Part 1

Noteringar:

Originalets grammatik, stavning och interpunktion har mestadels bibehållits. Uppenbarliga fel har rättats utan notis.

Halvtiteln samt dubbla rubriker för del I och II har tagits bort.

Italics är markerad _på det här sättet_.

FROSTEN

_Skildring från 1860-talets Västerbotten_

av

_ASTRID VÄRING_

»En tålig man är bättre än en stark.»

Andra upplagan

[Illustration]

_Stockholm. P. A. Norstedt & Söners Förlag_

STOCKHOLM 1926

KUNGL. BOKTRYCKERIET. P. A. NORSTEDT & SÖNER

263850

I.

OFÄRDEN.

»_Herrens dag är stor och fast förskräckelig._»

På kornvreten gå Lill-Jonas utom åkern och storpojken hans och känna på kornet. De sträva axen glida prövande mellan valkiga fingrar — tunga och fullmatade vila de ömt i grova, skyddande händer, som sluta sig kring dem som till smekning.

Skymningen faller. Förbi är nu den vita försommarnatten, som stod som en klar och ändlös dag över bygden. Nu sänker sig en lätt slöja över gärdor och vretar, över skog och myr, vilken sluter sig allt närmare tillsammans — hela landskapet blir innerligare än förr. Ännu äro dock kvällarna icke mörka, och på de nyslagna lejdorna växer grässtubben åter ut frisk och grön som vid midsommar. Men något isigt och kyligt i själva luften, sedan solvärmen försvunnit, säger, att man redan är långt inne i augusti. En välsignad tid är det dock för grödan till att stilla växa ut och mogna i. Och välsignelse kan väl behövas för den, som nu i fem år haft svagår.

Men den fattige Lill-Jonas har glömt de långa årens nöd och ofärd, där han går i den klara sensommarkvällen och ser över sin skörd. Med axen i hand ser han ut över byn, där den vilar i kvällsljuset kring den svarta myren. Hans kloka, skuggade blick faller så tryggt och visst på allt, som fanns ej något försåt att frukta i denna fagra natur.

Och dock känner han dem, skogen och myren, hela denna jord, där han vuxit upp och har sin rot. Här ha hans far och farfar gått som han i kamp på de magra åkrarna. All sin seghet och styrka har han sugit som must ur den frostlänta mark, som druckit deras hjärteblod. Men nu går han där och tänker blott med kärlek på allt, vad den är och vad den gett honom och hans släkt.

— — Västerbotten! Långt i norr ligger du, gömt bakom dina skogars allvar. Genom dina ådror rinner älvarnas kalla, stridiga blod, du sveper dig i mångmila skogars gröna mantel, och dina myrar blicka skumt och utan botten. Stolt och mörk gömmer du dig så för främlingen, som ilar förbi. Men ensam med havet öppnar du din slutna famn och breder den vid och fri kring glittrande vikar och sund, stryker undan lockarna och ler mot din ljusa skönhet i det speglande vattnet — —.

Lill-Jonas’ hembygd låg mellan skogen och kusten. Höga berg speglade ännu sina skuggor i myren. Men från hans stuga uppe i skogsbrynet såg man en bred, blå strimma av havet och en skymt av det flacka, solbelysta landet där omkring.

Så mild och leende den låg där, hans bygd, med dalar och berg i det blida, dämpade ljuset utan att visa något av grymhet och svek! Glömska och försoning tycktes den redo att bjuda. Och Lill-Jonas trodde på dess löften, de ofta gäckade! Och dock visste han, varifrån sveket kunde komma.

Tavle by var delad i två hälfter på båda sidor om ett smalt vatten. På de långsluttande markerna ned mot vattenbrynet lågo böndernas ägor med bondgårdarna som en klunga grå vakthundar i mitten. Det som skar byn itu var vintermyren. Därifrån kom sveket och faran. Från vintermyren kom frosten och svagåret, nöden och svälten.

Svart och glanslös låg den där som ett djupt hål i den ljusa grönskan. Vid stränderna övergick den till tuvmyr, och stora tuvor av taggstarr och strängstarr, av hjortronört och myrsäv flöto på dess yta. Mellan tuvorna sam skygg den lilla dvärgnäckrosen, medan myggblomstret bredde ut sig i stora svärmar. Myrens doft av pors och skvattram var som en söt brygd ur sjövittras bägare.

Men mot sensommaren, då järnnätterna kommo, blandade den gift i brygden — det steg i dunster och ångor ur det stora bryggkarets djup och lade sig som rostdimmor och frost över bondens åkrar. Vintermyren bragte ofärden. Ofärd var det ock, som en gång lagt odlad mark vid dess stränder.

När ryssen härjade Västerbotten på Karl den XII:s tid med mordbrand och plundring, räddade sig två bönder från en nedbränd by hit in i djupa skogen. Barnen hade de lyckats frälsa från ryssens bajonettspets, och korna läto de gå utan skällor i villande skogen. Något av lösöret hade de ock fått med. Men endast en hade lyckats frälsa sin hustru från skändande och mördande kosacker.

När ryssen drog från landet och faran var över för denna gång, stannade flyktingarna kvar och slogo sig ner i den nya bygden för att bryta mark. Men då de, som det sägs, blevo fiender om den enes hustru, lade de vintermyren mellan sina röjningar.

Dessa två bönder blevo stamfäder till byns två släkter, utomåkers- och inomåkerssläktet, och fiendskapen dem emellan fortfor. Inomåkersbonden, han, den starkare, som hade behållit hustrun, tog den bästa marken och grundade storsläkten i byn. Utomåkersbonden fick vad som var kvar, och hans ättlingar ärvde fattigdomen sig emellan. Därav kom sig, att envar, som var burgen i den byn, behöll tillnamnet »inom åkern», medan den fattige uppåt stenmarkerna, till sitt enkla bondenamn lade släktnamnet »utom åkern». Det låg en hel bygdehistoria i de namnen.

Under tidens lopp hade byns befolkning vuxit till fyrtio bönder, men de två släkterna bodde ännu på var sin sida om myren. De gifte sig bland sina egna eller med utomsocknes men aldrig med varandra. Kunde de göra varandra hemlig eller öppen skada, försummade de ej tillfället, och de träffades blott vid kyrkan eller tinget. Så kom det sig, att vintermyren skilde mer än två odlingar åt, den skilde två släkter. Frost spred den ock i människosinnen.

Och sjövittra skrattade däråt bakom dimman. Ty hon visste, att den dag människorna kunde besegra frosten i sitt inre, den dagen skulle också vintermyren vara besegrad. Då skulle de två stridiga släkterna ena sig till kamp mot den vattensjuka marken, och en dag skulle myren ligga dikad och odlad med skördar nog för både fattig och rik. Enas måste de dock — den ena släkten ägde myrjorden, den andra pengarna, och arbetet krävde allas gemensamma kraft. Men den kraften förnötte de i stället i tvister och envig på byastämmor och vid ting, ty ingen unnade någon annan större välstånd.

Jo en, Lill-Jonas, den fattigaste av utomåkersfolket, han unnade det åt dem alla, ty han hade något, som mången stolt inomåkersbonde saknade — han hade frid med sin Gud. Ingen var så fattig som han, ingen så fri, där han bodde uppe i skogsbrynet. Men fast han ingen fiende ville äga, hade han dock en. Också han hade mången gång blivit trugad till ting och byastämmor att stå till svars för sina oförrätter, fast han visste sig för Gud och människor vilja göra var man rätt.

Den som ville honom till livs, var själve åldermannen i byn, den myndige Anders inom åkern från Ersagården på andra sidan vattnet. Vad han förbrutit mot denne, visste han ej. Det var väl det gamla släktagget, som bröt ut. Eller grämde det den stolte storbonden, att han stod där så rak och oböjd i sitt armod och sin prövning under Guds öppna himmel?

Mest grämde det kanske hustrun hans, den högmodiga Brita, att den fattige Lill-Jonas utom åkern satte upp ett så frimodigt ansikte på karlsidan vid kyrkhelgerna. Än värre blev det, när den fattiglappen trodde sig ha funnit en egen Gudstro och började samla folket kring sig i sin ensamma stuga.

I Ångermanland hade en bonde hittat en gammal Luthers postilla. Och däri tyckte sig Jonas ha funnit en annan lära, enklare, fastare än den prästen i hans kyrka bjöd, fädernas kärva lära. Den som en gång givit dem kraft att uthärda krig och plundring, svält och nöd och förföljelse. En lära för de fattiga utom åkern att bruka till vardags.

Från kyrkan skilde sig dessa gammalkristna ej. Vördnaden för fädernas helgedom och för prästen var lika stark. Men vägen till hans kyrka var mer än två mil lång — var söndag kom man ej dit. Dit for man till storhelg, till nattvardsgång, till bröllop och dop. Annars möttes man till »bön» eller »samling» i någon bondes kök. Där läste så Lill-Jonas utom åkern för dem ur Luthers postilla vid bönen och talade till dem vid samlingen. Enkelt och lättfattligt på deras eget språk talade han till dem, så som de fattiga fiskarna en gång talat vid Genesarets sjö. Och de svarade honom på samma sätt — de kommo med sina frågor och sin ensamma undran, sina sorger och bekymmer. Och på detta sätt kunde de samtala i timmar om andliga och världsliga ting.

Men inomåkersfolket höll sig borta. Vid storhelg foro de ock ned till kyrkbyn, annars sutto de hemma till söndagarna. Stora och föraktliga ord hade de om läsarna på den andra sidan. Och så blev då läseriet ännu en klyfta, som öppnade sig mellan de två släkterna. Störst i sitt förakt var Rik-Anders. Och han hade många vägar att komma åt läsarna.

Stark och obändig, övermodig i sin styrka, hade Anders Ersa älskat striden för dess egen skull. I alla dessa småprocesser om gröda och gärdesgårdar, om stängsel och lösa kreatur fann han ett utlopp för sin överflödande styrka. Och han njöt av sina skickliga finter och knep vid domarbordet och stämmorna.

Förgäves hade den stillsamme Jon Jonsa sökt väja undan i godo — enligt Skriftens bud vände han ödmjukt sin oslagna kind till — dubbelt hårt föll det nya slaget blott, och tunga blevo honom de böter han fick ut med för sina små förseelser mot byaordningen.

När ofärden kom och slog dem på båda sidor vattnet, då bad Lill-Jonas hos sin Gud ej om egen bärgning utan om ett nytt sinne för sin fiende. Ty den dag, då Anders böjde sig för en ändå starkare, den dagen skulle Tavle byamän segra i sin kamp mot frosten, det trodde han så visst.

I vintermyren låg deras ofärd — där låg ock deras framtid. Ty fäderna hade ej valt sin boplats så utan besinning som tyckas kunde. Myrjorden var god åkerjord, och i godår gåvo åkrarna i Tavle by dubbel skörd mot i närliggande byar. Men det sades, att djupt under myrens svarta vatten, där gömde sig dock den bästa åkerjorden i Västerbotten. Den skatten låg där och väntade på att hämtas upp. Men först måste de hämta upp kärlek och endräkt ur sina hjärtan.

Första svagåret gav ej enighet, ej det andra, ej det tredje. Mellan frostnätternas förbannelser, mellan såddens förtvivlade hopp och växtens ändlösa väntan, mitt i den felslagna skördens förintelse stred man som förr sina små strider, hatade och förföljde man varandra på båda sidor det svarta vattnet. Herrans vrede böjde ej den stolte storbonden. Han öppnade sin kassakista, lossade på sin pung, köpte säd, levde och tvistade som förut med sin fattige broder.

Men fjärde svagåret slog även honom hårt. Det fanns en botten också på hans pung. Inte såg han den än, men slantarna skramlade tommare mot varandra. Då var det, som om Rik-Anders betänkte sig. Med en gång avstod han från sina tvister och processer, han fick nog att sköta på sin gård, och även hans panna blev fårad av bekymmer.

Men när femte årets gröda stod där och svällde av frodighet och grönska, då var det, som om han levt upp igen. Och så kom Lill-Jonas åter fram inför byastämman. Myndig och bred satt Rik-Anders där på sin åldermansstol och förde med fast hand byklubban, den s. k. »plogklubben», märkt med alla byamännens namn. Strängt frågade han, om Jonas kände till den paragrafen i byaordningen: »Den som ej haver stängt sin Åkergrind den tid Naturens nödvändighet så fordrar, som vanligen plägar vara Ersmässotiden, böte 16 sk. Bco».

Jo, jo, Lill-Jonas böjde villigt sitt huvud, han kände den. Han visste ock, att Mats glömt stänga den en timme vid mjölkdags. Den timmen var nog, ty Anders hade haft sin väg förbi.

— Tilldömer således byastämman Jonas Jonsson utom åkern vid hans jakande att gälda böterna? fortfor åldermannen.

Då miste Jonas allt sitt lugn.

— Ålderman, sade han med darrande röst, tar I de så laggrant i nödtid? I vet själv att oåren tagit sist skillingen min å mer till, inget att mäta ut har ja heller, sen de tog sistkon min.

— Nå, så får fäll byastämman ta den bit som behövs ut ur stugan din.

Men då tröt för en gångs skull Lill-Jonas saktmod. Vit i ansiktet och med flammande ögon trädde han storbonden alldeles in på livet och ropade:

— Vet du ock, att Gud kan stänga grinden för dig, när du snart träder inför hans portar! Länge mätte de båda männen varandra med blicken. Men inför det, som flammade i armodsmannens öga, måste storbonden sänka sin blick.

Med alldeles förändrad röst sade han så slutligen:

— I anseende till Jonas Jonssons trånga villkor vill jag för denna gång utlägga hans böter.

Alla sågo, att Anders inom åkern blivit gammal.

Och på detta var det som Jonas utom åkern mest av allt tänkte, där han stod i den vackra sommarkvällen och gjorde upp de framfarna nödåren med sin Gud. Därför stod han där så lugn och förtröstansfull, därför prisade han Gud för hans vrede. Han glömde, att all den nöd, som hopat sig över honom, fanns kvar till att kämpa sig igenom. Han glömde, att den nya skörden än ej var bärgad, han glömde tvivel och ångest, ty han trodde sig icke äga någon fiende mer.

Prövningens tid är slut, tänkte han, nu kommer nådatiden.

* * * * *

Men en fanns det, som icke glömde. Det var storpojken hans, Mats. Ofärdens barn var han, och med sina tretton år var han äldre än far sin. När fadern såg framåt mot en ljusnande framtid, såg han tillbaka, långt tillbaka genom de mörka nödåren.

Lill-Mats gick ensam i sina minnen.

Han mindes —

Det första nödåret. — Trygg och oböjd gick fadern där på sin egen mark och sådde ur »säskorgen» den våren. Inte var jordbiten stor, tjuguåtta skelskatt bara. Men den hade hittills räckt att föda honom och hustru och tre barn. Därför sådde han med tillförsikt, och Herren skulle ge växten som hittills.

Och kornet växte upp till halv manshöjd. Aldrig hade grödan stått så stolt. Glad gick han med Mats, lill-pojken, och vägde axen i handen som nu. När den skörden kom under tak, då skulle stugan målas och den nya kon köpas. De sista åren hade det gått framåt för dem.

Augusti kom lika smekande och ljuv som nu. Till den första glasklara järnnatten. Då frös grödan i hela byn. Isande och obarmhärtig gick frosten över hela Västerbottens kustbygd och nöp varje ax i kornåkrarna svarta.

Men Jonas hade stått rycken för mer än ett nödår förut. När han på morgonen kom ut på farstubron och fick se den vita blinda hinnan över vreten och visste vad den betydde, drog han bara till remmen ett hål och lät tanken på den nya kon fara. Han såg på sin fattiga stuga. Grå och arm hade han ärvt den, den var ett med den frusna marken, som snart skulle ligga där lika grå och svartnad, när frosten bränt kornet nog länge, och den fick väl stå så än ett tag. Kräsenhet hade heller aldrig bott där inne. Också under godår fick man blanda brödet med lättkorn, och under svagåren fick man den sträva furun gratis i skogen.

Så gick det året, om det än blev långt och det blev knappt med sovlet. Men när frosten också nästa år tog skörden, då kom nöden in i Lill-Jonas stuga. Inte den vanliga, den dagliga, med halvsvält och dålig kost, som ändå håller livhanken bra nog ihop. Utan den verkliga hålögda nöden, som står vintern lång och stirrar genom skumma fönster in i fattigmansstugan i obygden under svagårets ändlösa dagar och nätter. Och den enda kon stod i sin. Det var som om en orm sugit hennes juver.

Den hösten fingo barnen brått att samla islandslav till nödbröd. Storkorgen togo de var dag full med sig hem. Kväll efter kväll sutto de vid spiselskenet och rensade laven från kvistar och barr. Sedan tog mor och kokade den i lut och pressade den därpå, innan den maldes till att blandas i mjölet. Barkkäcklet var också flitigt i bruk till att skava barken av träden med.

Mats, som var äldst och kvickast, fick ock lära av far att snara ekorrar. Och snart blev han så flink, att han kunde fånga tjugu och mer till, om det så bar sig. De fetaste ekorrarna kokade mor soppa på, de andra lade hon i ugnen till att torka. Det skulle bli till bröd om vintern. Skinnen sålde far på marknaden för sex skilling stycket. Så hade man skapligt nog till maten, om än barnen till att börja med mången gång måste ut på farstubron för att få upp den konstiga födan. Men vanan gör allt, och en hungrig mage fördrar mycket.

Men vad som vållade far det största bekymret, det var kornet till »indelningen». Den var det, som tog kneken på mången liten Västerbottensbonde i de dagarna. Var bonde hade ju sin egen tjänsteman att underhålla. Det skulle ske genom »indelningsskatten», och den skulle utgå i korn i kustlandet, i fjället i fågel och fisk. Men tjänstemannen nöjdes ej med lättkorn, han skulle ha fullgott korn.

Första året tog Lill-Jonas upp sparpenningen till kon ur kistan och gick med de andra bönderna till godårsbyarna i Skellefteåtrakten för att köpa skattekornet. Skellefteådalen var den enda trakt i Västerbotten, som blev skonad det året. Men byamännen låste sina lador och hus, och först när en gård blev stucken i brand, ingen vet av vem, kom det korn fram till skatten och utsädet nästa vår.

Andra året fanns det inga pengar mer att ta och inga godårsbyar i Västerbotten. Då gick far ut på åkern att titta på sitt frusna korn. Två veckor före jul var det. Gulgråa, isiga och förruttnade stodo skylarna, när han gick där och kände på dem — de voro stenhårt fastfrusna vid marken. Det gick ej att få loss dem bara med hässjekroken.

— Hit med sågen, Mats! ropade far. Och så hjälptes de åt att såga loss skylarna.

I bastun hade mor fått upp eld. Den brukades till mycket den, gambastun. Där torkade man bland annat säden före förmalningen i godår. Men nu var det bäst att bära skylarna in i bastun för att nödtorftigt tina upp dem. Nå Gud vare lov, litet mjöl skulle det väl bli till att blanda upp agnmjölspalten med!

Men till indelningen fick det bli andra utvägar. I staden satt Stor-Grubben, den rike patronen, och hade stora lador fulla med stockholmskorn. Under godår nöjdes ingen tjänsteman med det till skatt, men under svagår fick man ta vad man fick och tacka till!

Och nu hade Stor-Grubben likt en annan Josef samlat för de sju magra åren i sina lador, och nu bjöd han en öppen brodersfamn och en obegränsad kredit åt alla Västerbottens bönder. Det fanns inget annat val. Kunde man ej betala indelningen på dagen, kom länsman och mätte ut korna, och var gälden för stor, fick hemmanet gå på auktion. Med tungt hjärta spände Lill-Jonas därför märren för kärran, lyfte upp Mats, stack tömmen i hans hand och sade:

— Kör nu till stan, pojk, å hämt korne, men minns, att du val ha fast mål på tunna!

Och Mats sträckte sig i sälskinnsstövlarna, tog hårdare tag kring tömmen med lovantarna och körde så den fyramila vägen till staden. Han var en van körare för sina tolv år.

* * * * *

På Stor-Grubbens gård trängdes bondhästarna med varandra och i hans bod de uthungrade bönderna. De lågo över disken och slukade allt ätbart med ögonen. Den fräna lukten av gravad sik, blodmagar och surströmming stack dem i näsorna. Det var som ett rus, och innan de visste vad de gjorde, hade de Stor-Grubbens bodbetjänter att plocka ner det i skrindorna åt dem. Och på sitt kontor satt Stor-Grubben själv och skrev. Han ville visst förskriva själen på dem.

I ett hörn av boden stod det en ung bondpojke och höll sig likblek för magen. Med lappkniven hade han i hemlighet täljt sig en bit av en av de rökta renbogarna i taket och tuggat på den. Och nu var han sjuk, dödssjuk, av den ovana födan. Någon skrek på kolera — det var man alltid färdig att ta till i nödtider uppe i Norrland. Men de andra tego stilla. De visste bättre, ty svälten var det, ingenting annat.

Då kom Stor-Grubben själv ut i boden. Stor och bred var han i skinnfodrad vadmalsrock, och öronlapparna på finnmössan slängde honom kring öronen. Ansiktet var gulblekt med stora kindknotor och prickat av koppärr. Finnblodet förnekade sig ej. Själv kallade han sig värmlänning, fast han tagit traktens mål som sitt och lärt sig det till mästerskap. Han var väl också kommen från Värmlands finnskogar.

När han fick syn på Lill-Mats utom åkern, kom det en glimt av tillfredsställelse i de små sneda ögonen. Lill-Jonas utom åkern hade ännu ej börjat tära på hans kredit. Han hade hittills stått sig tapprare än mången storbonde. Men nu var visst stunden kommen också för honom.

— Hör hit Yttergren, Lill-Mats utom åkern är här efter kornet! skrek han, när han fått höra pojkens ärende. Mät honom måttet fullt ut! Goddag, hit med handflatan, jaså du är en sån storkarl nu, så du gör affärer för far!

Lill-Mats kände sig verkligen som en riktig karl, där han betänksamt stod och gungade i fars sälskinnsstövlar, där sälskomönstret tecknade sig fint på ölan.

— Ja skull häls från farn, sade han sävligt. I ger ju korne för arton riksdaler tunnan, handlingsman, fortsatte han att ackordera.

Den store patronen slog sig på knäna och höll rakt på att förgås av skratt.

— Nog vart ’e läng, innan pappa fick fracken, pep han, när han fick ljud. Har man hört en så fly förbannat gemen västerbottning! Här står den lille snorgärsen med kornvattnet skvalpande i magen och tror, att man rent skall få kornet till skänks i nödtider! Nej, pärkälä ock, du byting, tjugu riksdaler tunnan och inte en skilling mindre, det är rena rama barmhärtigheten!

Tjugu riksdaler tunnan för kornet i en tid, då ett helt hemman slumpades bort för några hundra, det var en dryg börda att ta på en redan krökt rygg. Lill-Mats bleknade, men indelningshavaren skulle ju ha sitt, det visste han ju. Det var bara att tiga och ta kornet.

Då blev Stor-Grubben översvallande vänlig. Han visste rakt inte hur väl han ville pojken och stack en bit kandisocker i munnen på honom.

— Har du inget bud från mor din med? frågade han. Skall hon inte ha sig mjöl eller gryn eller något annat för magen? Eller kanske ni går och plockar färdiga korngryn var dag hemma på far dins åkrar?

Åt denna storartade kvickhet höllo den magre Yttergren och patronen själv på att storkna. Men Lill-Mats blev ändå blekare om kinden. Då lugnade sig patronen.

— Nånå, sade han, tag inte illa upp. Men alltid har väl mor din bruk för en svarthilka till söndagsböna? Tror du int hon skull bli fejen ått en rågmjölssäck? Me betalninga kommer vi nog överens.

Mats i fars stora stövlar och med fars tunga ansvar blev än blekare, där han stod. Mat — så det sved i bukskinnet, och kandisockret var som en ljuv frestelse i hans mun. Men han hade ju inget bud, och han visste nog, att trots alla vackra ord kom alltihopa till sist i boken — Stor-Grubbens stora skuldbok, där far inte stått förrän nu. Han mindes, hur mor tiggt om ett skålpund rent mjöl till välling åt de minsta bara, och fars lugna, tillkämpade svar: