Part 6

— Go kväller, kära mor! hälsade Jöns.

— Go kväll! Hur är det nu ställt? frågade gumman och tittade skarpt på Jöns och hans hustru, som stod litet i skymundan.

— Jo, nu kommer jag allt med det rätta.

— Gott, kan du då säga mig, vad det är, som först har inga fötter och så två fötter och till sist fyra fötter.

Nu stod Jöns där igen och rev sig bakom örat och funderade, men inte kunde han gissa gåtan.

Då viskade hustrun: »Det är en grodunge.»

— Kanhända, sa' Jöns för sig själv, och så svarande han högt: »En grodunge.»

— Rätt gissat, svarade gumman. Och en god kruka vett här du redan fått, fast den är i huvudet på din hustru. Nu kan du nog reda dig. Adjö!

Därmed gick gumman in i stugan och satte grötgrytan på elden. Och jöns och hans hustru gingo hem, och sedan dess har Jöns inte begivit sig ut för att köpa sig vett. Hans hustru har, så att det räcker för dem båda två.

(England.)

DEN UNDERBARA KÄPPEN.

Det var en gång en konung, som behövde en ny hovjägare, för den gamle hade dött. Han lät kungöra över hela sitt rike, att starka unga män skulle infinna sig i huvudstaden, så att han finge välja bland dem, vilken som passade honom bäst.

I en by några mil från huvudstaden bodde en rik bonde, som hade tre söner, Max, Krister och Hans. När bonden fick höra om kungens kungörelse, sade han:

— Hör du, Max! Det vore någonting för dig. Skulle du inte ha lust att bli hovjägare?

Jo, det hade Max ingenting emot, och så bad han mor att göra i ordning en duktig matsäck, för att han inte skulle behöva kosta på sig så mycket på värdshuset. Och mor gräddade pannkakor och våfflor, och så fick han smör och bröd och ett stort stycke skinka och begav sig i väg.

Vid middagstiden kom han till en stor skog, och eftersom han nu var trött, satte han sig ned, under ett lummigt träd, tog fram matsäcken och lät sig väl smaka.

Plötsligt stod framför honom en liten gubbe. Denne var klädd i en sliten, grå dräkt och såg trött och medtagen ut.

— Låt mig smaka av ditt förråd, sade gubben, jag är så hungrig.

— Nej, tack! sade Max. Det fattades bara, att jag skulle gå och draga mat ut i skogen för strykare. Är du hungrig, så plocka bär här i skogen, och i värsta fall får du väl nöja dig med rötter.

— Som du behagar, sade gubben, men inte blir du någon hovjägare inte. Därmed gick han sin väg.

När Max hade vilat en stund och ätit sig mätt, fortsatte han sin vandring med raska steg. Emot aftonen kom han också ut ur skogen och fram till en by, där han tänkte taga nattkvarter. Till sin stora förvåning fann han emellertid, att han kommit tillbaka till sin faders gård. Fadern stod just på trappan och skrattade, så mycket han orkade, och bröderna stämde in.

— Har du inte kommit längre? ropade de. Eller kanske du har ångrat dig?

— Försök själva, så får ni se, hur det går er! sade Max buttert.

— Det är just, vad jag vill göra, sade Krister.

Modern gjorde i ordning hans matsäck, och nästa morgon, när solen gick upp, var han redan på väg. Det gick honom på samma sätt som brodern. När han höll sin middagsrast, kom den lille gråe gubben till honom, men Krister var lika ogin och hårdhjärtad som Max, och därför villade gubben också bort honom, så att när kvällen kom, stod han flat och förargad framför stugan därhemma.

— God afton, herr hovjägare! ropade Max. Det var ju en lätt sak att hitta till staden eller hur?

Nu var det den yngstes tur.

— Det är allt bäst, att jag försöker på, sade han, annars blir det väl inte någon hovjägare av vår släkt.

— Du, din odåga! ropade bröderna. Tror du, att det skulle lyckas för dig, som inte har gått för oss.

Fadern instämde och tyckte, att Hans skulle stanna hemma, och modern gjorde inte någon matsäck i ordning åt honom, men Hans var lika glad för det. Han gick till mjöllåren och gjorde en deg och gräddade tre glödkakor på härden. Ett par daler hade han sparat i hop, dem stoppade han i fickan. När solen gick upp följande morgon, var han redan på benen, vandrade fram på vägen och trallade en munter visa.

När det blev middagstid, satte han sig ned att vila, tog fram en glödkaka och åt med god aptit. I detsamma visade sig den lille gubben och sade:

— God dag, Hans, jag är så hungrig! Vill du inte ge mig en bit av din kaka?

— Jo, hjärtans gärna, sade Hans och räckte honom hälften, och så gav han honom en daler till på köpet.

Den lille gubben tackade och gick vidare. På kvällen, då Hans satt och åt sin aftonvard, kom gubben igen.

— God afton, Hans! sade han. Jag är så hungrig.

Giv mig en bit mat I

Hans trodde, det var en annan gubbe, och svarade:

— Nu har jag inte så mycket kvar, men det jag har, skall jag dela broderligt med dig.

Härpå gav han gubben av sin glödkaka och dessutom en halv daler. Gubben tackade vänligt och gick sin väg. Hans sökte nu upp en skyddad plats under några lummiga träd, redde sig där en bädd av mjuk mossa och somnade snart.

På morgonen gick Hans till en bäck, som han hörde porla i närheten. Där fick han en dryck friskt vatten, tog så fram sin sista brödbit och tog ett bett. I samma ögonblick stod den lille grå gubben åter framför honom och sade:

— God morgon, Hans! Jag tror, jag dör av hunger, kan du ge mig lite mat?

— Min kära gubbe, sade Hans, mätta dig kan jag inte, för jag har bara den här brödbiten kvar, men vi ska dela det lilla, som finns.

Därmed bröt han itu sin sista brödbit och räckte gubben hälften och gav honom så en fjärdedels daler. Gubben sade då:

— Tack, min käre Hans! Här har du ditt bröd och dina penningar tillbaka. Jag behöver dem inte. Jag ville bara se, om du hade bättre hjärta än dina båda bröder. Därför kom jag tre gånger till dig och bad om en gåva. Eftersom du är så godhjärtad och hjälpsam, skall din önskan bliva uppfylld, och du skall bli kungens hovjägare. Ser du den stora eken därborta, där vägen kröker? Stammen är ihålig, där hänger en jägardräkt. Gå dit och sätt på dig den, och bredvid dräkten står en käpp, som också är din. Vad du än berör med den käppen, det må vara levande eller dött, måste sanningsenligt besvara de frågor, du vill göra.

Nu var det Hans tur att tacka. Några ögonblick därefter var den lille gubben försvunnen. Hans sprang nu genast bort till den ihåliga eken och fann allt, såsom gubben hade sagt. Han tog på sig den granna jägardräkten och kände knappast igen sig själv, när han speglade sig i källan där bredvid. Så fin och ståtlig såg han ut. Nu ville han också pröva käppens underbara egenskaper, slog med den mot en murken stubbe i närheten och sade:

— Hur mycket är klockan?

— Klockan i staden har nyss slagit tio, svarade en röst inifrån stubben.

Nu var Hans glad, skall jag säga. Under munter sång vandrade han vidare, kom till huvudstaden före middagstiden och tog in i första värdshus, han kom till. När värden på stället såg den unge, vackre jägaren, sade han:

— Det är hög tid att begiva er till slottet, ty kungen håller nu på att utvälja en jägare, och saken skall vara avgjord före solnedgången.

— Jag kommer tids nog, sade han. Först vill jag ha mig en ordentlig måltid, för jag är hungrig.

När Hans nu hade ätit och druckit, begav han sig till slottet, och kungen blev så förtjust i hans präktiga, ståtliga utseende, att han genast blev antagen. Hans fick sålunda en bra plats och hade sin goda bärgning, och eftersom han var skötsam och duktig, blev han mycket omtyckt, och kungen satte mycket värde på honom. En dag gick Hans till kungen och sade:

— Jag skulle vilja gifta mig. Får jag göra det?

— Varför inte? svarade konungen och skrattade. Att gifta sig är inte förbjudet, och nog tror jag, att du är i stånd att försörja en hustru.

När Hans nu visste, att konungen inte hade något emot det, gick han till det värdshus, där han först tagit in, och sade till värden:

— Jag är ute i friarärenden; känner du till någon flicka, som är både snäll och vacker och inte har haft något slags fästman förut.

— Kära Hans, svarade värden, sådana flickor är det nog inte gott om. Men du kan ju försöka med den rike köpmannens enda dotter, hon är sjutton år gammal och har nog inte haft någon fästman förut.

— Jag skall försöka, sade Hans, och gick till köpmannen och frågade, om denne ville giva honom sin enda dotter till hustru. Innan han bestämde sig, ville han dock se flickan en gång, när hon sov.

— Sådana dumheter vill jag inte vara med om, svarade köpmannen.

— Nå, då får det vara, svarade Hans.

Men köpmannen tyckte, att den unge hovjägaren, som var allmänt aktad, skulle vara ett bra parti för hans dotter och beslöt därför, att låta Hans få sin vilja fram. Han fick sålunda stanna hos köpmannen till kvällen, och när flickan hade gått och lagt sig och somnat, fick han gå in i hennes rum. Då tog han fram sin underbara käpp, vidrörde med densamma sakta flickans mun och frågade:

— Har du någonsin fått en kyss av en främmande man?

— Ja, jag har fått flera av fars unge medhjälpare i affären, svarade flickan.

— Då är du inte den rätta, utropade Hans, gick till köpmannen och sade till honom:

— Er dotter passar inte för mig, hon har utvalt en annan.

Köpmannen blev vred och protesterade, men det hjälpte inte, hovjägaren brydde sig inte därom utan gick tillbaka till slottet.

Nästa dag gick han till värden och sade:

— Köpmansdottern var inte den rätta. Hon hade redan haft en annan kär.

— Är det möjligt? En sjuttonårig flicka! utropade värden. Men jag sade ju det genast, att sådana flickor, som du vill ha, är det inte gott om. Om du skulle försöka med länsmannens dotter? Hon är ung och ser bra ut, och familjen är i goda omständigheter. De bo ute på landet, och jag kan aldrig tro, att hon har haft någon fästman förut.

— Jag skall göra ett försök, sade Hans och begav sig på väg till länsmansgården. Han träffade herrn i huset hemma och framförde genast sitt ärende.

— God dag, länsman, sade han, vill ni ge mig er dotter till hustru?

— Varför inte, herr hovjägare? sade länsmannen glad, vi ska strax ställa till förölovningskalas.

— Nej, sakta i backarna! inföll Hans. Jag måste först se henne några ögonblick, när hon ligger och sover.

— Asch, sådana dumheter! utropade länsmannen, det kan väl inte vara passeligt?

— Nå, då blir det ingen förlovning av, sade Hans.

Länsmannen måste sålunda foga sig och villfara Hans begäran. När han på kvällen kom in i rummet och såg, att hon var insomnad, rörde han med käppen vid hennes mun och sade:

— Har någon främmande man kysst dig?

— Ja, det har fars inspektor gjort, blev svaret.

Då hade Hans fått veta, vad han ville, gick genast ut och sade till länsmannen:

— Det blir ingen förlovning, er dotter har givit sitt hjärta åt en annan.

— Det tror jag rakt inte, sade länsmannen vredgad. Men Hans hörde inte på vidare utan gick sin väg.

Följande dag gick han åter till värdshusvärden och sade till honom:

— Vet du inte någon annan, kära vän? Länsmannens dotter var inte längre fri.

— Ja, då vet jag ingen annan råd, än att du får gå till den tjocke baronen, som bor där borta i herrgården. Kanske han vill ha dig till måg; hans flicka kan väl inte ha haft någon fästman förut, det är hon alldeles för stolt till.

— Vi få hoppas det, sade Hans bekymrad. Därefter gick han till kungen och bad att få låna häst och vagn och for till baronens gård. När han hade framfört sitt ärende, ropade baronen på sin hustru, och de rådgjorde tillsammans, om vad svar de skulle giva den unge friaren.

— Han är kungens hovjägare och gunstling, sade baronessan, säkert skall kungen taga nådigt upp, om vi giva honom vår dotter.

Detta tyckte den tjocke baronen vara vist talat, och han sade till Hans:

— Herr hovjägare, ni skall få min dotter.

— Ett villkor måste jag uppställa, sade Hans, och det är, att jag före förlovningen får se henne några ögonblick, när hon sover.

Det tyckte baronen inte om. Han hade så när tappat andan i häpenheten, då han hörde ett sådant förslag framställas.

— Vad — säger — — — ni? flämtade han.

Hans sade om sitt villkor och tillade, att finge han ej denna begäran uppfylld, så avstode han från alltihop. Till slut gav baronen med sig. Nu gick det såsom förut. Hans tog fram sin käpp, rörde med den vid flickans mun och frågade:

— Hur många gånger har en främmande man kysst dig?

— Den unge, vackre fogdeskrivaren har kysst mig tre gånger, blev svaret.

— Nu ger jag upp försöket! ropade Hans missmodig. Så gick han in till baronen och baronessan och talade om, att han avstod från den äran att gifta sig med deras dotter, eftersom hon redan hade fått sin hjärtevän i fogdeskrivaren.

Baronessan fick dåndimpen, och baronen kippade efter luft. Men innan han kunde få så mycket luft i lungorna, att han kunde säga något, hade Hans redan låtit spänna för vagnen och var på våg tillbaka till slottet.

Några dagar därefter var det den rike köpmannens födelsedag, och han ställde till ett stort kalas. Länsmannen och den tjocke baronen voro inbjudna. När de hade ätit och druckit, tog köpmannen sin vän länsmannen avsides och talade om för honom, att kungens hovjägare hade anhållit om hans dotters hand och fått ja, men sedan hade han avstått och till på köpet förolämpat familjen med närgångna beskyllningar mot hans dotter.

— Precis detsamma har han gjort med mig, sade länsmannen.

— Då kan vi ta varandra i hand alla tre, flämtade den tjocke baronen, som hade hört, vad det var fråga om.

Det var ju en tröst i olyckan att inte vara ensam om förolämpningen, men länsmannen föreslog, att de inte skulle låta sig nöja med ett sådant beteende utan instämma hovjägaren inför rätta. Där måste han bevisa sina beskyllningar eller riskera att bli hängd. Så skedde också. När konungen hörde talas om denna sak, beslöt han att vara närvarande vid domstolens sammanträde.

Hans såg inte ängslig ut, då han hörde anklagelsen uppläsas.

— Jag skall bevisa sanningen av vad jag sagt, men för detta ändamål måste alla tre flickorna komma tillstädes. Man skickade efter dem, och köpmannens dotter infördes först. Då hon stod framför hovjägaren, tog denne fram sin käpp, vidrörde därmed hennes mun och sade:

— Har du fått någon kyss av en främmande man?

— Ja, av fars affärsbiträde, blev svaret.

Köpmansdottern är överbevisad, sade domaren. Nu kommer turen till länsmannens flicka.

Nu gick det på samma sätt. Hans vidrörde hennes mun med käppen, framställde samma fråga som förut och fick till svar:

— Ja, av inspektören.

Sålunda är den flickan också överbevisad, sade domaren. För in baronens dotter!

Denna hade stått i rummet bredvid, tittat i nyckelhålet och lyssnat. Hon visste därför, vilken makt den underbara käppen ägde. Därför hade hon stoppat en stor vetebulle i munnen, och när Hans framställde sin fråga, svarades blott mum-mum-mum-mum.

Vad vill det här säga, ropade Hans förvånad, rörde med käppen vid hennes näsa och sade:

— Säg mig, lilla näsa, varför munnen inte talar!

— Det är därför, svarade näsan, att munnen är full med vetebröd.

Då måste flickan taga ut brödet ur munnen. Hans vidrörde den ännu en gång med käppen och upprepade frågan, och då svarade munnen högt och tydligt:

— Ja, den vackre fogdeskrivaren har kysst mig.

Nu voro sålunda alla tre flickorna överbevisade. Hovjägaren blev frikänd, och köpmannen, länsmannen och den tjocke baronen måste med skam och förargelse draga därifrån.

När kungen kom hem från domstolen, berättade han för drottningen, vad han hade sett och hört och tillade, att han inte på länge hade skrattat så gott. Drottningen sade då:

— Jag kommer att tänka på en sak. Vi borde låna den underbara käppen av hovjägaren och undersöka, hur det förhåller sig med vår egen dotter.

— Ja, det ska vi göra, svarade kungen, och när han hade fått käppen av Hans, väntade han med otålighet på kvällen. När prinsessan hade somnat, smögo sig kungen och drottningen på strumplästerna in i hennes rum, och kungen rörde med käppen vid hennes lilla rosenröda mun och frågade:

— Har någonsin en främmande man kysst dig?

— Nej, svarade den lilla munnen, men jag skulle bra gärna vilja kyssa hovjägaren Hans.

— Jaså, sade kungen, och jaså sade drottningen, och så gingo de sakta ut ur prinsessans rum.

— Hur ska vi göra med hovjägaren? sade drottningen därefter.

— Jag tänker, att det blir bäst vi giva henne till hovjägaren, sade kungen, det är klart, att de båda unga hålla av varandra.

— Hans är också en snäll och präktig människa, sade drottningen, och därmed gingo de till sängs och sovo gott den natten.

— När de sutto vid frukostbordet nästa dag, sade konungen:

— Vad skulle du säga, mitt barn, om jag gåve dig till hustru åt hovjägaren Hans?

Då sprang prinsessan upp och slog armarna omkring kungens hals och sade:

— Kära, söta lilla far! Ger du mig hovjägaren till man, så gör du mig lycklig för alla tider.

— Jag har ingenting däremot, sade kungen, men vi få lov att höra, vad Hans säger, kanske han inte vill ha dig.

— Nu blev hovjägaren inkallad, och kungen frågade honom, om han ville hava prinsessan till hustru. De hade kvällen förut provat med den underbara käppen och funnit, att hon hade ingen fästman haft förut. Hans trodde först, att kungen skämtade, men när han fann, att det var allvar, sade han naturligtvis med glädje ja, och så firades bröllop, som varade i dagarna sju.

(Tyskland.)

FEM SKILLING.

Det var en gång en dagakarl, som hade mycket svårt att draga sig fram. Han arbetade dag ut och dag in, men lönen var så klen, att han nätt och jämnt kunde förtjäna till sitt dagliga bröd. Så skulle det bli marknad i den närbelägna staden, och han beslöt att begiva sig dit och försöka förtjäna en slant. Mycket hade han inte att sälja. Han hade litet ull, men det förslog inte långt. Då tog han en säck och stoppade den nästan full med mossa och lade ullen ovanpå, och så knogade han i väg med säcken på ryggen.

När han hade gått ett stycke, kom där ut från en stuga vid landsvägen en annan vandringsman, som också bar en säck på ryggen. Han var också på väg till marknaden, och så gjorde de sällskap.

— Vad har du att sälja? sade nykomlingen.

— Jag har ull, svarade dagakarlen, och vad här du?

— Jag har nötter.

I själva verket hade han bara litet nötter ovanpå i säcken, det övriga var galläpplen.

— Ska vi byta, sade den förste.

Det var den andre gärna med om. Ullen var ju betydligt värdefullare än galläpplena. Men den, som hade ullen, ville inte byta jämnt om jämnt utan begärde en mellangift, och slutligen kommo de överens om att han skulle få fem skilling. Men så mycket hade den fattige stackaren inte på sig, och då fick han anstånd att betala dem en annan gång. Så gingo de vidare tillsammans ett långt stycke och blevo riktigt goda vänner.

När de så hade bytt säckar, skildes de och gingo åt var sitt håll, men när de kommo hem och undersökte innehållet närmare, så märkte de, att de hade hittat på samma puts båda två. Ingendera kunde säga, att han hade blivit lurad.

Efter någon tid begav sig dagakarlen ut för att uppsöka sin vän och utkräva sina fem skilling. Han fann honom såsom dräng hos en präst och sade till honom:

— Min vän, du har bedragit mig.

— Nå, du har lurat mig, så då äro vi kvitt.

— Men de överenskomna fem skillingarna skall du väl betala.

— Ja, det kan jag väl göra någon gång, men nu har jag inga pengar. Kom igen en annan gång!

Så skildes de åt den dagen. Den som var i tjänst hos prästen, gifte sig kort därefter. En dag satt han med sin hustru på bänken utanför sin stuga. Då fick han se sin vän Niklas — så hette dagakarlen. Han begrep genast, att Niklas kom för att kräva sina pengar.

— Där kommer Niklas, dagakarlen, för att kräva mig på pengar, sade han. Jag lägger mig i sängen där inne; hölj över mig ett täcke och säg, att jag är död!

När Niklas kom fram till stugan, satt hustrun och grät och jämrade sig.

— Hur står det till här i huset? frågade han deltagande.

— Ack, det står illa till svarade hustrun. Min käre Peter är död.

— Gud vare hans själ nådig! sade Niklas. Vi voro goda vänner och ha arbetat och haft affärer tillsammans. Därför är det inte mer än rätt, att jag följer honom till graven och fäster en blomma på hans kista.

Hustrun svarade, att det komme nog att dröja något med begravningen, så det vore nog bäst, att han inte väntade.

— Nej, jag lämnar inte min vän Peter, så länge han är ovan jord, sade Niklas, det har jag inte hjärta till.

Hustrun gick nu in och omtalade viskande för mannen, att hans vän tänkte stanna kvar och vara med om begravningen. Peter tillsade henne då, att hon skulle skicka bud till prästen, att han vore död och borde föras upp i kyrkan, såsom det var sed där på trakten. Kanhända skulle Niklas då gå sin väg. Hon gjorde så, skickade en grannpojke till prästen, och en kort stund därefter kom det karlar med en bår för att bära upp Peter i kyrkan. Niklas följde med, och då de andra gingo ut ur kyrkan, sade han, att han var den avlidnes bäste vän och ville så gärna vaka hos honom. Han fick tillåtelse därtill, och så stannade de både vännerna i kyrkan över natten.

Samma natt drogo några rövare förbi kyrkan. De hade plundrat ett slott i närheten och tagit ett stort byte av guld och silver. De beslöto nu att gå in i kyrkan, där de kunde få vara ostörda, och där dela rovet.

När dagakarlen såg, att beväpnade män kommo in i kyrkan, gömde han sig bakom en pelare, och här såg han nu, hur rövarna slogo sig ned på golvet och började breda ut och räkna smycken och guldmynt och andra dyrbarheter. Det skedde i allsköns sämja, ända tills de kommo till en blank sabel. Om den började de gräla, och en av dem påstod, att den sabeln hade särskilt märkvärdiga egenskaper.

Plötsligt rusade en av dem upp och sade:

— Jag vet, vad vi ska göra. Här på båren ligger ju ett lik; jag tar och prövar sabeln på det. Kan jag med ett hugg skilja huvudet från kroppen, så är det ett gott vapen.

Det fick den stackars Peter ligga på båren och höra. Man kan förstå, att han skulle känna sig litet kuslig till mods. Nu närmade sig rövaren med sabeln i högsta hugg. Då reste sig Peter upp och ropade med stark stämma:

— Döde män, var äro ni?