Part 8

Då hörde han plötsligt vagnsbuller på vägen. Bullret kom från stadssidan, det dånade som av flera åkdon. Gråhunden där nere tog i att skälla på nytt. Hans skall togs upp av en hund i andra ändan av byn, ännu en svarade och så ännu en. Till slut var hela byn en enda kör av ursinniga hundskall, som följde vagnarna från den ena ändan av byn till den andra.

Nu kunde Mats se vagnarna. Det var flera trillor och en karriol. Såg han rätt eller fel? Var det ej Stor-Grubben själv, som satt i den bakersta kärran i den svarta tulubben? Jo, han var det. Där vägen strök alldeles förbi vintermyren, reste han sig upp och lade handen på skjutspojkens axel. Så stannade vagnen, och han steg ur. Ända fram till myren gick han. Där stannade han och såg länge ut över vattnet. Vad han väl kunde se där, visste inte Mats. Men han stod där väl minst en kvart. Så vaknade han plötsligt upp igen, gick åter fram till vagnen, steg upp i den och körde i karriär efter de andra, som länge sedan försvunnit därifrån.

Då vaknade också Mats till, såg på solen, att tiden måste vara långt liden. Gud nåde uppfostringspojken för mor Britas vrede, om han ej passade middagstimmen! På snabba fötter rann han så ner efter rån.

* * * * *

När Mats kom in i vinterstugan, dit de flyttat in under dagen, var redan middagen överstökad, och alla skulle återgå till sina sysslor igen. Brita ville banna, men en blick från husbonden kom henne att tystna. Jaså, han skulle ha större rätt än barnen deras till att göra som han ville, inhysingen där! Och med en ond glimt i svartögonen sina slängde hon fram fläskpalten åt bortbytingen på bordshörnet. Mats satte sig och åt. Gråten stod honom i halsen, och den sega palten ville inte ned.

Då kom Anna-Greta dansande på sina mjuka näbbskor, satte sig på långbänken bredvid honom och såg honom så hjärtinnerligt glatt och vänligt in i ögonen, att det var som om själva solen glistrat därinne.

— Var har du vari hela dan, Mats? frågade hon och gungade på ena foten, där hon satt.

Mats var för blyg att svara, palten satte sig som en klump i halsen på honom. Han svalde och svalde och blev blodröd i ansiktet.

— Akt dej, att du int strungnar, tokpojk, ropade då Anna-Greta, for upp och började slå och banka honom i ryggen med sina mjuka små nävar.

Till sist fick han då luft. Då böjde hon sig över honom, kittlade honom med flättofsarna på kinden och skrattade med full hals.

Mats såg in i ett par ögon ovanför sig, så glittrande guldbruna, så troskyldigt grunda. Och skrattet — aldrig hade han hört ett sådant skratt. Det klingade som bäcken, när den bröt på våren, nej, som tusen små vitterbjällror klingade det. Aldrig hade någon skrattat så i hans hem — det mente man visst var synd. Det var inte till att stå emot — all hans blyghet och tvärhet smälte i denna sol. Och han måste skratta med, ett litet tvärt och tafatt skratt.

Då såg Brita åt dem.

— Tokstinta där, fräste hon åt flickan. Gack du å gör nytta för dej å låt n’ Mats ät!

Anna-Greta lät sig ej mycket bekomma, men hoppade dock därifrån med en blinkning åt Mats.

Och där satt han, utomåkerspojken, med en ny värme i hjärtat. En var det dock, som ville ha honom här för hans egen skull. Och allt blev med en gång så förändrat, nästan trivsamt och hemvant.

Han gjorde sig ingen brådska med maten. Hungern satt ännu omättad kvar i bottnen på hans inälvor och gnagde och gned lika mycket som förut. Den var som en omättlig drake, som fått smak på människokött och ville ha mer och alltjämt mer. För att den ej skulle tära livet ur honom, måste han äta sig stoppmätt till vart mål. Men av den långa svältkosten hade hans tarmar liksom krympt ihop, därför kunde han ej äta fort utan endast bit för bit. Annars blev han tvärmätt efter de första tuggorna, och så var han lika hungrig efter en timme igen. Men fläskpalt, se det var sådan mat, som man bidade på! Här ensam på hörnet tordes han äta så mycket och så sakta han ville. Och så satt han där och lät den goda maten sig väl smaka, medan han såg sig omkring i köket.

Stor-Andersagårdens vinterkök var det trivsammaste man gärna kunde se. Det stora rummet med det vitkritade taket och de ljusblå tapeterna — en ovan lyx den tiden i västerbottensbondens kök — var ljust och glatt. Möblerna voro av gammalt västerbottniskt mönster — stolarna kraftiga, satta, gjorda till att sitta på. I ett hörn hängde mjölkskåpet, gråblått med röda blommor på dörrarna. Där stodo väl sina tjugu mjölktråg med den fetaste tjockgrädde på. Mitt på ena långväggen stod Nybyklockan, målad i brunt och sirad i blått, grönt och vitt. I taket hängde storhyllan, där rävstinnespetten lågo på tork. I den öppna spisen flammade en väldig brasa på knotiga björkklabbar. Där sutto kvinnfolken vid sitt arbete.

Närmast elden satt Erika, Anders syster, klädd som till helg i gredelin mössa och likadant stycke. Hon var gamstinta, det syntes på mössfärgen, och bodde sedan faderns död turvis hos sina båda bröder, som båda voro besuttna och välmående storbönder. Där gjorde hon mer än nytta för sig med att spinna och väva. Särskilt skoband vävde hon, och hon var den skickligaste bandväverskan i socknen. Nu satt hon där vid sitt arbete. Träspjälan med änden av väven var fästad vid karmen på hennes stol, den andra var bunden vid dörrnyckeln till kökskammarn. Garnet gick under hennes vänstra arm, med den högra sköt hon skeden om vartannat uppåt och nedåt för att bilda skälen. Med vänstra handen lade hon in inslaget.

Rak i ryggen och utan ett ord för mycket satt hon där timme efter timme och flyttade blott stolen, allteftersom väven skulle spännas. Randiga band vävde hon i blått och gult, rutiga i rött och blått, band i alla färger, men breda och starka till att linda kring skaften på näbbskorna. Likt en forntida norna satt hon där vid elden år efter år och vävde och spann, spann lyckan in i huset. Med vinterflyttningen och den första brasan kom hon som ett mystiskt andeväsen och förde den rätta inomhustrevnaden med sig. Med vårsolen försvann hon tyst som hon kommit.

Men runt kring henne sprang mor Brita i tusen småsysslor, orolig, kvick, aldrig stilla men med ögonen på allt. Hon bar också mössa och stycke, men blott till helgerna, och då skulle det vara svart, så som det en gift kvinna hövdes. Nu var hennes svarta, blanka hår bart. Runt ikring dem alla for hon och kikade och tittade. Nu var hon vid smörkärnan och tog sig en titt. Så fick hon plötsligt ett ärende in i finsalen innanför lillkammarn eller införkammarn.

Finsalen var husets stolthet men användes bara, när det skulle vara storhögtidligt. Där stodo fina köpmöbler från staden, brunmålade och med mässingsbeslag på, och mitt på bordet stod porslinskaffeservisen.

Mor Brita stod och letade efter något i dragkistan. Den hade varit hennes hemmafalekista och gömde ännu utstyrseln och brudstassen. I kistalarikan låg ännu det enda brev hon någonsin fått av sin man och gulnade tillsammans med frejdebetyget hennes, där låg den vissnade brudkransen, ty krona och krans hade hon fått, det skulle ingen säga annat, där lågo kyrkvantarna och storpsalmboken med spännen och en pepparrotsskiva kvar mellan bladen, sedan sista storhelgen, till att bruka då prästen i sin predikan antecknat: »här gråtes».

Men nu gällde det inte de gamla minnena utan något annat. I den kistan gömde sig ock mången hemlig besparing, sedan mor Brita sist var i staden med några marker smör. Kantänka, man fick hela 12 skilling för en mark smör i dessa tider. Det var ju riktiga syndapengar! Men bra voro slantarna att ha på mer än ett sätt. Och så var hon ute i köket igen och borta vid kärnan. I en hast fick hon bort lillpigan därifrån i ett ärende och tog själv på att kärna. Som hon förde handen till kärnstången, fick Mats se, att hon släppte något ned i kärnan — det var ett litet silvermynt. Mor Brita kände visst skrömt i luften och ville mota trollen!

Sedan hon säkrat smöret, for hon bort till trasmattsväven och löste av pigan, som satt där. Sommar och vinter stod det en vävstol i Anders kök. Och sällan stod den stilla. Alltid var det någon, som tog sig tid från sysslorna till att sätta sig i den och slå ett slag. Där höll sig nu till och med Brita en stund i ro.

Men sprang hon där annars mest som en lämmel kring benen på en, så var det i stället en annan, som jämt satt stilla och aldrig kom någon vart. Det var mormodern i huset, den gamla Maglena. Nära åttio år var hon, krokig och bruten av värk, därför måste hon sitta i vagga som ett spädbarn. Uppifrån taket hängde den, en stor och åbäkig tingest, mest lik en klumpigt tillyxad gunga.

I den satt nu Maglena, bäddad på kuddar. Orörlig, stel och styv av värken, satt hon där dag efter dag och stirrade med skumma, halvblinda siareögon in i vinterelden, medan någon höll vaggan i gång. Ibland satte värken åt henne, så att hon kved och jämrade sig, ynkligt och ihållande i timmatal, men dessemellan kunde hon leva upp, bli pigg och talför och berätta mycket om det, som var gammalt och fornt.

Oro i blodet hade hon haft liksom dottern. Det sades till och med, att hon efter mannens död för en tid återvänt till vandrarfolket i fjället. Men det var en sak, som skulle hållas tyst med. Anders ville ej höra om den. Sant var det i alla fall, och det livet hade hon trivts med. Först då värken satte åt henne för hårt, måste hon bli bofast igen under dotterns tak.

Förgäves hade Brita prövat alla sina egna konster på henne för att stilla värken. Det var som om hon ingenting förmått över sitt eget kött och blod. Till en tid hade det väl lindrat något med ett uppkok på gråbon till ett omslag att linda om värkande armar och ben och med ett spad på getpors till att dricka. Med många läsningar och signerier till förstås.

Men sen blev det vid det gamla igen. Och när värken alltjämt återkom och modern blev alltmera ihopkroknad i lederna och måste ligga till sängs vintern ut, visste hon sig till slut ingen annan råd än att kalla på en visman vid namn Säfström ifrån Sävar, känd i hela Västerbotten för sina underkurer.

Hela sommaren bodde vismannen kvar i Rik-Anders kammare som en hedrad gäst, åt och drack och hade det gott på allt sätt, mot att han skulle bota gikten på Maglena. Först gällde det då att säga, varifrån värken hade sitt ursprung. Vismannen läste länge och mycket i sina böcker, han frågade den sjuka och alla omkring henne både länge och väl.

Och så läste han igen i de gulnade pappersluntorna, handskrivna med gammalsvenska bokstäver, och mumlade långa ramsor för sig själv. Sist skulle han läsa ut hemligheten i brännvinet, och stopet fullt brukte han till den läsningen. Men inte ens då kom han fram med sin visdom.

Till slut en dag, sedan han ätit och vilat opp sig bra nog, tog han sig betänksamt om hakan, stirrade in i elden, som om han sett en hemsk syn, och sade med gravlik röst:

— Från myren har sjukdomen kommit. Du fick den, när du rodde över vattnet hit till gården.

Det blev tyst i stugan, och allas ögon hängde andaktsfullt vid profetens läppar.

— Från vintermyren har soten kommit, därifrån skall ock boten komma, fortfor vismannen högtidligt. Nog trodde väl Maglena själv, att hon fått värken genom att ligga i dragiga kåtor, förvekligad som hon var genom bofastheten. Men så tänkte hon, att vismannen visste väl bättre.

Och så ordinerade han då så kallade »myrbad» med vatten, hämtat från myren. Hur de skulle lagas, var hans dyrbara hemlighet. Ingen mer än Brita fick vara med inne, när de reddes.

När hösten bröt in, kunde Maglena åter sitta upprätt, och vismannen for till sin hemort igen, lastad med fälmat och med brännvinspluntan djupt förankrad i matspannen. Han var det nu, som befallt, att den sjuka skulle sitta tvärs över en vagga och att någon skulle vagga henne, när värken satte till. Och där satt hon nu, den gamla, nog så nöjd, utom när värken tog på, då hon gnällde och pep som ett litet barn.

Just nu var pinvärken envis, och bredvid henne satt därför nu Anna-Greta och skulle försöka sig på att vagga mormora, då ingen annan hade tid. Men den otympliga gungan var tung. Med sina svaga armar orkade hon ej få någon riktig fart på den, och den gamla gnölade därför missnöjt.

Frågade någon då: Hur är det fatt med mormora? fick hon bara det trumpna svaret:

— När du kommer på min ålder, får du veta, va mej våller.

Pinad av gnället såg Brita upp. Då fick hon syn på Mats, som ännu satt vid bordet och hängde.

— Opp me dej, din latstövel, skrek hon, för nu var Anders ute. Va sitter du där å gapar efter? Var int så ohull på palten, du. Har du int nå magahov? Vi har ock nödtid i huse. Laga dej i stället hit å gör nytta för maten — det blir du, som får vagga mormora.

Tigande makade sig Mats upp och bort till spiselvrån. Anna-Greta makade villigt åt sig och gav honom plats på pallen. Så tog han vid att vagga den gamla.

Med sina magra, seniga pojkarmar högg han i av alla krafter. Nu blev det annan fart på vaggningen — upp och ned, upp och ned, mjukt och jämnt gick det. Gnället tystnade, den gamla nickade till. Det blev så tyst i stugan. Alla funno det vilsamt, när mormora sov, de dagar hon hade värken. Det var som att ha ett småbarn i huset, sjukt och kinkigt och som aldrig växte och blev stor utan bara krympte och blev mindre. Det var bara dihornet och nappträet, som fattades i utstyrseln.

Med kinderna brännande röda av skam satt pojken där vid vaggan. Han mindes sina karlavulna tankar uppe i rået på morgonen. Och nu satt han här vid kvinnfolksgöra, och ett sådant arbete till! Det var annat det än hans drömmar! Men den som har hem hos andra, han får ock göra det andra vill utan att mucka. Och så vaggade han av alla krafter, fram och tillbaka, fram och tillbaka.

Björkkabbarna i spisen sprakade och smällde, knak, knak sade vaggan. Annars var det tyst. Den gamla sov och snarkade. Det pep och ylade i hennes platta, breda näsa som ett avlägset vargtjut. Mats höll också på att nicka till. Det värkte och sved i hans armar av den tunga gungan med den tunga gumman i, men han vågade ej sluta, ty då vaknade den gamla tvärt.

Dyster satt han där och stirrade in i elden. Åter kände han, att han vår inhysingen här, som nätt och jämnt tåldes vid matfatet och som fick göra det sämsta görat. Då kände han en liten hand på sin. Det var Anna-Greta, och hon ville visa honom sina hemliga skatter.

Det var en gammal docka av trä, klädd i blå- och svartrutig kjol, vävd av fastern hennes, det var snäckor och musslor från det fjärran havet, som far hade haft med sig från strömmingsfisket. Det var ett par små lappskor av vitaste renbällingskinn och sist men inte minst en liten trumma.

— Hon har ja fått av mormora, viskade hon, hon kan man spå på. Men kvinnfolke får int nyttja’na.

Skrämd såg Mats på henne. Ögonen hennes sågo riktigt svarta och stygga ut så där i skuggan, men det var ändå något i dem, som drog. När hon såg, att han blev förskräckt, tittade hon upp över vaggkanten och skrattade och log. Elden lekte och for i hennes ögon som tusen gnistor, tänderna glimmade vitt. Åter måste han le till svar.

Och så sutto de båda barnen där, gömda bakom den otympliga takvaggan, som knarrade och gick, och lutade huvudena tillhopa och tisslade och tasslade om sitt. Tills Brita fick syn på dem och gjorde ett slut på leken. Hon tyckte ej om, att hennes Anna-Greta blev allt för god vän med den där fattigpojken.

— Kom, Anna-Greta, ropade hon, du ska till stacken å rust en myrduk åt mormora, tills hon vaknar. Se här!

Och hon räckte henne en ren handduk. Det behövdes ej någon vidare förklaring. Anna-Greta visste väl, vad det gällde. Myrsyran var ju också den ett gammalt och beprövat medel mot all slags värk. Man bredde ut duken över myrstacken, tills den blev våt, sedan tog man den och lindade den kring det sjuka stället. Anna-Greta frågade därför ej, utan var kvickt utom dörren. Lika kvickt var hon inne igen med duken.

Vaggan hade stannat och mormodern vaknat. Hon såg kry och nyter ut igen efter sin lilla lur och spann som en katta, när hon fick myrduken om det onda benet.

— Hit me ett par skrubbler, Brita, sade hon, så ska ja hjälpa dej att karda!

Och sen hon väl kommit i gång, växte snabbt ullhögen på golvet. Rätt som det var började hon på att berätta. Om vittra och troll, om varsel och otyg, om allt, som var skumt och dunkelt i bygden och de stora skogarna. Utan början och slut, utan inbördes sammanhang, men med den sträva sagoröst, som ger barnen kalla kårar efter ryggen.

Om vittra berättade hon, som kunde spöka ut sig alldeles som en människa ibland i finaste sammet och siden och villa bort karlarna, när de voro ensamma ute på fiske eller skogsarbete. Och som alla karltokar läto de sig lätt nog dåras av det falska kvinnfolket. Men fingo de bara syn på svansen under kjolkanten, så aktade de sig nog. Om bytingar och bölingar berättade hon och om barngråt och späda röster långt ute i villande skogen, och om dödmän och bleka, varnande dödingshänder.

Särskilt skrämda blevo barnen, när hon berättade om en far och en mor, som sålt sin son åt den onde. När han var sexton år, var han bliven föräldralös, och det året var det den onde skulle ta honom. Men pojkstackarn visste sig råd och gick till prästen för att få skydd. Då tog prästen och satte honom bakom en bräda, på vilken han skrivit: »Jesus Christus, Guds son.» Och när den onde kom och ville ta pojken, sade han, att han först fick läsa det, som stod på brädan. Men det namnet kunde inte den onde uttala, och sen hade han då ingen makt längre över pojken.

Alla hade suttit där som förstenade och lyssnat. Väven hade stannat, vaggan slutat knarra, så som det dagliga livets ljud alltid stanna, när sagan går genom rummet. Endast Erika satt som förr och slog sina brokiga band, orörlig och stum i det fladdrande eldsljuset. I sin vrå hade även Mats suttit och slukat varje ord. Fast skrock och övertro alltid blommat omkring honom, så var dock det mesta av det han hörde nytt för honom. Fadern och modern räknade ju allt sådant till syndig hedendom och ville ej låta det komma till barnens öron.

En gång, när Mats var en liten parvel, hade han kommit in till modern och berättat för henne, att han sett en liten grå man vid laduknuten. Då hade han sett henne haja till, och så hade hon sagt, att Mats var ett midnattsbarn och var »synen», så att han nog skulle få se mycket, som ej andra sågo! Men fadern, som i detsamma kom in, hade tystat henne. Väl hade han tyckt sig se och höra ett och annat sedan, men då ingen förklaring gavs på det, så slutade han att lägga märke till det.

Nu tyckte han, att det öppnade sig okända djup i hans inre, som så länge varit fruset och dött. Allt detta om varsel och död, om rolöshet och mörka makter, hur väl han förstod det nu! Men vad han icke mer förstod, det var läran om en Gud, som var allvis och rättfärdig och dock slog de goda och behöll de onda! Ur sitt hjärta tyckte han sig vilja plåna ut varje ord om honom, som han lärt av sin far!

I stället ville han lära detta, som gav makt över människorna och dem, som tjänade dem i det tysta, allt detta osynliga, som självmant bar rikedomen och anseendet till huset, bara man visste de rätta orden. Något allra djupast i hans undermedvetna klingade så sällsamt allt detta hemlighetsfulla i möte — det var den urgamla släktsjälen av dem, som i århundraden kämpat med makterna, som åter vaknade till liv. Därför satt han där nu med lysande ögon och slukade varje ord.

Bredvid honom satt Anna-Greta åter hopkrupen. När mormora talade om fegmärken och dödsvarsel, då ryste hon av mörkrädsla, blundade och smög sig intill Mats. Det var som om hon velat söka skydd hos honom. Och en sällsamt varm känsla steg upp i honom, när han kände den mjuka lilla flickkroppen smyga sig upp emot honom. Han tänkte på sina döda små systrar — här hade han nu en annan, som krävde hans beskydd. Och den känslan höjde honom så i hans egna tankar, att han glömde att sörja över sin ställning. Beskyddande lade han sin arm över flickans axlar, medan han med en blandning av skräck och välbehag lyssnade till de gamla historierna. Och Anna-Greta fann det gott så. Ej för allt i världen skulle hon nu ha vågat sig ensam utom stuguknuten, om det så bara vore till stacken efter en ny duk åt mormora.

Men när det blev tal om vittra och om dolda skatter, då var det Anna-Greta, som kikade fram igen bakom Mats arm. Med ögonen vidöppna log hon lystet och hemlighetsfullt, och utan att själv veta det sköt hon undan pojkens arm och rätade sig mot brasskenet.

Då stampade och klampade det i storfarstun. Som steg från en annan värld kom det, tyckte Anna-Greta. Hon skrek högt av rädsla och högg på nytt tag i Mats arm. Det var som om hon väntat sig att få se en dödman komma in i sitt vita sveplakan eller den onde själv, som skulle hämta någon, som försålt sig.

Men det var bara husbonden, som kom in efter arbetet med karlarna. Då började åter väven att slå, kärnan att stampa och vaggan att knarra, men mormora slutade tvärt, mitt i en mening. Nu fick man brått med aftonvarden, som man så när glömt för alla spökerierna.

Anders var bister och mörk i hågen, när han kom in, det sågo alla. Brita kom fram och liskades med honom, så som hon brukade. Hon hjälpte honom att dra av den våta ulltröjan, däven av fukt och svett, fick av näbbskorna ock, där skohöet var genomvått, och fick varma yllesockar på och tände till slut långpipan åt honom, där han satt vid spisen och lät elden steka sig genomvarm, men intet tycktes hjälpa. Först då Anna-Greta sprang fram till honom och slog armarna kring hans hals, ljusnade hans min, men bara för ett ögonblick. Så mörknade han igen, och det blev sällsamt tyst och spänt i rummet, som före ett åskväder. Förgäves grubblade Brita på vad det kunde vara. Sorgen var det ej enbart, den var redan något, som så ingått i medvetandet, att den ej visade sig så. Som en mörk grundton satt den visserligen alltjämt kvar i djupet på deras själar, men den tilläts ej längre att komma till ytan. Över den gick redan livets ström sin gilla gång framåt som älvens virvlar över en sjunken båt.

Länge satt husbonden tyst med huvudet sänkt och höll det stora, arbetsfyllda köket i spänning. Till slut reste han sig och kallade på Mats.