Part 22

Nu hade främmandet mumsat i sig siktbrödssmörgåsen från brudtallriken, som skulle vara välkomma, och fått i sig kaffeskvätten, så nu var det brudparets tur. De kommo med spelmännen före och hela gässpåssraden efter, och snart hade de växlat sina löften under pällen. Klart och tydligt föllo Anna-Gretas ord, utan tvekan band hon sig vid ålderdomen. Och innan man visste ordet av, satte sig redan prästen till storbordet för att börja kalaset. Det var inte utan att man var liksom besviken — allt gick ju som det skulle!

Men i hörnet trängdes ännu ungstintorna, skrattande och fnittrande och sneglande på brudparet, som just satte sig till bords med prästen. Var och en mindes, när de där båda bränt gubben och gumman vid tjärdalsgillet, och hur Anna-Greta skrattande och vred drog sin gamle friare nedför kullen. Nu satt hon där som hans brud i alla fulla de fall! Och fnissande och rysande viskade de sinsemellan:

— Nu ser en, att de ä sant de som ä sagt för gammalt!

Men det var fler, som nojsade och hade det muntert. Vid storbordet hade brudgummen mycket nojs för sig med brudsvennerna och brudpigorna, så att de veko sig för skratt. Blott bruden satt alltjämt kall under kransen. Men vid karlabordet var en plats tom — det hade man ju alltid att viska om både där och kring bordet.

Viskningarna hindrade dock inte, att man tog väl för sig av smörtrillingarna och ostarna, av risgrynsgröten med smörklimp i, och sköljde väl ned det med det starka, välbryggda ölet och det beska enbärsdrickat. Men man lade ej in mer, än att där fanns god plats både på trätallrikarna och i magen för vattsoppan, steken och nyponkrämen. Bara stortårtan fick åka ner i påsen den, till den övriga fälmaten, liksom storkringlan till kaffet, som kom ovanpå alltihop. Anna-Gretas kringlor, det var bröllopskringlor det, som hette duga — halvalnslånga och guldgula voro de, och smäckfulla av sötaste sviskon.

Sen stämde spelemännen upp till dansen, och snart slog brudlåten högt emot taket. Men aldrig hade väl en bruddans gått så illa som den dansen, och de gamla lutade sina huvuden tillhopa och sade, att det var ett dåligt tecken. Karlarna ville skylla det på Gam-Erik, som hoppade där så viktig och struttade med sina gamla ben, medan kvinnfolken ville ha det på Anna-Greta, som gick där så vit och främmande, som om det inte varit hennes eget bröllop. Hon dansade nog i tanken med en ann, sade de. Fast vem av dem? undrade en rallkäring borta i vrån. Bättre gick det med gammelvalsen, då självaste prästgårdsmamsellen var med och svängde kring med brudgummen, fast hon trånsjukt snörpte på mun, kantänka. Hon tänkte väl på poesiboken med plyschpärmarna, som låg på Gam-Eriks bord med hennes verser i.

Riktigt liv i spelet blev det dock inte, förrän »siarna» kommo och ville si brura genom fönstret. Anna-Greta tredskades och ville inte fram, men det var ju bara blygsel och gott skick, och med handkraft kom hon fram till fönstret med karln sin och en tänd kandelaber på var sida. Men ut på farstubron fingo de henne inte.

Likblek stod hon där i det fladdrande ljuset och såg tungorna röras där ute till grovkornigt skämt och närgången granskan, så som det brukades vid sådana tillfällen. Orden hörde hon ej, men hon såg slabbertackornas munnar tugga henne som en riktig godbit. Matt i knäna kom hon därifrån, men med i dansen var hon, tills på morgonsidan, då kvällsmålet bjöds med blodkorv och vattsoppa.

Sen bjöds godnatt för den dagen. Och då sades det, att nog hade Anna-Greta hellre gått i flatbädd med ungdomen uppe på vinden, än hon gått in i fallåtssängen till brudbädd med karln sin! Tur nog fick hon opp snart igen för att gå med förning till gårdarna, där allt främmande bodde. Redan vid femtiden på morgonen var man sugen igen och skulle ha frukost på sängen, serverad av brudparet — vid spelemännens låtar.

Också på ettadan hade man mycket att bestyra. Den viktigaste stunden kom dock, då man skulle till att »lysa ut gaven». Då hade man redan spätt på bra nog med brännvin och punsch, så att humöret stod högt och utlysaren fick ett tacksamt göra. Till utlysare hade de tagit socknens spefågel, auktionsförrättaren, ty han hade förmågan att få slantarna att rulla friskt i skålen. Mer hasadeligt än att lägga i kyrkhåven var det att lägga dit sin bröllopsgåva, ty var den inte stor nog, fick man kanske en speglosa av utlysarn, som kunde sitta i för livet.

Flera hundra riksdaler hade han i skålen, när han slutat. Och mor Brita var nöjd, så hon sken. Men nog vet jag en, som skulle tänkt, att allt det bästa, som han ägt i världen, det hade den karln däruppe på bordet sålt bort för honom till vrakpris, både nu och förr! Men han höll sig undan och slapp se det.

Men på tredje dagen, stånd-dan, då Anna-Greta på allvar skulle hälsa ut sig med flickornas lag, kastade hon kransen på golvet och trampade på den, när hon skulle räcka den åt den som var i tur att giftas. Det var av våda, sade hon. På resdan for hon så lugnt till sitt nya hem. Alla gästerna reste ock, väl plägade och magastinna med rejäl fälmat i spannen och ett halvstop brännvin i pälsflaskan.

Den, som var borta, var Mats. Två dagar höll han sig undan, ingen vet var, men på den tredje dagens afton stod han för sista gången på den gamla vallen till Lill-Jonas förfallna stuga och tog farväl av hembygden. Gömd bakom buskarna hade han nyss stått vid vägkanten och sett de nygifta köra förbi på väg till sitt nya hem. Den synen var det han velat slippa se, men något, som var starkare än han själv, tog honom dit till denna sista pina.

När han såg Anna-Greta så rak och blek vid sidan av sin strålande man, tyckte han att hjärtat ville brista. Allt det bittra och onda, som varit dem emellan, var glömt. Kvar voro endast barndomsminnena och de flyktiga vårtimmar, då hon i drömmen var hans. Där for hon nu, hans lilla syster, hans brud! Förseglad var hans ungdoms örtagård.

Som en utstött, en fördriven kände han sig, där han stod och såg ut i junikvällen. Ljus och ljuv var den, ännu bar marken sin bjärtgröna midsommarkrans. Men dolt under grönskan gapade fördärvet. Mitt i byn öppnade sig alltjämt vintermyrens svarta klyfta. Två släkter skilde den från varandra, två världar. Fyllt var ännu icke svalget, som allena kunnat ena dem, om det fått fyllas och växa ut.

Som förr kunde sjövittra sända sju svagår ovanpå godåren. Men nu glömde man det i fest och rus, i goda tider. Människan glömmer så lätt. Endast naturen glömmer aldrig. Som förr bodde också mycket kvar i människornas hjärtan, som vände deras öden i ondo. Frost över marken, frost i människosinnen! En stark hand krävdes där till att röja upp. Men döda voro byns bästa män, död var skogen.

Själv stod han här och sade farväl. Av allt sitt hjärta kände han, att här, på denna sidan klyftan, i ofärdslandet, utom åkern, där var han född och hemma. Alla de gångna åren i den främmande gården föllo av honom som ett lån, där han stod och såg ut över den mark han trampat med naken barnafot.

Ingenting förstod han än av ödets vägar. Allt hade blivit som det måste. Hans hand grep stadigt i något. Sakta höjde han den, tog sats, och med all sin kraft slungade han föremålet ner över branten. I en vid båge slog det ut över stenbacken och föll med ett plumsande ner i det svarta vattnet. Klunk, klunk, sade det. Det var sjövittra, som girigt tog det till sig till att leka med i djupet. Det sirade linhuvet var det, brudgåvan. En sten hade han bundit vid det, för att det skulle sjunka.

Och med hjärtat överfullt kastade han sig ner i den övervuxna risiga åkern och pressade en sista gång sitt ansikte hårt mot dess svala jord.