Part 14

Staden låg död och tyst i den första vinterkylan. Men med ens blev det liv i bodarna, och bodbetjänterna samlades i dörren, ty över torget svängde den långa raden av salpeterforor. Alla storpatronerna togo gärna salpeter för varor, och nu bligade de snett över till varandra för att se, var de största fororna skulle stanna. Bred och pösande stod också Stor-Grubben ensam i sin dörröppning och väntade. Men inte en enda Tavlebonde stannade vid hans dörr den gången.

I stället sökte de sig ner till handlanden Gebhardt, en handlande i den gamla stilen, som ärvt affären efter sin far. Även där bjöds på traktering i bodkammaren, och brännvinskannan på köpet av affären vågade man inte försumma. Men att lura bönderna i fylleri, det bruket hade man inte där. Men nu var där en ung och nykommen bodbetjänt, som lärt sig konsten på annat håll. Och han trugade nu också de unga gossarna från Andersagården ivrigt till dryckjom.

Mats han sade bestämt nej. Han tyckte sig ännu känna svedan av fars aga och hårda ord, den gången han försvor sig till Stor-Grubbens förföriska bjudbrännvin. Grevvento, om någon storpatron skulle lura honom under ruset mer!

Men Ejnar skakade övermodigt på hårluggen och menade, att så farligt kunde det väl inte vara. Frös gjorde han som en hund. Hur han dragit åt kyrkskärpet sitt, nog hade kylan smugit som en kall, hal orm ner efter ryggen hans. Och karl skulle han ju bli, och till det hörde inte minst att kunna ta storsupen utan att blinka.

Och så tog han sig en klunk ur stopet och så en till, en duktig en, och så till sist en till att skölja ner de andra med. Inte gav han sig tid att höra på den predikaren Mats, som ville ut till hästen för att hinna hem, innan värsta bälgmörkret föll på.

— Vänt e nalta pelagrut! ropade han muntert, ja har osupit ur stopet än.

Då tog Mats honom i kragen, och Ejnar följde verkligen med i förvåningen över att fosterpojken vågade ta kommandot. Därute stod redan långkälken omlastad med varor av alla slag — pengar fick det ännu anstå med. Nu trängde man om verktyg och förnödenheter för jorden efter de svåra åren. Med någon möda fick Mats upp Ejnar på kälken. Den påtänkte hjältens blåa ögon beslöjades allt mer och ville falla ihop. Slut var det nu med att titta efter äventyret.

Ensamma foro de så i väg — alla fororna hade redan hunnit före dem tillbaka. Mats körde före, efter kom Ejnar, sovande över lodbössan. Länge nog hade de ledsyn, men när de ännu hade en hel mil kvar till byn, föll det tidiga vintermörkret alldeles över dem. Sista vägmilen var skog. Ännu svartare stod den nu i kvällningen. Himlen var molntäckt och becksvart — kylan höll på att bryta sig. Endast förvintersnön sände ett svagt fosforescerande ljus, där den kved under kälkmeden.

Mats hade blivit trött av att stirra in mellan buskar och stenar, som alla i mörkret liknade ludna och smygande otyg. Det ryckte i hans ögonlock, de ville sluta sig, det gnistrade som ett stjärnfall bakom dem, när han fällde dem. Varför skulle han ensam vaka och grubbla, när alla andra sovo? Det tycktes honom, att det alltid varit hans lott.

Då trampade en luden fot på en trädgren med ett svagt, bräckande ljud, så lätt och svagt, att det knappt skilde sig från skogens tysta mummel. Men obygdspojkens tränade öra fattade blixtsnabbt det främmande i ljudet — ögonen öppnade sig med ens klarvaket igen. En stor, svart skugga kom snabbt glidande ut ur skogsmörkret framför honom. Den skymtade knappt mot snön. Nu var den vid hästens huvud, vände och sprang med.

Vargen, for det genom honom. Och Ejnar, som hade bössan. Varför i all världen hade han ej tagit den från honom? Jo, in i halvruset hade den andre med all sin styrka hållit bössan tryckt intill sig, och Mats hade ej kunnat dra den av honom, om ej skottet skulle gå av. Nu hade han själv inget vapen, men ändå tänkte han ej annat, än att det var han, som skulle skydda kamraten. Utan vapen var han, ej ens Guds förtröstan ägde han. Nej, men kanske något annat. Anna-Greta brukade säga:

— Huva, Mats, se int på mej så! Du kan ju rakt titta live ur en!

Och en gång i gamla dagar hade far talat om människoblicken och dess makt över det själlösa. Han gatt pröva sanningen av det. Hårt höll han in tömmarna, den andra hästen stannade också. Då stannade också skuggan. Samlande allt sitt mod, böjde sig Mats över kälkpinnarna och spände sin oprövade gosseblick hårt i två ursinniga, flammande avgrunder av eld där nere emot marken. Aldrig hade han sett en sådan eld. Orolig, grön, flackande som trollens eld under den lyfta vitterstenen var den, glidande och lömsk ville den liksom krypa undan och gömma sig för att flamma upp igen och kasta sig i ryggen på en. Men pojken släppte inte taget, sina ögons hårda tag.

Hur länge han satt så, öga i öga med det okända, visste han ej. Men till slut väjde den oroliga eldblicken där nere, den mörka skuggan skyggade till, och tyst som den kommit slank den åter upp i småskogen. Förvirrad och bedövad satt Mats kvar med tömmarna alltjämt lindade kring handen — den hårda skinnremmen skar honom i fingrarna så att de svällde och stucko av hämmat blod. Han lossade på tömgreppet och såg sig om. Bakom honom satt Ejnar alltjämt sovande, med lodbössan i högsta hugg. Ännu i sömnen bar hans barnsliga ansikte något av det stora hjältemodets återsken.

Då löste sig Mats senkomna rädsla och förskräckelse i ett lättnadens löje. Han kom plötsligt att tänka på när Ejnar sjungit Kuckumaffens visa däruppe i salpeterladan. Med vilken beundran hade han ej hört på honom, men nu kom han plötsligt att tänka på de snopna slutraderna om den underbara bössan, som när allt kom omkring slog bom för annvart skott. Där satt han nu, lekarnas och sångernas obestridde ledare, och for sovande mitt i gapet på sitt drömda äventyr!

Men Mats han var vaken, han. Många gångna ofärdsår hade lärt honom en tidig vakenhet och givit hans blick den brådmogna skärpa, som övervann själva skogens farlighet. Från den dagen visste han, att han i hemlighet skulle vaka också över fosterbrodern. Och med den tanken steg en alldeles ny känsla upp i honom för den andre, den förmögne och övermodige bondsonen, något av hemlig överlägsenhet och beskyddande medlidande. I dagens klara ljus, i arbete och lek, där skulle väl Ejnar ännu vara den rådande och befallande. Men mot natt och mörker, mot okänd farlighet, där rådde Mats med sin av nöden skärpta klarsynthet. Den tanken var något att räta ryggen vid, att känna självförtroendet växa inför.

Vad det nu sedan var, som kommit smygande på dem, den gråe själv eller blott en svulten strykarhund med svältens galenskap i blicken, lika farligt kunde det vara, och det var Mats, den svagare, den vapenlöse, som räddat dem båda. Med det tyckte han sig ha återköpt något oersättligt av frihet och oberoende. Far hans hade dragit Ejnars bror i fördärvet, men han, Mats, hade nu betalt den skulden. Men aldrig skulle någon få veta, vad som skett på den ensamma, mörka vintervägen.

När de strax därpå svängde in på gården, kom Anders själv ut för att ta emot varorna. Vit som ett lakan satt Mats där bland sina säckar och lådor. Men bakefter på sitt lass satt Ejnar, nymornad om kinden, pigg och kry, med den lilla florshuvan åter lyft från sinnet.

— Va ä de me dej, pojk, sade Anders åt Mats. Har du frysi kinderna dina? Gnid dej me snö!

— Ånej, hånade Ejnar där bakom. Mats har fäll sutti å gruva sej för vargen. Men de va bara ravel, int har vi sitt nån! En ann gång ger ja mej int tomme fära på tocken jakt!

Nöjd slog Anders sin store, starke son på axeln, medan Mats ledde hästarna till stallet för att sela av dem. Snart sovo alla rättfärdighetens goda sömn i den varma stugan. Bara Mats låg vaken. Bakom all denna fridfulla ro såg han en stor skugga glida med alltid lika hungriga ögon. Så var det ju, bakom allt tryggt i livet lurade dock den okända faran. Endast han var vaken.

* * * * *

Det var som om Mats verkligen i hemlighet köpt sig fri med den färden. Ty kort därpå kom Anders och erbjöd honom halv dränglön. Han förstod, att beroendet pinade gossen, fast han fick, vad han behövde. Han var ju bånfödd på egen jord, fast ofärden tagit farsarvet hans. På glimten i Mats öga såg han, att han träffat rätt.

— De må då vara tack, men skeka, sade han skämtsamt, när Mats ville tacka. Ja håll på ta på skämmes, att du int får hel dränglön, för rätt för’n gör du. Men pojka ska int ha se myttje, förrn dem ha läst se fram. De ä ju sagt för gammalt.

Och så blev Mats tillförsäkrad sin ordentliga omgång kläder om året. En vanlig dränglön var två klädesomgångar per år. Men rätten till hela två kyrkskjutsar under kyrkåret fick han just som en hel dräng till de båda ungdomshelgerna vid Marie Bebådelsedag och Mikaelidagen. Till gammeldomshelgerna for bara husbondfolket själv. Det kändes gott att kunna räkna lön, även om han fått lika mycket förut, och från den dagen började Mats på allvar sätta sig in i att tills vidare stanna kvar på Anders-Ersa-gården som dräng. Sin läsning gav han emellertid ej upp för det, utan stretade i smyg med sina böcker, så fort tillfälle gavs. Framåt gick det, om än krypande trögt.

Anna-Greta såg han ej mycket av till vardags nu. Hon var nu nära femton år och stor för sin ålder. Med flätorna sedesamt hopknutna gick hon med mor och bläktade i köket, i bodar och visthus. Hon hjälpte till i bagarstugan åt storhelgerna med tunnbrödsbaket och naggade de tunna, gråvita kakorna av kornmjöl så tätt, att de liknade en stjärnprickad vinterhimmel. Till julen skötte hon och pigorna ensamma hela baket av framugnsbröd. När den första kakan låg ångande varm på brödspjället, ännu mjuk av värmen, bredde hon den full av färskt smör, vek den åttadubbel, kom springande ner till Mats i stallet, där han ryktade gammärren, och stack stuten i hans hand. Så var hon lika kvickt utom dörren igen.

Ja, redan vid höstslakten hade Anna-Greta haft sitt att sköta, då det feta fårköttet skulle rökas i bastun. Det var mest hon, som var lättfotad och snabb, som fick kuta ner till bastun för att se till, att elden brann jämnt därinne och att enrisröken stod lagom tät och tjock över fårkropparna i taket.

Rapp nog var hon i sina sysslor redan, men det var ofta som om tankarna varit på annat. När springet i kök och bodar var slut för dagen, satte hon sig gärna vid öppenspisen med händerna kring knäet och stirrade drömmande in i eldens kamp och lek. Varmt och brännande föll det röda fladderskenet över hennes vita ansikte, en gnista flög ut på klänningens hemmavävda randning, men hon märkte det ej. Slängda i skamvrån lågo nu dockorna, och sticksömmen till far låg ofärdig i knät.

Borta i sin mörka vrå satt Mats och täljde försiktigt på blånrockhuvudet en slingrande, röd drake, som höjde sin kluvna tunga över en ännu ej utskuren blomma. Under många främmande och ovissa funderingar såg han på det vackra flickhuvudet, som tecknade sig så ljust mot vinterskuggorna i det stora rummet. Allt han icke förstod skar han ut i träet.

Först när fadern kom in, kunde Anna-Greta bli sig lik som förr — då skrattade hon och retades med honom, så att han måste le i sitt stora skägg, och kröp som en riktig lillstinta upp i knät på honom. Åt Mats såg hon sällan.

Så gingo vinterdagarna, Januari klämde i med sin värsta köld och stängde människorna inne, inne i stugan, inne i sig själva. Februari kom, kulen och grå, med lömska återfall av kyla, som bet sig ända in i märgen på en. Men dessemellan gav den blåa glimtar in i all vårvinterprakten. Med var dag ljusnade det allt mer mot senvinterns långa, vita dagar. Snart skulle marshimmeln stå evigt fri och lätt över de gnistrande snövidderna. Blåare och ljusare än andra dagar lyste fettisdagen, Norrlands stora vårvinterfest. Det var en enda lång dag av frihet och lek, av mat och dryckjom, av skratt och skämt, gladare än många storhelger.

Vid julen hängde ännu vintermörkret tungt över sinnena, och solen var en sällsynt gäst, som dröjde några tröga timmar över slätten, men som knappt orkade titta timmalångt här över högsta bergkanten. Väl såg man mycket längre dess dröjande återsken över snön, som hade ett eget vitt, självlysande ljus.

Men vad var det emot fettisdagens vita gnisterlek över blänkande, diamantströdd skare? Nu kunde man fira ljusets verkliga återkomst — och ett sådant ljus! Bländande rent och klart i den höga, genomskinliga luften, dubbelt skimrande och ljust mot vinterns långa mörker. Ej att undra på, att man firade fettisdagen med att äta sju feta mål. Den dagen var en ungdomens glädjedag framför andra.

Också i Tavle by samlades de unga med sina skidor och kälkar uppe i råbacken för att få sig en yrande färd ner över gärdorna. Då vaknade Anna-Greta upp och ville med. Innan Mats visste ordet av, hade hon dragit också honom med sig utom dörren. Ejnar var redan före uppe i backen, och man kunde höra hans kommandorop ända ner till gården.

De föregående åren hade Mats hållit sig undan från fettisdagsbacken. Han tyckte sig ej höra dit. För var dag hade han kommit allt mera ifrån var och en, som ej hörde till gården. Ingen av de sina på den andra sidan hade han sökt upp, och ingen sökte heller honom. Han vågade liksom ej gissa sig till orsaken. Något av den där skadeglada tonen i folkets plötsliga skratt auktionsdagen hade dock sagt honom allt. Blickar och tonfall hos dem, som hade ärenden upp till storgården den första tiden därefter, sade också något. Ingen vågade dock antasta honom på storbondens egen mark med hårda och hånande ord.

Så småningom lade sig dock en viss likgiltighet över sinnena, allteftersom såret efter sorgen började läka sig. Det var som om man skämdes över att låta en stackars fader- och moderlös umgälla det, som han ingen skuld hade i. Nå, han hade det ju bra, stursk och tvär såg han också ut, där han gick och vräkte sig i oförtjänta goddagar, och kom ingalunda krypande till deras fötter. Därför kunde man inte bringa det så långt som till att närma sig pojken och tillge honom faderns misstag, men man gjorde honom den tjänsten att glömma hans existens. Så småningom gick det därhän, att var och en av utomåkersfolket knappt lade märke till Mats, om de så hade stupat över honom på stugutröskeln.

Mats var också mest nöjd med att ha det så. Den som var fars ovän, kunde ej vara hans vän. Riktigt vågade han dock ej fördjupa sig i vad allt detta betydde. Han höll det liksom på armslängd ifrån sig. Innerst inne visste han dock, att han sedan den hemska ofärdsdagen var byafolkets hatebarn.

Men nu i fettisdagens ljus glömde han, att han stod utanför, att han ej var med. Halvt mot sin vilja följde han Anna-Greta, som i sin röda sticketröja och mössa lyste som en vitterflicka bland de andra. Solen hade löst hennes lockande skratt på nytt. Det ljudet drog honom maktlös upp genom rån, där de så ofta sprungit tillsammans.

Aldrig hade han sett en sådan dag! Hela den dunkla vinterskogen med sina hemligheter bakom varje träd stod plötsligt genomlyst med klarblå skuggor mellan stammarna. Endast frid och tystnad bodde därinne. En fågels dämpade kvitter var det enda hörbara ljudet, ett stänk av glittrande snöstoft, när han lyfte från kvisten, det enda, som rördes. Ett dukat altare till tystnadens Gud var den stora skogen med sitt täckelse av blåvitt dun och de snöhöljda granarna som jättestora tända ljus med blänkande solguld i toppen.

Men ute på gärdorna var det stickande glans över blåa snöspår och brokiga ulltröjor, över skrikande ungar och grälande sparvar, medan sidensvansarnas klara drillar ringde som små fina silverklockor över de frusna rönnbärsklasarna i hagen.

Där kommo de, pojkar och stintor, nedför backen, så att snön ven som ett stormmoln kring dem, knäande på sina breda skidor med staven mellan benen eller grensle över de stora vedkälkarna, som rymde tio ungar på en gång, och deras skratt och skrik var som en väldig sparvhops ilskna stridsskrän. En hop med pojkar övade sig i skäktkastning mot en lada, medan flickorna vilade sig i drivan och läskade sig med en handfull snö i lovanten, likt törstiga renkalvar.

När de fingo syn på Anna-Greta, samlades alla människosparvarna kring henne som kring en särskild godbit, och alla de äldre pojkarna tävlade om att få henne på kälken. Men hon bara skrattade och log, väjde och vek undan, som hennes sed var, tills en storvuxen bondpojke av inomåkerssläktet i sjuttonårsåldern tog henne kring livet och fick upp henne på sin kälke. Och så bar det i väg, så att snön plöjdes till yrande skum den långa, vitglänsande vittervägen utföre.

Från den stunden såg Anna-Greta knappt åt Mats. Det var som om hon glömt honom, som om hon skämts över honom inför de andra, de självägande, besuttna bondebarnen. Ensam, gråklädd och skygg stod han där avsides, fattigpojken, och såg på de andras djärva lek. En dimslöja hade sänkt sig över den blåa dagen med dess grälla färger och ljud. Ingen låtsades se honom, ingen bjöd honom sitta med på långkälken. Tills Ejnar fick syn på honom och ville skaffa honom en plats bakerst på den skuta han kommenderade över. Där satt nu en stor, senig pojke av utomåkerssläkt med fräcka, hungriga drag — han vågade öppet myteri mot ordern.

— Nej, se på Lill-Jonas Mats, ropade han, sjölvaste tremänningen min! En tocken storkarl har vi nog int plass för, int träng han om vara i lag me oss småfolk! De ä fali väl han har egen himlavagn å fära i, han som far hans!

Varje grymt och hånande ord träffade Mats som en pisksnärt rakt i ansiktet. Vad hade han gjort dem alla, varför kunde han aldrig få vara i fred? Hade han förstått att ge svar på tal och betala med samma mynt, kunde han snart ha fått skrattarna på sin sida och därmed sympatin. Pojkar äro grymma, men de ha också stort sinne för humor, inte minst västerbottenspojkar. Men att skämta och slänga käft, det var vad han minst lärt sig under nödårens tryck.

Därför teg han endast betryckt, medan de andra med skallande skrattsalvor lönade utomåkerspojkens kvickheter. Till slut lyckades denne få fart på kälken trots Ejnars spjärntag, och det bar av nedför backen. Där Mats ensam stod kvar, hörde han Ejnar också skratta med. Då stack det till i honom, och han tänkte, att ännu kunde det tassa på luden fot i nattmörka skogar.

Nu kom Anna-Greta upp igen till en ny färd. Inte heller hon kunde låta bli att spektaklas.

— Va är’e åt dej, Mats? frågade hon skälmskt. Du skin då som sjölvaste kallgaranolavärsväre. Stå int där å tjurtig utan törk snarn unna näsan å åk på bakkälken din!

Och så satte hon sig röd och strålande till rätta, bondpojken slängde sig självmedvetet upp bakefter, lade armen om hennes liv, och så bar det åter i väg. Men hur han nu såg på burrhåret hennes under stickemössan, så styrde han som en vänsterhänt raka vägen ner i stordrivan vid sidan av backen. Kälken välte, och de hamnade båda i snön, han ännu med armen kring hennes liv.

Röd och varm låg Anna-Greta där i snön och skrattade med full hals, skrattade rakt upp i den solblanka himlen med dess tusen drillande fågelklockor. Mössan hade fallit av henne, röd som blod lyste den mot allt det vita. Men rödare lyste hennes öppna mun mot tändernas snöglans. Något hetsande kallt och varmt for genom pojken. Innan han själv visste ordet av, hade han böjt sig och kysst henne mitt på munnen. Men då blev Anna-Greta flygande ond. Inte så mycket för kyssen kanske som för de andra på kälken bakom, som just storskrattande åkte förbi.

— Å, du ditt armade fe, skrek hon och rev sig lös, tror du ja vill si ått en tocken som du! Tjvärtröbbnosut och kortbejnut ä du, å flister ha du te råka! Av allihopen ä du sämsten! Men vänt ska du få si!

Och innan pojken visste ordet av, hade hon bägge sina knubbiga händer fulla av klabbsnö och började hårdhänt mubba honom i hans fräkniga ansikte. Pojken låg först som lamslagen och lät henne hållas. Den blöta snön smälte strax i hans upphettade ansikte och rann som strida bäcker ner emellan fräknarnas spridda ögrupper. Men med ens var han uppe på benen igen, frustande och spottande, beredd att ta en blodig hämnd.

— Vänt du, vildkatta, skrek han ursinnig, ja har fäll okysst dej färdigt än, om ja vill.

Öknamnet passade nog in på Anna-Greta, där hon stod på spänn med gnistor i ögat och svarthåret sitt som en mörk sky med eld vid roten mot den vita pannan.

— Du gör aller frest! skrek hon bara.

Men inom sig visste hon, vem som var starkast, och såg sig hjälpsökande omkring. Men de andra voro redan långt nere på gärdorna, endast Mats stod en bit ifrån och såg på henne med en lång blick. Plötsligt mindes hon en gången sommars glada lekar. Bästa och trognaste lekkamraten hade hon där, den enda i världen hon kunde lita på, om det blev fara å färde. Hade han inte något, som var för mer än gods och gård?

— Mats, ropade hon översiggiven, Mats!

Då revs den gråa slöjan itu för pojkens ögon — klart som på ljusa dagen såg han, att Anna-Greta behövde hans hjälp. Med några få steg skrinnade han nedför backen till henne, och innan den fräcka långskanken till pojk visste ordet av, hade han Mats över sig bakifrån och låg åter i snön högt upp över sina röda öron.

Med förenade krafter hjälpes de så åt att tvätta inomåkerspojken ren från fräknarna med våtaste blötsnö, tills han ynkade och bad sig fri med de heligaste löften att aldrig mer röra Anders-Ersa-Anna-Greta ens med lillfingret sitt.

— Kom då, Mats, sade flickan, nu har han fäll fått nog, han ta på blysch ve öglocka som för gråten.

Och så gingo de båda segrarna triumferande därifrån hem till mor Britas läckra fettisdagsbullar. Så kom det sig, att det blev den åsidosatte Mats, som bland alla självbesuttna bondpojkar blev utvald till att föra hem vårvinterfestens unga drottning i Tavle by. Men en något riven och sliten drottning var det, med krushåret stripigt och vått under den röda mössan och sticketröjan genomblöt av snö.

* * * * *

Fram på vårsidan skulle äntligen ungdomarna på Anders-Ersagården börja läsa för prästen. Pojkarna voro ju redan långt över läsåldern, Anna-Greta hade också längesedan hunnit dit. Hon var nu femton år fyllda. Mats gick på sitt sjuttonde och Ejnar redan på det adertonde. Det var mor Britas påfund att dröja så länge. Alltsedan olycksdagen hade hon varit så skyggt ängslig att släppa sina barn ur sikte. Hittills hade hon kunnat skylla ifrån sig med att hon ville, att alla barnen skulle följas åt.

Men nu gick det inte längre. Efter själva julottan hade kyrkherren tagit henne avsides och i hettan med dundrande röst sagt något om kristlig försumlighet och en likgiltighet, som bottnade i hednisk vantro. Då måste det bli slag i saken, och så hade de alla tre anmälts till årets nattvardsgång.