Part 19

Och han lutade sig över flickan och såg henne skarpt in i ögonen med sin egen klargrå, skoningslösa blick. Men hur han såg, var där ej botten eller fäste, endast ett svart, sugande, sammetslent djup, som gav svindel och drog honom till sig. Närmare, närmare hennes mun, hennes röda, livshungriga mun! Den hade täljt honom hans barndoms gåtor — lösa dem ville han nu!

Som en drunknande grep han krampaktigt om hennes huvud och pressade sin mun mot hennes i het och länge sparad törst, åter och åter. Stilla lät hon det ske. Men med ens slog hon upp ögonen mot honom i en full och outgrundlig blick, och han kände hennes läppar ge ett svar, som bar dem båda med sig långt ut på djupet, medan deras kroppar orörliga vilade sida vid sida, endast skilda åt av det tunna lapptäcket.

Elden — åter brann den i högan sky mellan dem och svedde hans kläder — nej, värmen av hennes mjuka, smidiga kropp var det. Han måste sticka handen emellan dem för att ej förbrännas. Men hetare bränd blev hans hand, där den kom att vila på särkens utsydda bröstlapp. En len hud svalkade honom under handflatan — då rev han upp särken och lade handen på hennes bröst. Liksom levande sitt eget liv rörde de sig darrande under hans hårda fingrar, förunderligt svala och heta. Det var som om de sökt gömma och rädda sig undan något för varje skälvande andetag.

Något vekt och beskyddande grep honom mitt i hans vilda berusning, allt det väjande och vikande hos henne, nu hade han det, hennes innersta rädsla för livet var det, det grymma, med sitt dubbelansikte av kval och åtrå, dit hennes heta blod skoningslöst ville driva henne. Hon visste ej, vad hon gjorde!

Det var något patetiskt och rörande över henne, där hon vilade i fullkomlig tillit och hängivenhet, bjudande honom allt det ingen hittills fått äga. Hans lilla syster genom barndomsåren! Nej, en rövare vore han om han tog henne så i hennes hjälplöshet.

Och en djup stämma från gångna dagar svarade på hans tankar:

»En tillsluten lustgård är du, o, min syster och brud!»

Hans brud var hon — han hade kommit för att vinna henne, ej för att våldta. Hon skulle veta, vad hon gjorde, vem han var och vad hon hade att vänta först.

Med en jätteansträngning lyckades han betvinga sig, lyfta sin hand från henne, resa sig och släpa sig fram till fönstret. Där lutade han sin heta panna mot den kalla rutan, tills han fick besinning nog att tala.

Utan förbehåll lade han så sitt liv i hennes händer. Hade hon tänkt på vem han var? Fader- och moderlös, utan gods eller gård, levande på hennes mors barmhärtighet. Hennes mor, som hatade honom. Vad skulle hon ha att säga, när han kom och bad om Anna-Greta? Köra dem båda på dörren, läsa olycka och stämma ont på dem båda i deras fattigdom?

Han visste blott en levande råd. Pengarna han fått av far hennes, det enda han ägde i världen, kanske kunde de räcka till att lösa in ödehemmanet, som varit far hans. Nu, när skogen var plundrad, kanske han kunde få den. Skändad och förödd var jorden, tistel och törne bar den, men i rätta händer kunde den åter ge en knapp föda. Något annat hade han ej att bjuda. Skulle hon ha mod och kraft att dra dit upp ensam med honom och pröva nöd och fattigdom vid hans sida? Orkade hon med försakelserna — slitet och släpet orkade han. Då skulle han röja och så, han skulle rusta och bygga upp igen, en gång skulle hon kanske åter få det bra.

Så talade och talade han, han, den tyste drömmaren, talade som i ett rus av ord, talade för att döva sina sinnens och sitt hjärtas vilda, pockande röster, medan flickan stum låg kvar i sin säng och stumt hörde på. Förgäves väntade han på ett svar, ett enda ord av bekräftelse eller motsägelse. Hans klokare jag bad om ett ord av henne till kraft och stöd, men ack, hans hjärta ropade om ett annat svar! Men ej ett ord eller en suck kom.

Som han lämnat henne låg Anna-Greta kastad mot kudden. Orörlig, liksom bruten. Alltjämt stilla, medan blodet gick sin dånande kretsgång genom hennes värkande hjärta. Otydligt, som genom havets brus, hörde hon hans röst. Vad talade han om? Hon tyckte, att han ropade till henne med förtvivlade och vädjande ord, men hon kunde ej höra det över dånet. Också hon ropade, hela hennes varelse ropade honom tillbaka, men ej ett ord kom över hennes fast slutna mun.

Något i henne var bittert kränkt och förtrampat. Allt det bästa hon ägde, hela sin varma, älskande själ hade bon velat skänka honom i sin unga kropps blomningsstund. En frivillig, medveten gåva, stolt och kunglig, så som man skänkte sig hos det fria vandrarfolket.

Hade han tagit henne då, med varsamma händer, hade hon för alltid varit hans, tapper och trofast genom hat och förbannelser, genom skam och nesa, genom fattigdom och nöd fram till lyckan.

Men han fann väl gåvan för ringa, gick ifrån henne och talade tomma ord. Var det väl detta hon väntat på? Var det på ring och fästegåva, på gård och kreatur, på anseende och god ställning? Nej, på det hon läst i en ung mans ögon en blå vårfrudagskväll, då tjälen börjat gå ur jorden.

Och nu satt han där och talade till henne som en arrendator om penningvärde och gröda. Hon tyckte, att han ville köpa henne och nu satt och räknade efter, om hon var värd priset. Skändad och förödd, naken och prisgiven kände hon sig, som en sköka, lämnad vid vägkanten! Bjudit ut sig själv hade hon och blivit försmådd!

Ett barn var hon ännu, allt det allvar hon kände var kärlekens fruktansvärda allvar. Han kände väl ej som hon — så var den leken slut.

För varje ord han talade blev hon allt tröttare, och allt mer kallt blev hennes sinne.

— De ä bäst att du går, Mats, viskade hon, när han tystnade. Det var hennes enda svar.

Något i hennes ton mer än orden gjorde honom uppmärksam. Bestört reste han sig. Han tyckte med ens, att hon ville skicka bort honom för alltid. Med allt sitt blod tänt på nytt gick han åter fram till henne. Hennes ansikte lyste ännu vitare än nyss, hon höll ögonen slutna och låg där nästan som död.

— Anna-Greta, viskade han ängsligt.

Men hon rörde sig ej.

— En kyss till förrn ja går, tiggde han.

Hon svarade ej ett ord. Då böjde han sig ner över hennes läppar — de voro iskalla och hårt slutna, liksom sammanbitna och svarade ej på hans kyss.

Bekymrad gick han mot dörren. En svag strimma av gryningen lyste redan in genom fönstret. Det var på hög tid, att han gick.

— Jag kom till dej igen nästa lördagskväll, sade han lågt, tills dess kan du tänk på de ja sagt.

Inget svar — hon lyfte ej ens på huvudet, när han gick.

Förtvivlad smög han därifrån och sökte upp sin sängplats uppe på skullen. När solen gick upp och han måste på benen igen, hade han ej fått en blund i ögonen. Men då hade han också kämpat sig till den tanken:

— Stackare — hon var nog trött och förbi. Jag for för vilt åt henne.

Och yr av längtan vid det minnet sträckte han sina starka armar mot solen och tänkte på nästa lördagsnatt. Vem vet, om han då mäktade vara så klok för dem båda?

Men på sin bädd låg ännu Anna-Greta vaken och vätte det grova örngottsvaret med sina tårar. Besviken och förrådd, utlämnad åt skammen kände hon sig. Vad skulle han tänka om henne? Allt vad hon hade av ungdom och oskuld skalv i den känslan, att hon blivit så grymt missförstådd. Hon tyckte, att hon aldrig ville se Mats mer för sina ögon. Något var för alltid dött inom henne, det skäraste och sprödaste som kärleken ägde. Föga frågade hon nu efter, vad det blev av henne. Först när solen stod högt på himmeln, somnade hon hårt på sin våta kudde.

* * * * *

Hela den veckan såg Mats ej mycket av Anna-Greta. Det var som om mor Brita nosat sig till något med sin långa näsa, och tidigt i gryningen skickade hon honom upp till dalplatsen, som låg en bra nog bit ifrån gården, mitt uppe i djupa skogen.

Där var nu mycket att göra, ty nu gällde det att på allvar ta itu med tjärveden, om man skulle få dalen bränd före midsommar. De hade visserligen lompat tjärstubbarna färdiga på vårvintern, men nu skulle de klyvas till småved. Dag efter dag stod Mats med drängen i skogen och högg veden, så att flisorna yrde kring honom i den ljumma vårluften.

Nu var våren här på allvar, och tjäderleken gick flämtande i skogsdjupet. Älvar och åar svällde och bröto sig ny väg, saven sprängde i björkstammarna. Grep törsten honom för hårt, rände han sin finnkniv hårt i barken, så att björksaven skummade ner i näverkosan, kylig, frisk och milt rusande. Alla vårens safter blandade den i hans blod, och arbetet blev till en sjungande lek. Så stark är blott den, som har en hemlig glädje.

Aldrig en minut tvivlade han på att Anna-Greta väntade och längtade som han. Han visste, att också hon fått det träget. Mor Brita hade satt henne i väven, ty den skulle ner ur stolen till storhelgen. Och han skrattade högt vid den tanken. Nog var mor Brita slug nog, men illmarigare var kärleken själv. Över alla hinder bröt den sig väg till slut.

Men när han den lördagskvällen listade sig till Anna-Gretas fönster, fann han det stängt. Han ville ej tro det — hon gäckades väl bara med honom, stod där bak gardinen och skrattade åt honom med brännande kinder och handen på haken.

Men hur länge han stod där, svarade ingen på hans svaga knackning, och gardinen rörde sig ej en tum. Då slog han så hårt med knogen, att han hörde Gammel-Lisa vakna i köket, så att han fort måste bak knuten för att ej förråda dem. Till slut måste han gå. Kanske hade flickan somnat hårt efter sin dryga arbetsdag.

Men också på söndagen visste hon att hålla sig undan. Blott till måltiderna sågo de varandra men kunde ju ej växla ett ord ohört. Med ögonlocken fällda satt Anna-Greta och rörde knappt maten. På Mats såg hon ingen gång.

Då började han ana, att något på allvar var på tok, och att hon med vilja höll sig undan. Men för sitt liv kunde han ej fatta, vad han gjort henne. Hade han ej visat henne nog aktning och misskund? Men så gick det upp för honom, att hon var blyg för honom inför andra — han mindes deras hemliga kyssar och log. Barn, lilla barn, tänkte han.

Kanske tog hon sig ock betänketid. Men svaret kunde ju bara bli ett. Så som de tyckte om varandra, måste de ju komma sig ihop med ondo eller godo, det visste han nu. Men hon gruvade sig väl att göra mor sin emot efter allt vad han sagt henne. Måtte han ej skrämt henne från sig! Men nu skulle han veta att finna andra ord, ord av livsförtröstan och tillit, som skulle övertyga henne. Men tillfället att träffa henne ensam kom inte, och på söndagskvällen bar det upp i skogen igen.

Flöttjarn hade han ej mera sett, han var väl faren från bygden igen. Men gamkallen från Olsagården stod var örkdagsafton och kallpratade med Anna-Greta, där hon satt vid väven i vinterköket, så att pigorna flinade och stötte varandra i sidan. Helgdagskvällarna hängde han vid kammarfönstret, men längre kom han ej. Honom fruktade icke Mats.

Anna-Greta satt bak gardinen och såg Mats gå uppåt skogen på söndagskvällen. Han skulle ligga i en kolarkoja över nätterna för att slippa gå vägen fram och åter var dag, hade mor Brita bestämt. Oupphörligt såg han sig om efter henne, när han gick, men hon rörde sig ej ur fläcken. Hon var gramse på Mats, att han ej tvingat sig till att tala med henne. Nu först voro de riktigt osams, och aldrig skulle det bli bra mer. Alltför tydligt hade han visat henne, att hon var honom likgiltig, tyckte hon.

Nästa lördagskväll smög Anna-Greta olovandes ner till dansen.

* * * * *

Så gick maj månad under hårt arbete för Mats. Som en galning högg han åter in på arbetet, men nu var det för att döva sin ängslan och oron i sitt blod. Runt om honom spelade och sjöng den vaknande våren sin vildaste låt, och skogsbäcken kastade sin vita skumslöja över den första liljekonvaljen. Som i ett trollslag hade marken klätt sig grön, och taltrasten satt redan gömd i skogsdjupet.

Men Mats högg i med sin yxa, så att det klang, för att överrösta alla toner av längtan och lust. Och när han på kvällen dödstrött vacklade in i sin koja, hade vedkasten vuxit ett långt stycke. Men än fanns mera kvar. Det är ett drygt arbete att hugga upp en femtio tunnors tjärdal.

Till slut sände han ner drängen till gården för att få vara ensam, och från den dagen arbetade han dubbelt. Det var, när han fått höra, att flöttjarn var kvar i byn och syntes med Anna-Greta på vägen. Den lördagen gick han ej ner till gården utan satte sig vid bäcken för att fiska stenbit. Så slapp han gå ner att hämta matsäck.

Ej en blund sov han den natten. Hans egen dårskap gav honom alltför många tankar att strida emot. Varför hade han aktat och skonat henne? Hans brud — nu sprang hon redan med en ann. En lövjerska var och blev hon. Kanske väntade hon, att han skulle springa efter. Vänta fick hon! Var hon ej att lita till, så var han stolt, stolt som endast den fattige kan vara.

Så låg han i all sin manliga egenrättfärdighet och dömde henne skyldig, medan Anna-Greta borta i sin kammare grät sig till sömns, sedan hon dansat sig trött med flöttjarn.

Nu var man redan inne i juni, och inom två veckor måste dalen vara bränd. Uppe i skogen stod Mats och lilldrängen och togo löpen. Med sina knivar lossade de varsamt barken från granarna. Det gällde att få så stora stycken som möjligt, så att man måste ta dem från de största träden. Med löpen skulle tjärdalsgropen klädas, så att tjäran fick rinna ner efter den täta barken.

En efter en kläddes granarna av, tills de stodo nakna och vita i solskenet, medan saven rann som mjölk efter stammen. Snart skulle solen torka dem och göra dem spruckna och grå, hela trädet skulle dö. Nästa vinter fick man hugga ner det till virke.

Mats tyckte, att han själv liknade en sådan löpgran, lika avklädd, arm och tillspillogiven. Han var nu alldeles förbi av det stränga arbetet i vårluften men måste ändå hålla i. Hela gårdagen hade de kört näver och torv till dalplatsen.

När all löpen bortemot kvällen var tagen, gick Mats ner med drängen för att se till tjärdalen. Den var utgrävd i en backsluttning. I bottnen låg ett golv av kluvna stockar, som sluttade mot mitten. Med slanor och stolpar var det stöttat, där så behövdes. Själva bottnen var täckt med torv och näver, som de kört ner dagen förut. Nu skulle granbarken läggas ut över detta underlag med insidan upp, men man fick noga akta sig att täcka hålet i mitten. Genom det skulle nämligen tjäran rinna ner i rännan under dalbottnen, som var tillsluten med en tapp. Långa, gulbruna och doftande av kåda lågo tjärvedskasterna och torkade i solen.

De lade barken bredvid tjärdalen — all törve’n var nu också huggen. Nu var allt klart för morgondagen, då tjärdalen skulle bäras ned. Dödstrött vacklade Mats in i sin koja för att innan dess hinna få sig några timmars sömn.

Nästa dag kom med det härligaste dalväder. Solen sken över de nyutspruckna björkarna, så att de doftade som sötost, och de nyplöjda lejdorna lågo svarta och blanka och ångade av värme. Över fårorna flög den första sädesärlan högt i luften och bådade gott år.

Nere i Anders Ersagården var allt redo till att ta emot dallaget. Från alla gårdarna i byn skulle de komma, och även från de närmaste byarna hade man lejt folk för att bära ner dalen.

I finsalen satt mor Brita ensam en stund på morgonkvisten för att vila sig efter allt stöket. I flera dagar hade de nu bakat och bryggt, ystat och kärnat för att ha mat åt allt folket. Dallimporna hade jäst upp bra och lyckat sig, så att tjärdalen skulle nog gå till pengar. Det var ett gammalt tecken.

Värre oro gjorde henne Anna-Greta. Gammel-Lisa i sommarstugan hade farit med skvaller, och så fick hon då ta flickan i förhör. Då sade henne Anna-Greta, att det var gamkallen i Olsagården, som var den, som stått och smusslat bakom sommarstuguknuten för att språka på, och att han var den gynnade friaren. Var det så, då var ju allt gott och väl, och då kunde flickan stanna, där hon var, tills allt blev klart.

Hur hon själv stod på lur i fönstergläntan, såg hon dock ingen friare komma. Nu visste hon ej, vad hon skulle tro, men kanske det visade sig vid tjärdalsgillet. Var det verkligen Erik Olsa, var han ju en bärgad man, och det var inget skäl att dröja med att gå till prästen. Men nu var snart tiden inne, då de första gästerna skulle komma. Hon måste ut och se till pigorna.

Nere vid visthusboden stod Anna-Greta själv och skulle hämta in tunnbröd ur den stora brödlåren, som nu var proppfull efter vårbaket. Här ute i boden förvarades all maten. Där låg fläsket nersaltat i tinan, och där hängde det, som fanns kvar av de feta fårkropparna, som man rökt i bastun efter höstslakten.

Det var skumt i den gamla boden. Hon måste lämna dörren på glänt. Då såg hon något skugga för sig i dörrspringan, och när hon vände sig, stod Mats där. Han hade just kommit ner från skogen och var brynt av vind och sol, hans kläder voro nötta och rivna. Han såg på henne som en tiggare. Hon greps av äckel och trots. Nu, nu kom han! För sent var det nu. En annan, en starkare, hade kommit och lärt henne, vad kärlek var. En man. Mats — en pojke var han — slut var det nu med barndomsleken.

— Ur vägen, Mats, å låt mej slippa fram, sade hon otåligt och sköt honom före sig ut genom dörren.

Men där blev hon fast, ty hon bar famnen full av brödkakor. Där fick han henne i armarna och tryckte henne in mot bodens stockvirke, som var så varmt, att det brände henne genom den tunna klänningen.

— Släpp mej, pojk, å akta bröt! skrek hon på nytt.

Men Mats hörde ej på henne. Äntligen hade han henne fast, vittra, hon, som lockat och svikit, hon, som alltid väjde och vek, när man ville hålla och gripa henne. Nu stod hon där fångad mot väggen i sin röda huva.

— Nu ska du säj mej, va du menar, Anna-Greta, sade han tvärt.

— Menar — me va då?

— Me dina tokforer å tilltag, me all din svartkonst. Varför springer du nu undan för mej?

— Hort de var, ja trodde man va fri gå dit man ville, ja!

— Å ja trodde vi va fästfolk, ja, svarade Mats.

Då for vreden i Anna-Greta.

— Fästfolk — vi! ropade hon med gnistrande ögon. Ja bjöd mej åt dej, men ja dög int, kantänka, åt fattiglappen!

All hennes kränkta stolthet fick luft i det elaka, hånfulla ordet. Men Mats hörde ej så långt — med ett styng av smärta släppte han henne åter. Var det Anna-Greta, som talade så? Hon, som vilat så vit i den stängda kammarn under hans kyssar. Hon, som varit så god mot honom i de första tunga dagarna, då han gick där som ett nådehjon på gården.

Så förändrad hon var, där hon stod med huvudet trotsigt tillbakakastat och lutade sig mot den nötta vindeltrappan, som förde upp till loftet. Allt det barnsligt grunda i blicken var borta, den röda munnen öppnade sig och kröktes hånfullt, de vita tänderna glimmade till som i ett bett. Stygg såg hon ut och främmande med den minen — en främmande kvinna av vandrarsläkt, en lövjerska — men min Gud så vacker!

— Ä de sant, att du redan har en ann? frågade han hest och grep åter tag i hennes arm.

Men hon vred sig smidigt lös. Vreden lågade nu nästan grön i hennes ögon — med skam tänkte hon på att hon mer än en gång gråtit efter honom i hemlighet.

— Nå, än sen, om så va, väste hon mellan tänderna. Tjänligt åt dej, läsarpojk! Blod har ja i ådrorna, vatten du, de blev mej för kallt!

Och i sitt vredesmod ryckte hon en liten silverbrosch, som hon fått av honom i konfirmationsgåva och nu bar av gammal vana, ur halsduken och slängde den för hans fötter. Med fladdrande skärpband sprang hon så lätt in i stugan med brödtraven högt buren på armen.

Men Mats stod kvar som bedövad. Hon hade nog rätt. Uppfostran satt i, hur man ryckte och slet i dess rötter. Den ringde honom i öronen med gamla, visa ord och gjorde honom försagd och klok i hans unga dar, då han bort vara dristig och djärv. Nu stod den och ringde själaringning över allt vad han trott om henne där, som nu sprang ifrån honom på sina egna vägar.

»En skökas läppar äro en hannogskaka, och hennes hals är halare än olja, sade rösten. Men framdeles besk som malört och skarp såsom ett tveeggat svärd. Hennes fötter löpa neder till döden, hennes gånga få helvetet.»

En sköka var för visso den, som lade sig till en främmande man, en vandringsman, en flöttjare. Men ljuv som en honungskaka var hennes mun, hennes röda mun!

Med tunga, sävliga steg och sänkt huvud gick Mats därifrån. Som han gick där, böjd över de främmande markerna, liknade han sin far, Lill-Jonas utom åkern, såningsmannen.

Nu visste han, att han snart måste lämna Andersagården. Lätt var det ej, och genast kunde han ej rycka sig loss, men ske måste det. Men för en tid skulle han bli där och se åt, hur det gick för Anna-Greta. Hennes fötter löpte neder till döden, det visste han.

* * * * *

Men däruppe i stugan var tjärdalsgillet redan i full gång. Runt omkring i stugan satt folket bänkat i karlsida och fruntimmerssida. Mats höll sig borta, men flöttjarn var med. Ejnar hade tagit honom till gården, och han skulle stanna för sommaren i byn. Nu satt han bänkad vid bordet med de andra och såg sig förstulet omkring i stugan. Skulle han kunna trivas under samma tak, vore det nog här. Mitt emot honom satt Rik-Erik i nya vadmalskläder och såg hemvan ut, som vore han redan mågstump i gården. Den synen gjorde mor Brita lugn.

Nu måste hon bjuda till bords, och det var inte gjort i en snarvändning. Ingen ville vara matsnål och gå först, fast hon trugade sina rejäla tre gånger.

— Varen nu så goda och maka er till bords, tiggde hon med sin lenaste röst, men ingen låtsades höra. En och annan tackade till och med nej — inte var man kommen för att sluka i sig mat!

Till slut måste Ejnar upp för att ta i med handkraft, och så fick man då rikaste moran fram till bordet i sällskap med gamkallen. Och med lock och pock följde de andra sakteliga efter. Ett tjärdalsgille var ju nog så hasadeligt som ett bröllop och krävde lika många ceremonier.