Part 18

Den, som dög, det var gamkallen i Ol-Olsagården så kallad. Med orättvisa, tyckte mor Brita, väl var han bra nog över de femtio, men han var väl bibehållen och inte illa funtad på något vis så när som på den kala hjässan. Kanske hade han litet av morsgris över sig. Det sades, att han icke fått gifta sig, så länge mor hans levde, ty han var hennes ende son. Men nu tänkte han väl på gården, som stod utan husmor och arvingar.

Nu var gumman saligen avsomnad, och hennes Erik sprang fri och lätt bland de yngsta efter bygdens alla jäntor, tills han äntligen stannade vid Anna-Gretas fönster. Förra sommaren var han den, som stått trägnast där, hånad och utskrattad av de unga snorgärsarna till pojkar, men ihärdigare än dem och med den rikaste gården i byn i bakfickan.

Vad Anna-Greta tänkte, det visste nog mor Brita si så där tämligen, men slog ändå fram saken. Då vaknade flickan upp och fattade eld.

— Vad går I där å kokar ihop, mor, sade hon hetsigt. Tänker I kast mej i armarna på en tocken där gampojk? Vem har bett er fria för mej? Är ja skämd än eller ärelös, va?

— Å var du lagom stursk, sade mor Brita lugnt; far din var äldre än så då ja tog’en, men int miste ja äran på de gifte.

Då skämdes Anna-Greta för sin häftighet, men gick blott surmulen undan för sig utan att svara. Gifte, vem tänkte på sådant? Det hon tänkte på, det var annat det än gård och grund, annat än kyrkovigsel och fästegåva, barn och kreatur. Intet namn hade det än, men hon hade sett det brinna i en ung mans ögon en stilla vårfrudagsnatt.

* * * * *

Så gick april, det vårade sig alltmer. Det led mot valborgsmässa. Tjärveden uppe i dalen var nu nästan färdig och låg i långa, raka kaster över hela dalplatsen. Det gällde nu blott att skaffa tillräckligt med torv, näver och löpe, innan dalen skulle brännas. Men det mesta av avfallet hade man tagit ner till bygden för att slänga på valborgsmässobålen.

Nu skulle bålen tändas, ty nu var Valborgs dag inne. Blå och aningsfull låg kvällen över höjderna. Den tinande tjälen steg som en svag ånga upp ur jorden. Den var dess fuktiga andedräkt, mättad med livets friska must. Själva den bara marken hade något av overklighet och aning över sig, den skiftade i rosabrunt och violett i dalgångarna.

Djupt där nere låg vintermyren lika tom och svart, kantad av en ring av spirande grönt. Väl två veckor före alla andra klädde sjövittra sina stränder med frisk grönska. Se, se, vad gott jag gör er, ville hon säga människorna, för att de skulle glömma vintrarnas lidanden. Men nu låg hon där nere hopkrupen på bottnen och räddes för ljuset. En gång om året tändes det i flammor ända ner i hennes mörkaste skrymslen.

Nu kom det — nu tändes det första bålet! Det var på utomåkerssidan, högt uppe i liden, och skenet föll blodrött ner i myrens glanslösa djup. Då borrade vittra darrande ansiktet ner i gyttjan och kröp i skuggan av myrsäv och dyört, men eldskenet gick tvärs igenom henne ändå.

Ännu ett bål tände sig. Det röda skenet bredde sig allt mer över myrens vatten, tills den liknade en mörk, levrad blodpöl. Som blodstänk låg det i vittras trassliga hår, som slingrade sig kring dvärgnäckrosens ormande rötter. Slagen låg hon den dagen, genomlyst, utan att mäkta det onda.

Inomåkersborna hade sitt bål uppe på Myrberget vid vitterstenen. Det bålet skulle tändas sist av alla. Så brukades det sedan gammalt. I god tid hade ungdomen samlat sig för att än en gång se till tjärtunnorna och torrveden, som låg staplad till dubbel manshöjd. Men de väntade med att tända bålet, tills eldarna spritt sig över slättlandet. Man hade lottats om vem som skulle tända bålet. Lotten föll på Mats. Nu stod han där med tjärstickorna redo och väntade på de sista eldarna.

En efter en glimmade de till i skymningsdiset neråt det sakta sluttande kustlandet på andra sidan bergen. Det var som om de stora, fuktiga, lågt hängande stjärnorna droppat något av sin våreld ner på den vaknande jorden. Till slut tände sig ett ensamt bål långt borta vid den blå strimman därnere, där en gång ofärden drabbat byborna. Det glimmade stort och blankt med ett starkt och stilla sken likt den klara aftonstjärnan själv. Våren hade nu sänt sitt budskap med vårdkasarna ända ner till havet.

Då tände ynglingen späntestickorna i sin hand och kastade dem på vedkasten. Just som elden flammade till och bålet tände sig, såg han Anna-Greta komma. Hon kom uppåt rån i sin ljusröda mössa och sitt stycke i samma färg, och över den blårandiga ylletröjan bar hon en skiftande sidenduk med invävda rosor i blekaste rosa. Frampå den mörka kjolen hängde det breda, svarta sidenskärpet med sina rikt broderade skärpändar. Hon log emot ungdomsskaran och tummade bandet i sina krusiga flätor. Allt det granna i hennes dräkt fick eldglans från bålet.

Aldrig hade hon varit så lik vittra, den lockande och förvillande. Just så hade hon kommit i all sin prakt i hans barndomssyn och betagit honom andedräkten. Som en tiggare stod han där och såg på henne genom den tända vårelden efter ett leende, en blick. Men det var som om hon ej sett honom, och bålet brann allt högre mellan dem.

Strax kom där någon fram till henne. Det var gamkallen från Ol-Olsagården, och ingen kunde tro, hur pyntad han var. Nattkappan var skinande vit, och fadermördarna stucko honom i hans stora, håriga öron. Så stadsklädd var ingen här. Och ingen hade sådana maner, ty gampojken från storgården hade en gång varit med mor sin på en strömmingsskuta ända ner till Stockholm. Så han visste hur det skulle vara med allt.

Nu bugade han i krum som en sprättbåge för Anna-Greta och sade något. Något fint var det säkert, ty han läste ofta i stora böcker och hade poesialbum med lås, där själva prästgårdsmamsellen diktat en vers om en blyg viol. Men det var nog som att kosta krut på kråkor i det här laget, ty ungdomarna runt omkring honom fnissade endast vanvördigt, och Anna-Greta snodde vredgat på klacken. Men så såg hon förstulet bort på Mats, betänkte sig litet och vände sig åter till Gammel-Erik med ett vänligt svar.

Då slutade flickorna att fnissa och lutade huvudena tillhopa för att viska i stället:

— Se på Gam-Erik, hur han fri opp a Anna-Greta!

Tänk om ändå! Tänk om det ändå till slut blev gampojken i Olsagården, som fick Anders-Ersa-Anna-Greta! Större fågel än kråka ha vurti skjuten! Vad hjälpte det, om hon ställde sig aldrig så fin på det, om det var så tänkt. Och så började de räkna på fingrarna — så och så många kor blev det, så och så många skeltal, när Anna-Gretas farsarv väl kom till. Och för vart finger, som måste tas till i räkningen, blevo ansiktena allt längre och viskningarna allt elakare. Men på andra sidan bålet stod Mats så ensam och fattig och tyckte, att det var själva helvetets eld, som skilde honom från flickan hans.

Då hördes några röster nerifrån rået. Det tycktes vara en hel hop folk, som kom. De skrålade och sjöngo och väsnades som vildar. Nu syntes de i skogsbrynet. Det var skogsarbetare och dagsverkare. Ejnar var mitt ibland dem. Armen höll han kring halsen på en lång, mörk tjugufem års karl, en främmande flöttjare på väg uppåt älven till. Två kannor brännvin hade de tömt till vårens ära, och nu läto de sig ej hejdas.

Elden brann nu i högan sky, den sprutade gnistor, som kommo glimmerskiffrarna i vitterstenen att glänsa som rödan guld. Högt upp mot himlen kastade den slickande gula tungor. Rödast brann den på Anna-Gretas ungflicksmössa, så att allas ögon vände sig dit. När Ejnar fick syn på sin syster, drog han flöttjarn med sig fram till henne. Anna-Greta hälsade, rodnade, log, hon såg ej mötet ogärna — äntligen fick hon då se någon av det nya folket, som mor höll henne från. Allt det unga, glada, livslustiga i hennes väsen slog upp mot den vackre, främmande unge karlen, som kom. Grann var han, och det svaga ruset gjorde honom bara grannare. Han blev ej grov och ful av det som traktens bondpojkar, det gav honom blott en lätthet och frihet, som ingen av dem ägde. Anna-Greta såg det nog, hon pratade och log, fingrade sitt vävda flätband och svängde på kjolen som i dans.

Helt nära bålet stod alltjämt Mats. Elden brann honom i ansiktet, kläderna sveddes, men han märkte det ej. Han måste se och se. På den långa, granna karlen där borta, som hade så lätt till orden. Aldrig hade han sett en så grann karl som flöttjarn. Lång som en kärnfura var han, brynt av sol och vind, svart i håret som en tattare. Tänderna blixtrade och glänste som vitaste vårvintersnö. Det stod en fläkt från den långa vandringen kvar över honom.

Flickorna hade slutat att viska och fnissa, som förtrollade hängde deras ögon vid flöttjarn, där han pratade och gick an med ord, som flögo i kapp med gnisterleken. Elden glömde de, den fick osedd brinna och falna ner. Då mindes Ejnar en gammal lek med valborgseldens sista glöd.

— Nu flickor, ska vi hoppa över elden! ropade han och fick den närmaste om livet.

Också han var ung och grann. Håret stod som en solvåg upp från pannans vita rand över solbrännan, skjortan var uppfläkt över det breda bröstet. Villigt lät sig flickan tas, nu flög hon i hans starka arm oskadd över bränderna. Gossar och flickor voro genast med i leken. Par efter par hoppade efter, kjolarna flögo, skorna smällde mot marken, pojkarna skrattade, och jäntorna skreko. Kinderna blossade av hetta, ibland flög det gnistor ända upp i håret på dem.

Sist av alla gick flöttjarn in mot Anna-Greta och slog armen kring hennes liv. Han böjde sitt mörka ansikte djupt ner mot hennes, log som till en fråga och tog så språnget med henne över den sprakande elden. Mats såg dem komma emot sig. Tätt slutna till varandra, mörka som skuggor utan kropp mot de röda lågorna. Han tyckte, att där flög nu Anna-Greta på sin blåkullafärd i den svartes armar. Ofrivilligt vek han ett steg tillbaka.

När han åter såg upp, stod hon välbehållen framför honom och log med tindrande ögon och kinder i brand. Och vid hennes sida stod den svarte flöttjarn och tryckte hennes varma unga kropp hårt intill sig. Yr av hettan ville Anna-Greta falla, men en stark arm höll henne uppe, och två svarta ögon sågo djärvt in i hennes, medan heta ord droppades in i hennes öra som ett sakta sövande gift. De ögonen brände henne in i blodet, men till hennes själ nådde de ej.

Omedvetet sökte hennes blickar Mats. Där stod han alltjämt avsides, blek och allvarlig som alltid, ensam mitt i den stojande skaran. Han såg på henne, men det var som om han sett tvärs igenom henne på något, som var av oändligt större betydelse. Ett plötsligt och bittert trots grep henne. Där stod han, den som hon väntat på med all sin ungdoms heta längtan. Och teg, teg, medan en annan talade till henne allt det, som han skulle sagt. Och ändå kände hon så som aldrig förr, att det var i dessa underliga ögon med deras djupa fjärranblick hon allena kunde finna djupet och meningen med allt. Varför, varför — så i grunden olika voro de. Nå, han fick stå där, livets lek var lustig och glad. Och med tillbakaböjt huvud gav hon flöttjarn sitt soligaste leende, så att han för ett ögonblick tappade ordet, och ropade så i tindrande övermod till Mats:

— Nå, Mats, blev du udden, du? Ska du int flyg över elden din sjölver, du har ju tänt’en?

Då såg Mats mörkt på henne, där hon vilade i flöttjarns famn. Vittra, tänkte han kallt, allt manfolk lockar och drar du, genom elden drar du dem. Och ett häftigt och dovt raseri grep honom med ens mot denna eld, som han tänt till hennes ära. Med ett språng var han mitt uppe i glöden för att släcka den. Utom sig, kritvit i ansiktet av all sin inre spänning, sparkade han i bränderna med sina grova näbbskor, så att eldkol och gnistor röko. Med sina bara händer ryckte han stora bränder ur kolhögen. Det var som om han ej förmått känna sveda och värk, som om elden ej kunnat göra honom något.

Häpna och förfärade sågo de andra på honom. Skrattet, som följt på Anna-Gretas ord, tystnade tvärt, de fingo fullt göra med att släcka eldbränderna, som pojktoken slängde omkring sig. Var minut väntade de, att vettvillingens kläder skulle fatta eld.

Men Mats stod där bara helt lugn, sotig i ansiktet av elden fast utan en skråma, och släckte de sista kolen med en enruska. När av den stolta valborgselden endast återstod en rykande askhög, kastade han enruskan åt flöttjarn, vände dem alla ryggen och gick neråt rån.

Anna-Greta såg honom gå.

— Mats! ropade hon, men han svarade ej.

Stum av häpnad hade hon sett på honom som alla de andra. Var det detta, som bodde under den lugna, kalla ytan? En minut hade hon mött hans ögon, nu hade han sett henne, men hur? Med ett ryck slet hon sig lös ur flöttjarns arm, sprang fram till bergkanten och såg länge efter den ensamma gestalten, som försvann neråt rån.

Aldrig hade skogen varit så full av tassande ofärd som den kvällen. Det rasslade och risslade i snåren, det skrapade av kvastar och gnölade av bockhorn. Allt det onda var ute på språng i skogsmörkret, där de slocknande eldarna plötsligt glimmade till mellan stammarna som blodsprängda gnisterögon.

För första gången tyckte Mats, att allt detta kunde få honom i sin makt. Dra honom till sig ville det, gömma honom i myrens svartaste hål, därför att han släkt elden, gudagnistan. Men han höll sig uppe, vände ej blicken bakåt utan släpade sig neråt gården. Nere vid Anders Ersagården sovo alla redan. Nu förstod han, att Anna-Greta olovandes gått till berget. Å, den — —! Lismat sig till att få flytta med pigorna ner till sommarstugan hade hon ock redan. Gam-Lisa, älstpigan, skulle väl se till henne där. Men hon var bortåt de sextio och sov hårt efter dagsverket. Nej, annan vakt skulle hon få, som hon ej väntat.

Där stod aspdungen, hans barndoms förskräckelse. Susande vred den sina bladlösa grenar i sin eviga ängslan. Något gav vika i honom, handlöst kastade han sig ner i det fuktiga fjolårsgräset. Marken var hans förtrogna, den hade ofta svalkat hans barndoms sorger. Med ansiktet borrat i dess trogna barm gjorde han nu också sin ungdoms heta bikt till jorden. Allt hans blod stod i brand, för första gången fattade han fullt sin kärleks makt och styrka. Med en hjärtesveda, som liknade hat, mindes han vårfrudagsnattens spröda stämning av vaknande längtan och åtrå. Och nu — sådan var hon, ur famn i famn! Hon var ej värd någon skonsamhet.

Länge låg han så, då röster hördes. Det var Anna-Greta, som äntligen kom. Men hon var ej ensam. En främmande, mörk röst tog svaret av henne ibland. Alla mörka makter föllo åter över honom, darrande kröp han undan i snåret. Hans hand knöt sig, den kom att stöta mot något — fällkniven! Han tog ett tag i skaftet och blev åter lugn och kall.

Då hördes åter en annan röst, litet i falsett. Den var andfådd och avbruten som från en person, som sprungit ifatt de andra. Mitt i all sin vrede måste Mats le. Gammel-Erik var det, alltid i vägen på de ungas friarfärder. Mats hörde flöttjarn — ty, att det var han, det visste han genast — svära lågt och Anna-Greta slå till sitt höga skratt. Alldeles bredvid honom stannade de.

I nattmörkret tyckte han sig plötsligt se den främmande karlens vilda svarta ögon glimma skevt och styggt, löst satt handen till kniven bland det folket. Här var ej tid att förlora. Plötsligt steg han fram ur sitt gömställe och stod mitt ibland dem.

Då fick Gammel-Erik igen allt sitt mod. Ensam hade flöttjarn snart skrämt bort honom, nu voro de två. All hans klumpiga skämtsamhet återvände vid den tanken.

— Åhå, skrockade han, ja tror, att skön Anna-Greta håll på treenigheta. Välj nu, vem som skall bli den helige ande och vila på armen hennes!

Mats hade velat slå honom på truten, men Anna-Greta blev inte svarslös. En stor och okänd ängslan hade fallit över henne i den mörka skogen med den främmande mörke karlen vid hennes sida. Sluppit undan honom hade hon ej, sin rädsla ville hon ej visa. Men bittert hade hon ångrat sin tanklöshet att springa åstad som hon gjort. Nu kände hon sig åter trygg, och allt hennes glada mod återvände.

— Int lär ’e bli du, som ska in i kammarn min, svarade hon käckt sin gamle friare och ingen av er andra heller. Dit kommer ingen ann’, än den jag ser borti liden åt midsommarnatten.

— Så länge väntar ja int, viskade flöttjarn med sin mörka röst. Ja vill ligg åtmed dej i natt!

— Längre än så kan en vänta på de som kärt ä, sade Mats och släppte henne fram till farstudörrn.

Aldrig hade han tänkt säga de orden. Men där hon stod i stugudörren, liten och späd mot de långa hetsiga karlarna och såg bort till honom i smyg med sina stora vädjande ögon, var hon åter den flicka han älskade. Hans lilla syster, hans brud! Han såg, att hon rodnat vid hans ord. Det var det första ord han sagt henne sedan kyssen.

Vid de orden miste ock Anna-Greta allt sitt övermod. Med nedböjt huvud och fumliga fingrar fick hon upp låset. Nu mindes hon, att hon gått olovandes till berget. All hennes självsäkerhet var borta, hon var bara en liten blyg flicka, när hon vände sig mot friarna och sade:

— Ja, då får ja säja er godnatt å tack för sällskapet.

Och med en sista glimt av odygd lade hon till:

— Nu får väl Erik Olsa vara god att visa den, som ä främling, vägen neråt byn igen.

Så smög hon sig smidigt in genom dörrgläntan och fick fort nog dörren i lås. Men utanför stodo friarna och tittade lömskt åt varandra. Här hade man ej mera att göra nu — en och en ville man helst gå till flickans fönster. Ohågat slogo de sällskap neråt vägen igen. Men i flöttjarns ögon brann en het och osläckt eld — han skulle nog finna den vägen tillbaka en gång!

På tå i strumplästen smög Anna-Greta darrande in i köket, där gammelpigan sov. Hon vågade ej väcka henne, utan smög vidare in i sin kammare. Hennes hjärta slog hårt, hon kände sig med ens skrämd och ensam. Flöttjarns mörka ögon stirrade på henne ur mörkret, vart hon såg. Stod han där i vrån för att ta henne fatt och pressa henne intill sig igen så skoningslöst hårt? Han var så främmande och mörk, han hade dragit henne genom elden. Vem vet, där var kanske trolltyg med i leken. Utan nyckel och lås stod han väl där i kammarn snart och tog henne till sig!

En vanvettig skrämsel grep henne. Utan att veta, vad hon gjorde, sprang hon till fönstret och öppnade det. En svart, orörlig skugga skymtade i aspdungens dunkel. Äter ville hjärtat stanna i hennes bröst av skrämsel. Då kände hon igen Mats. Hon förstod, att han osedd vänt tillbaka för att vaka över henne. Den tanken skulle förr ha väckt hennes trots, nu rörde den henne.

— Mats, å, Mats, ropade hon sakta, kom in till mej, ja ä så rädd!

Utan ett ord gjorde han som hon bad, steg försiktigt in genom fönstret och stängde det efter sig. Som en dunkel skugga såg hon honom emot fönsterljuset, sakta smög hon sin hand i hans. Ett stort lugn grep henne, all den hemvana tryggheten hade han åter bragt till hennes kammare. Nu skulle hon sova lugnt.

Mats kunde ju ligga för natten uppe på vinden, i den bädd han haft redan som barn. Då kom hon att se på hans ansikte. Det var så blekt, så sammandraget, så förpinat i det svaga kvällsljuset. Han höll hårt hennes hand, men såg ej på henne. Fulla av förtvivlan sågo hans ögon ut i mörkret.

Då veknade Anna-Gretas hjärta, en het våg av medlidande och kärlek slog upp i henne — det ansiktet var henne dock kärast i världen! Så underligt gammalt och slitet i all sin ungdom — hon älskade det för själva dess fåror och veck. Hon ville smeka det ungt igen. Hennes gamla lilla barn var han, full av klokhet och en stor hjälplöshet. Hon ville gömma hans sorger i sin famn, vagga honom bort i drömmar långt från de stores hårda, onda värld, dit han var satt. Då skulle han tala. Varför teg han jämt — hon älskade honom för att han teg. Hon älskade hans fattigdom, hans tysta ensamhet. Allt detta, som hon ej förstod.

I sitt falska övermod hade hon gått och väntat på hans ord, på allt detta, som han ej hade. Här var ej fråga om att ta, utan att ge, ge av fullaste hjärta åt en, som var i nöd. Sakta drog hon sin hand ur hans och lindade sina mjuka armar kring hans hals.

— Mats, å, Mats, sade hon och lutade sitt huvud mot hans bröst.

Då lyfte han sin blick mot henne, full av förvåning, och strök henne skyggt över håret. En sällsam frid fyllde det lilla rummet. De vita gardinerna stängde ute hela världen — längst borta i vrån skymtade hennes orörda bädd inne i sängskåpet. Allt annat var dunkelt och formlöst, de sågo knappt varann. Länge stodo de så, bröst mot bröst, utan att tala, utan att smekas.

Men deras hjärtan talade. Tunga och dova kände flickan gossens hjärtslag mot sitt unga bröst. Mot varje slag svarade en darrning av hennes eget hjärta, hastig och skygg.

Mats var den, som först vaknade till besinning.

— Du ä trött, du val lägg dej, sade han, nu gett ja gå.

Då såg Anna-Greta på honom, en djup och oändlig ömhet stod att läsa i hennes stora ögon.

— Du må bli här, viskade hon.

Helt naturligt och utan skam sade hon det. Nu hade hon träffat sitt val bland friarna enligt gammal sed. Hon visste fullväl, att mor Brita ej gillat valet. Men i den stunden var det glömt.

Men Mats, han mäktade ej glömma det, han. Han visste ock, att mor Brita ville ha stintan friad till på annat vis, genom böneman. Anna-Greta var ej som de andra bondflickorna, sprödare och finare var hon, med mera liv och eld i sig. Farligare att komma nära i otid var hon, farligare för sig själv och andra. Därför hade han sökt hålla sig undan.

Men nu satt han där dock, fattig och arm som han var, bakom hennes vita gardiner och hörde henne klä av sig i mörkret. Av lycka var det hans hjärta slog, men ock av dunkla samvetskval. Men han hade ej kraft nog att slita sig därifrån. Hon hade valt honom framför de rika och besuttna — nu fingo de väl rådas vid. En stund blott, en enda stund, kanske den enda i livet, ville han vila vid hennes sida. Nu skulle de äntligen få tala ut.

Nu låg hon där redan mot kudden, han såg hennes ögon glimma mot sig i halvmörkret.

— Kom, Mats, viskade hon.

Då kom han och lade sig fullt påklädd vid hennes sida — ovanpå täcket. Mycket hade han att säga henne. Men först ville han se sig mätt på detta fagra ansikte, som han kände så väl och ändå icke kände.

Som två mörka myrar utan botten med speglande eldar i voro hennes ögon. Vad bodde väl gömt där nere? Vittra, den hjärtegnagande, livsförhärjande själv? En gång ville han se till djupet av henne.