Part 8

— Det var vackert sagt och tänkt också, sade greven. Lös nu upp banden, så gå vi tillbaka till slottet.

Inom ett ögonblick voro banden lösta, och greven kravlade sig fram, litet yrvaken och snopen också men i grund och botten glad över att hans hustru höll så mycket av honom, och att hon var så innerligt klok och påhittig. Han förlät henne därför, vad hon felat, och så gingo de arm i arm upp till slottet, och sen levde de i fröjd och frid i många år och fingo söner och döttrar, som voro lika kloka som far och mor ihop men det är en annan historia.

(Tyskland.)

GÅVOR OCH GENGÅVOR.

En kung var en gång ute och red och råkade vilse i skogen. Hela dagen strövade han omkring och kom slutligen sent på kvällen till en fattig kolares stuga. Kolaren var borta och vaktade sin mila, och hans hustru var ensam hemma. Hon kände inte den förnäme herrn men tog emot honom vänligt och bad honom hålla till godo med det lilla, hon hade att bjuda på. Nog var hon lite förlägen, då hon skulle sätta fram mat och inte hade annat än potatis och lite mjölk och bröd. Men den förnäme herrn var duktigt hungrig efter dagens ritt och gjorde den enkla anrättningen all heder. Han förklarade, att gummans potatis smakade honom lika bra som den finaste äggmat.

Som det var trångt och kvavt i stugan, föredrog han att ligga på höskullen. Trött av dagens strapatser, somnade han genast och sade på morgonen, att han sovit skönare än på någon ejderdunsbädd. Han tackade kolarhustrun för logis och förplägnad och gav henne vid avfärden ett guldmynt såsom ersättning. Något sådant hade gumman inte sett förut i all sin dar.

Hon trodde, det var en prydnadssak, och tänkte borra hål däri och bära det om halsen.

På kvällen kom kolaren hem, och hustrun berättade för honom om besöket och visade honom den granna slanten. Han förstod genast, vem som varit där, och blev glad över att ha fått en hel dukat och ännu mera däröver, att hans potatis hade smakat den höge gästen lika bra som den finaste äggmat.

— Det är också sant, sade han till hustrun, att så rara potatisar, som vi ha på vår sandjord härutanför, får man leta efter. Men nog var det mycket att ge ett helt guldmynt för några potatis och ett nattläger på höskullen. Jag tror, jag går till slottet och ger honom en korg av den här potatisen, eftersom han tyckte så bra om dem.

Det tyckte hustrun var ett gott förslag, och kolaren begav sig i väg med sin potatiskorg på armen. När han kom till slottet, ville vakten först inte släppa in honom, men när han sade, att han hade en gåva, som han personligen ville överlämna åt kungen, så läto de honom äntligen komma in, fast nog undrade de, vad det kunde vara för en gåva, som en sådan man kunde komma med.

När han kom in i audienssalen inför kungen, sade han:

— Nådige herre konung, för några dagar sedan har ni tagit in i min fattiga koja och till betalning för natthärberge på höskullen och några potatisar till aftonvard givit hustru min en hel dukat. Det var alldeles för mycket. Nu har jag tagit med mig en korg potatis; eftersom de smakade eder så bra som den finaste äggmat, beder jag, att ni ville mottaga dem som en gåva. Skulle flera önskas av samma sort, så står jag gärna till tjänst.

Kungen blev rörd över den fattige mannens gåva. Vid gott lynne var han också den dagen, och så skänkte han kolaren ett litet hemman på tjugu tunnland god jord.

Kolaren blev naturligtvis högeligen förtjust. En sådan gengåva hade han inte kunnat drömma om. Nu behövde han inte knoga med sin mila och inte, heller sakna sovel till sin goda potatis.

Den fattige mannen hade en bror, som var både rik och snål. När denne fick höra talas om den fattige kolarens lycka, blev han avundsjuk. Dag och natt grubblade han på hur han skulle bära sig åt för att göra en liknande vinst. Till slut hittade han på en utväg. Han hade en mycket vacker häst, som kungen till och med en gång velat köpa, men då hade han inte velat avstå från den. Nu skall jag skicka den till kungen, tänkte han. Om bror min fått ett hemman på 20 tunnland jord för en korg potatis, vad skall jag då inte få för en så fin häst?

Sagt och gjort. Han tog hästen ur stallet och begav sig till slottet. Här trängde han sig in i audienssalen och sade till kungen:

Jag är den fattige kolarens bror och kommer nu också med en gåva och beder eder mottaga den häst, som förut funnit behag för edra ögon. Sälja den ville jag inte men skulle gärna vilja lämna den såsom gåva.

Kungen förstod genast, vad klockan var slagen, och att den snåle mannen väntade på en riktigt finfin gengåva. Jag skall nog ge dig en minnesbeta för din snålhet, tänkte han. Så gav han med låg röst en befallning åt en av tjänarna, som lämnade rummet och strax därefter kom tillbaka med ett föremål, väl inhöljt i en duk.

— Tack min vän! sade han därefter till den rike bonden. Jag mottager med nöje din skänk. Men den ena gåvan är den andra värd. Till gengäld skall du få en korg potatis. Det är finfin vara, jag har betalt den med ett hemman på tjugu tunnland.

Hästen fördes genast till det kungliga stallet, och den girige mannen fick gå sin väg med sina dyra potatisar, men om de smakade honom lika bra som den finaste äggmat, det vill jag låta vara osagt.

(Tyskland.)

DE TRE SYSTRARNA.

Det var en gång tre unga flickor, som hade förlorat både far och mor och inte hade annat att leva av, än vad de kunde förtjäna med sina händers arbete. De båda äldsta voro så fula, att de kunde skrämma slag på folk, men den yngsta, som hette Marja, var så vacker, att man måste fara vida omkring i världen för att finna hennes like. De sysselsatte sig med spinning och vävning, och inte så sällan kom det folk för att tinga på arbete hos dem. För varje gång någon besökande närmade sig deras stuga, gjorde sig de båda äldre så fina och granna som möjligt och sökte smutsa ner den yngsta, för att hon inte skulle väcka någon uppmärksamhet genom sin skönhet. Men hur det var, drogos ständigt alla främmandes blickar till Marja, men från hennes systrar vände man sig helst bort för att slippa se dem.

Dessa blevo högeligen förbittrade häröver och beslöto att göra sig kvitt Marja, som var dem en nagel i ögat genom sin skönhet, fastän hon var så foglig och hjälpsam, man gärna kunde önska sig, uträttade ärenden och rättade sig efter deras infall och nycker.

En dag begåvo de sig sålunda alla tre ut på vandring och kommo in i en stor, milsdjup skog. När de hade gått där både länge och väl, sade de åt Marja:

— Ack, vi ha ju glömt vår matsäck på bordet därhemma! Den får du lov att gå och hämta åt oss!

— Kära, snälla systrar, inte vill ni väl, att jag ska gå ensam tillbaka genom skogen! ropade Marja. Det törs jag rakt inte.

— Nå, stanna du här då, så ska vi gå och hämta den, sade systrarna. Vi komma tillbaka så snart som möjligt.

Därmed gingo de sin väg och lämnade den stackars Marja ensam i den djupa skogen. Marja satte sig ned för att vänta. Timme efter timme förgick, men systrarna kommo inte tillbaka. Det började bliva mörkt. Den stackars flickan grät strida tårar, men det hjälpte inte. Hon var ensam och övergiven, och hennes hjärta sammanpressades av sorg vid tanken på att systrarna velat göra henne så illa. Hungrig var hon också med besked, hon hade ju inte fått någon mat på hela dagen. Hon reste sig upp och gick en stig framåt, till dess hon kom till en liten glänta i skogen. Här växte några bärbuskar vid en källa. Hon åt litet av bären och vederkvickte sig ur den klara källans vatten. Därefter klättrade hon upp i ett träd, som stod bredvid källan, för att inga vilddjur skulle överraska henne under natten, och däruppe somnade hon lugnt.

Nu var det så, att i närheten av denna plats låg ett kungligt slott, Följande morgon kom kungens stalldräng dit för att vattna prinsens häst. Marja satt däruppe i trädet och såg det men gjorde inte en rörelse. När hästen böjde huvudet över vattnet för att dricka, fick han se hennes bild och skyggade till. Tjänaren kunde inte förmå honom att dricka. Han måste återvända med oförrättat ärende. När han kom upp till slottet, talade han om för prinsen, vad som hänt. Denne beslöt genast att själv undersöka, hur det hängde ihop. Han satte sig upp på hästen och red ned till källan, men det gick likadant denna gång. Då böjde sig prinsen över källan för att se efter, om han kunde upptäcka något märkvärdigt. Genast varseblev han den sköna flickan, som satt däruppe i trädet, klädd i en dräkt av getskinn. Han tilltalade henne och bad henne stiga ned, men Marja var så rädd och blyg, att hon inte vågade säga någonting utan satt kvar orörlig som en bildstod däruppe i lövverket.

Prinsen red då hem och talade vid sin gamla amma, som var en mycket klok kvinna, att hon skulle söka locka ned den sköna jungfrun ur trädet. Gumman var genast villig. Hon funderade ett slag, hur hon skulle gå till väga, och så tog hon med sig vetemjöl i ett fat och kryddor, som behövdes till bakning. Så gick hon ned till källan och satte sig där för att knåda och göra i ordning degen. Därvid betedde hon sig med flit bakvänt och fumligt. Marja satt däruppe och såg på. Hon kunde inte låta bli att ge gumman goda råd, hur denna skulle bära sig åt med degen. Men det gick lika dåligt ändå. Till sist sade gumman:

— Kära jungfru, jag vet inte, hur det är fatt för mig i dag, vill du inte komma ned och hjälpa mig med degen?

— Jo, det hade Marja ingenting emot. Hon klev ned och gick fram till gumman. Men vips kommo några av prinsens tjänare, som denne hade ställt på lur i skogen, framrusande och togo Marja till fånga och för de henne upp mot slottet. På halva vägen kom prinsen dem till mötes. Han betygade för Marja, att han aldrig sett en fagrare mö än henne och ville genast göra henne till sin gemål. Prinsen såg så adel och god ut, att Marja fattade tycke för honom och svarade ja. Det skulle ju också för henne bli räddning från nöd och umbäranden.

Prinsen begav sig genast till sina föräldrar och talade om för dem, att nu hade han funnit den skönaste jungfru i världen, och med henne ville han gifta sig. Kungen och drottningen blevo inte så särdeles förtjusta över hans val. Visserligen måste de erkänna, att Marja var vacker som en dag, men de hade i alla fall tänkt sig sin sonhustru annorlunda och hade utsett en vacker och dygdig prinsessa i grannlandet. Men prinsen sade bestämt ifrån, att Marja skulle bli hans gemål, annars skulle han gå ogift i alla sina dar och bli den sista av sin berömda ätt.

Så firades bröllopet med stor ståt. Så snart högtidligheterna voro över, tog Marja åter på sig sin dräkt av getskinn. Hon påstod, att hon trivdes så bra i de kläderna, och prinsen tyckte, hon var änglaskön, vilka kläder hon än hade på sig. Men drottningen var mycket förbittrad över att ha en sådan getjänta, som han kallade Marja, i sitt fina slott.

En dag var hela kungliga familjeri bjuden bort på ett gästabud hos en furstefamilj i grannskapet. På drottningens uttryckliga önskan beslöts, att Marja skulle stanna hemma, för att man skulle slippa att skämmas för henne bland de fina herrskaperna. Men när de andra farit, tog Marja på sig en underbart skön dräkt och' for efter. Hon gick fram och satte sig bredvid prinsen. Drottningen kände inte igen henne utan sade i förebrående ton till sin son:

— Denna fagra prinsessa kunde du ha fått till gemål, om du inte gift dig med den där getjäntan.

— Ser du inte, mor, att det är Marja? sade prinsen.

Drottningen betraktade henne närmare och fann, att hon tagit miste. Men sedan den dagen uppträdde alltjämt Marja i fina kläder, och eftersom hon var godhjärtad, vänlig och hjälpsam, vann hon snart även drottningens hjärta. Så levde de lyckliga och glada en lång tid, och Marja skänkte prinsen tre raska söner.

Emellertid hade Marjas systrar fått veta, vilken underbar lycka som fallit på den yngsta systerns lott. De blevo båda gula och gröna av avund Och sålunda ännu fulare än förut. Att Marja skulle ha det så mycket bättre, kunde de inte tåla och beslöto därför att söka upp henne och göra slut på hennes glädje. Förklädda till tiggargummor begåvo de sig till slottet. Här passade de på, då Marja företog sig en promenad, och gingo då fram och bådo om en allmosa. Och när de märkte, att Marja inte kände igen dem, bådo de så vackert att få stanna såsom tjänarinnor. Marja tyckte, det var synd om de stackars kvinnorna, och lät dem stanna.

Flera dagar förgingo, utan att de fingo något tillfälle att utföra sina onda avsikter. Men en afton lät Marja kalla in dem och befallde dem, att de skulle komma och ordna hennes hår. Nu begagnade de sig av sina svartkonster och stucko två trollnålar i Marjas huvud. Hon blev då förvandlad till en uggla och flög ut genom fönstret. Likadant gjorde de med de tre sönerna, de blevo förvandlade till uggleungar och flögo upp till sin mor i en trädtopp, och där sutto de och sjöngo, men inte såsom vanliga ugglor utan så ljuvligt, att folk, som hörde det, trodde, att fåglar från paradiset hade slagit sig ned i trädens grenar.

I slottet blev det förfärlig uppståndelse, då man märkte, att den sköna prinsessan och alla tre prinsarna voro försvunna. Prinsen blev alldeles förtvivlad. Han befallde, att hela omnejden skulle genomsökas och sände ut tjänare och soldater i alla riktningar, men allt var förgäves. En afton gick drottningen ut i slottsparken. Hon satte sig på en bänk, betraktade den praktfulla solnedgången och tänkte på Marja, som hon lärt sig att hålla av, och hennes gåtlika försvinnande. Bäst som hon satt, kom det fyra fåglar och slogo sig ned i trädet ovanför hennes huvud. De sågo ut som ugglor men sjöngo så underbart vackert, att drottningen aldrig hade hört maken förr.

Hon gick genast in och talade om för prinsen om de märkvärdiga fåglarna, och han kom ut och lyssnade och blev alldeles betagen av deras sköna toner. Han befallde nu sin fågelfängare att fånga fåglarna och sätta dem i en stor, förgyld bur. Detta var emellertid lättare sagt än gjort, ty fåglarna voro mycket skygga. Till slut lyckades man dock. Prinsen kom själv ned. Han tog en av ungarna i handen och smekte dess duniga huvud. Han kände då något hårt, och då han såg närmare efter, befanns det vara två nålhuvuden. Han drog genast ut nålarna, och se — framför honom stod livslevande och välbehållen hans yngste son, som i ett ögonblick återfick sin mänskliga gestalt. Nu var det inte svårt att gissa sig till att det förhöll sig på samma sätt med de andra märkvärdiga sångfåglarna. Darrande av längtansfull förväntan, drog prinsen ut nålarna, och några minuter senare fick han sluta både Marja och de båda äldsta sönerna i sina armar.

Nu ställdes det till en storartad glädjefest på slottet, vilken varade i flera dagar. De båda elaka systrarna hamnade i det djupaste fängelsetornet, och där hade de god tid att under sin återstående levnad ångra sitt ondskefulla beteende.

Kort därefter blev prinsen kung och Marja drottning, och sedan levde de i lycka och glädje i många långa år, men därom har sagan inte något närmare att förtälja.

(Macedonlen.)

BONDEN OCH BARONEN.

För många år sedan, då bönderna i Tyskland voro liksom tjänare åt adeln, hände det sig, att en bonde, som hette Alois, kom hem från marknaden, där han hade fått sig något för mycket till bästa. När han kom in i stugan, sade han till sin hustru:

— Vet du gumman min, idag här jag träffat baronen!

— Nå, vad sade han? frågade hustrun.

— Jo, han frågade, om det var stor marknad. Jag här inte mätt den, svarade jag, och så sporde han mig, vart den här vägen gick, och jag sa' att vägen gick inte alls, den låg nog stilla.

— Ack. ack! ropade gumman, de svaren få vi nog sota för. Sade han ingenting mera?

— Jo, han frågade, vad jag hade gjort på marknaden, och jag svarade, som sant är, att jag hade druckit öl, ett glas för mycket kanhända.

— Det blir allt en skön historia, klagade hustrun. Var säker på han sätter dig i tornet, och vad skall då jag och barnungarna leva av? Dina näsvisa svar bringa oss till tiggarstaven. Den som lever får se.

Men bonden var inte ängslig, han gick lugnt till sängs och sov ruset av sig. Hustrun kunde knappast få en blund i sina ögon av oro.

Tidigt följande morgon knackade det på dörren till bondens stuga. Gumman hade så när fallit ur sängen av förskräckelse.

— Skynda dig upp och öppna! ropade hon åt Alois.

Men bonden vände sig om på andra sidan och ville inte stiga upp. Då måste hustrun i hast klä på sig och öppna. Där ute stod en av baronens tjänare, som kom med bud, att bonden på slaget elva skulle infinna sig på slottet.

— Var det inte det, jag sade! ropade gumman. Nu är det slut med oss!

— Å nej, så farligt är det väl inte, sade Alois och somnade om igen.

Fram emot elva måste gumman köra upp honom, för att han inte skulle komma för sent och därigenom göra saken ännu värre. Under tiden hade hon funderat ut ett sätt att blidka baronen.

— Jag har fött upp den unga haren, som du fångade för någon tid sedan, sade hon. Tag den med och ge baronen till present, så kanske han förbarmar sig över oss och låter nåd gå för rätt.

Bonden stoppade haren under blusen, gnuggade sömnen ur ögonen och gick upp till slottet. Baronen, som tyckte, han dröjde länge, stod på trappan och väntade på honom. Då han fick se Alois, ropade han:

— Kommer du nu äntligen, din slyngel! detsamma tussade han sina båda stora jakthundar på den stackars bonden. Men denne blev inte ängslig för det, han släppte genast ned haren, som satte i väg till skogs, så fort benen förmådde, och hundarna efter, förstås, i vildaste fart. Bonden läto de vackert vara i fred.

Den karlen är nog inte så dum, tänkte baronen. Och så bad han bonden stiga in. I salen stod bordet dukat, och Alois slog sig utan vidare ned vid bordet. Baronen tyckte, det skulle bli lustigt att se, hur den ogenerade bonden nu skulle bära sig åt, och satte sig ned i akt och mening att driva gäck med honom. En tjänare kom in och serverade soppa, men bonden fick ingen sked.

— Sådan här soppa, bjuds inte alla dagar, sade baronen. En skälm är den, som inte äter upp, sin portion.

Bonden sade ingenting, han tog en stor brödskiva och lade i soppan, och när den var fylld, åt han upp skivan och fick sålunda soppan på samma gång.

— Skälm är den, som inte äter upp sin sked, sade han därpå.

Baronen skrattade. Därefter serverades rådjursstek. Den ena sidan var skuren, den andra hel. Baronen tog själv av det skurna, och vände den andra sidan till bonden.

— Det var en fin stek det här, sade Alois.

— Ja, men så kostar den också bra med pengar, sade baronen. Nu vände Alois det skurna till sin sida och lät sig väl smaka. Därefter serverades två fiskar. En stor lades på baronens tallrik och en liten på bondens. Denne tog fisken på gaffeln och höll den upp till örat.

— Vad gör du nu? sa' baronen.

— Jag frågade fisken om en sak och fick svar.

— Vad frågade du om?

— Jo, min far drunknade i Rhen, och nu frågade jag, om fisken hade några nyheter från honom.

— Nå, vad sade fisken?

— Jo, han sade, att han själv var för ung för att ha reda på det, jag borde fråga den stora fisken, som ligger på ers nåds tallrik.

— Nå, du kan ju fråga den, sade baronen.

Då tog bonden den stora fisken på gaffeln och höll den till örat, och strax efter tog han sig ett stort bett.

— Vem har lovat dig det där? ropade baronen.

— Ursäkta, ers nåd, sade bonden, men fisken bekände, att han hade ätit av min far, och då var det väl inte för mycket, att jag betalade med samma mynt.

Så åt bonden med god smak upp hela fisken. Baronen såg snopen ut. Han funderade en stund. Vänta du, min gubbe lilla! tänkte han. Du skall allt få för din näsvishet i går och för fisken i dag. Därefter kallade han på en tjänare och gav honom med viskande röst en befallning.

Efter måltiden sade han till bonden:

— Nu skall du få smaka mitt vin. Gå ned i källaren, där skall du få ett stort glas av varje fat. De här båda tjänarna skola hjälpa dig.

Så gingo de ned i källaren; där låg en rad med vinfat. De gingo från det ena till det andra, och bonden fick en duktig smaketår av vart fat. När de kommo i närheten av det sista och största, märkte bonden, att bredvid det lågo två duktiga piskor. Han anade nu, att det var meningen, han skulle få smaka dem också, men det hade han ingen lust till. När de kommo dit och han skulle vrida på kranen, ryckte han med ett kraftigt tag ut tappen ur tunnan. Nu blev det ett fasligt spektakel, vinet forsade i en bred stråle ut ur fatet. De båda tjänarna stoppade tummarna i hålet för att söka hämna vinflödet, men det rann ändå en stor flod på golvet.

Nu tyckte bonden, det var bäst att ge sig av. I förbifarten tog han med sig en präktig skinka, som hängde på väggen. Med ryggen i kut skyndade han över gårdsplanen. På trappan stod baronen och ropade hånfullt till honom:

— Nu, min gubbe, har du väl fått, vad du behöver! Han tänkte förstås, att bonden hade fått ett redigt kok stryk.

— Ja, tack! sa' bonden. Hade jag nu bara bröd och potatis, skulle jag kunna leva gott ett par månader.

Men vad baronen sade, när han fick veta, sammanhanget, det förmäler inte historien.

(Tyskland.)

DE TVÅ BRÖDERNA.

Det var en gång två bröder. Den ene var rik, den andre fattig som en kyrkråtta. Det led mot julen, och den fattiges knappa vinterförråd hade redan tagit slut. Han hade inte en matbit i huset. Han gick därför till brodern och bad om hjälp. Denne gjorde sura miner, ty det var inte första gången, som den fattige kom till honom i samma ärende. Till slut sade han:

— Jag skall hjälpa dig den här gången också och ge dig en stor, präktig fläskskinka men på ett villkor, — Vad då?

— Jo, du skall dra åt skogen och inte komma hit mera.

— Det skall jag gärna göra, svarade den fattige, tog skinkan, tackade och gick.

Hela dagen vandrade han, och fram emot aftonen kom han till en stor, milsdjup skog. Vid skogsbrynet såg han en gubbe med långt, vitt skägg stå och hugga ved.

— Guds fred! sa' Jöns — så hette den fattige.