Part 16

Den första tiden kom det till många häftiga gräl mellan mor och son för den sakens skull. Men snart måste Ejnar ge med sig. Först och främst berodde han ju ännu helt och hållet av modern. Och närig bondson som han var, kunde han ej heller blunda för vad moderns doktorerande drog till huset. Pengar kom man inte precis stickande med, men man hade tusen andra sätt att visa sin erkänsla. Än kom det en smördrittel, än en kalvkropp eller kappstova med strömming i huset, så att man kunde sälja desto mer av husets eget.

Och det fanns nu ett stort tomrum att stoppa slantarna i, sedan den tysta faster Erika efter faderns död för alltid lämnat huset med sin bandsked och sin spinnrock. Med henne var det som om något av husets lycka drog sina färde. Men ändå kunde Ejnar förarga sig, som när mor slog ut tvättvattnet, då hon alltid skulle spotta och ropa: »Jesus Guds son.» Och ändå var han ingen läsare.

Snart fick han dock annat att tänka på. När Stor-Grubben skulle bärga sin andra skörd på myren, som denna gång var besådd med fullgott korn, visade det sig, att han var den ende, som fått missväxt det året, medan hela byn för övrigt fått god skörd.

Guds hämnd, sade bönderna, för slydjan han sålt till fattigfolkets åker under nödåren.

Utom sig lät Stor-Grubben kalla på alla de sakkunniga, som med en mun förklarat, att i myren låg Västerbottens bästa åkerjord. Nu stodo de där tafatta och tvekande. Grubben lät dem knappt komma till ordet i sin ursinniga vrede.

Till slut var det dock en av dem, en gammal Tavlebonde, som fattade mod och framlade sina synpunkter. Aldrig kunde väl patronen tänka sig att få god skörd, så länge den vattensjuka marken bredvid låg odikad, sade han. Det gällde att ha tålamod, tills hela myren låg dikad, fast det nog skulle kosta både tid och pengar.

Men patronen litade inte längre på deras ord utan körde helt sonika ut hela sällskapet och sände omedelbart en av sina skutor ned till Stockholm efter en nyexaminerad lantbruksdirektör. Något grön efter sjösjukan landsteg denne charmante herre en dag i staden, och morgonen därpå kommo han och Stor-Grubben rullande i kalesch med parhästar ut till myren.

Frostbiten, svartgrå och härjad låg nyodlingen där i den råkalla höstdagen, och tätt invid glimmade det svarta myrvattnet kallt och blankt. Isiga frostdimmor höjde och sänkte sig däröver som levande andeväsen. Och i bottnen på myren satt den själlösa sjövittra och höll allt levandes rötter i sina förkvävande händer med ett tyst och förvridet skratt.

Allt såg så fattigt, så förslitet och ofruktbart ut i ljuset av hennes andedräkt. Den främmande unge herrn ryste och svepte kappan tätare ikring sig. Herre Gud, hur kunde någon drömma om att gräva guld ur denna karga, sjuka mark! Och genast hade han sin dom färdig. I väl valda, vetenskapliga ord förklarade han för den obildade patronen, att myren vore en i hög grad misslyckad spekulation. Det vore rena galenskapen att vräka mera pengar i dess svarta djup.

Och patron Grubb trodde honom. Han var en man med stark vilja, men kort tålamod, alltför snar att gripa och åter förkasta. Någon verklig lantbrukare var han minst av allt. Han kunde inte vänta och ta ur vår Herres händer. Vad han ville ha, det tog han själv med hård och otålig hand.

Och nu var det skogen han ville ha. Skogslyckan han skövlat uppe i Lill-Jonsagården hade lärt honom, vad skogen var värd i rätta händer. Därför mottog han nästan med en viss lättnad sanningen om vintermyren och körde vördnadsfullt den lärde lantbruksdirektören tillbaka till staden och en charmant festmiddag, medan han i tankarna till nästa år lade ut vintermyren till ängsmark för att helt kunna vända sitt intresse åt skogen.

* * * * *

Och så kom det sig, att skogsskövlingen kom även till Tavle by och sög allting med sig i sin virvel. Därmed började ett nytt liv. Med yxa och såg trängde Stor-Grubben med sina arbetare in i byns jungfruliga skogar. Som en förödande brand gick han över urgammalt, milsvitt skogsbestånd, som varken lag eller hävd skyddade, tills det liknade ett enda väldigt, av elden härjat bränte.

Där han gick fram, stupade jättegranarna sida vid sida under brak och dån, tills en dag skogen låg död. Ur markens rivna mylla stucko de friska stubbarna upp likt benen ur en sargad och förmultnande kropp. Men under stubbarna, som sakta skulle gråna och förvittras, sutto rötterna friska kvar. Dem hade han icke förmått rycka upp, där de grenade och knöto sig vid varandra djupt nere i jorden. Hårt nitade i hembygdens hjärta sutto de alltjämt. Men de räknades icke, stockarna var det, som skulle ut i världen och skaffa sin herre pengar och makt.

Hemma på sitt kontor satt Stor-Grubben och granskade tumningslistorna, och för var lista hans tummare bragte med från skogen ljusnade hans barska drag alltmer. Det år han började hugga skogen på sina hemman, det var sannerligen ett godår! Detta var något, som lönade sig bättre än att odla svekfull myrjord. Den åker han nu brukade behövde varken ans eller vård. Sådant lämnade man åt de efterkommande, dessa enfaldiga bönders efterkommande. Men skörden den tog man själv, i hundra- och tusenfaldig måtto tog man den.

Den tanken hade något med det religiösa att göra. På oviga ben reste sig patronen och gick in till sin maka, som satt i fönstervrån på sidentaburett och sömmade en silkesbörs.

— Ge mig börsen, Mathilda, sade han och ryckte den till sig, och innan hon hunnit alterera sig, hade han stoppat den full med blanka guldmynt.

— Tag dem, Mathilda, sade han med vibrerande stämma, och köp dig sarsmantiljen, som du ville grina dig till i jåns, och gack till Herrens hus om söndag och tacka honom för din makes goda framgångar. Nu, nu börjas det på allvar.

Och Mathilda suckade gudsnådligt, snörpte på munnen och knöt den magra handen fast som en klo omkring guldbörsen.

För skogen blev vintermyren glömd för några år. Vart år lät Grubben pliktskyldigast se till myrängarna, men till någon fortsatt utdikning eller nyodling kom det ej, utan man tog den höskörd som blev. Kanske kunde nu stunden varit inne för Tavle byamän att få återköpa vintermyren och förverkliga den gamla tanken, som symboliserade deras enighet och gemensamma välgång. Men nu fanns ingen längre, som kunde ta ledningen. Var och en gick med nya tankar. Efter att i århundraden ha tänkt och trott, att det var jorden, som var den fasta grund de hade att bygga på, kom man nu och sade, att det var skogen. Skogen, den gamla trygga muren till deras hus och hem, värnet mot främmande vindar, men ock full av skrämmande otyg, dock alltid det fasta, det orubbliga, som gick i arv från far till son, som gav timmer till egen stuga och ved till egen härd, men annars stod och växte på rot — nu kom man och gav den andra namn. Ett räntelöst kapital kallade man den, en obrukad åker, en lat tjänare, som grävde ned sitt pund!

Men hur skulle man kunna gräva upp och förränta det pundet? Därtill krävdes pengar, och så fattiga och nedtryckta av nödåren voro de, att mången knappt höll sig med häst. Och ned till älvens stora stråkväg skulle timret för att komma ut i världen.

Då kom Stor-Grubben. Skogshungern hade gripit honom, och den var större än jordhungern. Allt vad han kom åt slök han. Sedan han nu huggit ut sina egna skogar till den sista stubben, ville han köpa. Först vände de honom ryggen, Tavlebönderna. Då lade han pengarna kontant på bordet, stora pengar. Pengar, det var något man sällan såg. Det var något säkert till att vända på och ta i, något som klingade i skogsensamheten.

Måtro, det var ej gott för de fattiga bönderna, som knappt hämtat andan efter nödårens alla lidanden, att stå emot Grubben, när han kom och var gemen, klappade på axeln och sade:

— Med den där lilla skulden till mej, Kall Pers August, tar vi de väl inte så görnoga, bara ja får köpa skogen å dej.

Visst fick han köpa till slut, om än ibland med lock och pock. Stora pengar blev det, sedlar, som man knappt sett, på hundra riksdaler och mer, ja, en och annan, som längre stått emot lockelsen, kunde till och med vifta med tusenlappar. Så flöto pengarna till fattigfolket utom åkern, där den mesta skogen låg, och ett yttre välstånd med dem. Snart var man lika väl klädd och väl hädd på båda sidor vattnet. Men överallt i Tavle skogar gingo yxhuggen som dova slag mot en mur, som bräcktes.

Pengar flöto till också på annat sätt genom skogen. Var och en, som hade en son eller dräng att avvara, en häst och en skogskälke, lejde ut dem till Grubben för skogsarbete och timmerkörning. Det var mycket arbete med timret. Det skulle tummas och indrivas ute i skogen, det skulle köras ner till älven och flottas. Men allt detta var ett friskt och hurtigt arbete, något annat än det sävliga rotandet i de små åkerlapparna.

Nu blev det liv och rutsch i byn, timmerforor efter de ensamma skogsvägarna och nytt folk, som strömmade till för att få sin del av guldet. En dag lät Stor-Grubben slå upp en liten handelsbod uppe i utomåkersbyn. Där fanns också brännvin att köpa för sex styver kannan. Och Grubben hade en flod av tiotusen kannor att ösa ur.

Långt in i skogen rann den breda brännvinsfloden, i motsatt riktning mot timmerälvens fåra. Och vart den rann dödade den tystnaden, skogens heliga tystnad. Skändad låg den ljusa vinterdagens jättekyrka med grunden bar och brustna pelarstycken. Skratt och råa skrän ekade där inne örkdagskväll som helgdag. Och så började de många slantarna, som ur Stor-Grubbens hand fallit på bondens bord, att så sakta leta sig tillbaka igen till sin rätte herre.

Så mycket pengar som nu hade Tavlebönderna aldrig ägt. De visste ej, vad de skulle göra av dem alla. Att spara och gnida på kläder och föda, på gröda och redskap, det visste de sedan gammalt. Det var något, som var inärvt i deras medvetande sedan sekler. Men att spara på pengar, det hade de ännu inte lärt, ty de hade aldrig haft så många på en gång i sin hand.

Magen skulle först ha sitt, den hade ju så länge fått sukta. Tom klibbade den ännu vid ryggbastet, som om den varit bottenlös, fast man var dag åt sig tvärmätt på palt och sovel. Furubröd och agnar var ej längre vardagskost ens för fattigman. Vart mål satte man i sig, som om man ej haft något magahov, sovel på sovel lade man på oblandat bröd. Och sovlet skulle sköljas ned med brännvin.

Och om lördagskvällarna kom ungdomen efter vägarna och skrålade och sjöng en splitterny brännvinslåt, som ej förut varit hörd på den trakten. Slut var det nu med söndagsläsning och psalmsång, helst bland de yngre. Endast några av de äldsta och mest beprövade höllo tyst och stilla sina sammankomster, där de fingo bäst vara i fred.

Men deras egna barn skrattade och hånade läsarna, och mången gång avbröts »böna» av att halvvuxna pojkar trängde sig in, rusiga mitt på blanka söndagsmorgonen, för att avbryta psalmsången med sitt skrål och sina liderliga visor. Då grät väl mor, och far suckade, men ingen gick till själva roten av eländet.

Det var som om de uppväxande ungdomarna dunkelt känt, att man berövat dem något, ett säkert stöd i den framtida livskampen. Men det var ej något till att riktigt förstå eller kläda i ord, det de kände, när deras barndoms sagoskog föröddes och lät främmande, kalla vindar svepa kring stuguknuten. Därför dränkte de alla tankar i sus och dus och togo ut all sin livsglädje i förskott den tid den nu kunde räcka.

En och annan gård stod orubbad i virveln. En sådan gård var Ersagården. Den enda, som där rycktes med, var Ejnar. Han var just i jäsningsåren, ljus, stark, full av obrukad kraft. Det brusande liv, som drog genom bygden, ryckte honom oemotståndligt med sig. Timmertjukornas klingande på den snöbelagda skogsvägen och de dånande yxslagen i skogen sjöngo en aldrig tystnande locksång i hans öron. Efter faderns död trivdes han ej längre hemma. Där var så oroligt och jäktigt, folk sprang ut och in i stugan. Där voro sjuka och kranka och jämmer och gråt. Det var ej något för hans sunda unga blod.

Dag och natt var han åt modern, att också de skulle sälja skog till avverkning; så kunde de sedan köra allt detta kranka patrask på porten. Under nödåren hade ock de fått en liten skuld på gården och det var på den mor Brita skyllde, när hon ville ha skäl för sitt doktorerande.

Nu kunde de på annat, mera hedersamt sätt bli av med skulden i ett tag. Men nu var det mor Brita, som tappert stod emot. Hon visste knappt själv varför. Glad i pengar hade hon ju alltid varit, kunde aldrig få nog. Men när det gällde att röra skogen, då var det som om man hotat något av hennes innersta väsen. Av skogs- och fjällfolket var hon kommen. Nu var hon bofast, men i sorg och bekymmer sökte hon sig ofta ensam till skogen. Den stod så mörk och full av hemligheter kring gården, den höll henne kvar.

Det första yxhugget därinne av främmande hand skulle träffa hennes egna livsrötter eller driva henne ut på gamla dagar att liksom modern i blind instinkt söka sig åter till stamfränderna. På bofast gård hade hon levat, men i skogen hade hon helst velat dö och bli begraven efter fädernas sed, svept i näver från björkstammarna. Därför vägrade hon, men utan att ange skäl, hårdnackat och envist.

En gång drevs hon av sonens halsstarrighet att söka råd hos sin mor, den gamla mormodern med siarblicken. Vad de förehade inne i den låsta lillkammarn, är ej gott att veta. Någon tyckte sig höra spåtrumman gå, men det var nog fel, ty endast lappmannen hade rätt att bruka trumman. Men kanske sutto de båda kvinnorna av lappblod och övade den gamla konsten att spå på kniv? Visst är, att när mor Brita kom ut igen, hade hon en liksom nyvaknad blick, då hon varnade sonen med dessa ord:

»Säljer du skogen, säljer du ock plogen.»

Därmed menade hon, att skulle skogen gå, skulle åkern snart följa efter. Då blev Ejnar ursinnig och svor på, att från den dagen skulle han ej lägga hand vid gårdens skötsel, förrän han blev myndig och själv hade rätt att bestämma över sitt.

Från den dagen höll han mest till uppe vid skogskörslorna på utomåkerssidan, tjänade stor dagspenning och åt och söp upp den med byungdomen eller med främmande skogskarlar och flöttjare. Mer än en gång fick Brita se sin son komma drucken hem. Men hon sörjde mindre över det — det hörde nu en gång till manfolkssed — än däröver, att han från den dagen varken tycktes tåla mor sin eller mormora i huset. Ofta fällde han hårda ord, men än oftare höll han sig borta, för att slippa deras åsyn.

Så kom allt hans arbete på gården att falla på Mats axlar i stället. Och i och med att Britas läkekonst blev mera anlitad, kom också mycket av husbondeväldet att vila på honom. Ung som han var, hade han redan allvaret inne och förstod att tillvinna sig lydnad av drängarna. Ingen anade, att han stundom i hemlighet avundades Ejnar hans fria liv. Mats gick nu på sitt nittonde år. Nya, okända krafter började sava sig också inom honom. Såret i hans inre var ej längre så svidande öppet, och en sen och tafatt ungdomsglädje ville söka sig utlopp i lek och dans och stoj bland de andra. Men något höll honom åter tillbaka.

En söndag vandrade han ensam upp till lillstugan igen. Denna gång för att äntligen se till, vad Grubben hade gjort med skogslyckan. Det var år och dag sedan han sist varit däruppe, och han hajade till av förskräckelse, när han fick se stugan. Vintrarnas tunga snöfall och höstens stormar hade gått illa åt den, nu när skogsskyddet var borta. Dörren hängde lös på sitt ena gångjärn och slängde och dängde för varje vindpust. Taket höll på att ruttna ner, men överst på takåsen satt ännu farfars gamla värflög, rostig och spräckt, och gnisslade vemodigt för alla lössläppta vindilar. Därinne var förödelsen än värre. Innertaket, som varit vitlimmat, var grönt av mögel. Tjukan grodde osynlig i väggarnas brädfoder och spred sin unkna lukt av förruttnelse, trots den öppna dörren.

Men värst var den förödelse människor gjort. I spisen, där mor alltid satt doftande björklöv till midsommar, låg det en hög av trasiga buteljer uppvräkta, och golvet var fullt av glasskärvor och orenlighet. Då förstod han det — hit till den undangömda ödestugan i skogskanten hade de kommit för att hålla sina supgillen, det glada ungdomslaget av huggare och flöttjare, dit väl ock Ejnar hörde. Hett måtte det gått till. Intorkade spyor och matrester smutsade det söndriga golvet.

Då skar det till av vrede och förakt i Mats. Klart mindes han åter fars och mors tanke om sådant. Han mindes deras lugna, värdiga liv mitt i nöd och bekymmer. Tänk, om mor kunnat se sitt stugugolv, vars nötta tiljor alltid varit så skinande vita till helgerna! Med en gammal kvast, som låg slängd i en vrå, sökte han göra nödtorftigt rent. En tår föll ur ögat, innan han själv visste det, men inte kunde den tvätta bort all den mänskliga smutsen. Till det behövdes det änglars tårar, tänkte han.

På fars och mors bröllopsbädd och dödsbädd hade de suttit och vräkt sig med sitt rus och sina skamliga ord och visor. De ruttnande plankorna av väggfastsängen hängde ännu vid stockarna, gråa trasor och illaluktande halm fyllde den. Också där hade de orenat med skärvor och smuts. Vit av harm svor Mats inför den synen att aldrig blanda sig med sådant sällskap.

Länge stod han ej ut att se förödelsen, utan rusade åter ut, stöttade dörren med en stör och kastade en blick ut över åkern. Livsdödande ljung hade för vart år smugit sig längre ut över vreten. Nu växte den över mer än hälften av den magra åkerlapp, där Lill-Jonas brutit ett magert bröd åt sig och de sina.

Modlös vandrade han vidare uppåt skogen. Längs med åkern och gärdesgården hade Stor-Grubben lämnat en rand av skogen kvar. Likt en tät skärm dolde den tomheten där bakom. Men när han tagit några steg fram åt skogsstigen, såg han det. Hela skogslyckan var kalhuggen, ej ett enda livskraftigt träd hade lämnats kvar på roten. Stubbe vid stubbe, vart han såg, likt grå och kutande troll på huk bland ris och enbuskar. Skarpt skilde sig uthuggningen från de ännu ohuggna grannägorna. Det var som om han blottat ett hemskt och frätande spetälskesår mitt i en tät och yvig päls. Sådana frätsår bar skogsbeståndet runt om i Västerbotten.

Nu, när det var för sent, gick det med ens upp för honom, vad skogen, rätt brukad, kunnat vara för dem alla. En säker och trygg, om ej så stor inkomstkälla, om den huggits med förstånd. Men nu var det förbi med det, och föga båtade hans fåfänga tankar.

När han den kvällen återvände till sitt nya hem, hörde han åter ljudet av en väldig buförning. Aldrig hade det varit en sådan oro i skogen som i de dagarna. Vittras låtar och bjällror klingade jämt om öronen på skogsfolket. Det sades, att hon själv kom och satte sig i sin röda kjol vid skogskojans eld, om någon ung gosse ensam höll vakten. Men detta var nytt folk. Ingen lät sig locka, och ynglingarna voro redan vordna så gamla och kloka, att de skrattade åt vittras konster.

Men Mats han förstod, att vitterfolket stördes av det vilda livet i skog och mark, och när han nu åter hörde olåten, som denna gång drog bort från byns ägor, visste han, att nu flyttade hela följet med kräk och bohag från Tavle by. Vad det månde betyda av gott eller ont, kunde han icke säga. Men sällan flyttade vittra från rik och välmående bygd. Lugn blev han därför först, när han under gamhässjans golv hörde det välkända ljudet av tunna bjällror och späda röster. På Ersagården bodde vitterfolket ännu kvar. Så länge han fanns på gården, skulle vittra få bo i fred under hässjegolvet.

* * * * *

Det var en annan, som gick där i hemlighet och längtade på gården. Det var Anna-Greta, vars sprittande blod sjöng i takt med de nya danslåtarna, som trängde från byn var lördagskväll under högsommartid. Taktfasta som pulsens friska slag, muntra som livets lek i ungdomstid, trånande som hjärtats hemliga oro, ljödo de åter och åter i den sugande vita midsommarkvällen, i augustikvällens veka månskensdis, långt, långt in i de mörknande höstnätterna. Entoniga, klagande, vemodiga mitt i skrålet och skränet därbortifrån, mitt i stampet av grova klackar, ett med den rusande hödoften från slagna gärdor, ett med skogens undergivna sus över vittras dolda brudbädd av ljung, som redan rodnade i topparna, ett med flickans tankar, där hon satt med heta kinder och lyssnade vid gärdet, som stängde henne inne.

Då kom mor Brita och ropade in henne till sängs med sin gällaste röst. Kunde hon inte hålla sonen hos sig, skulle hon då hålla tag på jäntan. Hon kände sitt möderneblod, det heta, lättrörda. Anna-Greta var ännu för ung till att gå i dansen. Hon var ej heller som de andra bondjäntorna.

Men hur hon bjöd till, kunde hon inte hindra, att friarna av sig själva började söka sig till gården. När danslåten därborta började sacka av frampå lördagsnatten, stod det redan många av byns pojkar utanför Anna-Gretas fönster och tiggde henne om att öppna. Tåligt läste de sina friarramsor, fast inget svar kom. Men innanför i kammarn låg flickan och hörde det och skrattade lågt. Kvavt var det i lillkammarn. Hon hade måst kasta lapptäcket av sig. Det grova lakanet tryckte som en fäll, särken var av grovaste, hemspunna garn och kändes tjock som skinn.

Lillkammarn var det enda rum, som hade nattgardin. Den var väl fördragen. Ett vitt drömslott stod där på dess mörkblå botten, på vars stora vatten vita svanor simmade bland flytande båtar av en form, som hon aldrig sett. I en av båtarna satt han, prinsen, med en gitarr på sitt silkeklädda knä och en plym i hatten. Hon hörde honom spela långt, långt ifrån — det var den döende danslåten från byn. Ansiktet såg hon ej, han höll det vänt mot slottet och spelade sakta för den, som var där inne.

En fläkt rörde gardinen, det var som om båten stilla glidit fram till slottet. Då visste Anna-Greta, att det var hon själv, som satt dold där innanför och väntade. Nu skulle han sätta foten på marmortrappan, nu skulle han stiga därin — — —

Då rörde det sig av mörka skuggor bakom fönstret. Hon såg dem tvärsigenom drömslottet, och en grov röst skrek:

— Du val släpp in mej, Anna-Greta! Lätta på dörra e nalta!

Hon kände rösten, det var Karl Anton på Mon, han som kysst henne en gång i vinterdrivan. Hon såg honom för sig, där hon låg, såg hans dumma, fräkniga ansikte och det röda striphåret. Och hon skrattade högt, där hon låg, gäckande, med ett stänk av vemod. Nu stod han där och trodde sig väl kunna köpa henne. Pengar hade han alltid lösa i fickan till att skramla med, alltsedan far hans sålde skogen. Men förgäves hade han stått lutad över myrstacken kväll efter kväll för att bli kvitt fräknarna i synen. De sutto där de sutto, tätt som nagghålen i en tunnbrödskaka.

Där bakom det målade drömslottet rörde det sig, hennes verkliga liv. Det var allt, vad som fanns bakom dess vita tinnar och torn, bakom slottsgrav och stängda portar. Och en aning grep henne för första gången, att hon ville vara något annat än det, som var hennes dagliga liv.