Part 3

Och med samma ljus i blicken sågo de på varandra såsom i sin första ungdom. De tunga år, som gått, hade smitt dem samman med starkare ord än prästens. Så starkt, så visst som nu hade Lill-Jonas aldrig känt, att nu var prövningens tid förbi. Nu skulle oturen vända sig och de goda åren komma. Herren prövade dock icke över förmågan den, som tåligt böjde sig under hans ok.

Mannens glada hoppfullhet och starka tro smälte äntligen även hustruns sista tvivel. För första gången, sedan nöden steg över tröskeln, kunde hon tro som han, fritt och utan ångest och fruktan. All oro, all omsorg för morgondagen lade hon i starkare händer. Hennes egna slitna arbetshänder orkade ej mer. Väkterskan, modern, glömde sin aldrig sovande misstro, sin eviga ängslan och oro för släktens bestånd.

Och det var som om naturen velat svara på all denna varma tillit. När våren och sommaren äntligen kommit, växte grödan som aldrig förr. Natt och dag stod det vita sommarljuset över bygden och drev jorden till fruktsamhet. Björkarna kläddes som i ett trollslag i sin skira dräkt, viol och konvalj sprucko upp ur jorden, och brodden på åkrarna stod tumshög på en vecka. Juli kom, het och utan nätter, allt växte som i rus och yrsel utan mått och vila.

Aldrig hade en sådan skörd stått färdig för lien på Jonas åker. Ja, i sanning, Herren kunde slå till blods, men han läkte och helade ock med margfaldelig hugnad!

Och Jonas kände, att i denna tuktan växte man stark som aldrig förr. Han var en härdad man, som alltid känt sin styrka. Men nu var ungdomens övermod brutet, kvar fanns blott den ödmjuka kraft, som förmått böja sig och bida Herrens egen tid. Sakta höjde han sin blick mot himmelen och viskade:

»Jag förbidde Herran, och han böjde sig till mig och hörde mitt rop.»

* * * * *

Och nu var skördedagen nära. På den tänkte Jonas, där han stod så trygg och viss i sensommarkvällen. Han tänkte också på den skörd av det goda, som Gud bärgat i hans fiendes hjärta.

Men bakom honom stod sonen med sänkt huvud, ännu försjunken i de tunga minnena, i tunga, dystra gamfolkstankar! Far hade visst glömt en sak, efter han var så glad. I dag var det Johannes Döparens Halshugg’, den dag, då frosten lömskast stod på lur. Så stodo de var och en i sina tankar, medan de betänksamt läto de fullmatade axen glida mellan sina händer.

Då skallade en långdragen, dov ton genom skogsgläntan. Tu tu, tu tu, ekade det in emot Myrberget, där vittra satt under hällarna och tanklöst kastade tonen halv tillbaka. Tu tu, härmade hon. Det var moran, som bådade till kvällsvarden i bockhornet.

Mats var den som först vaknade. Han var ju äldre än far sin, liksom alla barn av hårda tider. Han hade så liten tid för drömmar och andakt. Hur månde väl maten bliva i dag, undrade han med en liten suck, som han strax kvävde.

— Kom nu, far, sade han, mor väntar.

Och på hemvägen var det han, som gick före med långa, betänksamma gammalmanssteg. Jonas följde honom, hans hjärta var ännu fullt av tack och lov. Så gingo de hem till den torftiga kvällsvarden. Stigen gick efter skogskanten. Det doftade av ljung och linnea, kyskt och berusande som hela denna natur. I dikesrenarna glödde åkerbären med sin ljuva arom, och på blåbärsrisets buskar hängde det fullt som av små svarta druvor. Snart skulle lingonen mogna. Så skänkte Gud dem något att mildra sitt sträva bröd med.

Där på kullen låg nu hans stuga, grå och liten. De grovhuggna väggstockarna lyste silvergrå i månskenet. Ty nu hade månen gått upp över skogskanten. Den var sällsamt kall och blek, den augustimånen. Dess ljus bröt sig skarpt mot den sista kvardröjande strimman av kvällssolen. Högt över myrens vatten böjde sig den röda himlaranden som en strålande löftets båge. Luften var kavstilla, ej ett blad rörde sig. Det var något hotande i denna stillhet och kylighet mitt i solnedgångsbranden. Men Lill-Jonas märkte det ej. På trappbron stod mor. Hennes ansikte såg nästan ungt och hoppfullt ut i det bjärta kvällsljuset.

— Nå? sade hon blott.

— Håller skörden, va den lovar, har vi nog för vintern å till halva skulden me, sade Jonas och tog henne stilla kring axlarna, när de gingo in i stugan.

Inuti stugan fanns ej spår av brädfodring eller tapeter. Det starkt sluttande golvet bestod av väldiga timmerstockar, kluvna för hand, nära två fot breda i tjockändan. Och golvet vilade direkt på »mullbänken», i vilken råttorna grävt sina gångar genom åren, så att vindarna fritt kunde spela in under tiljorna. I ena hörnet fanns en fallfärdig spis med bakugn, inmurad av skifferhällar och med väldig muröppning. En väggfastsäng med sänghjälp till stod i det andra, en dragsoffa vid fönstret. Ett grovhyvlat bord och några stadiga, omålade stolar fyllde ut resten av utrymmet. Fin att se på var den varken utan eller innan, lillstugan uppe i skogsbacken, men den stod i alla väder.

Därinne stod redan maten framdukad på det grova bordet, och de yngsta barnen hängde över det och slukade allt ätbart med ögonen. Var Mats märkt av nödårens brist, så tycktes dessa små vara brutna. Så tärda, så svällda, så förvildade i ögat. Och dock, skulle godåret äntligen komma, skulle de snabbt repa sig igen och bli som alla andra barn, endast starkare och mera prövade. Men ännu en vinters svält skulle kanske göra dem märkta för livet. Det var detta modern ej längre orkade tänka på, och därför lämnade hon allt i Guds hand. Det visste också fadern, och därför var hans sista hopp så starkt och visst.

Med samma tacksamhet som under de goda dagarna satte de sig till bords, sedan Mats fått läsa:

»Gud ske lov! Jag hungrig är, mig din mildhet mat beskär.»

Och så kastade barnen sig svultna över den sträva agnmjölspalten, som rispade dem i halsen, och sköljde ner det med litet av den tunna kornvällingen från i går. Tunnare och tunnare hade den blivit frampå sommaren. Ty nu när man hade bättre hopp, drog man allt mera in på svångremmen. Nu var den nästan bara som vatten, men alltid dög den till att skölja ner det beska furubrödet med, som alltid ville åka ner på tvären.

Efter maten läste åter Mats den gamla psalmen:

»När vi äro glade och mätte utav ditt rika lån, må vi det icke förgäta, vi anamme det av din hand.»

Och så gick var och en till sängs.

Snart var stugan full av de sovandes andetag. Endast en var det, som inte kunde sova. Det var Lill-Mats. Han kände redan till de vakna nätter, då man ligger ensam som aldrig annars och räknar sina bekymmer. Åter gick han i tankarna vägen hem med far. Var det av ängslan och spänning han frusit i sin tunna tröja?

Johannes Döparens Halshugg’ — mer än ett hopp hade den dagen huggit nacken av. Och natten — järnnatten!

Men far, han sov redan där så trygg i Gud Faders famn under de ordens skydd:

»Lägger du dig, så skall du intet frukta dig utan sova sötliga.»

Men här låg Mats ensam och frusen och i ett stort mörker. Blott stugans enda fönster lyste som en glugg upp till himlen. Och dit låg han nu och stirrade upp i det oändliga, djupnande, mörknande blå för att söka sin fars Gud. Han låg där och sökte men tyckte sig ingenting finna, tills tanken svindlade och han kände sig glida över i sömnen.

Då — något gjorde honom med ens klarvaken, förfärande, hemskt klarvaken. Långt, långt däruppe glimmade något till. Men det var inte det eviga ljus han sökt. En stjärna var det, en ensam stjärna. Nu strök ett litet moln förbi, så blev den åter synlig, dess ljus blev allt klarare och större. Icke det frälsningens ljus han sökt var det, utan ytterligare ett sken till straff och förbannelse.

Du, oerfarna stadsbarn, som i stjärnan ser en ängels öga, kan nog icke fatta, vad Mats såg för fara i den första klara sommarstjärnan. Mats han var bondgosse, han var myrmarkernas barn, han visste, vad frost var och vad en stor, kall stjärna på den sena augustihimmeln kunde betyda. Därför stod han där upprätt i sängen i sin slitna skjorta på darrande ben och såg och såg på stjärnan, som blev allt större och skarpare på en allt mera grönblå himmel. Han såg ej vintermyren, men han visste, vad som skedde där.

Nu redde sjövittra på nytt till storbyk i myren. Runt stranden stodo alarna likt krumma troll, som sköljde sina paltor. Isande och giftig steg ångan upp ur kittelns djup och flöt ut över byn. Med dimman flöt vittra själv upp, kall och grönögd, steg i land och bredde sina fladdrande lakan av frost över bygden och svepte den till lik.

— Far! Far! Han visste inte själv, att han stod vid faderns säng.

— Va ä de, Mats? Fadern var yrvaken och rev sig i skägget.

Men Mats kunde först icke tala. Han drog blott fadern med sig till fönstret. Där först fick han åter mål i mun. Han pekade upp mot stjärnan, mot den frostkalla himlen.

— Se, se, far, de ä skuret! ropade han ångestfullt.

Då såg Jonas på den kalla himlen och på den frysande jorden och lärde känna sin Gud såsom underlig. Detta var svaret på hans varma tro, som stått så många hårda prov, på hans brinnande böner! Han såg förbannelsen, men han förmådde icke fatta den. Stum och stel stod han där och blickade mot himlen, som icke hade något annat svar. Då vaknade hans hustru. All hennes lättsövda ångest väcktes på nytt.

— Herre Gud, Jonas, va ä de? ropade hon och rusade upp ur sängen och fram till fönstret. Men innan hon hunnit dit, förstod hon. Kvidande som ett sårat djur föll hon ned på golvet.

»Min Gud, min Gud, vi har du övergivit oss?» ropade hon.

Ropet ekade mot det låga taket, mot den höga stjärngnistrande himlen därovanför. Men intet svar kom. För första gången stod Jonas svarslös inför sin hustru, ty Gud själv teg. Då släpade hon sig tillbaka efter det grova golvet, sakta likt ett sårat, förblödande djur. Bort till sina barns bädd, där hon föll ned över dem.

Men fram och tillbaka över golvet gick Lill-Jonas utom åkern och stred sin sista strid med Gud. Likt Jakob kämpade och brottades han med den väldige under ångestsvett och rop om hans välsignelse. Som vapen hade han Guds eget ord, och han svängde det som ett brinnande svärd. Med Jeremias slungade han ut sin anklagelse mot Gud:

»Jag är en elände man, den hans grymhets ris se måste!

Han haver lett mig och låtit mig gå i mörkrena och icke i ljusena.

Han haver vänt sin hand emot mig och handlar fast annorlunda mot mig alltid.

Han haver gjort mitt kött och mina hud gammal och sönderslagit mina ben!

Han haver byggt emot mig och invärvt mig uti gallo och mödo.

Han haver lagt mig uti mörkret lika som de döda i världene.

Han haver igenmurat mig, så att jag icke utkomma kan och satt mig uti hårda fjättrar.

Och om jag än ropade och både, så stoppar han öronen till för mina bön.

Han haver igenmurat min väg med huggen sten och mina stigar igentäppt.

Han haver vaktat efter mig lika som en björn, lika som ett lejon i lönnlig rum.

Han haver låtit mig fela om vägen, han haver rivit mig i stycke sönder och till intet gjort.

Han haver spänt sin båga och satt mig såsom ett mål för pilenom.

Han haver utav kogret låtit skjuta mig i mina njurar.

Han haver slagit mina tänder sönder i små stycke och vältrat mig uti asko.

Min själ är fördriven ifrån fridenom, goda dagar måste jag förgäta.

Jag sade: Mitt hopp är ute, att jag någon tid mer skall vara när Herranom.»

I sin säng satt Mats med kläderna, som han i hast fått på sig, och hörde på fadern, där han med dånande röst slungade sina anklagelser mot himmelen. Av och an, av och an, gick Jonas och mätte det lilla rummet med väldiga steg. I väggen satt en torrsticka tänd, och dess fladdrande sken kastade oroliga skuggor uppåt taket alltefter hans rörelser. Det var som om väldiga gestalter tumlat om däruppe i en vild och hetsig kamp om livet. Men där nedanför fortsatte den rolösa själen sin ensamma brottning, sina klagorop, sina anklagelser, sina frågor.

»Vi skall jag bita mitt kött med mina tänder och sätta min själ i mina händer?» frågade han sig i en stund av utmattning. Men han måste fortsätta att ropa och fråga, att förbanna och sarga sin blödande själ.

Så gick natten, och gryningen föll grå in genom fönstrets små rutor. Men alltjämt satt Mats som en orörlig skugga i sängen vid fönstret och såg sin fader lida och kämpa, medan modern låg som en död vid barnens huvudgärd. Tills den stund kom, då Jonas förbannade sin egen födelse:

»Den dagen vare förtappad, på vilken jag född är och den natten, då man sade: En man är avlad.»

Ingen man kan komma längre, än att han förbannar sin egen födelse. Jonas skrek ut sin hädelse med en röst, som ej längre hade något mänskligt. Och Mats darrade, där han satt. Allt förlät Gud, utom att man förbannade sitt eget liv, det visste han. Var stund väntade han, att en ljungeld från himmelen skulle slå ned över denne hädiske man med de vilda åthävorna, vilken ännu i går varit hans lugne, starke, tålige far, som så ofta fört Guds talan inför folket.

Då vaknade modern ur sin dvala och glömde sina barns nöd. Här fanns en nöd, som var djupare ändå, ty den rörde den eviga själen. Fattig och olärd var hon och ej så bibelsprängd som sin man. Men ändå var det ju hon, som måste finna ett enda ord till svar åt honom, då Gud själv teg.

Pinad och trött letade hon i sitt svaga minne efter ett enda tröstens ord, som höll, och till slut kom det stilla och ödmjukt ur den gamla psalmen:

»Håll stilla med Gudi, som dig bör och var till freds, som han det gör efter sin heliga vilje!»

Och hon fortsatte:

»Jag är kommen i världen för ett ljus, att var och en, som tror på mig, skall icke bliva i mörkret.»

Icke är det gott att säga, om just det ordet grep Jonas i den stunden. Men att hon, hans tvivlande och försagda hustru, som alltid varit den, som behövt rådas och ledas framåt på Guds vägar, nu var den, som måste visa honom rätta vägen, det grep honom djupt. Så milt, så fast förde hon honom ut ur dödens dal. Då smälte isen i Jonas hjärta, frosten, den hårda frosten, och han kastade sig i sin hustrus armar och grät de första tårarna i sitt liv. Den synen glömde aldrig Mats, så länge han levde. Stickan på väggen hade slocknat, de vilda skuggorna hade slutat sin lek.

Och med sitt bleka ansikte fårat av kval, höjde Jonas åter sin blick mot gryningsljuset och viskade:

»Jag vill tiga och icke upplåta min mun, du skall väl göra’t.»

Och de båda makarna slöto sina händer tillsammans i fred med Gud.

Det var en stor stund. Den var så mättad med Guds närvaro, att den blev för tung för en svag barnasjäl. Oförmärkt smög sig Mats över stugugolvet och ut i det fria. Först där kunde han andas ut beklämningen, ångesten och den dova spänningen. Välsignelsen, friden, som följt på den blodiga kampen, den var icke för honom, ofärdsbarnet. Han kunde icke tacka Gud, när han slagit till blods.

Men härute härskade en annan frid, en dödens frid. Morgonen stod klar och kall över bygden och speglade likgiltigt förödelsen. Som vit dagg låg en sommarens rimfrost lätt över vretarna. Det såg så friskt ut i morgonljuset. En och annan rök svepte ännu efter marken från de eldar man tänt i hopp att kunna hejda frosten.

Lik en blank glaskula rullade solen på skogsbrynet. Den kom de frostbitna åkrarna att gnistra av tusen kristaller, medan vintermyren djupt därnere alltjämt ruvade svart, skum och orörlig. Snart skulle de vitnade kornaxen, som undergivet böjt sig mot marken, vara lika svarta som den. Men ännu varade prakten, frostens bedrägliga, korta prakt.

Här och där bland allt det friska och gröna hade den tänt björkarna till flammande facklor i gult och rött. I alla färger skiftade de, i ljusaste skärt, i violett och vinrött. En väldig flammande eld av färger, som drog likt ett fackeltåg kring kornskördens likbår.

En sällsam stillhet vilade över allt. En sådan stillhet, som det blir i dödshuset, då den vi kämpat om i dagar och nätter till slut dock ligger där på bår. En underlig lättnad, nästan en glädje! Vi ha vakat, vi ha ängslats, gråtit och bett, men nu förmå vi inte mer. Vi se på den döde och få något av hans sällsamma ro. Tomheten kommer sedan.

Så stod Mats där i det nyktra, kalla morgonljuset och erfor en underlig lättnad. Frosten och nöden voro åter här, den förfärliga vissheten om fortsatt nöd och än värre umbäranden. Men allt var bättre än den gångna sommarens falska hopp och väntan, bävande ångest och ovisshet. Frostens barn var han, den tunga verkligheten kunde han bära, men ej själens ensamma strider mellan hopp och tvivel, mellan tro och otro. Nu var striden slut för denna gång.

Med långsamma steg som en sömngångare gick han ner emot byn. Där var allt likaledes tyst och stilla, fast man såg på skorstensrökarna, att hela byn redan var vaken. Men röken slog ner mot marken — det var liksom det enda tecknet på förbannelsen. Annars skulle ingen ha kunnat ana, att Tavle by, nyss vaknad i den friska morgonen, låg där hårt drabbad av Guds hemsökelse. Ingen sprang på de trånga bygatorna och rev sitt hår, ingen larmade och ropade.

Endast utanför Ol Pers stuga, han som vid vissa tillfällen fick företräda åldermannen på denna sidan vattnet, stod en liten grupp män vid ett nyss uppsatt anslag. Tysta och betänksamma stodo de där och sökte få betydelsen därav klar för sig. Lill-Mats kände dem alla. Han tyckte, att de alla åldrats och grånat under natten. Mitt ibland dem stod Stor-Anders, som nyss läst upp skrivelsen för bönderna. Också han var så sluten och hopsjunken, också han var visst bland de drabbade denna gång.

När Mats kom, vände han sig mot pojken och tilltalade honom. Aldrig förr hade det hänt, att den myndige inomåkersbonden, hans fars fiende, låtsat sig se Lill-Jonas son, än mindre tilltalat honom, och Mats darrade av häpnad och förskräckelse. Det var nu en gång så, att varje liten vänlighet och medgång upprörde hans frusna sinne dubbelt mer än motgången. Men inomåkersbonden fäste snart hans uppmärksamhet på annat. Nu var det ej längre fråga om hat och groll, ej heller om en ny och lika fruktansvärd vänskap.

— Du val gå hem, Mats, sade han lugnt, å säj åt farn, att han gör sej färdi att fara in till stan i morron. Här står en skrivelse från landshövdingen till alla bönder i vår socken till en stämma för att rådgöra om nödens avhjälpande, som de står. Frosten har redan gått över andra byar — de ä därför man nu änteligen har kommi sej för me att handla. Änteligen tycks staten ta på minnas västerbottensböndren i vår stora hemsökelse. Kanske får vi hjälpen me de samma.

Mats stod som lamslagen. Kom det nu, svaret på fars heta böner, på mors sena tro? Hade han dock under sin kamp förmått rycka ned den fördolda välsignelsen ur Guds tillstängda himmel? Han ville, ville tro det, men orkade icke. Nyss var allting så visst, så färdigt och dött, han förmådde icke börja på nytt. Utan ett ord vände han därför om igen och började gå hemåt. Rik-Anders såg förvånad efter honom. Hade pojken förstått? Det var mången i dessa tider, som svält sig från vettet vid yngre år än så.

Men Mats gick stilla hemåt. Hjärtat slog lugnt i honom, det kunde ej glädjas. Lika lugnt steg han in i stugan och framförde sitt budskap till fadern, som låg på sängen och vilade ut efter den genomvakade natten. Mor och far sågo undrande på varandra — aldrig hade den tanken kommit för dem, att staten ville eller kunde hjälpa. Västerbottens bonde hade hittills fått bära sina bördor ensam. Och trots allt hade det frostbitna hoppet så svårt att resa sig igen.

Men så rannsakade Lill-Jonas utom åkern åter sitt hjärta. Hade han nu icke en gång för alla gjort upp saken under envig med sin Gud och lämnat allt i hans händer? Men för var ny prövning föll han på nytt till tvivel och otro. Och dock hade Gud sagt:

»Det är fåfängt, att I bittida uppstån och sent gån till vila och äten edert bröd med sorg, ty han giver det sina vänner, medan de sova.»

Liten, tilliten var det han saknade, därför var all hans möda förgäves. När Gud ville, kom hjälpen, och inte när människorna pockade och ropade på den.

— Du kan komma me till stan, Mats, sade han bara och gick så ut för att se till hästen.

* * * * *

Frampå morgonen foro Tavlebönderna in till staden. Det var ett långt tåg av kärror efter den smala vägen genom skogen, som så ofta förr till stormarknaderna. Men inga glada tillrop växlades nu mellan åkdonen, varken skämt eller skratt hördes. Tåget liknade ett begravningståg, fast hästarna hade tjukor. Var och en satt tyst nedkrupen i sin päls och ruvade över sin egen olycka. En och annan hade sin hustru med, men man samtalade inte. Föga väntade man sig kanske av den utlovade hjälpen. Men bonden är laglydig. När kungen kallar, kommer han.

Så lång hade aldrig vägen till staden varit, så full av tvekan och ruelse. Men äntligen stannade då den första kärran framför Stor-Grubbens gård. Där skulle de lämna in hästarna, innan de gingo till rådhuset. Ty dit var det som han kallat dem, landshövdingen.

Utanför sin port stod Stor-Grubben och såg dem komma. Han hade väl hört glunkas om det märkvärdiga uppropet, men ej trott på det. Tjugu år hade han nu bott bland dessa gemena västerbottningar, men hittills hade de fått reda upp sina svagår själva. De hade blivit därefter, ett hårt, tjurigt släkte. Tjugu år hade han behövt för att få dem i sin hand.

Skulle nu staten komma och rycka bytet från honom i sista stund? Staten, vad var det? En samling herrar nere i Stockholm, som aldrig trampat en frusen vret. Vad visste de om denna avskilda landsända, och vilken hjälp kunde de ge? Nej, han, Stor-Grubben, han kände land och folk, till honom måste de komma. Än sen, om han tog litet själv för sin hjälpsamhet? Vem hjälpte någon otackad? Staten själv tog ju ut tacken i förväg — det var skatten och indelningen. Nej, den enda verkliga vän de hade, det var han, Stor-Grubben. Men ändå, ändå, tänk om de foro hans port förbi denna gång!

Därför stod han där nu dubbelt ryggkrökt och leende med en öppen brodersfamn åt alla.

— Nej, se Tavleborna är ute i dag, ropade han. De va storfrämmande. In me sej, Yttergren, till mamsell Holmström å säj, att hon snör på kaffepannan! Kasken får ni själva ta er ur stopet.

Men för en gångs skull fick han locka förgäves. Ingen hade tid eller ro att sitta vid Grubbens brännvinskanna nu. Nu gällde det viktigare ting. Anders inom åkern förde deras talan.

— Godda å tack för sista, handelsman, sade han lugnt. Å tack ska I ha, men för i dag får vi nog säja nej. Men om I ville ge husrum åt märra min å de andras en timme eller par, vore de tacksamt.