Part 12

— Dum som du ä, Sjåpa-Lotta, fräste Mats, nu åter karl och beskyddare. Ä du rädd för en hare?

Men då var det Anna-Gretas tur att berätta.

Visste han då inte, Mats, vad en hare kunde vara? När en flicka mördat sitt barn i lönndom, blev barnet till en hare, som rolös sprang i skogarna och stundom hördes gråta som en böling. En sådan hare kunde ingen skjuta, inte den allra skickligaste skytt, om inte möjligtvis med trollad bössa. Vem visste nu, om detta var en riktig hare?

Och hon tryckte sig darrande in mot honom i den gröna halvskymningen. Men detta var något, som låg mera avlägset från Mats och hans pojkaktiga föreställningsvärld. Och hans tröst fick därför något visst ringaktande och flyktigt över sig, när han svor på, att den harpalten, den skulle han då ta i ett skott med fars gamla bakladdare.

Och så började han överlägset locka på korna, som betat sig ur synhåll in i skogsgrönskan. Och Anna-Greta glömde genast skrömta och hjälpte honom:

— Kossa lilla! Lissko! Kossa lilla! Lissko! ropade hon med sin klara flickröst, så det ekade i skogen.

Och när skällkons huvud med den pinglande tjukan stort och idisslande stack fram igen bakom granstammarna, glömde de snart både den och allt otyg därinne för pannkakorna och näverhämtarn med »blanna», som Anna-Greta smugit sig till i köket.

* * * * *

Så gingo sommardagarna, de långa, ljuvliga sommardagarna utan början och slut, under frihet och lek. Dagen lång gick Mats uppe i skogen och gette sina kor. Var dag satt han den klara morgonstunden ensam uppe i rån och drömde och fantiserade. Inte en dag gick nu, utan att han fick hemligt sällskap.

Där han satt, kunde han höra den spröda, silverfina klangen av vitterkornas bjällror, där de gingo i skogen ovan människornas betesmarker. Stundom hördes en vakthund skälla, om nära eller långt ifrån, kunde man inte säga, men så förunderligt fjärran. Då spetsade Lajla vid hans fötter sina öron, men hon skällde aldrig tillbaka, nej, tro inte det! Alltför mycket hade hennes urfäder sett och bevittnat, där de vaktat kåtelden i den långa vinternatten, alltför mycken gammal och hemlig visdom bodde där i djupet av hennes vackra mörka ögon.

Ibland kom låten där inne allt närmare. Det lät som om en hel hjord varit på vandring. Tjukorna skramlade och pinglade helt tätt invid en, hundskallet växte och blev dovt och grovt, korna råmade ängsligt efter kalvarna. Ljudet steg allt högre och grövre. Nu ringde skällorna hårt och dånande som kyrkklockor, det brakade och knakade i skogen av tusen flyende steg som av en förhärjande storm! Det lät som själva havets stigande böljedjup, som reste sig för att sluka en och dra en med sig. — Så blev det med ens tyst, dödstyst.

Men i tystnaden doftade och blommade skogens alla blomster som aldrig förr. Pyrolans ljuva, starka doft stod tät i skuggan och mängde sig med porsens kärva fläkt. Skogsstjärnan hängde vek och vit på spröda stänglar, men nere i fukten mellan snattertuvorna stod det röda, slemmiga sileshåret med döda insekter mellan sina håriga blad. Och nere på ängsgläntan stod stolt och rak Jungfru Marie hand och höjde sin fläckiga krona i skuggan av småbjörkarna. Men djupt inne i jorden gömde hon sina båda händer, den svarta och den vita.

Då tyckte sig Mats mellan stammarna se en flik av vittras röda tröja och höra hennes låga, lockande skratt. Locka honom, ville hon, locka getarpojken in till sig, så att han glömde sina kräk. Njutning och glömska bjöd hon med sin tystnad och sina sövande dofter. Men Mats han stängde sina vaknande sinnen för hennes lockelser. Ty han visste, att hon lockade efter rov, till att ta hans djur och ta honom själv, tills han låg där utsugen och död i hennes armar. Då skrattade det åter, lågt och klart: Och så lockade vittra, som man lockar ett barn.

En dag fann Mats på vitterstenen uppe i Myrberget en alldeles nygräddad pannkaka. Den låg där så gul och grann och ångande i solskenet. Mats var hungrig. All hans ungdoms hunger skrek alltjämt ur inälvorna. Och Anna-Greta dröjde med matspannen. Men han aktade sig väl att röra pannkakan. Alltför väl visste han, att det bara var en vitterpannkaka, och att den som smakade den minstaste bit miste vett och sansning och gav sig in i villande skogen på jakt efter den evigt gäckande vittra.

Korna var det hon mest ville åt. Otaliga kor hade väl blivit trolltagna här uppe i rån. Men Mats var ändå inte rädd för sina kräk. Så säkert hade mor Brita tryggat dem under året. Så hade hon på påskmorgonen tagit koskällan och sprungit till ladugården och hängt den kring skällkons hals. För att vara ännu litet säkrare hade hon ock stoppat hö i skällan och låtit de andra korna smaka av detta. På samma sätt hade hon lärt de andra hustrurna i byn att göra med hö, som hon gett dem, och därför visste nu Mats, att alla hans kor skulle följa skällkon hela sommaren och inte låta sig lockas av främmande skällor.

Ej dess mindre blev en ko tagen för honom i början av sommaren. Den tillhörde en av utomåkersfolket, som kanske ansett det som synd att bruka sådana konster. Gråtande kom hustrun till Brita för att söka råd, när Mats på kvällen kom ner till byn utan hennes ko. Skulle man ej gå skallgång i skogen efter kon? Tänk, om hon gått ner sig i något myrhål!

Men mor Brita såg så underligt på henne. Det lönade sig ej, sade hon. Förstod hon då inte, Kall-Pers-mora, vem det var, som nu varit framme? Åjo, hon begrep, med en rysning begrep hon det. Och så sade henne då Klok-Brita, vad hon skulle göra. En gröt skulle hon koka, utomåkershustrun, en riktigt bra och rejäl gröt, och så skulle hon sätta sleven och »tvärun» i grytan, bära ner alltihop i lagårn och sätta det i den försvunna kons bås. Då skulle kogussrise själv leta sig hem igen.

Och mycket riktigt! Tidigt följande morgon stod kon utanför den igenknutna grinden och råmade efter att bli morgonmjölkad. Efter den dagen tryggade också utomåkershustrun sina kor för vittra. Men detta var den enda gången Mats var ute för olycka som getarpojke. Ingen skyllde honom dock för slarv och vårdslöshet ens då, ty alla visste, vems fel det var.

En dag längre in på sommaren fick Mats se hela vittertåget. Det var en brännande het dag i rötmånan. Blåbären hängde redan stora och svartnade här uppe i skogen, medan de gula snatterbären där nere på myren ännu blott hade rodnat på ena sidan. Gräset var redan slaget på lejdorna, medan kornet stod grågrönt och vasst och stolt som aldrig förr på vretarna. Himlen var klar, men längst borta vid synranden dröjde några moln. Tunna, lätta, som en blå rök över det blå hängde de där, men de buro något annat inom sig. Något som skimrade i skärt och violett, i regnbågens alla färger. Åskan! Luften var het och tung som av alltför mognande sommar.

Då kom det. Med klingande bjällror och ylande hundar, med tramp av klövar och oklädda fötter drog det fram över rågången och ned emot bygden. Och nu såg Mats det. I spetsen gick hon, vittra själv, i röd tröja och fladdrande röda kjolar. Men Mats kunde aldrig säga sen, hur hon sken — fagrare eller ledare än alla andra. Och efter henne följde det en väldig hjord av små röda kor och oxar, får och bockar, och alla drevos de fram av småväxta män och kvinnor i illröda kläder. En hop annat småfolk i samma slags kläder följde efter — en del buro bärmesar på ryggen, andra drogo stora sommarkälkar med flyttgods och barn på efter sig. Under ett väldigt, öronbedövande råmande, lockande och hojtande drog hjorden framåt mot den ensamme skräckslagne gossen där uppe i skogsfarligheten.

Men just som de kommo förbi honom, tystnade med ens skällorna och råmandet, ropen och hojtandet, och det blev dödstyst, en kvav, olycksbådande tystnad, medan åskmolnen sakta seglade uppåt himmeln. Utan att se åt honom eller låtsas om hans närhet drog så vittra förbi getarpojken och ner över rån. Med stor fart bar det av för dem nedåt bygden.

Då visste Mats vad som komma skulle. Åskan, ovädret, blixten, som slog och dödade. Och han ryckte med våld upp sig ur förskräckelsens tunga förlamning, visslade på hyndan och fick henne i en fart till att jaga ihop korna. Den kloka lapphyndan tycktes fatta, vad det gällde. Snart hade hon drivit ihop kräken och jagade dem nu neråt rågången i vittras spår. Skrämda, ryggande för vitterkornas fräna vittring, trängdes de mot varandra på den smala kostigen men måste lyda vallhundens ilskna skall och skällkons signade tjuka. Så trängde de och jagade varandra motvilligt nedför, medan himlen färgades alltmera svart av de stigande molnen. Ända ner mot mitten av byn körde Mats dem så. Sen hittade de var och en till sitt. Han visste, att de ej förgäves fått dricka av bonyckeln. Men när Mats hann Anders Ersagårdens fätåled, såg han den sista fliken av vitterfolkets röda kläder försvinna under gamhässjans golv ute på åkern.

I detsamma bröt ovädret loss. Det blixtrade och haglade från blåsvart himmel, och så strömmade regnet till i skvalande forsar. Åskslag och blixt följde tätt på varandra, och i blixtarnas ljus kunde man se, att åskan slagit ned där uppe i skogen.

Hade de nu suttit kvar uppe i rået, överraskade av ovädret, med Mats blind och döv för allt det underjordiska med vad det innebar av både lockelse och varning, då kunde mer än ett liv ha gått där uppe den dagen. Ty tvärs över rån, just där Mats brukade sitta och där han mött vittra, där låg en väldig gran kastad, slagen av blixten. Det såg han morgonen därpå.

Varje djur, som var i hans vård, hade han dock lyckats bärga under tak den kvällen utan en skråma på skinnet deras för att nu inte tala om sig själv. Så hade han undgått vittras hämnd. Ty hämnd var det för den trolltagna kon, som gått tillbaka. Men det var inte utan, att själva stormor på gården fick litet aktning för honom efter den dagen. Pojken var ju mera synen för skrömta än mången stor och vuxen!

Hade inte getarpojken varit kvicktänkt och rådig och haft reda på den urgamla sanningen, att vitterfolket helst visar sig före svårt oväder, kunde mer än en ko blivit kvar där uppe i rået. Men ännu mera stornöjd hade väl mor Brita blivit, om han haft vett att kasta stål över en av vitterkorna. Då hade den måst följa honom, och då hade moran fått en ko, som aldrig stod i sin och som måste mjölka störststävan full var dag. Det hade varit något det för Stor-Andersa-Brita!

Från den dagen såg Mats gärna, att han fick annat sällskap med sig upp i skogen ock. Därför var han tacksam, att Anna-Greta tagit sig för med att gå upp till honom med maten. Det var nu hennes eget påhitt, annars fick getarpojken nöjas med torrmat sommaren lång. Så kom hon för var dag rännande efter middagsmålet med matkonten slängande på armen, sjungande och trallande, så det ekade i bergen. Då rätade sig Mats belåten upp ur gräset, tystnaden var bliven honom lång.

Och när hon kom, var det inte bara med maten, utan med sol och sång och flödande prat, med smånytt från gården och bygden och skingrade hans ensamma tystnad som med tusen spröda vitterbjällrors klang. När hon pratat sig andtruten och trött, vilket inte blev alltför fort, blev det Mats tur. Då var det han, som fick berätta om allt vad han sett och hört av oknytt den dagen. Och Anna-Greta satt där med återhållen andedräkt och vidöppna ögon och lyssnade timmalångt, så stilla, som man aldrig det skulle trott. Men också Anna-Greta kunde ha sitt att komma med.

— Ser du, viskade hon sakta och pekade på något, som liknade något slags stelnad, gulröd grädde på marken.

— Ser du, Mats, sade hon åter. Och båda visste, vad det var. Men Anna-Greta berättade det ändå.

Bärarträck var det, lämningar efter bäraren, eller »bäran», det grå och rullande trollnystanet med svarta pärlögon, som så ivrigt bar rikedomen till huset. Bärarträcken var liksom nyckeln till bärans djupa hemlighet. När man hittade den, då kunde man också lätt ta reda på vem som hade bäran. Då var det bara att koka svampen eller vad det nu var i en fingerborg av silver. Eller också kunde man ta och piska den med nio käppar av olika träslag. Men vilket sätt man än valde, så måste bärans herre uppenbara sig och be för sin tjänares liv.

Här tystnade Anna-Greta förskräckt — hon mindes med ens, vad det viskades om hennes egen mor. Vem vet, kanske var det bäran från självaste Stor-Andersa-gården, som lagt träcken uppe i rån!

Mats tänkte nog detsamma, han. Mer än en gång hade han tyckt sig se det grå nystanet rulla framför sig ner mot gården efter att ha tjuvmjölkat korna på någon gärda långt fjärran ifrån. Och en gång hade han råkat till att se, hur mor Brita smusslade ett fat med gröt och mjölk till sin hjälpare på bakugnen.

Och han kunde ej hjälpa, att den tanken kom för honom, att han skulle pröva medlet med de nio käpparna någon gång för sig själv i ensamheten. Ty mor Britas silverfingerborg, som hon en gång fått i fästegåva, den höll hon noga inlåst bland skatterna i dragkistan.

Men det andra medlet skulle ju vara lika verkningsfullt. Gärna unnade han den ondsinta Brita att stå där i skogen med andan i halsen och be honom, inhysingen, som för livet att skona hennes bärare. Inget ont skulle han väl göra henne då, hon var ju Anna-Gretas mor och Anders hustru, men en bra nog lång stund skulle hon få stå där och skämmas.

Och så tog han sig för att samla på olika träslag. Men hur han samlade och samlade, aldrig fick han ihop det till de nio träslagen. Gran, furu och en fick han väl i skogen, björk, rönn och hägg växte vid gärdorna, alen nere vid myren och aspen vid Anders Ersas sommarstuga. Men det nionde träslaget fattades alltjämt. Kunde han bara komma till kyrkogården, tänkte han, ty där var en lönn planterad, det visste han. Men innan han fick tid på sig att lista sig dit, var bärarträcken redan försvunnen och borttorkad. Och snart glömdes den för annat skrock och andra lekar.

Ibland kom också Ejnar med upp i rån. Då vågade ej de andra tala om sådant. Ejnar var så ljus, så glad och övermodig, så stark och överlägsen för sina sexton år på det sjuttonde. Han var i allt sådan som Stor-Anders varit före själskrisen. Men trots sin redan utbildade kropp var han ännu i mycket ett barn. Ibland nedlät han sig att leka med de yngre.

— Kom, så leker vi sur, ropade Anna-Greta, och så räknade hon med av iver röda kinder, vem som skulle bli och vem som skulle vara ute.

»Vit häst står i stall, spänte spara skjut i hall, min maka bränn kaka, ut, sprut, knäpp ut.»

räknade hon, ända tills någon blev »sur».

Sen bar det i väg i ta fatt genom skogen med flygande flätor och flängande bara pojkben, tills Anna-Greta uttröttad slängde sig ner vid mål, som var en stor jättegran, och ropade:

— Tjufre mej!

Då började pojkarna i stället plocka blåbär, och Ejnar målade Anna-Greta alldeles blåröd, tills hon sökte skydd hos Mats, skrikande i högan sky:

— De gills int! De gills int!

Mats skulle då försvara henne och skulle ge sig på att ta livtag med Ejnar, men det stod ej länge på, förrän han stod på huvudet i mossan. Övermodig, ljus och stark stod Ejnar där och såg hånfullt ned på sina besegrade motståndare. Just så ville han ha det — härska och råda ville han, inte minst över de svaga, just som far hans hade velat det. Trötta av leken, kunde de sätta sig ned i den mjuka mossan för att lösa gåtor.

Med skälmen i ögonvrån frågade Anna-Greta:

»Golvring, dörrspring, taltrast uta gålom»,

— va ä de, Mats?

Men Mats han bara satt och gapade. Han var inte slagfärdig och kvick till sådant, Lill-Jonas Mats.

— Dumtok där, skrek Anna-Greta gällt, de ä ju hunden vet ja!

— Nå, kan du säja, va de här ä då? fortfor hon.

»Hundra systrar dansa i ett bälte.»

Men Mats teg lika djupt och dumt, han, och hade tankarna borta på annat, så att Anna-Greta ropade:

— Så säj då nånting, Mats, ingen ger domlammet att dricka, säjer farmor.

Då han ändå inte kunde svara, måste hon åter själv tyda det:

— De ä ju brödnaggen, vet ja, ditt armade fe!

Men slut blev det med hennes beskyddande stolthet, när hon fick se en hemsk syn. Det var Ejnar, som styrt ut sig med mossa och kvistar och drypande rött blåbärsblod och nu kom krypande på alla fyra efter Anna-Greta, brummande med sin allra grövsta röst:

»Gamgubben i Bastuberge, fyra fötter å inga tår! Gamgubben i Bastuberge, fyra fötter å inga tår!»

Då tappade Anna-Greta all kvinnlig stolthet och sprang som för livet hemåt. Visst såg hon, att det var Ejnar, och det där var ju en småbarnslek, som hon för längesen växt ifrån. Men den tidiga, hemska skräcken för den lurvige, tålöse gubben i Bastuberget satt ännu i. Han hade varit inmängd i för många barndomens mardrömmar för att kunna glömmas. Han hade hotande stått bakom det första straffet, bakom varje liten odygd och olydnad, och på natten hade han kommit åter i drömmen.

Hur ofta hade han inte varit efter henne så, när hon ensam stultade ikring på gården och Ejnar fanns i närheten, men far var borta på arbetet. Det dröjde, innan hon kom så långt, att hon såg, vem det var, men lika vilt och besinningslöst sprang hon för det. Hon visste nog hon, hur såna där kunde förvandla sig och bli till andra men ändå vara sig själva. Och så sprang hon, trettonåringen, för småbarnens djävul, och Ejnar rusade vrålande och skrattande efter.

Men däruppe satt Mats ensam kvar och hade fått annat att tänka på. Nu såg han åter folk nere på myren. En dag på vårsidan hade han sett dem där för första gången. Där var ett helt lag. En var det, som tycktes mäta ut och staka. Han hoppade och flög bland tuvorna. De andra gingo efter hans befallning, och en dag togo de fatt på spadar och dikarknivar och började gräva. En lång karl gick först med själva storförhoggaren, dikningsyxan, för att röja i videsnåren, och de andra följde efter med myrknivarna.

När Mats kom ner till gården den kvällen fick han bekräftelse på sina gissningar. Det var verkligen Stor-Grubben, som nu skulle göra allvar av sina planer på att dika ut vintermyren till åkerjord. Och lejt folk från staden hade han med sig till arbetet. Han hade ej gott att få folk i byn alltsedan tvångsauktionerna.

Med dem hade också Tavlebönderna kommit ifrån det värsta beroendet av patronen. De som han ruinerat hade måst söka sig ut på annat håll efter arbete och utkomst. Men kvar satt släkten deras, och hur de tyckte om Grubben, det kan man förstå. Därför fann denne det bäst att komma i sällskap, helst stort sällskap, när han kom till byn.

Med ett godår bara skulle resten av bönderna kunna fria sig alldeles. Men de sex hemmanen, dem hade han nu i sin hand, det var nu ohjälpligt. Vad som väckte den värsta vreden, det var nog ändå, att patron Grubb hade glömt att skörda kornet på alla vretar, som hörde till ett av hemmanen. Visserligen var det bara lättkorn, och man kunde ju tänka sig, att Grubben ej haft vetskap om alla sina nya vretar. Men att ödsla så med Guds gåvor i bitter nödtid, då mången svalt sig till döds, det var dock en svår synd, mente man.

Men det bekom inte Stor-Grubben mycket. Han levde just som förut och syndade glatt på nåden, allt medan han fortsatte med sina grävningar i vintermyren. Dag efter dag grävdes det därute, långt in i det aldrig sinande kvällsljuset på försommaren. Det hettes, att dikningen skulle vara klar innan hösten. Där Mats nu satt, såg han, att halva området var färdiggrävt och röjt.

Sakta drog han sig längre in i skogen och vände ryggen till. Han tog sig en käpp av en rönnkvist och satte sig till att sira den. Han skar den med långa band av skalad bark, med siffror och sirater, och till slut märkte han den med ett A och ett G, Anna-Greta skulle få den.

Men hans tankar gingo till annat. En gång under sommaren hade han måst upp förbi den gamla farsgården för att leta efter en bortsprungen get. Då fick han se det. Hur jorden redan låg i vanhävd, hur pinade och vanskötta vretarna lågo. Den tanken kom då för honom, att det var de åkrarna Stor-Grubben glömt att skörda. Åkrarna, som hans far sått under så varma böner med det dyra kornet från Grubbens egen bod. Han orkade ej tänka den tanken slut, utan smög sig med bortvänt huvud åter ned över berget.

Sedan den dagen gick han aldrig över till utomåkerssidan. Men Grubben själv, honom måste han se sommaren lång, där han klev myndig och bred bland sina arbetare vid var ledig stund han kunde stjäla från sina affärer.

När hösten kom, var bara en tredjedel av vintermyren utgrävd. Den låg där så svart och tom, den framgrävda jordbiten, för den, som var van att se ett speglande grunt vatten med gröna, vaggande tuvor, vita av snatterblom, emellan.

Men den hösten fick Tavle by åter sitt första godår. En sådan skörd hade man ej fått i mannaminne. Fullgott och fullmatat korn, som stod till halv manshöjd. Tätt som en svinborst, tungt och lödigt. Det var som om naturen i ett tag ville sona all sin njugghet och avoghet. Som om det grymma blodsoffret, då tjugu människor fingo sätta livet till, äntligen förmått mätta dess rovlystnad. Som om jorden ur deras blod, ur märgen av deras ben, äntligen sugit till sig nog kraft för att frambringa en levande mognad.

Men de kvarlevande glömde offret och mindes blott skörden. Med den skulle de flesta repa sig bra nog efter svagåren. Sparsamhet och omtanke fick man väl bruka som förr — men det hade alltid varit deras lott. Oblandat bröd fick man inte se åt förrän till julhelgen ändå, ty den dyrbara säden fick man till stor del sälja för att lätta på skulderna. Men man skördade något mer än brödet för dagen. Mod och hopp mejade man in med det fullgoda kornet. Och så kunde man sätta sig till ro och bida vintern utan fruktan och ångest.

* * * * *

Den vintern fick Mats annat innearbete. Den sjuka mormodern var nu så kry, att hon stundtals kunde lösa av vid småsysslor inomhus och ej längre behövde ständig passning. Mats återupptog då sin faders gamla verktyg, täljkniven, som han lärt sig använda under de gångna nödåren. Och så satte han sig att slöjda seldon till Stor-Andersagårdens präktiga hästar.

Han visste väl, hur det skulle vara, och kände den rätta formen på rankbågar, selkrokar och bogskutt. Han visste, att selbågen var till för att hålla kvar »oppstaläret» och att »almellan» satt i bogskuttet. Och om man gjorde bågarna av järn, skulle de ha smidda tömstolar.

Allt detta visste Mats sedan gammalt, och ett medfött handlag lärde honom snart att få den rätta svängen och formen på seldonen. Bogskutten gjorde han av trä — de kunde ock vara av horn — och svängde dem i form av ett knä. Och selfötterna buntade han så mjukt och fint, så att de ej skulle nöta mot hästens manke.