Part 17

Nu var det en annan röst, som sökte bjuda över med lika enkla och rättframma ord, och flera röster föllo in. Hon kände dem alla på talet. Bondpojkar var det, välbesuttna pojkar från de största gårdarna. Ingen annan skulle våga sig fram för att språka på Ersagårdsflickans fönster.

Nå, än sen! En bondflicka av västerbottensstam var hon, hon skulle väl som andra frias upp på gammalt övligt vis. Ingen skam i det, för den, som hade hederliga avsikter.

Det var blott de yttre åthävorna hos dessa bondpojkar, som voro grova. Innerst inne voro de blyga, tafatta och skygga att visa sina känslor, bundna av gammalt skick och bruk. Ej ett hår skulle de krökt på hennes huvud mot hennes vilja, om hon gjort, vad de bett om. Den för vilken hon lättat på dörren, skulle bliva hennes skydd mot de andra, som stillsamt skulle gått sin väg.

Lördagsfrieriet var lika hedersamt som varje annat frieri. Så hade hennes far friat upp sin hustru en gång, så hans far före honom, så var och en i släkten. I tukt och ära hade det skett, i tukt och ära hade de sedan levat samman livet ut. Ty gossen slapp väl in i kammarn, om han var den rätte, till sängen slapp han ock, där flickan låg. På det brokiga lapptäcket med dess rutor av livets alla färger fick han lägga sig med kläderna på. Men längre kom han ej, förrän allt var avtalat med bröllop och lysning.

Timme efter timme lågo de där sedesamt sida vid sida, de båda unga, och talades vid om hur de ville ha det. På de timmarna lärde de känna varandra mer än på många månader annars. Tungt var arbetet, långt var det mellan fristunderna. När skulle de träffats annars och fått talas vid? Nu visste de, var de hade varandra för livet.

Eller blottade det samtalet alltför många olikheter i vilja och tänkesätt. Kanske flickan såg, att den hon öppnat för ej var den rätte i alla fall. Då kom han bara ut, som han kommit in, och flickan var varken skämd eller olycklig för det. Kanske släppte hon in en annan någon lördagskväll senare, en som fick stanna. Kanske kom han längre då, kanske fick han både skämta och gantas och mer till — kanske kom han till sist in under lapptäcket ändå!

Men hur det gick, så var det ingenting att dölja eller ljuga sig ifrån, ens för mor eller far. De visste oftast om, att flickorna hade friarn inne i kammarn. Men de litade på sina stintor, och den liten slog sällan fel, ty flickorna visste som oftast, att vänta och välja rätte’n — han som _ville_ stanna för alltid.

När pojken väl vågade sig till gårds mitt på blanka söndagsförmiddagen med sitt frieri, blev han lika väl mottagen för det. Ja, så långt gick det, att far själv kunde bjuda en gäst upp till jäntorna, om han kastat sina ögon på en av dem och eljest var ett mågämne, som dög.

— Stinta ligg opp i vinn, fråga na sjölv, sade han och lyste uppåt vindstrappan.

Och när friarn skulle ner igen på morgonkulan, kunde det hända, att han möttes i vindstrappan av moran med kaffebrickan, som hon skulle upp till gästen med.

Ja, så hade det varit i de gamla tiderna, men nu var mycket löst folk kommet till bygden. Men till Anna-Gretas fönster för att språka på hade de ej hittat ännu, då hon ej synts på danserna.

Bara känt folk var det, men ändå blev mor Brita ond, kom in och drog flickan i säng. Hur det var, hade stintan ej kunnat neka sig nöjet att kika bak gardinspringan, när tokpojkarna svuro på att de skulle gå sin väg, bara de fingo se hennes ansikte.

— I säng me dej, jänta, grälade hon, de ä viller å vänt, tills rätten köm!

Den rätte, nog visste mor Brita redan vem det var. Gods och gull hade han mer än någon annan på trakten, fast ungtupparna där skällde honom gamkall. Nog var han vorden litet »snav oppi huvvene», men inte skulle man syna hund efter håren.

Men Anna-Greta visste ej själv ännu, vem rätt’en var, fast nog undrade hon, varför hon saknat en röst bakom fönstret.

Ty en var det, som aldrig kom bland lördagsfriarna för att språka bak på fönstret. Ingenting hade han heller att fria upp med, fast på rösten och orden var det nog inget fel. Nog skulle han ha kunnat lägga dem så väl, att han fått en flicka till att lätta på fönstret alltid.

Men vad skulle han sedan haft till att säga, när det blev tal om, hur många skeltal hemmanet hans var på eller hur många kor och hästar det födde? Ty det var ju inte till en vanlig piga han kom. Till en hemmadotter var det, till en av de rikaste i byn. Vad skulle han haft att svara, när hon frågat, hur många skel korn de skulle sått och var de skulle haft slåttesängarna?

Fast nog anade det honom ibland, att det inte var sådant tal Anna-Greta ville föra under lapptäcket. Annat hade hon nog själv till att tala om än om lakansväven, som mor blekt färdig på marssnön, och allt som låg sömmat och redo i hennes egen finmålade hemmafalekista, som far slöjdat henne redan det året hon vart född.

När sådana tankar kommo på, smög han sig till att titta på ett snidat blånrockhuvud med de grannaste färger, som han hade väl gömt under sänghalmen nere vid fotändan. Alldeles tomhänt skulle han väl ej kommit ändå. Maken till fästegåva kunde ej mången göra med sina egna händer. Nu var det färdigt. Till fönstret vågade han sig dock ej fram, och stängt förblev det ock den sommaren ut. Den, som så höll sig undan, det var Mats.

Men något var det, som ofta drog dem till varandra mitt i vardagsidet, utan att de visste om det. I blindo följde Mats, när Anna-Greta gick över gården. Som en susande vind var det i hennes kläder, den slog rodnaden upp på ens kinder. Mycket hade han ej att säga, ingenting hade hon att svara. Men följdes åt gjorde de ock och sågo stundom i undran på varandra, som man ser på en främling.

Men det var också en annan, som såg på dem, och hon tyckte sig se mer än hon ville. Och den dagen hade hon givit mer än annars, om Mats någonsin hade okommit till gården. Ty mer än allt annat var henne den tanken okär, att Mats kunde stanna kvar som måg på gården. Det vore då sannerligen ingen mågstump att skryta med, fattigpojken där. Han skulle ta hennes dyrbara vildblomma, som rikpojkarna i byn förgäves tiggde om att få se i fönsterspringan! Nej och tusen gånger nej!

Så drog hon dem isär med olika ärenden, snäste in flickan till kökssysslorna och körde pojken till utearbete och läste många onda ramsor över den dag, då den olyckan till pojke kom i huset. Fast hon visste, att på honom bet intet sådant. Mycket av hemliga medel hade hon ju prövat mot honom de första åren, men i all sin värnlöshet hade han burit på en kraft, som bröt all hennes makt. Vad det riktigt var, visste hon ej, läsare var ju pojken inte själv, trotsig och hårdsint som han var. Svära och banna hade hon ock hört honom göra någon gång. Men djupt inne i sig bar han väl på ett arv av faderns tro och moderns böner, vilket var hans säkraste skydd mot mörka makter.

Med åren hade hon glömt något av sitt agg till pojken. Snart nog började han ju göra stor nytta för sig, och på de sista åren hade han vetat att göra sig oumbärlig. Nästan med förskräckelse insåg Brita, hur svårt hon skulle ha att reda sig utan honom nu. Men det kunde ej hjälpas. Nu gällde det mer än så. Inför vad hon trott sig se av gryende känsla mellan dottern och honom hade allt det gamla hatet flammat upp på nytt, starkare än någonsin. Bort skulle han, bort på något vis.

Hur djupt det hat var, som mor Brita burit till honom under alla dessa år, skulle Mats en dag få erfara på ett hemskt och oväntat sätt. En dag hade Mats varit i skogen med en av drängarna för att spänta tjärved, då han råkade hugga sig i benet. Såret var väl ej så djupt, men en åder var träffad, och blodet sprutade högt. Drängen var dock så pass kunnig, att han kunde binda till ådern, tills annan hjälp kunde skaffas. Togo de sig bara ned till gården, hade han ingen oro sedan, ty mor Brita var känd för sin förmåga att kunna ställa blod.

Hur han lyckades släpa Mats ner till gården, var mer än någon av dem kunde säga sedan. När Mats vaknade till sans — han hade svimmat just som de kommit inom grinden — låg han på det vända sofflocket i kökskammarn på ett rent grovlakan, och mor Brita stod lutad över honom.

Vad hon förehade, fattade han ej, allt dansade runt för honom i ett silvertöcken, där röda prickar summo kring som irrande dammkorn.

Då hörde han Anna-Gretas ängsliga röst, som kom långt inifrån silvermolnet:

— Träng du int om hjälp för Mats, mor?

Och mor Britas otåliga svar:

— Gack du i köket, jänta, till att ställ blogen vet du, att man helst ska va allena.

Så stängdes dörren sakta, och mor Brita sysslade åter med något vid hans ben. Var det yrseln, som gjorde det, eller darrade hon så på handen? Med ens upphörde det obehagliga trycket över ådern, blodet forsade åter fritt, de svävande töcknen dansade allt hastigare, de tätnade mer och mer, till slut lyfte de honom med sig, och han flög långt, långt bort över plåga och värk in i okända, skimrande världar. Så lätt, så fri som nu hade han aldrig varit i sitt fattiga, tryckta liv.

Just som han skulle till att släppa taget med allt som låg bakom, hörde han åter Anna-Gretas förfärade röst liksom djupt under sig:

— Mor, mor, är I så ojessunammens okristlig, att I låt blogen rinna ur’n Mats?

Då rätade mor Brita förbittrad på sig, slängde något på bordet och sade:

— Nånå, är’e så, att du vet den saken viller än ja, så si åt att få bot på’n Mats sjölv! Men de bruk no mest vara så, att gejta, som skrik mest, hon mjölk minst.

Och i vredesmod lämnade hon rummet. Där stod Anna-Greta ensam, villrådig, med den halvt avsvimmade pojken, ur vilken livet sipprade i den ena röda droppen efter den andra. Visserligen hade Anna-Greta en gång tiggt sig till lärdomen med att ställa blod efter modern, men hon hade aldrig praktiserat det själv. Men lärt på rätta sättet var det — konsten skulle läras av en äldre till en yngre, annars var den ogiltig. Men nu — hade hon månne kraften? Hon visste, att det bar straff med sig att ställa blod, om man ej hade den. Men något nytt och okänt bävade inom henne, när hon såg på den orörliga pojkgestalten, något som ej hade att göra med egensinne och koketteri, och hon kände, att om hon skulle mista Mats, lekkamraten, miste hon det bästa livet skänkt henne.

Hastigt tog hon upp det modern kastat på bordet. Det var en solkig linnelapp, och hon visste, hur den var beredd. Den var färgad med några droppar blod från en döende människa. Med darrande hand lade hon den på såret, så tryckte hon hårt på det med sin högra tumme och läste tyst följande gamla besvärjelse:

»Du blod stanna, såsom vatten stannade för Israels barn, då de gingo över Jordanflod. Det är så sant, som Jungfrun Maria är Jesu moder. Och nu blod står du.»

Drömde hon, eller var det sant, att blodet plötsligt upphörde att rinna? Flämtande låg Mats alltjämt tillbakakastad på bädden, och hans ansikte var gråvitare än grovlakanet. Men de röda dropparna hade upphört att sippra fram. Ännu en lång stund tycktes han dock vara borta från livet, men så vaknade han åter till och såg upp på henne med en lång, allvarlig blick. Grönblå, stilla voro hans underliga ögon. Hon tyckte, att de liknade det blå vattnet, där hennes drömslott speglat sig, medan kärleken slog sin fjärran visa på darrande strängar. Blodet rusade till hennes kinder. Det var som hennes kropp sugit till sig allt det blod, som ynglingen förlorat. Förvirrad gick hon till dörren och ropade lillpigan till sig till hjälp.

Mats återvände verkligen till livet, fast så medtagen och matt, att han måste ligga till sängs i flera veckor. Det var underbara veckor! Dag och natt vakade Anna-Greta över honom och vårdade honom ömt som en syster. Allt det nyckfulla, det främmande och förvillande, som stundom kom över henne, var nu borta. Med allt det hon hade av mjukhet i sitt böjliga väsen smög hon sig omkring honom i tusen omsorger. Hon skötte om hans sår, hon lagade honom stärkande föda, hon muntrade honom med skämt och goda ord. Men ibland hände det, att hon förvirrad tystnade och plötsligt såg på honom med en lång, förundrad blick.

Han såg ej ut som en bondpojke, där han låg, Mats. Hans hy var vit och blek, och mot den glänste ögonen dubbelt mörka och djupa. Han liknade sin far, där han låg. Det kantiga ansiktet såg egendomligt förfinat ut över den grova skjortan, själfullt och genomlysande av sin egen inre klarhet. Allt det han innerst var, framträdde ur det grova vardagshöljet.

När den tanklösa flickan lutade sig över sjukbädden, såg hon alltjämt sin bild speglas djupt, djupt där nere i de feberglänsande ögonen. Med en rysning tyckte hon sig se sig själv speglad i en trollspegel, fången i en djup brunn. Hon ville ej se sin bild så förtrollad och gömd, men hon drogs åter och åter dit för att se. Då kände hon, att ynglingen, som låg där så matt och svag av blodförlusten, dock var den starkare av dem två, ty han hade fått henne i sin makt. Och mitt i sin hjälplöshet erfor Mats något av detsamma, mer för var dag, allteftersom blodet åter strömmade till i hans kropp, nytt och friskt.

Aldrig i sitt arbetsfyllda liv hade han haft sådan ro till att vila sig och tänka, att se in i sig själv och andra. För första gången sedan barndomens lidanden kände han sig ett med sitt eget jag, i harmoni med det väntande livet. Det var som om den oväntade åderlåtningen tappat bort ur hans blod allt, som var sjukt och tungt och grubbelfyllt. Och en underbar lätthet och frihet fyllde hans själ, medan hans unga kropp för första gången erfor manbarhetens växande styrka.

Men allt var ännu avlägset, borta. Han var i den sällsamma stämning man har, då man i skymningen ensam vilar på sin bädd, medan vardagens ljud dämpade tränga in genom den stängda dörren. Aldrig känner man sig leva så intensivt, som när man så vilar en stund, avsides från livet. Allt det alldagliga får då ett nytt och avlägset ljud, allt det fjärran oförklarliga kommer en lockande nära. Så låg han dag efter dag som i halvdvala och såg Anna-Greta gå och komma, och aldrig hade hon synts honom så vacker.

En kväll låg han halvsovande. Det var i slutet av mars, vårfrudagskvällen, den kväll, då alla sommarens små krypfän vakna till liv. Drivorna därute voro redan halvsmälta och kastade sitt sista blåa skimmer in genom rutan. Men nere vid skogskanten stod snösmältningens hektiska, röda sol och tände alla rutor i glimmande brand. En ensam stjärna vilade, matt och fuktig som en pärla, på den musselblå himlaranden. Ett fönster stod på glänt, kvällen var ovanligt ljum. Det varslade myggår. Men i luften stod ännu all snöns friska fuktighet. Den blandade sig med den dröjande solvärmen till en rusande dryck av eld och is — all den sugande, ångestfulla trånad, som blott Norrlands starka vårvinter äger och som med varje fläkt andades längtan in i rummet. Allt var tyst, hela huset sov. Då kom Anna-Greta smygande in för att se till honom. Det gjorde hon var kväll, de voro ju som syskon. Men så sent hade hon ännu aldrig kommit. Kanske hon glömt honom, när hon trött kommit in från ladugården, och först sedan erinrat sig Mats. Så hade hon slängt sig i säng. Plötsligt tyckte hon, att det var så märkvärdigt tyst där inne. Han sov väl, allt var väl riktigt? Med isande fruktan mindes hon den kvällen han blev sårad, mor Britas blick — Nej, hon måste in till honom och höra, att han levde. Hastigt slängde hon fårskinnsfällen över särken och smög på bara fötter in till Mats.

Och Mats såg henne komma. Med halvslutna ögon, ty han låtsades sova. Aldrig hade han känt en sådan skräck, ett sådant jubel. De få sekunder hon behövde från dörren till hans säng tycktes honom ändlösa. Nu var Anna-Greta tätt invid honom, hon böjde sig över honom. Mats var så blek i halvdagern, där han låg och höll andan, han såg ut som en död. Hon måste böja sig djupt för att känna hans andedräkt. Vad hans mun var vacker och blek, den var märkt av lidande.

Och pojken! Under halvfällda ögonlock såg han upp på henne. Aldrig hade hon varit honom så nära. Pälsen hade glidit ned över axlarna, särken var öppen i halsen. Fasta, jungfruligt små och späda tecknade sig de unga brösten under linntyget. Berusande flöt hennes doft ner över honom, och doften var av mjölk och vildskog. För första gången kände han en mans lust att gripa och fasthålla henne som kvinna. Ta henne, äga henne, med lust, med våld just nu i vårdagjämningen! Men han betvang sig och slöt händerna hårt om sängbalken, så att knogarna vitnade.

Då rätade sig Anna-Greta och började gå mot dörren. Under linntyget skymtade han hennes bara fot, som färgades röd av den sista solreflexen. Ett svagt stönande undslapp honom mot hans vilja. Anna-Greta trodde, att det var i sömnen. På nytt orolig vände hon om till sängen och lade försiktigt sin ena svala hand på hans panna för att känna, om han hade feber. Då svalkades branden i gossens blod, en ljuvlig frid grep honom, och han tyckte, att en underbarare beröring med henne kunde han aldrig fått erfara.

Åter suckade han, men det var av lycka. Då böjde sig Anna-Greta djupare ned över honom och tryckte sakta sin röda mun mot hans bleka. I ett nu svek honom behärskningen, och med sina starka unga händer grep han om hennes huvud och pressade det hårt ned mot sitt i en lång, het kyss. Förvirrad slet sig flickan loss, och när hon blickade in i hans vidöppna ögon, där allt stod att läsa, visste hon, att han hela tiden varit vaken. All hennes vanliga säkerhet försvann, rodnande drog hon hop pälsen över bröstet och smög sig åter tyst därifrån.

Från den dagen undvek Anna-Greta att komma in om kvällen, och hade hon ärende in på dagen, hade hon lillpigan med till att ordna för honom. Med deras förtrolighet var det slut, men vred såg hon ej ut att vara. Endast fåordig och tankfull, så olik sitt vanliga, sprittande väsen.

Endast en gång kom hon ensam in. Det var i skymningen. Mats var nu bättre och vilade påklädd på sängen. Ja, han måste säga sig, att han nu var så frisk, att han gott kunnat återgå till arbetet. Men en underlig lättja höll honom ännu vid bädden. Den askonsdagen var det han, den trägnaste av dem alla, som låg längst på morgonen och som därför hela det året skulle få dra asksäcken. Det var som om han kommit ifrån vardagen och dess ansvar, den ljuvliga helgdagsstämningen ville ej släppa.

Stilla låg han där och såg Anna-Greta komma in. Tveksamt steg hon över tröskeln och gick utan att se på honom fram till fönstret. Där ställde hon sig att stirra ut i vårskymningen, som mörkblå och beklämmande tung hängde över gården som ett ovädersmoln. Ingen av dem sade ett ord. Men tystnaden talade, alltför mycket sade den, Anna-Greta tyckte, att den skrek ut tankar, som hon än ej tänkt, ord, som människotunga icke mäktade. Om ej Mats talade till henne snart, måste hon fly för denna ödesdigra tystnad.

Och Mats försökte. Nu, nu var stunden, det visste han. Men hans hopsnörda strupe förmådde ej framkalla ett ord av alla dem, som trängdes på hans tunga. En tung, het förlamning låg alltjämt över alla hans sinnen. Allt han ville säga låg just redan i tystnaden mellan dem, alltför ljuvt att ännu erkännas med ord. I övermåttet av sin lycka fällde han ögonlocken för att bättre kunna lyssna till de tusen hemligheter, den ljudlöst viskade. Men när han åter såg upp, var flickan borta.

Dagen därpå var Mats på benen och gick åter till arbetet. Medan han vilat, hade drängarna fått ligga i desto mer, och mor Brita själv hade varit med dem till skogs en gång för att se till, att där blivit något uträttat.

När Mats kom upp i skogen, lågo också redan långa tjärvedskaster uppstaplade över hela dalplatsen och lyste gulbruna i solskenet. Men mycket fanns ännu kvar att göra. Med friska tag högg han i på nytt. Det kändes härligt att arbeta, all den jäsande, nya kraften i honom ville ha utlopp. Det var som om han tänkt ta igen all den arbetstid han förlorat. Men krafterna voro dock ej så stora än, som han trodde. Ibland svindlade det plötsligt för honom, så att han ville falla. Den starka, sövande vårluften steg honom rusande åt huvudet. Men han fattade sig snart, tog litet av den sista snön, som svartnande låg kvar bakom en buske, och baddade pannan med och högg så i på nytt med yxan, så att det klang i skogen.

Det vårades nu allt mer, marken var bar, men tjälen band ännu jorden. Mitt på dagen kunde solen tina upp den några tum ner, men bottendjupet var alltjämt dött och fruset. Det luktade av tjära, solbränt trä och däven mylla uppe i skogen, och över byn stodo aftnarna blå och långa, som en enda fåfäng längtan.

Var kväll stod Anna-Greta vid fönstret och väntade på Mats. Slut var det med den gångna tidens ro, ingen dag hade nog många steg för henne. Det var något hon ville gå ifrån, något hon ville gå emot. Något brann av oro i henne, något stod tyst och darrande och väntade. På vad? Den, som kunnat säga henne det, han teg.

Utan att hon visste det, grät hon, där hon stod. Tårarna föllo på handen, och hon strök den mekaniskt mot rutan. Då blev den så klar, att det var som om vårnatten själv kommit in till henne. Hon måste torka tårarna och le. Men när hon sett Mats komma genom grinden, gick hon bort från fönstret. De sågo varandra knappt om dagarna.

Mor Brita såg ofta på henne med ängslan. Hon kände sig själv sedan ungdomsåren. Så het, så väntande, så full av oro gick ock hon vid knappa sjutton år. Hennes lycka var, att hon fann en hederlig man. Men nog ville hon, att hennes Anna-Greta skulle gå i brudstol med gullkronan på.

Nu var det mor Brita, som såg sig om efter friarna. Vad Anna-Greta behövde, det var en stadgad man, som kunde bli ett stöd för hennes obändiga ungdom. En sådan hade hon själv fått, och det hade slagit väl ut. Gods och gård skulle han ock ha, det var självfallet. Gärna ville hon också ha kvar flickan i grannskapet. Hur hon funderade och sökte, tyckte hon till slut, att det bara var en, som dög av alla friarna.