Part 10

Nu gav han honom helt andra namn, där han låg. Åh, den uschlingen, det gussriset! En annan än ett helgon var han förvisst! Var han inte den, man väntade, han, som stod det goda emot i de yttersta dagarna! Något av faderns ord och uttryck, av läseriets många starka ord om Antikrist och hans välde rann igenom hans förvirrade sinne. Så kommo de där åter, andra ord, lika starka och tunga, ord som med eller mot hans vilja ristat sig in i hans minne. Och så började det åter att fråga och ropa i hans stackars sjuka, sargade hjärta. Var fanns han nu, den Gud, som fadern satt sin lit till och som sagt:

»Den, som den fattige orätt gör, på det hans gods må mycket varda, han skall ock giva enom rikom och fattig varda!»

Ja, fast han inte ville det, utan tyckte sig ha gjort upp räkningen med dem, sutto de där, de gamla kärnorden, i hans öra. Nya testamentet, det hade varit sötebröd till de få kyrkhelgerna och de stora samlingarna. Men Gamla testamentet, det hade varit vardagarnas kärva, hälsosamma spis. Hur han än strävade, fick han ej Ordspråkens och Predikarens visdomsord ur sitt huvud, ej Psalmernas lovsjungande, extatiska strofer, ej de gamla profeternas varningar och förbannelser. De tonerna hade han vaknat vid om morgonen, han hade ätit sitt torftiga bröd vid dem, arbetat vid dem och somnat vid dem om kvällen. Ur dem hade han mottagit sin fostran, sina lärdomar och goda råd. De sutto där, sutto i djupet av hans själ, hur mycket tvivlare och förnekare livet än skulle göra honom till.

Nu kommo de honom åter en gång till hjälp. Och så låg han där, Lill-Mats, den femtonårige hädaren, den fromme mannens son, och nedkallade Guds förbannelse över sin fiende i tunga, gammaltestamentliga vändningar, så som de en gång ljudit ur öknars ensamhet och främmande rasers förtryck:

»Förbannad vare den, som leder en blind vilse på vägen», läste han med hög röst.

»Förbannad vare den, som flyttar sin nästas råmärken!»

»Förbannad vare den, som böjer den faderlösas rätt!»

»Förbannad vare den, som slår sin nästa hemliga, och allt folket skall säga: Amen!»

Sällsamt ljödo de, de hårda, gammalprofetliga orden och förbannelserna, framsagda av den klara gossrösten däruppe i skogens dävna ensamhet!

Gossen blev själv så slagen av sina ord, att han skälvde i hela kroppen. Hans fäderneärvda tro på Guds ords egen makt i sig själv och oberoende av den, som framförde det, kom honom att skälva i en hemsk förväntan. För vart ögonblick väntade han, att Guds hämnd skulle slå ner som en blixt på honom där nere, lögnhalsen där, om vilken han så säkert visste, att han for med svek och bedrägeri i hans sak, fast han aldrig skulle kunna bevisa det.

Men när han åter fick mod att se dit ner, var allting som förut. Där gick Stor-Grubben, bred och oskadd som förr, och var herre över allting, och i hans fjät följde det en svans av ängsliga och underdåniga bönder.

Då hårdnade det åter till i gossens hjärta. Han tyckte, att såret där inne plötsligt slöt ihop sig igen med kanter så hårda och vassa, att han blödande skar sig på dem, när han ville röra vid det.

Förbannelser och välsignelser, lika liten kraft var det visst i dem båda. Det enda man hade att lita till i livets onda strid, det var den egna, svaga kraften. Och tom och slagen lade han åter sitt huvud ner mot marken. Dess svala doft av förintelse och ro lade sig kylande över hans upphetsning.

Så vida inte — Andra tankar tycktes växa upp ur marken, ur skogens fuktiga jord, där okända makter rådde. Vore han spåkunnig så som Brita och hennes fränder, då visste han nog råd! Då kunde han finna många utvägar till skada för en hemlig fiende. Då kunde han göra sig en docka av trasor, och den dockan det vore då Stor-Grubben. Och så kunde han sända det, skottet, trollskottet, rakt ner i hans onda hjärta!

Han rev och slet i kläderna sina, tills han fick fram en skjortflik under byxgölfen. Den var smutsgrå och otvättad, skjortan hans, alltsedan mor dog. Trasor började sticka fram ur den. Så långt som till att se till uppfostringsbarnets kläder hade mor Brita ännu inte kunnat förmå sig, och Anders hade inte tanke för sånt.

Nu fick han fort av en trasa och började vira ihop den i form av en böling. En trasdocka med armar och ben av de knutna hörnen och med en större knut på mitten till huvud. Den dockan skulle nu vara storpatronen där nere, som skulle skjutas till döds. Men skott hade han inga, varken trollskott eller andra. Fällkniven i byxlinningen hade Anders tagit av honom, varför visste han knappt själv.

Och så låg han då där i all sin maktlöshet och stack och pinade sin docka med nålvassa barr och kvistar så gott han förmådde, under det han mumlade otydliga ord. Men hela tiden stod det för honom, hur lönlöst det var. Orden, de rätta orden, det var de, som fattades honom. Det var dem, han måste söka lära först.

Då fick han syn på Anders Ersson där nere genom kvistarna, och hans upprörda sinne lugnade sig något. Med en känsla av skam såg Mats på vad han själv förehade — barnsligheter, tyckte han nu, hedniska och overkliga dumheter. Nu gällde det annat, nu skulle den verkliga striden stå.

Ännu var ju ej allt avgjort, ännu fanns det en, som kunde bjuda själve Stor-Grubben spetsen. Och med en ny känsla av fattning och hopp slängde han sin gråa trasdocka in mellan buskarna och lade sig att illstirra ner på gården med brännande, förväntansfulla blickar.

Nu skulle man visst börja där nere. Folket strömmade åter in på gårdsplanen. Man skulle börja med bohaget, gården skulle gå sist. Kanske hoppades Stor-Grubben, att väntan skulle bli de andra stadsherrarna för lång. Vem ville stanna och möda sig för några omålade stolar och ett dussin nötta träskedar och några tomma tråg? Då kunde man ju använda tiden bättre med att gå ner och se på de andra gårdarna, som också voro till salu. Och så skulle konkurrensen bli mindre. Ty nu gällde det att inte låta allt av de fasta värdena gå så dyrt, utan så billigt som möjligt. Han hade kanske räknat rätt. En del av stadsherrarna drogo sig verkligen utåt vägen.

Auktionsförrättaren stod där redan med något i handen. Han var socknens lustigkurre, August Nilsa uppifrån Hulte. Nu höll han upp föremålet, Mats kunde först ej se, vad det var. Åjo, nu såg han det, och det skvatt till i honom, så hedning han nu skulle vara. Fars bibel var det. Den gamla nötta boken med de tunga spännena och alla deras namn inuti pärmen! Den boken, där far hämtat mod och kraft till att leva och dö!

Om en bibel var det nog ej lätt att skämta, och själve August Nilsa fick nog leta efter orden den gången. Men så fick han då till slut fram något på måfå, i all vördnad förstås, och en och annan drog väl därvid på munnen. Ropen började, fast svagt. Det var som om man väntat sig, att något av den där hemliga kraften i Lill-Jonas liv skulle dröja kvar mellan bladen, och som om man tyckt, att det dock fanns någon, som var närmare till den.

Då gick Stor-Anders fram och ropade något högt och klart. Med ens trädde alla vördnadsfullt åt sidan. Det behövdes blott det ropet, så stod han där med den stora boken under armen. Det var som om han först av allt velat rädda åt Mats något av hans faders andliga arv.

Och vid det kom det en stor och oförmodad trygghet över gossen. Där stod nu den myndige storbonden och hade räddat ur stormen själva husets ande, det grå lilla huset, som stått bi i så många oväder. Nu kunde det väl inte bli mer än på ett sätt, så att huset självt måste följa med. Huset och uthuslängorna och de magra vretarna, där gudsordet liksom låg bäddat i mullen med var sådd, som gjorts genom åren.

Och för första gången fick han det riktigt klart för sig, att Anders inom åkern nu var hans fosterfar. Han vände prövande det långa ordet i sin mun — något av far var det ju i det, just så mycket som han mäktade ge den där långe, starke mannen ännu, hur varmt det än kändes, då han tog hans sak som sin.

Men auktionsförrättaren tog åter vid. Det var som om det legat en sordin över människorna, och förgäves arbetade han på att få upp stämningen. Nu stod han där med några klädesplagg. När Mats skärpte ögat riktigt, kunde han se, att det var mors söndagsklänning, stycket och mössan, tröjan och ylleskärpet med de broderade ändarna, allt det, som hörde till en äkta helgdagsdräkt. Han kunde ej höra, vad mannen där nere sade, men han började visst få folket med sig. Där voro många utombysbor, och inte kunde de stå och sörja livet ur sig för en fattigkärings klädpaltor, hur sorgligt nu det hela var. Därtill framstod för dem alltför mycket auktionens urgamla tradition som en lovlig muntration, som ett tillfälle, då man slog sig lös, träffade bekanta och kom över, vad man behövde, otroligt billigt. Försiktigt prövade de på att le vid utroparens roligaste vändningar. Bäst det var, så brast en rungande skrattsalva lös. Mats böjde sig över branten och såg, att August Nilsa där nere hade fått på sig den nötta silkesschalen över axlarna och kyrkhilkan med de långa fransarna på huvudet, och så stod han där och svängde och slängde på sig som en fnittrande jänta. Kunde man stå emot sånt, utan att det tog på att rycka i giporna av skratt?

Men det var inte bara det främmande folket, som skrattade. Det märkte Mats plötsligt, där han hängde över branten. Nej, där stodo de ock, utomåkersfolket, många av dem, som kallat sig fars och mors bästa vänner och skrattade och roade sig, som om ej minnet av den hemska ofärdsdagen ännu hotande hängt över dem alla, som om ej många av dem snart skulle se sitt egna gå. Och det föreföll Mats, som om det skulle varit en egen klang i det skrattet, en säreget skadeglad och hånande ton, vars betydelse han inte kunde fatta.

Från den stunden gjorde han upp räkningen också med de sina bland folket — behövde han råd och stöd, inte var det där han skulle finna det. Och med en ännu större känsla av sökande hjälplöshet vände sig hans blickar efter den allvarsamme, storväxte mannen där mitt i folkmassan, med boken under armen, högre och större än storhopen, inte bara i yttre måtto.

Men med ens blev allt detta honom för mycket ändå. Likt en sårad vargunge kröp han skyggt in i buskarna och lade huvudet på armarna — han förmådde ej se mer. Något brast löst inom honom, det steg och steg, det svämmade över alla bräddar. För första gången efter föräldrarnas död kommo tårarna, och han grät och grät, som om hjärtat velat brista.

Var fanns han nu, den bleke unge hädaren och förbannaren från nyss, han, med vanvettsglimten i ögonvrån, som ville skjuta trollskott och bruka lönnlig hämnd? Bara en stackars ensam pojkbyting, som sett sitt torftiga hem skövlas, låg där och snyftade på vitmossan.

Hur länge han låg så, visste han ej. Då hörde han det åter rulla av hjul på vägen där nere. Häpen såg han upp. Var det redan förbi? Men så förstod han, att det visst bara var bohaget, som var sålt och några, som foro därifrån med sin andel av rovet. Nu skulle väl själva gården ropas ut.

Så var det också. Folket trängde sig åter upp mot auktionsförrättaren, stadsherrarna makade sig in från vägen, några kommo i språngmarsch tillbaka från andra gårdar. Och så började striden. Ingen tycktes komma sig för med att bjuda först. Då föreslog utroparen en summa, det var visst på skämt, folket skrattade åter.

Men så trädde en herre i päls och handskar fram och bjöd. Då tog det äntligen vid. Den ene pälsherren efter den andre tog ett steg framåt och bjöd. Stor-Grubbens hopp om konkurrensen tycktes ej besanna sig, vad det nu kunde vara, som lockade. Ju längre det led, dess ivrigare blevo de där nere, de trängdes och trampades allt närmare auktionsbordet. Mats tyckte, att de liknade kråkor kring ett kadaver. Åter trängde honom ett ord i sinnet: ordet om åtelen och gamarna.

Till slut hade alla bönderna makat sig åt sidan, och blott patronerna stodo kring bordet. Endast en bonde stod ännu kvar. Det var Anders. Men varför teg han, varför bjöd han ej? Flämtande, utom sig hängde Mats över branten. Han frågade inte längre efter om någon såg honom där nere. Tyst och till synes oberörd stod han där, hans vän och beskyddare, och lyssnade till, hur storpatronerna från staden slogos om att få det fattiga hemmanet för en spottstyver. Också Stor-Grubben stod till sidan och tycktes ej vilja komma med något bud.

Plötsligt var det som om buden ville avtaga där nere. Ropen stannade av och ebbade sig, man började betänka sig och dra åt sig öronen. Alltför mycket ville man ej ge för det magra jordstycket, om än den orörda skogslyckan där uppe var en stor frestelse. Men skogshygge och timmerförsäljning, vem vet nu, vad det kunde ge? Man hade ännu inte kommit sig riktigt i gång med skogsskövlingen där uppe, man var litet famlande och oviss om vad det kunde vara värt.

Då kom Stor-Grubbens tur. Nu kunde det vara nog, nu kunde den här komedien få sluta. Där stod han med lagliga papper på fickan på att han ägde gården, vilken minut som helst kunde han köra ut dem alla därifrån. Han visste knappt, varför han alls besvärat sig med den här auktionen, han förargade sig nu över det.

Folks prat! Vad brydde han sig om folks prat! Skulle han fästa sig vid sånt, då finge han aldrig tid att sköta sina många affärer. Jo, det var sant, det var den där tjurige storbonden där, som narrat löftet av honom! Men nu stod han där och molteg, tycktes ha ångrat sig.

Nå, sagt och gjort! Med tummarna i vadmalsvästen trädde han myndigt fram och sade sitt bud. Skenet var räddat, om det nu var något värt, och gården var hans för vrakpris. Han skrattade vid tanken på att han skulle betala det till sig själv. Nu hade han låset till vintermyren, hans senaste spekulation, som lockade med något av det okändas och oprövades makt.

Då stod det plötsligt en annan man vid hans sida. Alldeles i jämbredd, framför själva stadspatronerna hade han ställt sig. Det var Anders inom åkern, och storplånboken höll han hårt mellan sina kraftiga nävar. Än svällde den av många gångbara sedlar. Lugnt bjöd han över stadsherren.

Det blev rörelse i patronernas led. Man steg undrande åt sidan som för att ge plats åt ett envig. Ensamma stodo nu de båda medtävlarna mitt emot varandra och mätte varandra med blicken. Så sade Stor-Grubben åter något, kort och hårt. Anders svar föll ögonblickligen, stilla, men fast. Åter blev det en paus. Så hämtade sig patron Grubb från sin förargelse och ropade åter något. Anders svar kom tätt som ett eko.

Åter blev det rörelse bland patronerna. Någon skrattade högt. Man anade Grubbens dolda förargelse över att han så satt fast i sina knep. Någon verklig tävlan om gården hade han nog aldrig trott, att det skulle bli. Nu unnade man honom visst den läxan, den övermodige finnen, som var illa tåld också inom sina egna led, där visst inte alla brukade samma metoder.

Patron Grubb stod där och trampade och svängde sig. Mats tyckte sig se, hur han kokade av raseri. Inom sig svor han nog en värre kötted än någonsin över dessa envisa och halsstarriga västerbottensbönder!

Inför tvekampens spänning hade Mats så när glömt sin sorg och oro. När han såg Anders stå där så trygg och lugn med kontanter i näven, tändes allt hans mod på nytt. För hans barnsliga fantasi syntes det omöjligt, att ens Stor-Grubben skulle kunna stå emot så mycket pengar, kunna stå emot självaste storplånboken!

Då samlade sig patron Grubb till ett dråpslag och gick långt högre, än han ens ämnat på denna skenauktion. Stor-Grubben var en försiktig karl, han lekte inte för syns skull med för höga siffror. Men nu ville han ha ett slut på det här eviga spektaklet. Pang, så bjöd han igen. Utroparen, som ville ställa sig in och hjälpa den mäktigaste av de två mäktiga, lät redan slaget falla. Men snabbt som ett återfallande pendelslag kom storbondens svar strax efter. Skrattet växte bland storpatronerna. Nu bemödade man sig inte om att söka dölja det längre. Den här gången blev visst den sluge Grubben kuggad ändå. Av en simpel bonde!

Då började tålamodet tryta för Stor-Grubben. Jaså, det skulle bli allvar utav! Nåja, då skulle väl han också visa sig från den allvarsamma sidan. Där stodo de och hade honom för narr, hans fina umgängesvänner från staden, men de skulle få se på annat. Det lönade sig visst att spela helgon och de fattiges beskyddare för sådana! Nej, bäst att kasta masken först som sist. Vem vet, om han inte kunde få det därhän till slut, den där tjurskallen med sina bondpengar, att han blev tvungen ta hans slantar och gå ifrån gården. Men det skulle aldrig ske, så sant han ännu visste, vad han ville i detta land!

Och så började han treva och leta i västfickan och fick fram ett papper med många siffror och underskrifter på. Det gick han fram med och slängde det kring öronen på auktionsförrättaren, medan han ivrigt pratade och tycktes förklara något. Anders blev visst lika ivrig och trängde sig också inpå. Då blev Stor-Grubben rent av rosenrasande, han såg sig omkring i folkhopen med ögon, som sågo rött. Ja, något, prytt med rött guld sågo de, det var en länsmansuniform! Hit, hit, befallningsman, vinkade han. Och så överlämnade han sina papper i lagens hand till mycken och djup begrundan. Till slut tycktes dock länsman riktigt ha hunnit gå till bottnen med papperens innebörd. Och med lågmäld men myndig stämma gav han så sitt utlåtande i lagens och rättens namn.

Mats hörde ej ett ord. Men han såg den kraftiga näven med storplånboken åter sänka sig, sakta, tvekande stoppade den åter de dyrbara sparpengarna i fickan. Då förstod han, att slaget var förlorat. Lika tveksamt vände Anders Ersson om på klacken och började gå ut från gården. När han redan var vid grinden, slängde patronen en sista glosa efter den besegrade. För att göra sig hörd ropade han så, att Mats hörde det ända upp i sin ensamhet.

— Vi kan ju träffs vid rätten, skrek han med dånande röst. Där ä du ju hemvan, Anders Ersson.

Nu var det patronen, som hade skrattarna på sin sida. Fast mången bland bönderna smög sig bleknande undan. Nu visste de, vad de själva hade att vänta. Här hjälpte det visste inte mycket att komma med lånta pengar i näven till att betala skulderna med. En efter en smögo de efter Anders, och så småningom följde det andra folket. Lika stor, om inte större muntration väntade dem vid nästa gård.

Där ute på vägen började kärrorna åter rulla. Snart var gården tom. Kvar stodo blott Stor-Grubben och länsman. Så gick den senare fram till stugdörren och låste den. Nyckeln lämnade han därpå till patronen med en alldeles särskild åtbörd av tillit och förtroende. Så klara papper måste en sann befallningsman högakta! Belåtet mysande stack Stor-Grubben nyckeln i sin ficka och knäppte så väl till tulubben om rovet. Så stego de båda lagens representanter vänskapsfullt upp i samma kärra och körde i allsköns endräkt tillsammans de få stegen till nästa gård.

Men där uppe på skogskanten låg en ensam gosse kvar och stirrade tomt och dött på den tomma, grå stugan där nere. Stängd var den nu, med ett än fastare lås, oåterkalleligen stängd med lagens nyckel.

* * * * *

När han väl sent omsider letat sig ner till gården halvt som i dvala, liksom på föräldrarnas begravningsdag, hade Anders svårt att komma till tals med honom. Det tycktes honom nästan som ett mord att beröva gossen hans sista förhoppningar.

Det beredde honom en oväntad lättnad att märka, att Mats redan visste det mesta. Hur han fått reda på resultatet av auktionen brydde han sig ej om att efterforska. Troligen var det väl någon av drängarna, som ej kunnat hålla truten. Så behövdes då ej många och svåra ord för att förklara den saken.

— Nå, Mats, hur ska de bli nu då, sade han blott. Ska vi gå till tings heller int?

Den frågan riktade han liksom mer till sin egen tvekan än för att få ett svar. Länge dröjde det ock att komma. Men äntligen lyckades Mats få så mycket bukt med sin inbundna natur, att han kunde berätta allt vad han visste om sin fars affärer med Stor-Grubben. Åter och åter framställde han sin vissa tro på att patronen farit med svek och bedrägeri för att få gården, fast han ej kunde säga huru. Till slut fick han själve den lagfarne Anders att lyssna. Kanske var det ändå något till slut i pojkens fantasier om att skulden ej skulle vara så stor som uppgivits! Men bevisa det, se det var en annan sak!

— Du tör nog ha rätt, pojk, sade han. Men hockna bevis har du? De ä på dem allting häng här i gamväla, sir du.

Bevisen, ja, var skulle han ta dem? Förvirrad sänkte Mats åter huvudet. Allt vad han hade att komma med var ju de lösryckta orden ur faderns och moderns samtal. Men Stor-Grubben, han hade annat att komma med, han. Han hade något, på vilket mycket av det mänskliga livet bygger — han hade stora, stämplade papper, hade han.

Bittert förebrådde sig nu Mats, att han lämnat allt så vind för våg efter olyckan. Men han hade varit så andligen och kroppsligen förlamad, så från sina sinnen av sorg och skräck, att alla jordiska omsorger föllo ur hans tankar. Kanske hade det funnits något av papper och bevis ock i hans fars gömmor, om han gett sig tid till att leta. Vem tänkte dock på sådant, när döden själv vilade i stugan? Och sedan, då satt redan låset där, det främmande låset. Vem kunde då hindra Stor-Grubben eller hans hantlangare att själva genomleta allt?

Och så blev det då inte mera tal om att gå några rättsliga vägar. Båda visste de, att det ej skulle löna mödan. Ty lagen har många sidor, men alla vända de sig till dens gunst, som kommer med det skrivna, med svart på vitt. Den moraliska rätten får gå till annat forum.

Men från den dagen fick Mats en skräckblandad respekt för allt skrivet och dess makt att säkra och trygga det osäkra människolivet. Det var som om det hört tillsammans med allt det där andra övernaturliga i den vägen.

Av alla dessa signerier begrep han mindre än intet, och därför lade den sig på hans axel, lagens tunga hand, och pressade honom neråt, allt djupare neråt, djupt som ner i vintermyrens mörker, ända ner till fattigträskets botten!

Anders försökte trösta honom.

— Gack nu int å sörj över de som ä ohjälpligt, pojk, sade han vänligt. Här har du ju ett hem, i alla fulla de fall, så länge du vill, å en far i mej, som kanske kan ställe ne bätter för dej än din egen far! Har du int bätter än storhopen av dem, som har kvar hemmane, men snart träng om fattighjälpen? Hadde de vari annat för er nu, tror du? Då hadde far din stått där på barbacken med hustru å tri barn.