Part 7

När man ville ha fatt på Mats för att låta honom sätta sig i vagnen för kyrkfärden, var han spårlöst försvunnen. Oroligt gick Anders och letade efter honom utanför knutarna.

— Var kan pojken hålla till? frågade han Brita, som stod på bron i sin svarta schalett, liksom borta i en annan värld. För en minut vaknade hon upp.

— Å, den vettvillingen! sade hon. Vet man, var han finns någerst! Han ä visst lite baka flötte han, som far sin. Han har fäll sprungi före.

Och så glömde man Mats för sitt eget.

— — Aldrig hade man sett en sådan jordfästning i byn i mannaminne. Aderton kistor stodo där i rad, prästen talade om Guds underliga vägar, tills han själv grät. Men runt omkring honom stodo de sörjande med hårda, torra ögon. Slaget hade varit för grymt, för fruktansvärt. De hade ej kunnat göra upp det med Gud ännu.

Först vid slutpsalmen, när klockaren stämde upp med sin vackra röst:

»Evighetens sol upprann, aldrig mer hon bärgas kan. Hon skin alltid»,

brast det löst. När han slutat, gräto alla, även gråhårsmännen.

Så reste var och en åter hem till sitt igen, i tunga, fruktlösa tankar. Anders först i raden. Ingen Mats syntes ännu till. Då blev bonden på allvar orolig. Åter gick han ut och ropade på honom från farstubron. Ingen svarade.

— Var kan pojken hålla till? frågade han ännu en gång, när han kom in i stugan, där Brita uppgiven satt vid dörren, alltjämt med schaletten på sig.

Då tändes åter en livets gnista i hennes ögon.

— Give den Gud, som far hans bad till, att han måtte bli, där han ä, var de nu vara månde, bröt hon ut.

— Tyst kvinna, häda inte, röt Anders.

Men något i hennes ord hade dock träffat honom i hans innersta. Han hade den dagen sett sitt eget kött och blod sänkas i den mörka graven. Han förmådde ej mer. Så fick pojken vara, och var och en gick till vila.

— — Först mot midnatt smög sig en liten gestalt ner emot storgården. Det var Mats. Var han varit den långa dagen, skulle han väl knappast kunnat säga. En gång fann han sig stå uppe vid stockstugan där uppe utom åkern. Men den var stängd. Ett stort hänglås satt för dörren, och fönstren voro förspikade.

Då hörde han i den stilla luften klockorna börja ringa där nere i kyrkbyn. Klara, fulltoniga stämde de upp sin kallelsesång de två milen därifrån. Det var som om han hade haft dem alldeles inpå sig, som kyrkan hade stått här uppe på berget.

Som träffad av ett slag hukade han sig ner, vände sig så skyggt om och sprang åter in i skogen. Mats, den fromme Lill-Jonas son, hade blivit som trollen, han tålde ej klockringning och psalmsång. Först djupt inne i skogen lugnade han sig. Klocksången hade dämpat sig, vinden tog den och förde den åt annat håll, nu tystnade den.

Här inne var det stilla, en ljuvlig ro och frid. Träden stodo vakt om honom, han strök dem efter barken, den var sträv och varm som fars hand. Lingonen började nu på att mogna, men de voro ännu vita på den ena sidan. Han åt litet tranbär och otterbär — en brödbit hade han i fickan. Huvudet kändes så tomt och tungt, han ville inte tänka, känna, bara sova. Och så kastade han sig ned på den fuktiga mossan och somnade.

När han vaknade var det redan mörkt. Han frös, så att han skakade, och hungern gnagde i hans tomma inälvor. En lång stund måste han stå för att minnas, vem han var och vart han hörde. Hur han letade sig ut ur den djupa skogen i sin förvirring, är ej gott att säga. Han gick väl på instinkt som djuren till den fyllda mathon.

Nu stod han där, riven och matt, nere vid gården igen. Där låg sommarstugan, mörk i det disiga månskenet. Man hade ännu ej kommit sig för med att flytta in i vinterstugan, fast det redan började bli kallt. Först nu gick det upp för honom, vem han var och vad han hade här att göra. En främling, en inhysing hos andra!

Som väckt ur en dröm, stod han där i natten och darrade för allt detta främmande. Gården tycktes honom så stor, så hotfull och fylld av fientligt liv i den svaga belysningen. Han tyckte, att de mörka fönsterraderna blängde lika styggt som Brita under huvuddukens skugga.

Men så kom han att tänka på, vad det innebar, att alla fönster voro mörka. Alla sovo visst, ingen väntade honom. Det kändes som en lättnad. Han smög sig sakta närmare. Vid sommarstugans södra hörn stod en aspdunge. Anders hade velat hugga ned den, ty asptelningarna bredde ut sig för varje år. Men barnen hade bett för dungen — den gjorde det så svalt i kammaren, där de sovo på sommaren. Nu stodo asparna där och susade i natten. Annars var det blickstilla, endast de tusen asplöven skälvde och vredo sig i sin eviga oro.

Mats hjärta ville stanna av skrämsel. Inga aspar växte det kring de fattigas gårdar utom åkern. Där växte blott den blyga björken och rönnen med sin runda krona, lik en höjd och knuten näve. Den tysta barrskogen räddes han ej, den var hans sträva barndomsvän. Men för vart blad, som darrade i de främmande träden, skalv han själv som ett asplöv.

Det var en fasa, som han måste igenom eller dö, och så blundade han och sprang rätt igenom till stugan. Nyckeln satt som vanligt i den olåsta dörren. Han grep tag i den som en drunknande, fick upp dörren och trevade sig uppför den branta trappan till farstuvinden, där han sov, fann sin bädd, kröp klädd som han var ner i höet och drog fällen upp över öronen. Där låg han till sängs i över en vecka, ville knappt äta eller dricka och svarade ej på tilltal.

* * * * *

Men så en morgon vågade han sig äntligen ner i stugan till morgonmålet. Solen sken nästan varmt genom de fyrrutiga fönstren i sommarköket. På det skinande vitskurade bordet stodo väldiga mjölktråg av vri, fulla till brädden av långfil. Stora högar av tunnbröd lågo direkt på bordet. På en tallrik lågo tjocka skivor av gravsik. Här led man ännu ingen brist, och det som fanns var väl unt.

Runt kring bordet sutto de där, husbondfolket med drängar och pigor och läto sig väl smaka. Varje tråg delades av två personer. Tysta sutto de och sörplade sävligt i sig surmjölken. Begravningsstämningen hängde ännu tung över gården. Ingen kom sig för med att yttra ett ord. Till slut hade de alla ätit. Man reste sig tyst, gav skeden en sista slickning och gick var och en åter till sitt arbete. Ingen läste till eller från maten.

Sedan blev det barnens tur. Nog var bordet stort, men alla rymdes dock ej ikring det på en gång på den stora Anders Ersagården. Lillpigan fick i hast fram trågen också åt dem. Ejnar, älsklingssonen Britas, fick ett eget tråg. Det var fint svarvat och sirat i kanten, en s. k. rysskål.

Ejnar han var lång, bredaxlad och ljus som den döde brodern. Ej ett drag hade han av modern varken i sätt eller utseende — han höll sig också helst till fadern. Kanske var det därför modern älskade honom med en kärlek, som var nästan hopplös. Han var det, som skulle bli hennes tröst. Hennes sorg hade något av fjällvinden i sig — häftigt kom den och for.

Vid bordsändan sutto Mats och Anna-Greta, dottern, omsams om ett tråg. Anna-Greta hade allt i det yttre av modern, men vackrare, mjukare och vekare. Ögonen voro ej så stickande svarta, de voro blåsvarta som otterbären uppe i skogen. Det var som om en tunn, mjölkblå, fuktig hinna vilat över djupet därunder. Nej, myren där nere liknade de, glanslösa, fulla av djup utan botten. Håret var svart även det, men med en skiftning av rött i hårroten. Det lockade sig vid öronen och i flättofsarna. Och på hjässan, just vid hårvirveln, satt en martova, som aldrig gick ut, hur mycket man än ryckte och slet. Men den dolde Anna-Greta under lockhåret.

Far, han hade mycket bekymmer med det håret.

— Va du ä ogredig i håret, lill-pia, brukade han säga och ömt stryka det till rätta.

Munnen var stor och röd, den var fast sluten, när hon inte pratade och log. Men det var inte ofta. Och när hon log, då ljusnade de mörka ögonen som av solsken och blevo då ljusbruna som myrvattnet vid stranden, grunda och utan alla försåt.

Anna-Greta var redan lång för sina tolv år, smärt och kraftig till växten. I varje rörelse, varje lem förrådde hon den lapska rasens smidighet och behag. Men det var allt vad hon hade kvar av den främmande rasen i det yttre. Hon var faderns solsken och glädje och alltid full av skoj och upptåg. Lätt hade hon kommit till världen, lätt tog hon allt. Men så hade också mor hennes burit gråbon bunden vid höften, när hon föddes. Två år yngre än Mats var hon, fast lika lång som fattigpojken var hon, stannad och knuten i växten som han var.

Nu sutto de där, på var sin sida om tråget. De hade knappt bytt ett ord med varandra ännu. Sorgestämningen hade tystat själva husets pratmakerska. Men nu orkade ej längre Anna-Greta gå och sura. Därför hade hon så smått börjat retas redan med far, utan att bry sig om moderns onda blickar, tills hon tvang den tungsinte mannen, som satt där och ruvade över olyckan, att le. Full av vekhet såg han på sitt yngsta barn, som ännu ej lämnat barndomens skyddande nejder. Henne hade han dock ännu kvar! Det bästa livet skänkt honom, en gammal man. Och omedvetet var han tacksam, att ödet valt som det gjort. Älstpojken, arvingen till gården, hade gått, och däri låg en djup och fruktansvärd betydelse. Men lyckan, solskenet var kvar. Så funno de bägge föräldrarna var sin tröst att haka sig vid. Livet började redan sin underfulla, sunda läkedomsprocess.

— Var snäll mot Mats, Anna-Greta, han ä nu bror din i stället för Bertil, sade han, i det han gick ut genom dörren till dagens arbete.

Förstulet kisande satt nu Anna-Greta där och stirrade nyfiket på pojken mitt emot sig. Jaså, så såg han då ut, uppfostringsbarnet deras, som far sagt hon skulle vara snäll emot som mot en bror. Hon visste ej riktigt än, vad hon tyckte om honom. Bra nog mager var han ju och stum som en gravsik. Men ett par vackra, djupa ögon hade han allt, bara han ville höja dem över tråget. Hon fick väl försöka att få honom i gång.

Och så tog hon träskeden och ritade en skåra i tjockgrädden överst på tråget. Och noga var hon att få den mittpå, så noga, att hennes röda tunga slank sig ut och följde skeden i dess rörelser. Nu tyckte hon sig ha tagit första steget och satte sig att avvakta vidare närmanden.

Men vänta fick hon. Mitt emot henne satt Mats, med sänkt huvud, illröd i ansiktet av en oövervinnelig blyghet och skygghet. Aldrig hade han och hans syskon fått vara med andra barn — modern tillät det icke. Strängt höllos de till arbete från det de voro helt små. På fristunderna satt han vid mors sida, när hon kardade ull eller spann och lärde sig bokstäverna ur psalmboken. Sedan kom far in efter arbetet och läste för dem ur postillan eller bibeln, tills den korta vinterdagen var slut. Nog hade de väl lekt sina sommarlekar som andra barn, men de hade alltid hållits för sig själva där uppe i sitt avsides hörn utom åkern.

När han tänkte på att han nu skulle sitta där morgon efter morgon och dela maten med denna främmande flicka, tyckte han, att var matbit skulle fastna honom i halsen. För första gången kände han riktigt hur ensam, hur gränslöst övergiven och främmande han var!

Men barnanaturen är lycklig. Mats hade ej ätit riktigt på flera dagar. Som han satt där och blygt stirrade på tråget, blev honom plötsligt hungern övermäktig. Sådan mat hade han ju ej sett på flera år.

Och innan han själv visste av det, hade han skeden i tråget. Som mor en gång för länge sedan lärt honom, skrapade han först undan grädden på sin tråghalva till ena kanten för att gömma den till sist. Så tog han en tunnbrödskaka. Med båda händerna smulade han det oblattunna, gråvita brödet i små bitar, hällde ner dem i tråget och rörde om, tills skeden kunde stå för sig själv. Så tog han sig en sikskiva med fingrarna, slet sig en bit med tänderna, satte skeden i filbröttet och började äta.

Han hade bara gräddbrädden kvar, när han kom att se upp. Där satt Anna-Greta och bara stirrade på honom. Hennes egen halva var orörd. Nu gick han in också på hennes del och tog sig några bra tag. Det blev ej mycket kvar åt henne. Aldrig hade hon sett en sådan glupande hunger!

Nu när Mats tittade upp, skrattade hon med full hals och pekade på långfingret åt honom. Äntligen fick hon då retas litet!

— Fy, fy skam på långfingret, ropade hon. Största snålhund först i fatet!

Mats blev åter blodröd — så sjönk blodet tillbaka, och han blev likblek. Han trodde, att han skulle sjunka genom golvet av skam. Hade inte mor ock lärt honom att truga tre gånger hos främmande! Och här satt han och slök i sig maten som en hund.

Innan någon visste ordet av, hade han ryckt till sig mössan och var utom dörren. Husbonden själv såg honom kila över gården. Men han tänkte: låt honom löpa! Tids nog får man sätta pojken i arbete. Först måste han övervinna sorgen och svälten och allt, som gått åt honom så hårt. Han hade blivit så förstående av sin egen sorg, Anders. Han hade tagit Guds varning till sig, när han tog förstfödingen hans.

Med ens hade han fått en så öppen och klar blick för allt, som var smått och förtrampat. Hederlig och rättrådig hade han gått sin väg förut i det mesta, men barsk och stridig, när det gällde gammal släkttvist. Aldrig hade han tänkt på de små i utkanterna, om de foro illa under striden. Bara han fick rätt, bara han fick råda.

Nu såg han allt i ett annat ljus. Och han tyckte sig ha fångat själva fattigdomens ande i honom där, pojken från skogsstugan. Som en förfrusen, halvt ihjälskrämd sparv sprattlade han emot hans väldiga hand, när den ville fånga honom, och hackade honom vilt i fingrarna med näbben. Nej, som en herrelös och utsvulten hundvalp var han, pojkbytingen, sparkad och slagen av ödet. Tålamod måste han ha med att locka och tämja honom, medan han grundade över sina nya uppgifter i byn.

Ett var han överens med sig själv om — åldermannaskapet skulle han lämna och det redan vid nästa byastämma. Eller en annan tanke — skulle han behålla det tunga ledarskapet över sina slagna bröder och ännu söka vända det i något gott?

Det som den fattige Lill-Jonas satt dem före i ett halvt religiöst ljus som ett offer på broderskärlekens altare, det kom nu för honom i en annan dager. Myren, vintermyren låg där ännu och väntade på att besegras. Den låg där som en symbol av de mörka djupen i dem själva och skilde dem åt. Där var hans uppgift. Han ensam hade den ställningen, att han kunde ena dem till det. Så skulle han kunna sona alla sina små hemliga synder.

Det var en man med stora krafter, Anders inom åkern. Hela sitt liv hade han liksom gått och letat efter sig själv och sin uppgift. Gården och barnens fostran var honom icke nog. Men han fann inte det rätta, och så förslösade han allt, vad han hade av klokhet och rådighet, på sina egna små strider.

Nu såg han som i ett blixtljus, vad hans liv kunnat bli. Där var det verket, det som varje verklig man drömmer om och som allena kan smida tillsammans alla de många dagarna till ett liv.

Men han kände också med ens sina många år. Som en börda lade de sig på hans nacke och tryckte den ner mot jorden. Och längst inne i hans undermedvetna jag höjde sig en svag, tvivlande röst: För sent! För sent!

På allt detta tänkte nu husbonden, där han stod och vässade sin skära till att ta det frusna kornet med, och därför lät han pojken löpa som han ville.

* * * * *

Utan att se sig om sprang Mats ut genom grinden. Snabb som en lämmel kilade han upp till skogsliden ovanför byn. Där gick en rågång tvärs över berget, rak som en linjal och flera meter bred. Den skilde de båda släkternas skog.

Högst där uppe satte sig Mats på en sten mitt i rån. Här först kunde han andas ut. Där nere låg bygden i den klara höstdagen med sina röda och grå gårdar. Rakt under sig hade han Stor-Andersagården med alla dess byggnader. Så många de voro — han sökte räkna dem på fingrarna, men alltid var det någon han glömde bort. Där var först vinterstugan, av kärnbjörk, stor, rymlig och rödmålad med två våningar — man bygger gärna stort och högt i Västerbotten, där tillgången är god på virket. En vacker farstukvist hade den också och klädda knutar. Som en riktig herregård var den ock inredd i alla rum, vilket inte alltid var fallet, även om gården var stor. Det var storbyggningen.

Och se, där stod sommarstugan i vinkel med den andra, halvt dold av sin aspdunge. Dit flyttade man ut, när våren kom, utan synbar praktisk orsak, driven av samma outgrundliga behov att flytta på sig, som kommer korna att liksom leva upp, när också de göra sin årliga flyttning från vinterladugård till sommarladugård.

Ja, där lågo de också, de båda fähusen. Vinterladugården var ett så kallat »högfähus», det första i sitt slag i Västerbotten. Det var verkligen också högt, som en liten kyrka nästan, tyckte Mats, helt olikt de vanliga små nävertäckta ladugårdarna i byn. Under golvet var en stor gödselkällare inredd, där spillningen hamnade, därav den höga resningen på huset. Annars liknade det andra fähus i det att det hade nävertak och små fönster, nästan gluggar, igenom vilka det inte kom mycket ljus in till kreaturen.

Bredvid högfähuset låg den långa stall-logelängan, krönt av den ståtliga rundlogen, gårdens vackraste byggnad. Med sin åttkantiga form, sitt gavelröste och sina timrade knutar och med en kornlada på taket, liknade den ett tempel, rest åt denna kärva jords livsalstrande gudar.

Dock mindes Mats från utomåkersgårdarna en äldre logform. Det var den urgamla långlogen, oändlig som en löparbana för små bara pojkfötter. Men Anders, som var vaken i allt, fann det för besvärligt att oupphörligt spänna hästen från och till vid tröskningen. Han lät därför riva den gamla långlogen, där andar sades springa i kapp nattetid, och bygga upp den mera praktiska rundlogen.

Så kom bryggstugan, bagarstugan, matboden, kornboden, klädboden och vävboden och så lider, logar, skullar, rov- och potatiskällare, allt i sitt särskilda hus. Mitt på gården, intill vedboden, pekade brunnsstångens finända likt ett långt finger mot skyn, medan tjockändan med stenen låg ner mot marken. Längst inne i en vrå stod den gamla bastun av grova, rundhuggna stockar, full av gamla mörka hemligheter.

Vilket slöseri med utrymmet, skulle den främling, som sett, vad gossen såg, ha tänkt. Å, man hade gott svängrum på alla håll och kanter. Vilket ödslande med virket! Fanns ej skogen rätt över gården att ta av? Orörd hade den stått i fars och farfars tid utom till eget behov av virke och ved. Orörd skulle den stå åtminstone under Anders tid. Och ordning och plan var det i överflödet. De många husen voro sammanförda i långa längor, som omslöto manbyggningarna som en fast sluten mur, men med gästvänligt öppen port. Endast de knuttimrade stolpbodarna stodo uppflugna i förnäm ensamhet, men i tvillingspann, markerande husets förmögenhet.

Mats såg sig än längre omkring. Där lågo gårdens åkrar och ängar, det var Anders skifte. Och det var ej knappt tilltaget, födde gott honom och hans hus och mer till i goda år och onda.

Bakom gården, en bit ut på åkern, låg gamhässjan, högre än själva storbyggningen. När den hängde proppfull av tröskad säd i godåren, då visste husbonden, att han hade till många goda grötar. Och mer därtill. Då växte också slanten på kistbottnen. Nu var den tom ännu. Höstvinden blåste mellan hässjestängerna och pep ängsligt i hålen på sidborden.

Men på åkern krälade Anders och hans drängar som små svarta myror. Väl var kornet fruset, men det måste dock tillvaratagas. Nog var det tungt, att hässjan åter skulle hänga full av märglöst lättkorn. Kanske var det därför det pep så ängsligt i dess gamla fogar. Gamhässjan hade dock burit både god och ond skörd utan att svikta förut, och det hade dess ägare också.

Men Anders hade ägor även på annat håll. Längst nere vid myren lågo myrslåttrarna, som gåvo det mesta höet. Men när karlarna skulle slå det, fingo de stå i vatten till knäet, fast de hade myrbleckten bunden om benet.

På varje liten ängslapp stod en sned lada med inåtlutande väggar. De voro så byggda för att snön skulle rinna av väggarna i snösmältningen. Så här uppifrån liknade de små lustiga hus, byggda för det underjordiska folket. De bildade liksom en särskild by för vitterfolket och deras kreatur.

Mats liknade själv en av de underjordiska, där han satt uppkrupen på stenen, liten och grå. Här uppe kände han sig åter fri och trygg. Ensamheten var hans enda ägodel. Åter stirrade han på det rörliga livet där nere. Varje ljud trängde hit upp, liksom förklarat av avståndet. Han hörde lien väsa mot brynet och skäran gnissla mot de pinnstela axen. Han hörde korna råma i ladugården och skaka sina bindslen. Gråhunden skällde och slet i sin långa kedja.

Allt detta liv hade han nu del i. Anders hade själv sagt, att han skulle vara som barn i huset. Det har så varit gammal sed i Västerbotten. Aldrig hände det då, att man lämnade ett värnlöst barn, som olyckan ställt ensam, ut på socknen. Alltid fanns det någon barmhärtig familj, som var villig att ta den lille till sig som uppfostringsbarn.

Rik-Anders fosterson skulle han heta nu, och dock hade han aldrig känt sig så fattig. Son till en självägande bonde var han, beroende var den tyngsta börda han kunde få att bära. Och blicken vände sig tårskymd åt annat håll och sökte en grå liten stuga längst uppe i skogsbrynet på andra sidan vattnet! Ej hade den gömt annat än nöd och brist. Men han hade ej vetat av bättre. Jo, något mer hade den förvisso rymt inom sina trånga väggar — den enda trygghet, den enda frid, som fanns till i världen! Nu var den stängd med lås. Vem som hade nyckeln och rätten att öppna den, visste han ej. Vi få väl se till, hur det kan bli med farsarvet ditt, hade Anders sagt vid ett tillfälle.

På detta tänkte han nu, där han satt. Där i den ensamma lilla stugan, där och ingen annanstans ville han bo. Han var inget barn längre, han fruktade ej längre de mörka minnena. Han var en man, som länge fått bära en mans bördor. Ja, där allena ville han leva sitt liv. Där skulle han så och röja, drömde han vidare, han skulle ta upp den hårda kampen igen, slita av skulden. Så stor kunde den ju ej vara, det hade han trott sig förstå av faderns ord. Segra skulle han till slut — eller dela fars öde. Inte kunde han, den redlige Jonas son, gå som en inhysing och ett nådehjon i alla sina dagar hos dem, som så länge han mindes förut varit hans fars fiender.