Part 14

I detsamma snurrade han runt tre varv och var försvunnen. Förut hade han avtalat med prinsessan, så att hon ensam visste, var han dolde sig.

När kungen kom tillbaka in och såg, att prinsessan och hovfolket voro botade och hade näsor som annat folk, sade han till henne:

— Om pojken bara ville komma tillbaka och taga den långa näsan av mig, skulle han gärna få halva riket och dig med på köpet.

Prinsessan svarade:

Han kommer nog, om jag ber honom därom.

Och Palle Rankom kom naturligtvis, och nu var kungen mjuk som vax. Han hade fått nog av sin långa näsa, som gjorde, att han inte kunde visa sig någonstans. Han lovade nu att genast ställa till bröllop, och många var det, som hörde hans kungsord.

Pojken gav honom nu att äta av de röda frukterna, och om en liten stund hade kungens oformliga näsa försvunnit, och han såg ut som förut.

Så fick då Palle Rankom prinsessan och halva riket, och när kungen en tid därefter dog, så blev han kung och regerade med sin kära drottning lycklig och säll i många år, och är han inte död, så lever han väl än i dag.

(Ryssland.)

TICK, TACK!

Två skälmar kommo en dag överens om att spela värdshusvärden i byn ett duktigt spratt. De gingo in i krogrummet, och därvid slog den ene till ett högt skratt och sade:

— Det var underligt, att han inte ville åtaga sig det.

— Ånej, det var inte så märkvärdigt, vem tror du skulle vilja göra det? svarade den andre.

Välden var mycket nyfiken, och när han hörde, vad som yttrats, kunde han inte låta bli att fråga, vad saken gällde.

— Jo, det ät så, att vi träffade nyss en, som ville slå vad med en annan, att han kunde sitta en hel timme framför klockan och slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!

— Det var väl ingen konst, sade värden, det kan jag åtaga mig.

Det tror jag inte, sade de båda skälmarna med en mun.

— Ska vi slå vad?

— Topp!

— Vad gäller det?

— En god frukost, föreslog främlingarna.

Värden var ivrig och lät genast servera en smaklig måltid med två flaskor vin.

— Om ni vinner, sade han, så får ni det här till skänks. Vinner jag, så ger ni mig dubbelt betalt.

Det voro främlingarna gärna med om, och så började de äta i godan ro. Värden satte sig framför klockan och började slå takt med fingret och säga: Tick, tack! Tick, tack!

När de hade ätit sig mätta, togo de lugnt knivar, gafflar och skedar, stoppade alltihop i fickorna och sade adjö.

Det göra de naturligtvis bara för att narra mig och vinna vadet, tänkte värden, och därmed satt han kvar framför klockan och pekade med fingret och sade: Tick, tack! Tick, tack!

Efter en liten stund kom hans hustru in och frågade:

— Betalte de där två herrarna sin frukost?

— Tick, tack! sa' värden.

— Vad i all världen, vill det här säga?

— Tick, tack! Tick, tack! blev svaret.

— Är du sjuk, min gubbe lille?

— Tick, tack! Tick, tack!

— Lotta, spring genast till doktorn! Far har visst blivit stollig.

Doktorn bodde inte långt därifrån.

— Hur är det fatt? sporde han, när Lotta kom.

— Jo, husbonde har visst blivit sjuk eller konstig i knoppen. Han ger inte svar på tal utan sitter bara och nickar med huvudet och pekar med fingret Och säger: Tick, tack!

— Det var ett märkvärdigt fall, sade doktorn, tog rocken på sig och gick med.

När han kom ned i värdshuset, satt värden trogen på sin post och sade: Tick, tack!

Doktorn ville känna honom på pulsen, och han räckte fram vänstra handen.

Pulsen är normal, sa' doktorn, men något galet är det i alla fall. Vi få lov att ha honom i säng.

Det var emellertid lättare sagt än gjort. Doktorn fick lov att ta honom under ena armen och hustrun under den andra, och Lotta sköt på bakifrån.

Tick, tack! Tick tack! mumlade värden och försökte göra sig lös.

I detsamma slog klockan.

— Nu har jag vunnit vadet! ropade värden och slog ihop händerna.

De båda skälmarna voro emellertid försvunna och silversakerna med dem. Och så måste värden gå och lägga sig, för doktorn sade, att hade han kunnat gå in på ett sådant vad, så var det nog något fel med honom.

Han låg också i två dar; jag tror mest, det var en släng av gallfeber han hade, men sen var han kurerad och slog aldrig vad mer.

(Danmark)