Part 2

— Be mej int, Kristina! Ta vi på börj nu i svagåre, tar ’an hemmane å oss snart. Jag känner karln, ja. Hä gäll int gö kråka nerom knäna!

Och Mats lyckades till slut pressa fram:

— Mat har vi sjölv å får till ull ock.

Stor-Grubben knep med ögonen. Så såg han på pojkens bleka ansikte. Han skakade ju i stövlarna, där han stod.

— Blå om näsan är du som en blåmes, pojk. En sup skall du väl åtminstone ha, som går ner i tomtarmarna dina!

Nog var Lill-Mats karl den dagen, men supen ville han inte ha. Fast mången tioåring tog både en och fler utan att blinka då, när man fick brännvinet för sex styver kannan och spädbarnen fingo tussen indränkt med brännvin för att vara snälla.

En gång blott hade hän smakat starkt. Det var när mor tvättat fönstren till jul, när han var tre år. Då slickade han på karmen — dit hade litet av brännvinet runnit, och full blev han, dödfull, så liten han var. När far den gången kom hem, fick han stryk av sopen, och sen dess satt skräcken för brännvinet i. Sedan far blivit läsare, kom det aldrig mera brännvin i huset.

— Nej tack, handlingsman, svarade han därför, dem rättsinniga gagnar int brännvine.

Men handelsmannen bara skrattade åt det lillkloka svaret, och längst bort i boden skrek Ol Pers-Olsa från Backen:

— Trug int, du, Lill-Mats! Å Grubbens brännvin val en mera magastinn än plägat!

Mats frös och tyckte, att den fattiga själen satt fastfrusen i ryggbastet på honom. Innan han visste ordet av, stod han på kontoret, och Stor-Grubben hällde i honom supen och en till. Det rann som en ström av eld genom honom, ryggen blev rak och stark igen, medan huvudet blev tomt på alla svåra gamfolkstankar. Rummet gick runt, runt i allt tätare virvlar. Det enda fasta var Stor-Grubbens ansikte, som svävade mitt i molnen och log. Det var som Gud Fader själv, tyckte Mats, ty i himmelen var han för visst, där ingen frost och nöd var.

De ledde ut honom i butiken, de plockade och ordnade med någonting och sprungo bakom disken, de skreko och frågade honom visst. Men han kunde bara le tillbaka mot dem och nicka till svar, han, Lill-Mats i fars stövlar.

— Gå nu till köket och få dig ett riktigt rävamål, sade Stor-Grubben till sist och sköt honom utom dörren. Den friska luften kom honom att nyktra till litet, och han fumlade sig upp till handelsmans kök.

Där stod stora kopparämbaret med fattigsoppa i spisen, som det gjorde nu dag och natt i dessa nödtider. De stora vedkabbarna flammade högt i skyn i den öppna spisen och kommo alla de väldiga kopparkittlarna runt väggarna att glimma som bukiga sköldar av guld. Stora fällbordet stod alltid dukat, och aldrig behövde de truga någon dit. Var och en, som hade handlat sovel eller spannmål i patronens bod, hade här fri taffel. Och där trängdes de nu, de grå och svultna hoparna från alla nödårsbyarna runt staden för att finna hjälp och lindring hos sin ende vän och välgörare. Och mamsell Holmström sprang rund och lättrörd med soppskålen och hällde upp i faten och göt en medlidsam tår i eländets bägare i förbifarten.

Men längst nere vid dörren satt en förgråten flicka i svart schalett. När hon kom in, hade mamsell Holmström bjudit och bett henne som de andra:

— Var nu så god, Rebecka från Kusmark, och ta för sig av vällingen!

Men Rebecka tackade och neg och skulle då visst inte något ha.

— Åjo, en eller ett par skedar kan väl alltid slinka ner, menade den vänliga mamsell Holmström.

Nej då, visst inte så mycket som en droppe skulle den Rebeckan ha. Och så fick hon då sitta där vid dörren i fred för mamsell Holmström, som hade annat att bestyra. En timme satt hon där, hon satt där två. Någon gång tittade mamsellen dit och undrade, varför flickan satt där och hängde ännu. Men hon ville väl vila sig och njuta av den sköna värmen från de stora sprakande kabbarna i spisen, och det var henne då väl unt.

Men som vår Rebecka satt där och hängde, blev hennes min allt sorgsnare och vemodsfullare och hennes tankar allt mera dystra och undrande. Saken var den, att hennes moder före stadsfärden enligt gammalt skick och bruk uppmanat henne att för all del ingenting låta sig smaka, vad det vara månde, förrän man trugat henne till det tre gånger. Och här hade hon nu kommit till ett så illa uppfostrat hus, att det trugades bara två gånger. Och därför fick hon sitta där och svälta.

Men till slut, när hon såg den ena ångande soppkitteln efter den andra gå sin näsa förbi, kunde hon ej tiga stilla längre. Också i Kusmark måste man blanda sitt bröd med mossa och agnar, och det sved så tomt och kallt i magen. Med ynklig och förgråten röst fick hon så äntligen fram:

— Trug mä en gång dill!

Vad? Vad? Mamsell Holmström såg sig häpen omkring. Hon hade för länge sedan glömt Kusmarksflickan för alla andra glupulvar. Lika ynkligt och förgråtet kom det igen:

— Trug mä en gång dill!

Då förstod mamsell Holmström. Hon hade mycket väl reda på traktens sed och bruk i det fallet. Men än så länge hade hon inte behövt truga och krusa fram någon till _det_ bordet! Smått rörd fick hon så äntligen med mycken kruserlighet Rebecka till bordet. Och se, när hon väl var där, lät hon sig inte bara en utan tre tallrikar väl smaka!

Nej, annars behövde ingen trugas till det bordet! Likt uthungrade hundar trängdes de ikring det och vaktade på var tugga, som gick dem förbi, tills det äntligen blev deras egen tur.

Till slut kom då också turen till Mats. Som i en annan värld, sjönk han ned vid bordet och började sluka i sig den söta, varma soppan. Han glömde minsann all belevenhet och trugan, han, fast mor nog lärt honom ock, hur det rätteligen skulle vara. Till slut satte han spilkummen för munnen och drack, drack!

Men i förmaket därinne satt fru Grubb i frasande sidenmantilj och kammade sina barn över silverbricka för lössen. Nödåren drogo en oräknelig massa ohyra med sig. Gud vet, var det kom allt ifrån. Det var hennes eviga fasa. Man kunde knappt bli den kvitt med finkammen, fast hon kammade småflickorna, tills det blödde i hårbottnen på dem. Och så smorde hon konjak i den såriga svålen på flickstackarna, tills de gräto sig fria.

Då kom Gam-Fina från Böle och rådde henne att skaffa luslummer och koka det tillsammans med snus och så tvätta barnens hår med lösningen. Och så gjorde man då ett försök med det. Men utanför fönstret sprungo trasungarna från Bastugatan och sjöngo:

»Grubbens fru har ringar på finger och på tå, och silverpippor har hon på vartendaste strå!»

Men Lill-Mats hörde ingenting av skriket, han var långt, långt borta i sin himmel, där han satt och slickade skeden efter mera soppa. Och mamsell Holmström grät en brådskande tår över honom i förbifarten, och så for hon till farstuskåpet efter en brödkavel. Av den skar hon en skiva åt honom bara, för han var den minste av alla, och sådant bröd hade aldrig Lill-Mats smakat. Det var vitt och av rena vetet. Han sög på det så länge han kunde. Så steg han upp, bockade vackert, tackade och gick.

* * * * *

Där ute stod redan hästen förspänd, och allt var klart. Lill-Mats tittade efter kornsäcken. Den låg bunden där bak. Så kröp han sömnig ner i höet i bottnen av risslan, drog över sig fällen, smackade åt hästen och somnade. När han vaknade, var det redan svarta natten, och han stod vid farstubron hemma. Hästen hade trygg gått den vanda vägen hem utan töm och tygel. Far hade hört stortjukan och kom yrvaken ut på bron med vadmalströjan oknäppt.

— Hömma! skrek han åt hästen för att få den att stryka tillbaka — den ville gå raka vägen till stallet.

Hans första tanke gällde kornsäcken. Varsamt lossade han de frusna repen, fick upp säcken och lät kornet smeksamt glida mellan fingrarna. En lättnadens suck stal sig ur hans pressade bröst — här hade han fullgod skatt. Men så kom han att se på pojken, där han yrvaken satt nedkrupen i hundskinnspälsen.

— Va går’e åt dej, pojk, skrek han, sitt int där å sov utan in i stugen me dej, så tar ja märra!

Men Lill-Mats bara satt kvar och blinkade slött med ögonen. Då lutade sig fadern ned över honom och fick känna spritlukten.

— Va jäsiken nu då, glömde han sig och svor, ä du söpen, pojk?

Och utan betänkande ryckte han upp sonen ur släden, fick av honom pälsen och började slå honom med piskan, allt vad han rådde med. Och det var inte litet, ty ännu hade inte svälten försvagat hans arm.

Mor fick höra oväsendet och kom ut på bron i särken.

— Jestatligen, far, ä du rent göjvut, ska du slå pojkstackarn fördärvat? ropade hon utom sig.

Jonas såg upp, hans ansikte var högtidligt som på bönen.

— Låt icke av att tukta pilten, ty om du slår honom med ris, så betorv man icke dräpa honom, svarade han lugnt.

Då fick Mats äntligen mål i mun och började försvara sig. När han berättat om suparna på Stor-Grubbens kontor, bet Jonas ihop tänderna men sade bara:

— Vin gör lösaktigt folk, och starka drycker göra buller. Jag vill int ha son min bland tocke folk, när han blir karl, utan bland dem stilla å rättsinniga.

Så slapp då Mats äntligen in i köket, och mor fick kläderna av honom och fick ner honom i dragsoffan. Där under fällen lågo redan två av småsyskonen och snusade. Hur länge han sovit visste han ej, då han åter hårdhänt väcktes. Det var fadern, som handvasst skakade honom i axeln. Nu var han åter blek och vred i ögonen.

— Ä du rent från vette, pojk, skrek han, tänk du kast bort gårn för oss innan vårn?

Mats begrep inte ett ord, han bara stirrade. Då slängde fadern ett stort paket i sängen. Det var en påse, och den var full av det finaste rågmjöl — hela tre skålpund! Och när Mats såg mot bordet, var det också fullt av påsar och strutar. Mitt på bordet stod en sirapskruka, och över alltsammans stod mor och skrattade och grät på en gång.

— Är’e du, som köpt allt de här, du din storkarl? skrek fadern på nytt. Och pengarna, var hadde du dem, i byxbaken kanske?

Då for det äntligen en tanke genom Lill-Mats tomma huvud: Stor-Grubben var det ju. Han som hjälpte Västerbottens bönder i nödtid och gav den fattige soppa i sitt blänkande kök. Han som var stor och mäktig som Vår Herre själv! Han var det, som ömkat sig över deras hunger och brist och nu gett dem allt detta i julgåva. Och så blygsam av sig var han, att han smusslade undan det i all tysthet under fällen, så att Lill-Mats skulle slippa att tacka, där han satt i hans kök och blev varm och mätt. Han fick tårarna i ögonen av allt detta stora och goda, när han ivrigt ropade:

— Patron Grubb, de ä fäll han, som har gett oss alltihop, far?

Över Lill-Jonas orakade mun flög det där draget, som oåren ristat dit, svältdraget, det pinade, insjunkna fattigmansdraget. Men han skrattade bittert, när han sade:

— Gett? Stor-Grubben, tror du, att han ger bort någe för inte? Va han ger me ena hanna, tar han igen me den annra. Nej, var du mans lugn, gosse, allt de här står till fullo i boka hanses till dubbla prise å mer till, de går nog till halva indelninga.

Men när han såg pojkens förtvivlan, tillade han:

— Nå, ingen skada skedd. Du gett sjölv köra ne tillbaks till han i morron, de blir straffe ditt.

Då brast plötsligt mor i gråt. Hon satt där än vid bordet, men nu hade hon den minste vid bröstet. Han drog och han slet, det lilla livet, men många droppar fick han ej. Han var redan svälld och vanställd av hungern. Och där på bordet låg det mjöl till välling, och nu skulle det bort igen.

Småsyskonen under fällen hos Mats hade också vaknat. De hade fått syn på rågmjölspåsen och fått ner händerna i den. Och nu sutto de där och slickade på fingrarna med runda förvånade ögon och doppade i mjölet och slickade igen. Nu voro de i sin himmel, det såg Mats. När far såg på de hungriga barnen, var det som om hans hårdhet och styrka brustit. Länge kämpade han tyst med sig själv, men så kom han åter att se på lill-minsten och veknade.

— Nå, i Guds namn, sade han med en trött suck. Gälden ä redan kommen i huse — några riksdaler mer eller minner gör fäll int till heller från. Kanske var’e tänkt, att du skull fräls minstpojkens liv med din genstörtighet.

Och så blev det inte mer tal om att skicka tillbaka maten. Mor måste till mitt i natten med att få eld i spisen och koka vattgröt åt barnen. Med lysande ögon sutto de så i sängen och åto rågmjölsgröt, tills de storknade och grytan var så renslickad, som när den kom ny från kopparslagaren.

Det blev storkalas i flera dagar. Man ville, man kunde ej spara gudsgåvorna ända till julen! Den bättre födan gav nytt liv i kroppen, gav mod och hopp. Mor fick mjölk i bröstet, och lill-minsten återvände till det hårda livet igen.

Men efter helgen fällde far huvudet och började åter räkna. Så tog han fram snickarverktygen och satte sig och Mats till att göra lokar. Lill-Jonas var byns skickligaste lokmakare. Under hans hästlokar for man till kyrkan som till fest, och ungersvennen selade stolt sin häst med en båge från hans kniv, när han for att hämta sin blivande brud.

Träget arbete och tålamod fordrade den konsten. Av många olika slag voro seldonen. Rankbågar och selkrokar, lokar och bogskutt växte fram under hans flitiga hand, alla av säregen form och sirning. Mats fick hjälpa vid grovgörat, medan fadern skötte avformningen och putsningen. Med lättaste hand skar han det underbaraste genombrutna spetsverk av trä och sirade det med brokiga blommor och blad. Två fabeldjur skar han med vingad ormkropp och med hästhuvuden, som ringlade bort från varandra. I mitten sutto två fåglar med huvudena mot varandra. Eller det kanske var en rad djurhuvuden, som beto om en sträng med sina käftar. Mönstren hade han stundom fått från andra orter, men oftast voro de en frukt av hans egen fantasi. Så målade han dem med svart på röd botten eller med röda bladrankor på blågrå botten.

Kväll efter kväll sutto så far och son och täljde sina lokar vid brasans svaga sken, medan mor vaggade den skrikande lille. Maten började åter tryta för honom, annan föda tålde han ej, och fram på våren slocknade det lilla livet. Då lade far undan sina lokar och snickrade en liten kista och for så en söndag med den till kyrkan.

Och livet i stugan tog åter vid som förr med slit och svält och väntan, den ändlösa väntan på bättre tider.

* * * * *

Äntligen kom då våren, den efterlängtade våren, och då hade Lill-Jonas pengar nog till utsädet. Men till någon avbetalning på gälden hos Stor-Grubben räckte det inte till, tvärtom hade skulden ökats ej så litet vid den lilles död. Men Stor-Grubben var inte den, som krävde ut småskulder. Stor och bullrande kom han mot Lill-Jonas, när han var inne efter utsädet, och skrattade åt hans stammande ursäkter.

— Jäsiken ock! skrek han, int är’e fäll så laggrant me en hedersman som Lill-Jonas utom åkern! Å en sån struntsumma till!

Någon sup ville inte Jonas vara med på, men en rulle tobak till att tugga ned furubrödet med det sade han inte nej till. Och så for han hem till mor så lätt om hjärtat som inte på länge med utsädeskornet i tomsäcken. Och därhän hade Stor-Grubben dock bragt det med honom i hans glädje, att svarthilkan till mor och litet annat smått och gott hade han med sig under fällen, och det stod förstås också på Grubbens kreditsida. Den gången var det mor, som blev betänksam, men då kunde far svara med ännu ett kärnfast bibelord:

»Den rike råder över den fattige, men den som borgar är hans träl som lånar.»

Det sade han mest för att tysta sina egna betänkligheter, och hur han utlade den texten, så fick han det till slut därhän, att det egentligen var Stor-Grubben, som berodde av honom och inte tvärtom. Men när mor i alla fall skakade på huvudet, tillade han:

— Häng nu int huvvune, Kristina, du vet fäll, att Lapp-Ante i Sörmjöle har sett i skrifta, att vi ska ha godår i år.

Sädesärlan hade kommit flygande till dem högt över marken det året, och det var ett osvikligt tecken på gott år. Och så sådde Lill-Jonas utom åkern sitt köpta utsäde med frimodighet och i Herrans förtröstan, och över det sådda kornet fällde han de ödmjuka orden:

— Så är nu han intet, som plantar; icke heller han, som vattnar, utan Gud, som växten giver.

Lapp-Ante hade spått till hälften sant. Den hösten blev halva Västerbotten skonat och däribland Tavle by. Men i Jonas stuga var redan hoppet dött och fruset som aldrig förr. En värre frost än någonsin hade gått över vretarna det året. Utsädet han sått med så varma böner hade varit till mer än tre fjärdedelar blandat med »slydja», d. v. s. fruset korn. Alla som köpt hos Stor-Grubben hade drabbats av detsamma. Det var inalles sexton bönder, och de fingo så ett nytt svagår, medan de övriga i byn, däribland Rik-Anders inom åkern, hade godår.

Gyllene och rikt, tätt och fullmoget vajade kornet på Anders stora åkrar. En sådan skörd hade ingen sett i mannaminne. Men på de av Herren drabbades magra vretar stucko axen upp här och där, tunna och glesa som håren på en skallot hjässa. Det var som om en hemlig fiende gått och strött gravgårdsmull på åkrarna till att förbanna grödan.

Detta var fjärde nödåret, och det bragte Jonas och många fler småbönder alldeles på kneken och i Stor-Grubbens klor. Visserligen talade någon om att stämma den, som sålt det blandade kornet. Alla voro också med på att ringa in vargen, men vem skulle märka honom i örat?

Och Stor-Grubben var så full av varma och deltagande ord. Han tog Gud och många andra makter till vittne på att han ej vetat om den olycksaliga blandningen. Men vad visste han om de människors heder, som han själv köpt av? Och så sade han sig misstänka en änka från Grubbe, som lämnat utsädeskorn som betalning för gäld.

Änkan blev verkligen också stämd för tinget men frigavs på vittnesmål av sina drängar. Stor-Grubben däremot kom aldrig inför domstol. Det fanns sexton bönder, som kunnat vittna mot honom, men de berodde alla av honom. Nu mer än någonsin. Det gällde livet denna gång. Det blev nog han, som nu fick föda och kläda dem över vintern helt och hållet. Så blev det ock. Hur torftigt man än tog det både i och på sin fattiga kropp, så ökades gälden. Snart slutade Lill-Jonas att räkna.

— Hort de var! sade han bara, när mor talade om sparsamhet.

Ingen är så slösaktig som den skuldsatte. Mången småbonde levde den vintern i sus och dus efter sina förhållanden. Det var fylla och sovel på sovel var dag. Men i Lill-Jonas sinne satt trots de likgiltiga orden den fäderneärvda och sävliga försiktigheten dock kvar. Med tusen rottrådar satt den där. Utan att han ville eller tänkte det, sökte han att dra in på allt intill svältgränsen.

Men vad hjälpte det, då Stor-Grubben satt där inne mätt och varm och lade tredubbla priser på allting! Det måste lika många godår till som det varit svagår, om han någonsin skulle kunna resa sig ur det slaveriet. Men Lill-Jonas var en rättsinnig, han slog med våld förtvivlan ur sinnet och gick var dag med lyft huvud och väntade på ett Herrans under. Stilla läste han var kväll för mor ur psalmboken:

»Vad kan mig stå till trång och nöd, ty Herren Gud mig föder. Han spisar mig med himmelskt bröd och i gott bet mig förer. Mig till det vatten leder han, som mig till fyllest svalka kan, det är hans helga anda.»

Och han tillade:

— Än ä int hoppet ute, du mor, än finns de många munsbitar att ta, innan Stor-Grubben tar gårn min.

De orden hörde Mats, där han satt på köksbänken, och de gjorde honom så förunderligt glad i sinnet. Ty hans tro på Stor-Grubben som en himmelskt oegennyttig hjälpare hade längesedan gått sin kos. Nej, far han visste, han, var hjälpen allena var att finna. Och han böjde sitt huvud till andakt, när fadern läste vidare:

»När all hjälp ute är både fjärran och när, Guds hjälp då först begynner.»

Vid de orden tystnade också mors gråt, och hon slöt ögonen till bön. Så reste hon sig med ljust ansikte och fick de hungriga barnen till ro. Och snart sovo alla i den fattiga stugan ifrån dagens svält och ångest under Guds djupa frid.

* * * * *

Den friden vek aldrig mer ur Lill-Jonas sinne trots allt växande yttre betryck. Den övergav honom ej heller nu, där han för femte gången gick på åkern och bidade skörden.

Våren blev sen det året. Ännu i början av maj låg snön som en hård skorpa över markerna, och tjälen var meterdjup. Det blev till en pinande väntan och ångest för de svältande bönderna. I boden låg det dyrbara utsädeskornet, som de köpt med sitt hjärteblod, men det kom visst aldrig i jorden.

Dag efter dag kröp fram, svidande kall och ljus, med skare och frost som på marsvintern. Det hårda ljuset skar som knivseggar i ögon, svaga och trötta av svält och brist, och i hjärtan, som mist allt hopp. Själva himlen var liksom en isskorpa, som solen ej förmådde genomtränga. Död och kall var jorden, liksom skild från andra mera levande världar därutanför. Det var som om Gud vänt sin sista blick från de hjälplösa människorna.

Inför denna dödskyla, denna isande stillhet i naturen svek mången seg bondes sista andliga kraft. Och dock voro de av ett släkte, som fått lära sig att vänta genom seklers ensamma och av ingen skådade strid med denna natur.

Av den kärva västerbottniska bondestammen voro de, som alltid måst lita till sig själva i sina svårigheter. De hade i sanning fått lära sig tålamodets långa, svårlärda läxa. Därför hade de tegat tills nu. Men nu började mången knota.

Men Lill-Jonas utom åkern hade ännu en kraft inom sig, en kraft, som icke var hans egen. När de andra frågade honom, hur han kunde vara så glad och hoppfull i deras övermänskliga prövning, svarade han med ljus i ögat:

— Där man lider i Herrans fruktan, där är rikedom, ära och liv.

Och det såg ut, som om hans varma tro förmått smälta själva den isskorpa, som omgav jorden. Med ens kom våren. Snön var borta på en vecka, tjälen var ur jorden veckan därpå. Och innan Urbanusdagen var säden i jorden, så som det skulle vara. Och Jonas gick till sin fattiga torva med tack och lov.

»Sjunger Herranom, lover Herranom, som hjälper den fattiges liv utur de ondas händer», jublade det inom honom. Och när han kom hem efter sådden och satte sig till bords till den torftiga måltiden, sade han till sin hustru:

— Herrens mildhet är det, att det ännu icke är ute med oss.