jag är doktor Allvis och kan bota alla sjukdomar.

— Då skall du också hjälpa min drottning, som ligger i barnsnöd. Gör du inte det, så skall du mista livet.

När bonden hörde det, kände han sig illa till mods och var inte längre så säker på sin sak som förut. Konungen förde honom in till den sjuka drottningen och lämnade honom där. Vad skulle han nu ta sig till? I sin nöd satte han sig ned vid sängen och mumlade:

— Barnakropp, huvudknopp! — Barnakropp, huvudknopp!

Han menade förstås, att hans eget huvud satt litet osäkert. Drottningen tittade på den underliga figuren, samsatt där och mumlade; han såg inte vidare allvis ut, tyckte hon. Det hela föreföll henne så löjligt, att hon brast ut i ett ljudligt skratt, och i det samma gav hon livet åt den fagraste lille prins.

Nu var drottningen räddad. Kungen blev så glad, så att han tog bonden i famn och skänkte honom en hel tunna guld. Och sedan fick han bo i slottet och äta vid konungens bord och blev aktad och hedrad av alla. Nu skickade han också efter sin hustru, och hon fick också gå klädd i fina kläder och äta herrskapsmat.

En dag gick han och spatserade i slottets trädgård. Det var en varm, kvav sommardag, och mörka åskmoln tornade upp sig på himlen. Myggorna surrade omkring huvudet på honom. Han svängde och slog med armarna men kunde nätt och jämnt freda sig ändå. Kungen stod just vid ett fönster och tyckte, att doktor Allvis vinkade åt honom för att giva honom något gott råd. Han skyndade därför ner i trädgården för att tala med honom. Just som kungen kom ned för trappan, hördes en mäktig åskskräll, och blixten slog ned, trängde in genom det fönster, där konungen stått, och krossade den stol, där han nyss förut hade suttit.

— Varför vinkade du på mig? frågade kungen, på samma gång glad och häpen.

— Varför? svarade bonden-doktorn. Jag skulle väl inte vilja, att min konung träffades av blixten!

— Verkligen gör du inte skäl för namnet Allvis, sade kungen, och sedan den dagen blev doktorn ännu mera hedrad och ärad än förut. Så levde han i lycka och glädje i många år, och om inte han är död, så lever han väl än.

(Tyskland.)

DEN VANDRANDE SOLDATEN.

Det var en gång en soldat, som tappert hade tjänat sin konung under ett långt och blodigt krig. De många ärren i hans ansikte vittnade om att han varit med i mången drabbning och hederstecknen på hans slitna rock visade, att han kämpat såsom en modig soldat ägnar och anstår. Till slut blev det fred i landet, och han återvände hem. Under hans långa frånvaro hade hustrun dött, och han stod ensam i världen. För arbete med plog och spade hade han under de långa krigsåren förlorat all lust, och därför begav han sig ut på vandring för att se sig om i världen.

Packningen var inte tung, ett stycke bröd i ränseln, en fältflaska med vatten, det var alltihop. Hans pung var nästan tom, men han var lika glad och munter för det. En dag, då han vandrade genom en stor skog, slog han sig ned under ett lummigt träd för att vila. Då såg han en gammal man, som med långsamma, trötta steg närmade sig. När han kommit fram till soldaten, stannade han och sade:

— Var barmhärtig mot en gammal man och giv mig ett stycke bröd! Jag är så hungrig och utmattad, att jag knappt kan hålla mig upprätt.

Soldaten knäppte upp ränseln, tog fram sin sista brödbit och gav den gamle, fastän han var hungrig själv. När han vilat en stund, gick han vidare och kom till en klar källa. Här drack han sig otörstig och fyllde sin fältflaska, varpå han marscherade vidare. Vid middagstiden hade han kommit ut ur skogen och gick över en ödslig hed, där solen brände hett. Här mötte han en annan gammal gubbe, som vacklade emot honom och sade:

— Snälla, goa herrn, giv mig en klunk vatten, jag är nära att försmäkta av törst.

Soldaten tog fram sin fältflaska och bjöd honom. Den gamle tog den och drack i långa drag, till dess det inte var en droppe kvar. Därefter tackade han och gick vederkvickt sin väg. Soldaten vandrade oförtrutet vidare, fastän han kände sig både hungrig och törstig. Det led mot aftonen, och ingen människoboning stod att upptäcka. Då såg han plötsligt vid en krök av vägen en gammal krympling, som låg vid vägkanten, klädd i några eländiga trasor. Soldaten spände då sin kappa från ränseln och bredde över den arme stackaren. Mer kunde han ej göra, för han hade varken mat eller dryck kvar.

Därpå gick han vidare. Då han hade passerat heden, kom han förbi en sädesåker. Hungrig, som han var, tog han några ax och gnuggade mellan händerna och åt de halvmogna kornen. Bäst det var, stod liksom genom ett trollslag framför honom de tre gubbarna, som han hade träffat under dagens lopp. Soldaten blev mycket förvånad och ännu mera, då den förste vände sig till honom och sade:

— Du har bespisat den hungrige, och till belöning därför beviljar dig Vår Herre en önskan.

— Om så är, så önskar jag mig en pung full med guldmynt, och att den aldrig blir tom, hur mycket jag än delar med mig åt de behövande och tager för egen del.

Genast räckte honom den gamle en fylld pung och försvann.

Nu sade den andre:

— Du har vederkvickt den törstande med din sista vattendroppe, till lön skall du, få ännu en önskan uppfylld,

— Då önskar jag en pipa, som alltid är full av tobak, hur mycket jag än röker själv eller lånar åt andra.

Gubben gav honom en kort, väl fylld tobakspipa och försvann.

— Du har klätt den fattige och nakne, därför ger dig Vår Herre ännu en tredje önskan, sade den siste.

Soldaten funderade en stund. Pengar hade han nu fullt upp och tobak med. Vad skulle han vidare önska sig? Slutligen kom han på en bra idé.

— Om jag verkligen är värd att få mera, sade han, så skulle jag vilja ha en säck, i vilken jag kunde fånga och stänga in allt, vad jag behagade.

— Här har du, vad du önskar, sade gubben och räckte soldaten en säck. När du vill använda den, skall du säga så här:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar!

Knappt hade den gamle uttalat dessa ord, förrän han var försvunnen. Soldaten bad med tacksamhet i hjärtat ett fader vår. Så stoppade han sin fyllda, penningpung i fickan, slängde den märkvärdiga önskepåsen över axeln, tände sin pipa och vandrade med raska steg vidare. Hunger, törst och trötthet voro försvunna.

Före nattens inbrott kom han fram till en stor stad med många tinnar och torn; det var huvudstaden där i landet. Porten, som han kom in igenom, förde direkt till judekvarteret. Så snart han kom dit, blev han omringad av en hop judar, som frågade, om han hade något att sälja. De skreko om varandra och ryckte honom i kläderna och yrkade ivrigt, att han skulle gå med till deras krambodar och köpa både det ena och det andra av deras utmärkta varor. Han försökte göra sig fri och förklarade, att han ingenting ville ha av deras saker. Men judarna voro mycket efterhängsna och ville inte släppa honom. Kvinnor och barn sällade sig till, och det blev en riktig folksamling. Till slut blev soldaten riktigt förargad. Plötsligt kom han ihåg sin önskepåse och tänkte, att här var ett förträffligt tillfälle att pröva dess kraft. Han skakade från sig de påflugnaste, öppnade sin säck och sade:

När min hand dig öppnat, Önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, tag i ditt förvar! Alla judar in!

Strax spändes säcken ut, och i ett huj flyger hela patrasket med kvinnor och barn in i säcken. Hur de kunde få plats, vet jag inte, men de krympte väl ihop kan jag tro, och lätta blevo de också, för sedan säcken slutits ihop av sig själv, tog soldaten hela bördan på ryggen och gick sin väg.

Han hade inte gått långt, förrän han hörde bevekande röster inifrån säcken.

— Släpp oss lös, släpp oss lös!

— Ja, om ni lovar, att inte mer antasta fredliga vandrare, sade soldaten.

Det lovade judarna högt och heligt, och så öppnade soldaten säcken, och de sprungo snopna sin väg, var och en till sin krambod. Soldaten fortsatte sin väg till närmaste värdshus; här fick han sig en grundlig måltid, och det kunde han verkligen behöva, så hungrig och törstig som han var.

Ryktet om den märkvärdiga händelsen spred sig emellertid som en löpeld över staden, och nästa morgon hade det redan kommit till konungens öron. Denne lät genast kalla soldaten och sade till honom:

— Du är mig en duktig karl, som ensam kunde reda dig mot hela skaran av efterhängsna judar. Vill du utföra ett uppdrag åt mig? I ett slott, som jag ärvt av min fader, husera en hel hop troll, som göra det omöjligt för människor att vistas där. Kan du jaga ut dem, så att slottet blir beboeligt, så skall jag utnämna dig till hertig och ge dig en stor summa pengar.

— Herre konung, svarade soldaten, jag vet inte, om jag lyckas, men jag skall göra mitt bästa.

Därefter begav han sig genast till slottet, som stod alldeles tomt, och gjorde sig i ordning att där tillbringa natten. Han tog med en lykta, satte sig på en stol mitt i den stora salen, tände sin pipa och väntade på vad som komma skulle. Långsamt förrunno timmarna, tills klockan slog tolv. Då hördes ett förfärligt brak. Dörrarna flögo upp, och på tröskeln visade sig ett fult troll med lång svans.

— Hur kan du vara så djärv att våga dig hit? skrek trollet. Svara, eljest vrider jag halsen av dig!

— Jag är en vandrande soldat, svarade denne och fortsatte lugnt att röka sin pipa. Tänker du döda mig, så vänta, tills jag rökt slut på min pipa.

— Ja, det lovar jag dig, sade trollet, och därmed satte det sig ned i ett hörn och väntade.

— Det var mig en långrökt pipa, sade trollet, sedan det en lång stund med gnistrande ögon betraktat soldaten. Tag hit den, jag vill själv röka slut.

Soldaten tog pipan ur munnen och räckte den åt trollet, som genast började bolma, så att röken stod som en kvast ur mun och näsa. Så höll han på en god stund, tills rummet var fullt av rök, men pipan var full med tobak i alla fall.

Nu ljöd ett gräsligt larm i gångar och korridorer. Dörrarna slogos upp, och en hel skara andra troll rusade in. De omringade soldaten och skreko med full hals:

— Vad vill du här, och var kommer du ifrån?

Soldaten förklarade, att deras hövding lovat honom få leva, till dess pipan var utrökt. När de sågo, att deras främste man satt och bolmade av alla krafter, kommo de till hans hjälp, pipan gick från mun till mun, trollen rökte, så att de storknade och måste öppna fönstret for att få en näsa frisk luft. Röken stod i väldiga moln ut genom fönstret, och folket där nere i staden märkte det och trodde, det var eldsvåda. Det ringde i kyrkklockorna, och brandvakterna gjorde sig i ordning, för den händelse elden skulle sprida sig till husen i staden, men upp till slottet vågade sig ingen.

När trollen sågo, att pipan inte gick att röka slut, blevo de ängsliga och sade till soldaten:

— Du får dra dina färde, vi vilja inte ha med dig att göra.

— Jag går och kommer, vart jag vill, er nåd förutan, svarade soldaten. Emellertid skall jag gå härifrån, om ni lovar att för alltid lämna detta slott.

— Det kan vi inte. Nere i källaren ligger en stor skatt, som kungens far och farfar på orättfärdigt sätt tillskansat sig, och den ha vi blivit satta att vakta.

Soldaten tog då fram sin säck, öppnade den och sade:

När min hand dig öppnar, önskepåse rar, alla, som jag nämner nu, i tag i ditt förvar! Alla trollen in!

Ögonblickligen flögo allihop trollen in i säcken, som slöt sig själv. Nu började de klaga och jämra sig och bådo så vackert att få komma ut. Men soldaten tog säcken och slog den i väggen, så det sa' skvatt, och därefter sade han: