Part 13

— Oj, oj, oj! jämrade sig bonden. Gumman min kom hit och öste i hett vatten för att täta tunnan, och jag höll på att bli alldeles skållad.

— Kanske äter hon, när hon går i visthusboden, förmodade drängen.

— Ja, men hur ska jag få se det?

Drängen föreslog att sprätta upp ett av bolstren, som hängde i bodtaket, och därifrån hålla utkik på vad hustrun företog sig.

— Det var inte så dumt, sa' bonden.

Drängen gick nu till husmodem och varnade henne:

— I dag går det inte an att äta så mycket som en äppelbit, när ni går i visthusboden, för där har far gömt sig i ett bolster och lurar på er.

— Så, det skall jag nog vänja honom av med, sa' hustrun, och så befallde hon pigan följa med ut i boden, för de skulle ta ner bolstrarna, som hängde i taket, och piska dem.

Och så togo de ned bolstret med gubben i och hängde honom över en gärdsgård och bankade på riktigt grundligt. Ett under var det, att gubben kunde hålla sig tyst.

Sen gick drängen för att hjälpa ut honom.

— Nå, såg ni något? frågade han.

— Oj, oj, oj! skrek gubben. De slog mig rakt fördärvad, nu står jag inte ut längre — — — Jag bryr mig inte om, vad hon äter.

Efter den betan blev bonden riktigt sjuk och måste lägga sig till sängs. Hustrun pysslade om honom, så gott hon kunde. Och stekte till och med två kycklingar, som hon försökte truga i honom, men antingen det nu berodde på att han inte orkade, eller att han var för snål, nog av, han rörde dem inte. Då satte sig hustrun ned och åt upp de båda rara kycklingarna, och mannen måste ligga i sängen och se på. Därav blev han naturligtvis ännu sjukare. Gräla orkade han emellertid inte, han låg bara och stönade och sade:

— Bägge två och alltihop.

Hustrun skickade efter prästen, men bonden var så upptagen av sina tankar, att han inte kunde svara eller yttra något redigt mer än orden:

— Bägge två och alltihop. Han menade förstås, att hustrun hade ätit upp båda kycklingarna.

— Han äger två hemman, sade hustrun till prästen. Kanske menar han, att jag ska få båda gårdarna, och det övriga med.

— Skall hon få ärva båda gårdarna och det övriga med? sporde prästen den sjuke..

— Bägge två och alltihop, mumlade bonden med svag stämma, och hustrun fick alltsammans, ty mannen var död ett dygn därefter. Det fick han, för att han var en snålvarg och inte unnade sin hustru någonting.

(Finland.)

JAN GLUX.

Jan Glux var en skräddare, som hade tröttnat på sitt yrke. Det var så enformigt att sitta där på verkstadsbordet och sy och pressa. Han gick därför och funderade på att ge sig ut i världen och söka sin lycka. Varför skulle inte han kunna vinna guld och ära så väl som andra?

Men Jan Glux hade ett fel, han var lat. Nog kunde han fundera på allehanda storverk, men mest tyckte han om att få sitta och gassa sig i solen. En dag, när han satt så där utanför stugväggen och mojade sig, kom det en hel svärm flugor och slog ned på hans bara ben. Raskt slog han till med sin stora näve och dödade en hel hög. Det tyckte han var väldigt duktigt gjort, och så började han sätta ihop en hjältedikt så här:

Det var tappert gjort utav Jan Glux, femtio fiender han slog ju hux flux.

Nu hade han kommit i en krigisk stämning och tog ned från vinden ett gammalt rostigt svärd, som han ärvt av sin farfar, och beväpnad därmed begav han sig ut för att söka ära och äventyr. När han hade vandrat några dagar, kom han till en trakt, som hemsöktes gruvligen av två jättar, och ingen hade lyckats rå på dem.

Jan Glux fick nu veta, att kungen lovat giva sin dotter och en stor belöning åt den, som kunde befria hans land från jättarna. Det där lockade skräddaren — tänk att få en kungadotter till brud och aldrig behöva knoga och sy mer! Han tog reda på var jättarna höllo till, omgjordade sig med sitt svärd och gick åstad.

När han kom fram till den angivna skogen, satte han sig ned under ett lummigt träd och funderade, hur han skulle gå till väga. För att han inte skulle kunna rå på jättarna med våld, det kunde han ju begripa. Bäst det var, fick han se de båda jättarna komma med en stor vagn för att hämta bränsle. Det var ena väldiga masar, grymma sågo de ut och hade stora huggtänder, som sköto fram över underläppen.

Nu ville det sig så väl, att det träd, där Jan Glux satt, var gammalt och ihåligt. Han hade sålunda lätt att gömma sig. När han hade setat där en stund, tittade han ut på jättarna ett slag, och snart hade han sin anfallsplan färdig. Han tog upp en sten och kastade den i skallen på den ene av jättarna. Denne vände sig till sin kamrat och skrek förargad:

— Vad slår du mig för?

— Inte har jag rört dig! sade den andre.

Så började de att gräla. Om en stund passade Jan på och gav den andre jätten en välriktad sten, som träffade honom rakt på näsan.

Nu blev han riktigt ilsken, skall jag säga, och gav sin kamrat en väldig örfil. Sådant var denne inte sinnad att taga emot, och snart var striden i full gång. De ryckte upp träd med rötterna och begynte banka på varandra duktiga tag.

Skräddaren satt och såg på, till dess de voro alldeles utmattade och sjönko till marken. Då gick han fram, tog sitt rostiga svärd och högg huvudet av dem båda två. Därpå återvände han i triumf. Kungen blev hjärtans glad, tog emot honom med stora hedersbetygelser och ställde genast till bröllop, och det varade i dagarna sju.

Någon tid därefter utbröt ett uppror i landet. Jan Glux, som hade utfört stordådet att döda jättarna, blev naturligtvis utsedd att undertrycka upproret. Det var han minsann inte glad åt, men draga sig undan kunde han inte heller, och så fick han lita på sin goda tur, och den svek honom inte.

Han satte sig upp på en eldig springare, men som han aldrig hade selat på någon häst förut, så gick det inte precis efter beräkning. Hästen galopperade i vild fart emot rebellernas här. På vägen passerade den en galge och stötte till den; galgen var gammal och murken och föll ned över halsen på hästen, men den lät sig inte hejda.

Så kom skräddaren framsprängande mot upprorshären med galgen framför sig på hästen. Rebellerna kände igen honom och blevo mycket förskräckta.

— Här kommer jättedödaren med galgen! ropade de. Han har säkert en hel här av spöken i följe!

Och alla upprorsmännen lade benen på ryggen, och hären skingrades åt alla håll. Och Jan Glux återvände och mottogs av kungen med öppen famn.

Någon tid därefter dog den gamle kungen, och då blev Jan Glux hans efterträdare. Många förundrade sig, att denne kung, som dödat två jättar och slagit en hel upprorshär på flykten, regerade så fredligt. Men folket välsignade honom, och grannkonungarna vågade inte angripa honom, och så fick han leva i lugn och lycka i många långa år.

(England.)

PALLE RANMOM.

Det var en fattig pojke, som var lång och gänglig, och därför kallades han för Palle Rankom. När han blev så stor, så att han skulle förtjäna sitt bröd själv, fick han tjänst som vallpojke.

När han gick och vandrade ute på vägen en dag, kom en gammal gumma och frågade, om han inte ville bli vallgosse åt henne, och det hade Palle ingenting emot. På morgonen, när han skulle gå i vall, fick han se, att det inte var vanlig boskap; han skulle ta hand om, utan bara kattor och hundar, och kattorna klöste honom, och hundarna nafsade efter benen på honom, så Palle önskade, att han vore långt därifrån.

Bäst det var, kom en liten hund fram till honom och ryckte honom helt sakta i byxbenet, sedan kilade den bort till ett skåp, som stod på glänt, och började nosa och vädra. Pojken förstod, att det var meningen, han skulle följa efter. Hunden sprang före och nosade reda på ett par gamla skor och en käpp. Gumman hade gått ut för tillfället, så att de voro ensamma i stugan.

— Vad skall jag med de där gamla skorna? tänkte pojken. I detsamma hörde han en späd röst, och då han vände sig om, var det hunden, som sade:

— Det är inte vanliga skor. Om du tar dem på dig och snurrar runt tre varv, så kommer du genast till den plats, dit du önskar dig. Och den här käppen har den egenskapen, att om man bär den över ett ställe, där silver ligger gömt, så hoppar den två gånger upp i luften.

— Det passar bra för mig, sade pojken, jag önskade mig just långt härifrån, den här sortens valltjänst trives jag inte med. Så satte han skorna på sig och snurrade runt tre varv och önskade sig sju mil därifrån, och vips blev han förflyttad långt bort i en skog. Här vandrade han omkring både länge och väl men träffade inte en människa, och inte kunde han se något slut på skogen heller. Nå, Palle Rankom var inte ängslig för det. Han visste ju, hur han skulle komma därifrån. Frågan var bara den, varthän han skulle önska sig.

Bäst som han gick, fick han syn på en liten gubbe med långt vitt skägg, som gick och strövade där i skogen. Palle Rankom gick fram till honom, tog av sig mössan och hälsade artigt.

— Nå, vart skall du gå, min gosse? frågade gubben.

— Jag är ute och ser mig omkring efter tjänst, svarade pojken. Jag har varit vallpojke på ett ställe, men där ville jag inte stanna, för jag hade bara arga hundar och kattor att valla.

— Nå, då kan jag visa dig en tjänst, som är bra. I huvudstaden, som ligger några mil härifrån, har folket inte något vatten utan måste skaffa sådant på mycket långväga håll. Kan du skaffa dem vatten, så är din lycka gjord.

— Nå, var skall jag ta vatten ifrån?

— Jo, det skall jag säga dig. Strax utanför staden, norr om stadsmuren ligger en stor, jordfast sten. Under den är ett mycket starkt källsprång, och om man bara lyfter bort stenen, sprutar vattnet högt upp, och sen behöver folket inte lida någon brist. Giv dem anvisning på den stenen och låt bända upp den, så är saken klar. Därmed försvann gubben.

Palle Rankom hade genast fattat sitt beslut. Önskeskorna hade han på sig; han snurrade runt ett par tag, önskade sig till huvudstaden, och i ett huj stod han alldeles utanför stadsporten. Han gick genast in och sökte sig väg till närmaste värdshus, där han begärde mat och logi. När han skulle betala maten, fann han till sin förvåning, att ett glas vatten, som han druckit, var uppsatt särskilt och betingade ett pris av tolv skilling.

— Ni måste ha ont om vatten häri sade han till värden.

— Ja, det kan ni vara säker på, svarade denne. Allt vatten i stan är slut, och vi måste fara långa vägar för att skaffa sådant.

— Det kanske jag skulle kunna hjälpa er med, sade pojken.

Värden såg förvånad på honom. Palle Rankom såg inte något märkvärdig ut i sina gråa, torftiga kläder. Det var många lärda män, som hade försökt sig på att skaffa vatten, men ingen hade lyckats. Men Palle Rankom var säker på sin sak.

— Skicka bud till kungen, sade han, att jag kan skaffa vatten.

— Det var sent på kvällen, och därför uppsköt värden saken till följande dag, men tidigt på morgonen sände han bud till slottet, att det kommit en främling till staden, som påstod sig kunna skaffa vatten. Kungen skickade genast efter Palle, och så fick denne komma upp till slottet. Han häpnade över de många praktfulla rummen och de fint utstyrda hovmännen. Kungen satt på sin tron, då Palle fördes in, och denne bugade sig ödmjukt.

— Är det du, som har åtagit dig att skaffa vatten till staden? frågade kungen och såg förundrad på den vadmalsklädda ynglingen.

— Ja, det är jag, svarade Palle käckt.

— Nå, hur ska du då göra?

— Jo, jag skall be att få häst och vagn och fyrtio arbetskarlar med spadar och spett, så skall det snart vara gjort.

Kungen gav genast befallning, att Palle skulle få, vad han begärde, och så steg han upp i sin kungliga vagn och tog drottningen och prinsessan med sig, för han var mycket nyfiken att se, hur det skulle gå för ynglingen. I staden hade ett rykte spritts, att det kommit en främling, som kunde skaffa vatten, och därför följde en hel hop folk med, då kungen och Palle Rankom begåvo sig ut genom norra stadsporten. Länge dröjde det inte, förrän de fingo syn på den stora stenen, och nu tillsade Palle arbetarna, att de skulle sätta spadarna i marken och gräva upp den där stenen. Karlarna grävde duktiga tag och togo i med sina spett och bräckjärn.

— Akta er gott folk, sade Palle, för här kommer snart vatten och sprutar på er allihop, om ni står för nära.

Men åskådarna bara skrattade åt honom.

Nu anskaffades kättingar och block, och efter en liten stund lyckades man resa stenen upp. I detsamma sköt en mäktig vattenstråle upp ur marken och sprutade över både kungen och drottningen och en hel del av åskådarna, så att de blevo riktigt duktigt genomvåta, men det var ingen, som var ledsen över det. Åskådarna skreko och hurrade av glädje, ty det var länge sen de hade sett så mycket vatten på en gång.

Nu fick Palle följa med kungen och drottningen upp till slottet, och där fick han fina kläder och en stor penningsumma till belöning.

Palle Rankom hade stått och sett på den fagra prinsessan och blev så förtjust i henne, att han nödvändigt ville stanna kvar i slottet för att vara i hennes närhet, och därför bad han kungen att få stanna i hans tjänst.

— En duktig tjänst har du gjort oss redan, sade kungen, men kanske du kan några flera konster.

— Jo, jag kan springa i kapp med den bäste löparen, som finns vid hovet, sade Palle.

— Ja, det få vi se, sade kungen, och befallde fram den bäste löpare, han hade. Så bestämdes ett mål en mil utanför staden. På givet tecken skulle de ge sig av. Löparen sprang, så fort han någonsin orkade, men Palle stod lugnt kvar.

— Nå, varför springer du inte? sporde kungen.

— Å, jag har inte så bråttom, jag hinner nog ändå, sade Palle, som kände sig lugn och säker, när han hade sina önskeskor på sig. Därefter snurrade han runt tre varv, och vips var han framme vid målet. Där satte han sig ner i lugn och ro och satt och rökte sin pipa, när löparen kom springande andfådd och flämtande. Lika hastigt kom han tillbaka igen, och nu såg kungen, att han var styvare än alla de andra, och gjorde honom till sin förnämste budbärare.

Palle Rankom och prinsessan spatserade ofta i trädgården, och prinsessan tyckte riktigt bra om den käcke vallpojken. En vacker dag tog han sig för att tala med henne om kärlek, men det ville sig inte bättre, än att kungen satt i en berså och hörde, vad Palle sade, och då blev han mycket förbittrad, för han hade lovat sin dotter åt en prins i grannlandet.

Samma dag fick emellertid Palle Rankom tillfälle att göra kungen en ny tjänst. Han gick i trädgården med sin käpp i handen, och då flög plötsligt käppen ifrån honom och rätt upp i luften. Nu visste han, att det låg silver gömt på detta ställe. Genast skickade han bud till kungen, att han hade funnit en skatt, och då man grävde på platsen, hittade man också en hel hop av de vackraste silversaker.

I glädjen häröver förlät kungen Palle, att denne hade talat med prinsessan om kärlek, men han måste lova att aldrig göra så mer. Detta var emellertid mer, än Palle Rankom kunde hålla. Några dagar därefter fick kungen höra, huru hans dotter och herdepojken talade kärvänliga ord sinsemellan. Nu blev han så vred, att han skickade efter bödeln för att låta avrätta Palle på fläcken. Men prinsessan grät och bad för hans liv. Så blev han då benådad men måste lämna slottet, och kungen behöll hans önskeskor och hans märkvärdiga käpp.

Nu hade Palle Rankom kommit riktigt i trångmål. Han begav sig ut på måfå och kom till en stor skog. Här vandrade han omkring hela dagen och lade sig på kvällen, trött och hungrig, att vila under ett stort träd. När han vaknade på morgonen, sken solen, och fåglarna kvittrade, och han kände sig ganska väl till mods. Då han såg närmare efter, fann han, att det träd, under vilket han sovit, var ett fruktträd. Han klättrade upp i trädet och plockade några av dess stora, mörka frukter. Hungrig var han förstås och började genast äta, och frukterna smakade förträffligt, men om en stund märkte han till sin förvåning, att hans näsa hade börjat växa, och när han hade slutat sin måltid, var den en halv aln lång.

Nu blev han riktigt förtvivlad, för han kunde ju omöjligt visa sig för människor sådan, som han nu var. Han strövade emellertid vidare i skogen och kom efter en stund till ett annat träd, som bar ljusa, röda frukter.

De där frukterna, äro säkert inte sämre än de förra, tänkte han och beslöt att smaka på dem också. Han plockade ett par tre av de röda frukterna och började äta. Länge hade han inte ätit, förrän han kände, hur hans näsa började krympa ihop, och när han slutat äta, var näsan alldeles som vanligt.

Nu blev Palle Rankom riktigt glad, för han begrep, att han av de där frukterna kanske skulle ha lika stor nytta som av önskeskorna. Han tog noga reda på stället, där de båda träden växte, och vandrade sedan vidare. När han hade kommit utanför skogen, gick han in i en bondgård och hörde sig för, om han inte kunde få något arbete. Det var slåttertid och mycket att göra, varför bonden var glad att få en extra hjälp. Här stannade nu Palle en månads tid och hjälpte till med höbärgningen och skörden, och därmed hade han förtjänat så mycket pengar, att han kunde bege sig av till huvudstaden igen.

Dessförinnan hämtade han ett duktigt förråd av de där underbara frukterna; både de mörka och de ljusa. Så skaffade han sig ett lösskägg och förklädde sig till en gammal gubbe. I denna förklädnad begav han sig till det kungliga slottet. På vaktens fråga, vad han ville, sade han, att han hade präktiga frukter till salu. Då gick vakten upp till kungen och sade, att därute stod en, som sålde frukter, och kungen kom ned, såg på frukterna och frågade, om han kunde få taga ett par stycken upp med sig för att visa prinsessan.

Ja, det kunde han få, sa' Palle och bestämde tillika ett mycket högt pris för sina frukter.

När kungen kom tillbaka, visade han sig mycket angelägen att få köpa de rara frukterna. Det gjorde detsamma, vad de kostade, han ville ha dem allihop. Palle lät inte säga sig detta två gånger, och så snart han fått sin betalning, gav han sig i väg därifrån, det fortaste han kunde.

Nu ställde kungen till en stor middag och lät anrätta de sällsynta frukterna. När maten var färdig, satte sig hela hovet till bords. Överst satt naturligtvis kungen, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan, som var yngst, fick sitta längst nere vid bordet.

Sedan de ätit en stund, såg kungen händelsevis på prinsessan och utropade bestört:

— Vad går åt din näsa, som här blivit så lång?

De övriga bordsgästerna började också betrakta varandra, och man fann snart, att de hade lika långa näsor allihop.

— Vad i all världen ska vi nu ta oss till? jämrade sig kungen.

Han lät kungöra över hela sitt land, att den, som kunde finna ett botemedel för de långa näsorna, skulle få halva kungariket till belöning. Och dit strömmade doktorer från alla världens kanter, och alla trodde de sig om att kunna bota de långa näsorna, men ingen lyckades.

När Palle Rankom hörde talas om belöningen, förstod han, att tiden var kommen. Han tog med sig av de röda frukterna och samlade dessutom ihop en hel del andra gräs och örter, köpte sig en läkarbok och begav sig på väg till slottet, förklädd naturligtvis.

Då han kom fram, sade han till kungen:

— Jag har hört talas om att en svår sjukdom härjar här i slottet och har därför kommit för att bota de sjuka. Vad får jag då för mitt besvär?

— Den, som lyckas, här jag lovat halva mitt rike och pengar därtill.

— Det är för litet, sa' Palle. Jag vill ha halva kungariket och pengar och prinsessan därtill.

— Så mycket kan jag inte lova, svarade kungen, men börja nu med kuren, så få vi se sen.

Nu började Palle att koka örter och höll på med det en hel dag, tills prinsessan blev otålig och kom in för att höra, om inte läkemedlet snart bleve färdigt.

— Det dröjer nog en stund ännu, mente Palle, Sedan vände han sig till prinsessan och frågade:

— Vill inte prinsessan gifta sig?

— Jo, det vill jag visst, om jag får den jag vill ha, men vem vill gifta sig med någon av oss, så som vi ser ut?

— Vill du gifta dig med mig, om jag tar bort den långa näsan? sporde Palle.

Nu kände prinsessan igen Palles röst och ropade:

— Är inte du den gosse, som förr lekte och spatserade med mig här i trädgården.

Nu varken kunde eller ville Palle förställa sig längre utan svarade ja.

Prinsessan blev så glad, att hon tog ett högt skutt, och lovade genast att gifta sig med honom, så snart han tagit bort hennes långa näsa. Sedan skulle han också bota alla de andra, bad hon, men kungen sist av alla.

Palle Rankom kastade nu bort den smörjan; som han först kokat, Och började i stället tillreda sina röda frukter.

När de voro färdiga, bjöd han hela hovet att sätta sig till bords. Överst skulle kungen sitta, de andra efter rang och värdighet, men prinsessan måste sitta längst ned, bestämde Palle. Han hade slagit sitt läkemedel i en skål och räknat ut, att därav blev jämnt två skedblad åt var och en vid bordet, men när han slutligen kom fram till kungen, skulle det inte finnas mera kvar i skålen.

Först gav han prinsessan två skedblad, i det han samtidigt läste ur sin läkarbok:

Likadant gjorde han sedan med de övriga. Så snart kungen fick se prinsessans näsa krympa ihop, blev han så glad, att han kunde nätt och jämnt sitta stilla. Men när doktor Palle kom fram till kungen, var läkemedlet precis slut. Då sade han till kungen:

— Nå, herre kung, är inte mitt arbete värt den lön, som jag begärt? Får jag inte prinsessan med, så tar jag inte bort den långa näsan av kungen.

— Nej, sa' kungen, jag står vid vad jag sagt, men följ med mig in i min skattkammare, så skall du få välja bland dyrbarheterna därinne.

Kungen gick först, och Palle Rankom följde efter. Gossen visste, att hans skor Och käpp förvarades därinne, och när de kommo in i skattkammaren, sade kungen:

— Se här, tag nu ock välj, vad du vill ha!

Pojken gick rakt fram till vrån, där skorna och käppen stodo, och tog dem. Hastigt satte han på sig skorna, höll käppen i handen, rev lösskägget av sig och sade:

— Kanske känner kungen igen mig?