Part 4

— Jaja, jaja, muttrade patron Grubb konsternerad. De var mej ena djäklar att vara storbjudna i dag. Men de finns ju en hemväg ock. Å minns de, att här har I husrum å kredit, så länge I är i stan, hur de nu annars går.

Och så selade de av hästarna och satte dem i Grubbens bondstall, slängde för dem en knippa hö och begåvo sig sedan till rådhuset. I samlad trupp vandrade de Storgatan fram med Rik-Anders i spetsen.

Rådhuset var ett stort, vitt stenhus med breda trappor och höga valv. Men Anders inom åkern tvekade ej. Han skulle gått trygg och stolt uppför himmelens gyllene trappor. Lugnt förde han sin bondeflock in i stora rådhussalen. Där var redan mycket folk samlat från andra byar.

Landshövdingen stod och väntade dem. Det var en liten, högdragen man på högklackade skor. Han var nyss kommen från Skåne och skulle nu sköta sitt första uppdrag bland västerbottningarna. Ett kinkigt uppdrag! Ordet frost fanns väl i hans ordbok men inte i hans begrepp. Vad det innebar, kunde han ej fatta. Och om denna landsändas hårda, avskilda liv på denna tid visste han mindre än intet. Annat var ju ej heller att begära. Nu hade han kungl. majestäts order att höra sig för, att försiktigt fråga och att lika försiktigt lova. Som ämbetsman hade han nått framgång genom sin sparsamhet i förvaltningen.

Sedan han med en kort nick svarat på böndernas hälsning, tog han upp ett stort plakat från bordet och började läsa, fort och otydligt, så som man vanligen läser officiella handlingar. Förlägna och olyckliga åhörde honom bönderna stående. Ingen av dem var van att höra det skrivna ordet i ett sådant tempo och på en sörländsk dialekt — de förstodo ej ett ord.

Landshövdingen hade slutat och väntade tydligen ett svar. Då det uteblev, vände han sig till Anders Ersson, som tydligen var ledaren för sin grupp.

— Nå, min gode man, sade han nedlåtande, har du måhända något att andraga från Tavle byamän till svar på kungl. majestäts förfrågningar?

Nu var stunden kommen, då de äntligen skulle få framföra sina tunga bekymmer till landsens fader själv. Det var ett viktigt ögonblick. Det gällde att noga överväga varje ord, så att det vägde rätt i vågskålen till nåd eller onåd. Det gällde att finna det rätta, det enklaste och mest lättbegripliga för denne främling, som talade ett annat språk. Det var ej ett svar, som kunde lämnas allt för brådstörtat.

Landshövdingen vred sig i stolen, blodet steg honom åt huvudet. Han förstod ej dessa bönders natur, skulle aldrig lära sig att ta det folket. Han visste ej, att västerbottningen behöver lång tid att tänka sig om, att sansa sig och samla sig inför främmande, men att han sedan blir både livlig och talför. Västerbottensbonden frågar också gärna själv, när han väl kommer i gång, men han vill ej bli bryskt utfrågad av främlingar.

Häftigt reste sig landshövdingen ur stolen. Den långa tystnaden tydde han som envishet och dumhet. Bland detta tröga och tjuriga folk var han dömd att tillbringa alla sina återstående levnadsdagar kanske. Svält och nöd! Lättja och slöhet var det, hopplös okunnighet och trilska. Ett gott kok stryk skulle de visst ha gott av först till att värma det tröga blodet med. Och till att lära sig arbeta. Landshövdingen hoppade på sina höga klackar, där han gick.

— Vet du vem jag är? röt han plötsligt till en liten gubbe, som stod längst borta i ena raden. Jag är landshövding Guldsparre från Ängelholm!

— Å ja ä kogejtar från Brattby, svarade den lille gubben ödmjukt. Han trodde tydligen, att det gällde någon slags presentation.

Halvkvävda fnissningar hördes här och var. Trots nöd och oro var ej folkhumorn död. Löje och vrede började blanda sig med förlägenheten. Landshövdingen hörde skrattet, men han förstod ej, vad gubben sagt. Troligen något för kronan och hans höga ämbete förolämpande. Detta måste få ett slut. Men alldeles utan resultat skulle väl ej sammanträdet bli. Något positivt måste han ju ha i rapporten. Nu kunde utdelningen börja. Och landshövdingen ringde på sin silverklocka.

Frasande av siden svävade landshövdingskan in med klackring på tummen. Nere i Skåne hade hon varit sin mans hushållerska en gång. Men det visste ingen här. Och nu skulle hon lära det lappländska patrasket fransyska seder. Dagen lång satt hon i sin salong kapprak i sidensoffan och läppjade på te med mandelspån.

Men nu skulle hon lik en huld ängel för en stund stiga ned från sin höjd för att lindra det fattiga folkets nöd och kval. Med ett ljuvt leende svävade landshövdingskan fram till bordet, där en hög med paket låg iordninggjord.

— Kommen så fram, go vänner, sade hon, en och en och tagen dessa paket ur min hand. Det är vår gode konung, som sänder eder dem.

Rik-Anders blev framknuffad och fick sitt paket och så den ene efter den andre. Det var små paket med ett skålpund gryn och ett skålpund potatismjöl i varje. De togo dem utan ord eller tack — det var som om de alla varit utan vett och mål.

Men landshövdingskan väntade ej bättre. Man fick väl lära och upplysa det förvildade och okunniga folket häruppe. Och så sade hon till en kvinna, som just steg fram för att hämta sitt paket:

— Av dessa gryn och detta mjöl kan man koka en smaklig soppa, min goda kvinna.

Men då flög visst hin håle i änkan Malm från Grubbe, så att hon plötsligt åter fick målföret och rappt svarade på genuinaste västerbottensmål:

— Hä va en gång å ett kvinnföltj, som koka se en oharransch go soppa på en hästskospik — men hon hade gott’e mjöl å smälta å na ve.

Häpen såg landshövdingskan på henne, ej ett ord hade hon begripit. Men så trodde hon sig plötsligt förstå. Dessa besynnerliga ord voro den enkla kvinnans tack för den välkomna gåvan. Och så nickade hon hult till avsked, när änkan neg sig och hela skaran ut genom dörren igen.

Något ovissa sågo landshövdingen och hans följeslagerska genom livet på varandra. Men ett voro de vissa om båda — slöhet och envishet voro det folkets namn. Och så gick landshövdingen in för att sätta upp sin rapport.

* * * * *

Men därute i den råkalla höstdagen gick en liten hop män och kvinnor med sänkta huvuden mot Stor-Grubbens gård. Inte hade de hoppats mycket av stadsfärden, men detta var ju mindre än intet. Ej så, att de voro så otacksamma, som det syntes, för gåvan, som dock ju var välment. Och därtill kom den ju från överheten, som man var befalld i katekesen att älska och lyda. Men ett skålpund mjöl och ett skålpund gryn tycktes dem dock bra litet till att möta den långa, ändlösa vintern med!

Vad som var den värsta besvikelsen, det var dock, att de ej fått tala ut. De hade tänkt sig hela den dagen till det viktiga sammanträdet. Först skulle man sitta där i godan ro och bekanta sig med den nye landshövdingen, bli hemma och tina upp. Så skulle man försiktigt drilla samtalet in på vädret och annat nytt. Sist skulle man — när allt passande trugande var överstökat — kunna komma in på det enda, som man ville tala om, nämligen de fem svagåren och all deras öppna och hemliga nöd. Sedan de väl kommit i gång, skulle de grundligt, ivrigt och utförligt ha invigt den nye landshövdingen för Västerbotten i hela hembygdens natur, vanor och folkliv, alldeles av sig själva. De skulle svarat på allt han velat, och så till sist skulle de varmt ha lagt honom på hjärtat att frambära all deras nöd och klagan till kungen, som de så trohjärtat satte sin lit till som till Gud Fader själv.

Men inför denne lille hetsige, otålige sörlänning, som ej ens begrep deras språk, blevo de stumma, tafatta och ordlösa. På mindre än en timme hade han avfärdat dem, och då gällde det fem ensamma, tåligt genomlidna svältår i den okända, isolerade landsändan.

Värst förebrådde sig dock Anders inom åkern, att han ej talat. Där hade han kommit till staden för att föra de andras talan. Det var därför han var deras ålderman. Han hade deras förtroende, liksom hans far hade haft det före honom. På sina axlar bar han byns välfärd och sin egen släkts anseende. Väl tyckte han sig ha övervägt, vad han borde säga, redan under ditfärden. Varje sak hade han begrundat, varje ord hade han ju vägt och prövat redan på förhand. Och så, när det äntligen gällde, när den viktiga stunden väl kom, hade han bara stått där och gapat, liksom slagen med stumhet och dövhet. För hans tankar kom plötsligt den gamla underliga paragrafen i byaordningen:

»Åldermannen före Ordet uti Byastämman, men skulle han i sin framställning icke därtill tro sig äga skicklighet, have rätt att överlåta denna sin förmånsrätt för den han förtroende äger och redligare uppfyller denna plikt.»

Han hade svikit dem, icke visat sig äga skicklighet vid något, som var viktigare än en byastämma. Men till vem skulle han väl kunna överlåta denna sin förmånsrätt? Plötsligt kom det för honom, att därtill vore bara en av dem skickad. Han, den fattigaste av dem alla, hans gamle fiende och trätobroder, han, Lill-Jonas utom åkern! Under alla dessa år hade han ensam fört deras talan inför de himmelska myndigheterna. Utan att förtröttas eller nedslås hade han klagat all deras nöd, han hade ropat och suckat om förbarmande. Och han hade ej tystnat, fast svaret uteblev. Han skulle ock lika väl ha fört deras talan inför den, som hade den jordiska makten. Han själv, storbonden inom åkern, hade visat sig ovärdig sina bröders förtroende.

Och kanske fanns det en och annan i den tysta hopen bakom honom, som tyckte detsamma. Rik-Anders hade ej haft ont om ord i de goda dagarna. Varför teg han nu? Men när de sågo honom där framför sig, plötsligt så böjd och grånad, nändes de ej säga någonting. Också han var ju drabbad, fast ej så hårt som de, men deras nöd tyngde honom för visso mer. De sågo, att Anders inom åkern hade blivit gammal. Nej, när allt kom omkring, fanns det nog bara en, som kunde och ville hjälpa dem ändå. Och till honom vände de nu modlösa tillbaka.

Och där stod redan Stor-Grubben i sin port och väntade på dem. I en ovan ängslan hade han stått där timmen ut. Men nu kommo de ändå. Liksom förr sökte de sig tillbaka till hans fyllda bodar och hans öppna kreditbok, när allt annat svek. Stor-Grubben, han kände västerbottningen, han. Han gav sig god tid med dem. Och han talade deras eget språk, förstod dem i skämt och allvar.

— Nånå, sa ja int, att de fanns en hemväg ock, sade han godmodigt, när de sökte sig in till hans kontor och bodkammare. Nå, han gav er väl stora famnen å utsäde å brödföda för vintern gratis, den där fina herrn där oppe i vithuse på backen?

Då fingo de äntligen luft i lungorna igen och började utgjuta all sin förargelse och besvikelse inför honom. Nu tröto minsann ej orden. Alla talade i munnen på varandra.

Och Stor-Grubben hörde på dem och log i mjugg. Då och då fyllde han bara brännvinsstopet till brädden, innan det åter gick laget runt. Snart hade man fått mod till att skratta åt alltihop. Det skänkte ett så förunderligt mod, Grubbens varma brännvinsstop. Och där satt han ju och försäkrade, att hos honom hade de ju allt de behövde. Det var bara att gå ut i boa och ta, hur mycket som helst.

Det gick så långt, att en och annan blev lika ädelmodig tillbaka och undrade, om väl patron Grubb förmådde bära all denna kredit. Men Stor-Grubben slog bara ifrån sig, fäktade med armarna och skrek på äkta västerbottniska:

— Ha ja tjådd hunn, no tjå ja rompa!

Se, det var ord, som man begrep, det, och inte »töckedenna tokforen», som sörlandsherrarna kommo med och som gjorde, att man aldrig förstod varandra.

Och nog var väl Grubben deras vän, deras ende vän och en öppen famn och en broder hela dagen! Och så bar det ut i boa på vingliga ben, och så bar det till att rita på papper, på många papper, stela, klumpiga bomärken, just där Grubben pekade, att de skulle stå. Och så fick man sin kanna brännvin på köpet, så som skick och bruk var. Endast två fick Stor-Grubben icke riktigt med sig. Det var Anders och Jonas. Den ene var för rik och den andre för fattig att riktigt ge sig i lag med honom.

När kvällen kom, for Lill-Jonas utom åkern hem med de andra, ej mycket rikare eller fattigare, än när han kom. Men ej vågade han tänka på hur litet de hade att möta vintern med denna gång. Ty han vågade ej gå mycket längre i skuldsättning heller. Åtminstone ej ännu. Än så länge hade de dock tak över huvudet och en härd att värma sig vid. Då fingo de väl söka sin föda i skogen, som de hade fått göra hittills. Åter ville modlösheten kasta sig i strupen på honom. Men han släppte den ej in på livet på sig, då skulle den slita honom i stycken.

Mekaniskt läste han:

»Förtvivlan vike fjärran, till avgrund bär dess stig. Jag släpper icke Herran, förrn han välsignar mig.»

Han läste det om och om igen, medan han lyssnade till de druckna rösterna bakom sig. Skrålande och skrikande drog tåget denna gång tillbaka genom den tysta skogen. Det var som om man fruktat tomheten, tystnaden. Den hade plats för så många ruvande, ångerfulla tankar. Och så fyllde man den med lustiga visor och skratt, så att det ekade i bergen. Men mitt under ruset och skrålandet därbakom tyckte sig Lill-Jonas få svaret, Guds svar.

»I haven sökt eder hjälp hos människor och ej hos Gud», löd det.

Ja, så hade de gjort i dag, så gjorde de alla dagar. Väl kunde de tigga Gud om frälsning var söndag. Men dessemellan lupo de till svaga människor för att få den. Till dem satte de sin enda lit. Och dock hade Gud sagt:

»Frälsningen tillhör Gud allena, honom, som sitter på tronen.»

När han, som av Gud var utsedd att vara sina svaga bröder ett stöd i den sanna tron, själv var så vacklande och svag, så människofruktande och lättledd, hur kunde man begära bättre av de många, som ej sett vad han sett. Ett starkt, ett segt och prövat släkte var det, detta folk, men mycken gammal hednisk otro bodde ännu osmält i dess bröst. Frost, frost! Tyckte han sig icke en gång ha hört de orden:

»Jag haver satt dig till en smältare i mitt folk, det så hårt är, att du deras väsende förfara och bepröva skall.»

Hur illa, hur svagt och vankelmodigt hade han ej läst ordet för dem, när olyckan kunde förnedra och bryta ner dem så! Men än var det kanske ej för sent. Guds vrede hade de alla förnummit, men de hade ej böjt sig för den, samfällt bekänt sina synder och sin hemliga otro och lovat bättring. Alla hade de ej kommit tillsammans till denna botdag, så som Gud ville. De tunga åren hade de tagit som en olycka, ej som ett rättvist straff och en välförtjänt prövning. Därför hade så mången uteblivit vid bekännelse och bön. Och Jonas tyckte sig höra rösten tala vidare:

»Gack bort och predika norrut alltså och säg: Vänd om, du avfälliga Israel, säger Herren, så vill jag inte vända mitt ansikte från eder, ty jag är barmhärtig, säger Herren, och vill icke vredgas evinnerliga.»

En stor samling ville han utlysa i sin ringa by, så som profeten en gång gjort med det hemsökta egendomsfolket. Och därifrån skulle deras samfällda böner, deras bittra ånger och ruelse äntligen stiga upp till Guds egen tron och beveka honom till en sen barmhärtighet. Skulle ännu någon hjälp kunna nå dem, måste den för visso komma direkt ur Guds egen hand. Och Lill-Jonas rätade tungt på sin böjda rygg, fick tyglarna åter fast i handen och körde förbi de rusiga och sovande.

Efter honom sjöngo och hojtade de andra sig fram genom de långa milen till väntande hustru och barn, medan skogen stod tyst och svart och lyssnade därtill. Hemmanet hade de kanske intecknat över skorstenen den dagen, sista kon fick väl gå. Nej, nej, Stor-Grubben han var ju en sån, som gav, men icke tog. Fem års tålamod hade han ju haft med dem. Han var ju deras vän, deras ende vän.

Och så skakade de och gnisslade sig fram på sina kärror, tills myrens blodröda öga åter lyste mot dem i aftonbranden. Men bredvid Lill-Jonas utom åkern låg Mats, störstpojken hans, nedkrupen i höet och sov tungt, dödstrött, utan syner och röster förtvivlans djupaste sömn.

* * * * *

»Samlingen» utlystes också till nästa söndag hos Jan Olsa utom åkern, den av hans släkt, som hade den största stugan. Där skulle nu Tavle byamän ha sin stora, allt avgörande uppgörelse med Gud. Där skulle de äntligen stå ansikte mot ansikte med honom själv i all sin nakenhet och lägga fram sin synd och skam för att se, om han alldeles förkastat dem från sitt ansikte. Han tvivlade ej på, att de skulle komma alla denna gång.

Inför det slutliga avgörandet greps Jonas av en allt större och innerligare ro. Äntligen hade han då riktigt förmått att lägga sin svaga, vacklande vilja i en annans, äntligen kunde han då ur djupet av sitt hjärta säga de svåraste av alla ord: Ske din vilja!

Dithän var det ock han måste bringa sina knotande, tvivlande bröder. Och nu gick han för var dag och väntade på undret, som skulle bli svaret på all deras underkastelse, ej en minut tvivlade han på att det skulle komma, undret i allas deras hjärtan. Och dessa väntans sista stilla dagar voro de lyckligaste i Lill-Jonas fattiga liv, så fulla av ljus voro de, av en andakt och frid, som redan hörde till den andra sidan.

Glömda voro svält och bekymmer. Han såg ej längre sina förödda åkrar, sin hustrus grämelse och sina barns hunger. Allt detta hade han lämnat kvar på denna sidan. Det, som allt annat, var ju blott något tillfälligt — den sista prövningen före hugsvalelsen. Stod det icke, att Gud prövade icke över förmågan? Och nu hade de nått gränsen för sin förmåga.

Allt arbete fick ligga nere — hela veckan var som en enda ljus, stilla helgdagsafton. Som i en dröm såg Jonas de sina kring sig, som i en dröm talade och svarade han på deras tilltal. Ty alla hans tankar voro förankrade vid den gamla nötta boken med stålspännena, där nyckeln till både välsignelse och förbannelse fanns, bibeln. Timme efter timme satt han där, lutad över dess gulnade blad och sökte finna de starkaste orden, de som skulle gå rätt till människornas hjärtan.

Den årslånga svälten hade givit honom en sällsamt förfinad prägel. Ansiktet var blekt och ägde ett inre ljus, som ej funnits där förr, ett skimmer av en stor, oförklarlig lycka. Som han satt där vid fönstret i det helgdagsfina köket, liknade han en apostel i sin grova dräkt.

Aldrig hade han känt sig så lätt, så fri från kroppens tyngd och plåga. Slöt han ögonen, såg han de underbaraste, överjordiska syner, slog han upp dem igen, såg han himlen öppna sig och hörde änglarnas sfäriska körer.

Svältens grymma, ljuvliga extas! Himlakören, kanske det blott var hustrun hans, där hon ensam satt i kammarn och sakta spelade andliga sånger på monikorn, sakta, helt sakta för att inte störa sin man. Också Kristina höll andakt och väntan i de dagarna.

Men en var det, som måste ut ur stugan vid all denna andakt och väntan. Det var Mats. Hela dagarna hölls han ensam uppe i skogsrået, där han låg framstupa på marken och stirrade ut över bygden, ingen vet i vilka tankar. Vad såg han? Såg han sjövittra, där hon satt på vintermyrens botten och skrattade sitt tysta, förvridna skratt åt sitt verk, medan hösten för var dag strypte björkarna allt gulare och blekare, där de skygga smögo fram efter de svartnade och frostbrända åkrarna, dödens åkrar?

* * * * *

Så kom då söndagen, den första verkliga höstdagen med all dess underbara ro. Likt en kupa av kristall stod himlen välvd över jorden och utestängde all oro av moln och vind. Runt myrens svarta hål gick alltjämt det slocknade fackeltåget av björkar med en och annan blodröd gnista kvar i lövet. Långt borta skar havet sin mörka, stålblå strimma.

Tidigt på morgonen kommo några utomåkersbönder för att hämta bönbänkarna ur Jonas vedbod. De voro allas gemensamma egendom, och när bönen var slut, skulle de bäras tillbaka igen.

Vid tiotiden på morgonen började bönfolket samlas upp emot Jan Ols stuga. Sakta och värdigt kommo de, männen först, kvinnorna sedan. Lill-Jonas såg dem vandra förbi sin stuga, hus efter hus, far först och mor sedan och sist barnen. Men denna gång kommo de ej blott från denna sidan myren.

Tyst gled den ena båten efter den andra över det svarta vattnet, folket steg ur och gick vägen framåt. En familj efter en räknade han dem, alla sina forna fiender, där de kommo med husfadern i spetsen. Sist kom Rik-Anders själv, han, på vars bud de andra kommo, med sin hustru och sina trenne barn.

Aldrig hade väl hon, Anders-Ersa-Brita, varit så mörk i ansiktet som nu. Mörk var hon ju ock annars, men nu gnistrade det så svart och vasst i hennes ögon under sidenhilkans skugga. Månntro, det var skam för rikbondens hustru att gå i lag med läsare.

När ingen mer syntes till på vägen, gjorde sig också Lill-Jonas redo att gå till stugan. Blek, med hatten i hand och lyftat huvud, gick han de få stegen nedför vägen. Hustrun följde honom, ledande de minsta. Sist gick Mats i sina trånga söndagskläder. Han tyckte, att han ville kvävas.

I Jan Ols stora vinterkök hade bönfolket redan ordnat sig på bänkarna. Hela köket var fullt, både karlsidan och kvinnsidan. På den senare stodo några halvkölingar, som visst alldeles glömt vad som passade sig, och försökte klämma sig in i bänkraden i sin förvirring. De grepo stadigt tag i två kraftiga bondhustrur och försökte få dem åtskils för att själva få plats. Men se, det gick inte, och så blevo de då skamligt utmotade i kökskammaren. Både den och farstun voro redan fulla också de. Men där satt mest ungdom, som gärna listade sig ut en stund under bönen, om den blev för lång, för att få frisk luft. Därute kunde man alltid klämma ihop sig litet till.

Man hade redan börjat så smått med gudstjänsten, så som brukligt var. Förstulet såg man sig om efter storsångarna i byn, och så började det:

— Du, Ol-Per-Anders eller du Marta Lovisa, du får vara bra å börja!

Så började psalmsången. Utan orgel eller annat instrument, sträv och oskolad, men kraftig. Med samsjungningen var det nog som det kunde. Aldrig kom man i kökskammaren riktigt i fatt dem därinne i köket. Men tävlingen var ej värre, än att de äldre därinne gåvo sig god tid att vänta på den senfärdiga ungdomen därute till nästa versrad, och så följdes man åt en bit igen.

När Jonas kom in i stugan, blev det tyst ett ögonblick, men så tog psalmsången än bättre fart igen. Sakta och sävligt arbetade man sig igenom den långa psalmens alla verser. När sista versen sjöngs, gick Jonas fram emot köksbordet, som stod där renskurat framme vid klockskåpet med Luthers huspostilla och kyrkopostilla och Edéns »Bönebok för Guds barn» på. Där böjde han sig en stund i tyst bön och började så efter handboken:

»Käre vänner, bröder och systrar i Kristo Jesu.»

Längre kom han ej. Han gjorde en stunds uppehåll och såg ut över församlingen. Där sutto de, det fattiga utomåkersfolket i sina slitna söndagskläder. Där sutto de, det stormodiga inomåkersfolket i all sin bästa stass. Men lika bleka, lika avvaktande voro deras ansikten.