Part 6

Då kastade sig svälten som en ulv över Jonas hustru. Vild av hunger kastade hon sig på knä. Hon öste med fulla händer åt sina barn av det fina mjölet, och så började hon själv att äta. Utan att se åt höger eller vänster stoppade hon munnen full gång på gång och tuggade och sväljde krampaktigt med fradga kring munnen.

Den vansinniga hungerkänslan kastade sig då också över Jonas. Febern sprang honom åter åt huvudet, synerna och klangen kommo åter. Han grep i det där vita — det var mjukt, fint och lent som det finaste skrädda mjöl och rann mellan hans fingrar som ett levande väsen. Alla andliga behov upphörde — kvar stod blott bukens omättliga behov av att fyllas och fyllas igen. Å, att en gång, en enda gång till i livet få äta sig riktigt mätt igen! Och också han åt och tuggade och sväljde, utan att veta vad det var han fick i sig.

Alla de sammanpackade människorna där nere gjorde som han. Den långvariga masspsykosen tog ut sin rätt. Som djur kastade de sig över den utlovade mannan. Sträv var den, besynnerligt tung och smaklös, men det var ju Guds bröd. Och för smaksinnen, som förslöats vid det långa bruket av den beska furun, gjorde ej hungern så stor skillnad.

Däruppe stodo alltjämt de andra, dödstysta och avvaktande. Vad som försiggick där nere, kunde de blott svagt urskilja i det svaga ljuset. Svarta skuggor krälade om varandra där nere mot det okända vita under smackningar, stönanden och hesa flämtningar. Hade de dock funnit, vad de gått ut att söka — mjölgruvan, Herrens stora under? Ingen vågade sig dock ner för att undersöka, utan de stodo där blott och stirrade sig blinda.

Främst bland dem stod Anders inom åkern med Mats alltjämt i sin famn och satte sin stora styrka som en damm för en och var, som ville honom förbi. I hans armar stod Mats som fastnaglad, förlamad och orörlig utan att fatta, vad som försiggick. Hur länge han stod så, visste han ej.

Det hade blivit så märkvärdigt tyst där nere i gropen. Suckarna och stönandena hade blivit allt svagare, och ingen kom ännu tillbaka. Då vaknade äntligen Anders ur sin dådlöshet.

— Hör på, gott folk, ropade han, de måste ha hänt något där nere, kanske en olycka! Någon av oss måste dit ner å se efter.

— Jag, far! En ung, kraftig röst var det, hans egen son Bertil. För honom var allt ett spännande äventyr. Hans ljusa sinne hade ännu ej känt fasa eller tvekan. Stark och orädd stod han där och tittade ner i det mörka hålet, där ett okänt drama utspelade sig. Som de sugande, mörka hålen i en fors drog det honom till sig.

— Nej, Bertil, stanna, de får ej ske, befallde fadern. Men i detsamma strävade utomåkerspojken också att göra sig loss. Anders måste ta riktiga spänntag för att hålla honom. Och i ett nu var Bertil över randen.

Minuterna gingo, han kom ej upp igen. Som i en dröm hade han försvunnit och blivit där. Då slet sig äntligen Mats loss. Han, Lill-Jonas son, var det, som bort gå. Hans far var det, som fört dem på vanvettets vägar. Och med övermänskliga krafter kom han ur famntaget och ner i gropen.

Där nere tycktes först allt så mörkt som i en brunn. Endast det vita lyste. Men Mats sökte något annat, människorna. Då stötte hans fot mot något mjukt. Något mörkt. En människokropp. Ett ansikte vändes mot honom, också det vitt och lysande. Full av fasa kastade sig Mats över kroppen — han vände på dess huvud. Dess stela, glasklara blick stirrade honom rätt i ögonen. Hans mor, hans egen mor! Död, stendöd! Blå i ansiktet och med fradga i mungiporna. Tätt tryckt till henne låg den minsta lilla systern, också hon död. Mer kunde han ej se i mörkret.

Skräcken blev honom övermäktig, skälvande sjönk han ner på sina knän. Och plötsligt steg ur hans strupe ett fasans skri, som ej var som kommet ur människostrupe. En vargunges ylande var det i den ensamma vinternatten, ett vilt, osjäliskt rop till livets och dödens dunkla makter. Sedan visste han intet mer.

När han vaknade till liv igen, var gropen full av folk, av facklor och brinnande stickor. Mitt ibland dem stod Anders inom åkern, reslig och lugn som alltid, men så förunderligt blek. Själv låg han litet på sidan med en våt duk över pannan, men ingen tycktes vidare bekymra sig om honom. Yr och lemmen i hela kroppen lyckades han slutligen resa sig och gå fram i ljusskenet.

Då fick han se det. Där lågo de i en rad, alla de döda. Tillsammans aderton personer, och den siste i raden var Inomåkers-Bertil. Alla kvävda av det, som de i sitt rus och sin yrsel tagit för mjöl.

Där, där låg hans egen far! Tog han fel, rörde sig ej hans ögonlock ännu? Utom sig störtade han fram och knäböjde vid faderns sida. Hans bleka, förandligade ansikte var det enda, som var sig likt. Det var ej förvridet som de andras — lugnt och fridfullt vilade det mot den hårda grästorvan.

Mats var viss om att döden måste varit plågsam. Men ej en ryckning eller skälvning av smärta hade vanställt ansiktet. Blott ännu ljusare, klarare, mer själiskt var det blivet genom det sista lidandet. De stora, vidöppna ögonen sågo rätt in i gossens — de voro lysande av en visshet utan gräns.

Hade han i det sista genomskådat den vanvettiga förblindelse, som fört dem hit? Ja, där han nu var, där visste han allt, sin hustrus och sina båda barns onda bråddöd och alla de andra oskyldiga människornas. Han visste allt intill sin ende gosses ensamhet och värnlöshet i världen. Och ändå log han, log i döden stilla och blitt, ett leende, så hemlighetsfullt, så djupt, så förlåtande som den fastspikades på korset. Det var som om hans läppar ännu velat forma ord — ett enda. Ordet, som han aldrig fick sagt i detta livet.

Men han, Lill-Mats, kunde inte höra det, han, där han stod på knä i den mörka gruvans svarta hål, fader- och moderlös, utan syskon eller någon i världen att hålla sig till. Hans händer rörde vid något, han lät det rinna mellan fingrarna — den finaste, vitaste havssand var det. Det, som Gud skänkt dem i stället för manna.

Under lovsång och böner hade Gud fört dem hit — hit! Han såg upp mot himmelen, han ville, han måste förstå! Men också himmelen var mörk och utan botten, ett djupt, svart hål också den. Och plötsligt lyfte han båda sina hårda, smala pojkhänder, ännu fulla med sand, mot himmelen däruppe i en stum, ordlös förbannelse!

Också en annan stod där och lät sanden rinna mellan händerna — det var Anders Ersson inom åkern. Av och an rann den, som sanden i ett timglas, som aldrig ville tömmas.

Av alla de dunkla punkterna i denna tragedi var det ingen, som var dunklare eller mera svårförståelig än den unge inomåkersgossens död. Hungern kunde ej ha drivit honom i döden som de andra, så mycket var visst. Någon verklig hunger hade ännu aldrig den glade ynglingen känt. Hade han gripits av samma förfärliga yrsel och villa som de andra, eller var det skrämseln, som bragt honom utom vett och förstånd? Ingen kunde bringa klarhet i dessa frågor.

En enda av alla dem, som gått ner bland de första, hade räddats till livet. Det var Jan Olsa, han, den druckne. Sitt rus, sin skam hade han att tacka för livet. Vid den första tuggan av den torra sanden hade han gripits av våldsamma uppkastningar. Nu låg han där, yr och matt, men vid full hälsa och stor glädje över livet. Hur det gått till för de andra, kunde han ej redogöra för.

Vem skulle man ge ansvaret? Jonas utom åkern hade själv gått i döden. Och pojken, som fört dem dit, var försvunnen som en ande.

* * * * *

Från närmaste by kom det tjugu man med bårar av vad man i en hast fått ihop. En kom med en riktig bår av båtshakar och säckväv. En annan bar ett sofflock under armen, och två bröder hade i förskräckelsen ryckt loss ena logdörren och bar den mellan sig.

På dessa bårar lade man nu försiktigt de döda. Man slöt deras ögon och knäppte händerna över bröstet. Och så började det långa sorgetåget tillbaka genom skogen till Tavle by. Samma pilgrimer var det, som nyss gått ut för att hämta bröd i öknen under psalmsång och lov. Nu återvände de, men sången hade tystnat.

En ensam darrande kvinnoröst försökte ta upp:

»Hjälp mig, Gud, min sorg mig kväl! Stor vatten går allt till min själ, stormvågen mig fördränker!»

Men snyftningarna bröto sången, och ingen tog åter vid. Dödstystnad rådde över det slingrande, mörka tåget, över den långa vägen tillbaka. Endast havet slog alltmera dämpat sin sorgesång bakom dem.

Men i skogen mellan de mörka stammarna stod hon, Anders-Ersa-Brita med sina två barn och kom ej längre. Det var henne givet att se mycket, som ej andra sågo, den mörka Brita. Men aldrig hade en väg varit så full av fegmärken och varsel, som den hon hade att gå den kvällen! Vart hon gick, snavade hon på mörka försåt. Hemliga röster hade så mycket att viska som aldrig förr, skepnader tassade före och efter. Men hon gick modigt på, läsande allt hon kunde till skydd för sitt och till skada för andras, som hon brukade.

På detta sätt kom hon så långt som till skogsbrynet ovanför Jonas stuga. Där brann det ljus i alla fönster. I många stugor brann det ljus. Hon förundrade sig, ty folket var ju ej hemma. Långt där nere låg vintermyren, svartare än natten själv. Där på andra sidan låg hennes hem, hennes trygga hem. Det var bara att gå nedför backen, skjuta ut båten och ro den korta biten dit över.

Då tändes där ett ensamt ljus över myren. Fladdrande steg det upp ur djupet och stod där en stund utan att spegla sig i vattnet. Så vandrade det sakta över myren och stannade över Anders Ersagården. Då visste mor Brita, att alla de ljus hon såg i byn voro fegljus. Och att döden skulle drabba också hennes egen gård.

Ännu något steg ur myren — en skepnad var det, och stilla vandrade den efter ljuset. Och med hjärtat fullt av fasa kände mor Brita igen sin äldste son. Då förstod hon, att det var han, som var »feg» och skulle föra döden in i deras hus.

Skälvande stödde hon sig mot en trädstam, medan de många ljusen långsamt slocknade. Den lilla flickan vid hennes sida lutade sig darrande mot henne och grät strida tårar i hennes kjortel. Men pojken hade ingenting sett.

Så stod hon där och väntade på det, som måste komma.

Äntligen nådde dödståget byn. Här skilde sig vägen. De främmande bärarna stodo rådvilla. Då manade den uppväckte Jan Olsa på dem — liken skulle uppåt vägen till utomåkersfolket, sade han. Blott en av de stumma skulle följa inomåkersfolket över det svarta vattnet, Bertil, mor Britas son.

Tyst hade Mats gått bredvid faderns bår. Gud teg, fadern och modern tego, hela världen teg. Och denna tystnad tycktes honom vara det enda, som gjorde det möjligt att fortsätta att leva. Så följde han tåget upp igenom byn. Då och då stannade man vid någon stuga. Tystnaden bröts för ett ögonblick av klagorop och gråt. Så gick det vidare igen. Slutligen var bara Mats kvar med de sista bärarna. Ingen tänkte i sin egen sorg och fasa på den ensamme gossen. Kanske hyste en och annan redan agg mot honom för faderns del i det, som skett. Ensam med de döda fick han gå upp till sin stuga.

Fumlande fick han upp dörren och fick ljus på en torrsticka. Med den lyste han bärarna in i stugan. Där hjälpte de Mats att reda ett provisoriskt dödsläger. De bredde ett lakan över den stora väggfastsängen, och där lade de Lill-Jonas och hans hustru sida vid sida. De båda döda små flickorna lade de på den obäddade soffans trälock.

Sedan gjorde de sig färdiga att gå. Den stillsamme gossen med de stirrande ögonen skrämde dem nästan. Han hade ej fällt en tår — ej ett ord fingo de från hans mun. Hur han skulle ha det ordnat för natten, tänkte de ej på, visste knappt, om han hörde hit en gång. Kanske hade han bara visat dem vägen? Hur som helst fick väl någon av byborna ta hand om honom — nu måste de hem.

— Var skall du vara i natt, lillpojk? frågade dock en av dem vänligt.

Men då de ej fingo något svar, frågade de ej mer. Bullrande öppnade de den knarrande dörren och gingo åter neråt vägen.

Mats märkte ej först, att han blivit ensam. Den stora tystnaden stängde alltjämt ute allt omkring honom. Far och mor lågo där så stilla på den bädd, där han varit van att se dem vila. Småsyskonen rörde sig ej. Allt detta tycktes honom bara naturligt. Världen hade ju stannat i sitt lopp, dess ande slocknat.

Då hördes åter knarrande steg därute. Först vid detta ljud for en ilning av skräck genom honom, och han fattade, att denna orörliga tystnad det var döden. Någon steg in genom dörren, stor och väldig — var det Döden själv? Kom han nu för att ta också honom? Med ett skrik kastade han sig över faderns och moderns lik. Hans vänstra hand, som ännu knöt sig kring något, öppnade sig, något stänkte över det vita lakanet — sand, vit sand.

Då lyfte någon varsamt upp honom bakifrån med levande händer. Det var Anders inom åkern. Hans ansikte var alltjämt fruktansvärt blekt, men vänligt.

— Gråt int, Mats, sade han, fast gossens ögon alltjämt voro blanka och torra. Ja höll på glömma dej för sorgen min. Men nu vet ja, att Gud tog älst sonen min, för att ja skulle dra försorg om dej. Far din lärde mig dock att säga de svåra orden: Herren gav och Herren tog. Därför skall du följa mej hem redan i denna natt å stanna där för alltid.

Och så tog han honom vid handen och ledde honom sakta men bestämt mot dörren. Där ville Mats stanna. En dunkel känsla sade honom, att detta var ett farväl för alltid. Men bonden såg, att de borde gå genast. Något i pojkens magra, slutna ansikte skar i honom mer än tårar. Och han tyckte med ens, att hans egen nöd var liten och lätt försonad.

Så lämnade Mats utom åkern sitt föräldrahem och sin barndom — han från vilken frosten tog far, mor, syskon och något mer — en Gud.

II.

VITTRA.

»_En tillsluten lustgård är min syster, min brud._»

Av den första tiden hos inomåkersfolket mindes Mats ej mycket under senare år. Den dova dvalan dröjde alltjämt kvar över tankar och sinnen — han såg och hörde allt som i en dröm.

Att han ej var välkommen hos hustrun i huset, det märkte han dock. Onda ord och blickar gav hon, när han kom, men längre vågade hon ej gå för sin man. Men hon lovade sig, att vad hon i hemlighet kunde bruka mot honom, det skulle hon ej underlåta.

Att mannen drog honom till huset, den där magra långskanken där, själva sonen till den, som med sina galenskaper fört döden i huset, det kunde hon aldrig förlåta honom. Men det hörde väl till den galenskap, som smittat honom ock, den kloke och rådige Rik-Anders.

Dag och natt grubblade hon över den olycka, som gått över dem. Att detta förfärliga, ohyggligt meningslösa kunnat drabba storsonen hennes, den glade, trygge Bertil i Stor-Andersagården, tycktes henne så ofattbart. Nöd och gråt och död, det var något, som hängde ihop med fattigfolket på den andra sidan. Här hade den intet att skaffa.

Skulden gav hon en och endast en — Jonas utom åkern. Han var det, som börjat med allt detta läseriet och fört dem från den ena galenskapen till den andra. Hade hon förut föraktat läsarna, hatade hon dem nu med det bittraste hat. Och hon svor att hämnas i det tysta och mörka. På vem? Jonas utom åkern var död. Men hans son levde. Tills vidare hade hon dock nog av sin sorg.

Mor Brita på storgården hade nog mer än en droppe lappblod i sig. Håret var ramsvart och ögonen svartbruna med orolig blick. Liten och kvick i vändningarna som en lämmel var hon, utan rast eller ro. Det viskades ock, att en av hennes fäder ej fått kyrkogården utan fridlös vilade i illgärningsron utanför. Han hade varit en trollkarl och spått ont på folk, tills en behjärtad kvinna gav honom döden med en grynstamp.

Nu skylldes det lappblodet, att hon som ingen kände allt det, som rörde den gamla visdomen; det sades, att hon kunde »kasta ut för ont», stilla värk och ställa blod och mycket mer, om hon blott ville.

Men allt detta föll ej den myndige och ansedde storbonden i smaken. För sin tid var han upplyst och vidsynt, och allt detta gamla skrock var honom osmakligt. Därför hade han strängeligen förbjudit sin hustru att öva sina konster. Men i hemlighet och bakom hans rygg fortsatte hon som förut.

Mången var det som förundrade sig, att byns rikaste man en gång tog en kvinna med lappblod, om det också var utspätt. Inte hade det väl kunnat gå för sig utan trolleri med rusande örter och hemlig läsning! Nej, förgjort honom hade hon, med vin eller annat! Att trollmakten legat blott i två mörka, dunkla ögons spel en vacker sommarkväll, det trodde väl ingen.

Rik-Anders var redan en äldre man, när han sålunda äktade Brita. En gång förr hade han varit gift, men hustrun hans dog i sin första barnsäng och tog barnet med sig. Då sörjde han djupt och förblev änkling i många år.

Brita kom först till honom som piga, som mången annan. Där tog hon makt över hans tunga sinne med sin fladdrande lätthet och sitt blods oro. När hon blev med barn, gifte han sig med henne. Han var ingen halvköling och slarvhank, han stod för vad han gjort. Ett rikt gifte behövde han ej, men väl en arvinge till sin gård.

Nu var det ingen längre, som mindes den gamla historien eller låtsades minnas den, ty mor Brita förstod nog att hävda sin ställning som storbondens hustru.

Hur det nu var, så förde hon ingen otur med sig i huset, tvärtom. Hade Anders varit burgen, när han tog henne, så var han nu rik. Och hur det gått till, det visste minsta unge i byn att berätta. Som när det nya fähuset byggts, då hade Brita smugit ormskinn i brädfodret. Och för att ännu bättre hålla kvar lyckan, hade hon lagt en trestyver på knutstenen under den första stocken. Och aldrig köptes där en ko, utan att mor Brita gick tre varv motsols kring ladugården med den. Över varje bås satt förstås en gammal almanacka, men så var det ju i varje fähus i byn, så det var inget särskilt.

Men först och sist, minsta barn kunde ock berätta, att Stor-Andersa-Brita hade »bäran». Den var det, som bar all rikedom till huset långt bortifrån andra trakter. Ingen var det väl, som ej någon gång sett det grå nystanet kila in under ladugårdsgolvet, när Brita var hos korna. Och sen stod hon länge där och öste uppe i porten med en stor slev något, som ingen annan såg, men som fanns där.

Endast Anders hade ingenting sett. Det sades, att han en gång överraskat Brita, när hon låg i dvala och spådde. Han hade då slagit henne med tömmen, tills hon vaknat. På knä hade hon så måst lova att aldrig mer trolla, om hon ville stanna som hans hustru. Det var enda gången han bar hand på henne. Men efter som Anders blev äldre och mera skumögd, började hon allt mera öppet trotsa hans befallning. Så fortsatte hon i smyg att trygga huset för skrömta och allt ont till dess väl och framgång.

Och med tiden talades det allt mindre om Spå-Nila, anfadern hennes, och man fick allt större aktning för Brita i byn. Ingen förrådde henne för mannen hennes. Ty västerbottningen har stor aktning för den gamla visdomen och övar den gärna själv på många vis. Brita gjorde ingen någon synbar skada, och hade hon gjort det, hade man alltför mycket fruktat hennes hämnd för att våga blottställa henne. Tog hon sin bärgning med olovliga medel, kom den långt bortifrån, där ingen av dem var känd.

Så hade hon säkrat huset för nöd och olycka genom åren. Sonens död var det första verkligt hårda slag, som drabbat dem. Väl hade de under nödåren stundom fått blanda brödet, de som andra, men oblandat bröd fanns alltid till helgerna, och någon större skuld på gården hade det ej kommit. Pengarna på banken hade nog minskat sig litet, men de skulle väl växa till sig igen.

Allt skulle snart varit som förut igen med ett par goda år, om ej denna hemska, oförklarliga händelse varit. Det oförklarligaste var, att hon varit så maktlös mot den. Hela den långa olycksdagen hade hon ju känt ofärden närma sig utan att kunna gå emot den ett steg. Som ett lydigt barn hade hon låtit släpa sig med på mötet, hon hade suttit där och lyssnat till bönerna och de vilda bekännelserna, och hela tiden hade hon känt, att det var något helt annat, som nalkades. Stumt, hotande stod det redan i det låga rummet och väntade på att människorna skulle vara redo.

När den främmande pojken kom in, visste hon redan, att han kom med bud från den andra sidan. Men hennes tunga var som förlamad, hon kunde ej varna eller ropa. Allt vad hon läste av gammalt och beprövat föll matt och maktlöst till jorden. Ett ännu starkare ord hade brutit hennes vilja. Det enda hon hade förmått var att rycka till sig sina minsta barn, medan hon stod där och såg på, hur mannen vandrade i väg med sonen mot undergången.

Och nu satt hon här och sörjde honom och hans ljusa sjutton år. Med händerna i kors satt hon dagen lång vid spisen och lät pigorna styra om allt till begravningen. Med sina svarta, blanka ögon satt hon och stirrade in i elden och vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka, så som lapparna sedan urminnes tider vaggat sina sorger till ro vid kåtans falnande eld. Då och då vaknade hon upp och gav sig till att gråta högt och tjutande. Det var som om sorgen åter lockat fram själva hennes väsens urgrund, allt det som de långa åren som besutten bondhustru lagt aska över. Allt det mörka och främmande i hennes natur trädde åter mera ohöljt fram. I intet sörjde hon så, som det brukades där på orten, där man bär sorgen lugnt och utan åthävor och själv med frimodighet går i döden.

Anders sorg var stilla, men satt djupare. Det hade kommit något dämpat och nästan mjukt över den kärve mannen. Han, som så mången gång trotsat och pockat sig till sitt öde, han tog detta som en Herrens underliga tuktan. Olydiga och genstörtiga hade de varit i sina tvister och sin fiendskap, nu måste de alla betala skulden. Ett stort offer hade Gud krävt av dem till ett insegel på bättre tider. Som en ständig erinran om detta var det han tagit till sig honom, ofärdsbarnet. Det var hans kristliga hämnd på den döde, som fört dem under Guds straffdom.

— — Så kom begravningen. En stilla, frostklar dag med hårdfrusen mark. Utanför storbyggningen stod den döde sonen lik på fyra stolar med slantar på sina fällda ögonlock. De få gästerna trakterades inne i vinterstugan. Begravningen skulle blott räcka denna dag. Ingen hade mod till något kalasande i dessa ofärdsdagar. Så kördes han ned till kyrkbyn. Där skulle samma dag Jonas och hans anhöriga i jorden med fattighjälp.