Part 11

Och så trodde han sig ha tröstat pojken och kunde tänka litet på sin egen besvikelse. Ty förbi var nu all tanke på det stora verket vid myren, hans ålders samlande kraftverk. Likt en skicklig jägare hade patronen med sina manipulationer förstått att inringa sitt byte, vintermyren. Sex hemman av de tio hade han köpt och med dem äganderätten till de viktigaste myrmarkerna. Och dem skulle han nog veta att utnyttja för egen räkning, så långt det behagade honom. Till roten med det onda, till frostens rot, skulle man nog aldrig komma i Tavle by, sedan vintermyren låg i hans händer!

Anders hade kanske ej riktigt kunnat förklara ens för sig själv, vad det var som så lockat honom i detta företag. Hans tankeliv hade alltid tungt rört sig i samma banor. Likt alla andra hade han levt sitt lilla liv, utan att se något därutom, han hade avundats sin nästa hans framgång och unnat honom hans motgång, så som de flesta göra i sin tanklöshet. Nu såg han, att det var där felet satt, hos honom och alla andra. Därför var det som de ej rådde med det, som var allas gemensamma bästa.

Först olyckan hade lärt honom att tänka, gett honom en återblick, en överblick över mycket. Hans själ hade liknat vintermyren där nere, tyckte han, mörk, stillastående och död. Nu hade någon rört upp vattnet i den. Som ett under var det. Så hade ofärdskvällen dock bragt ett under — Guds eviga under i en vaknande människosjäl. Och nu blev det allt till ingenting. Hans nya liv skulle rinna ut i sanden med alla sina goda föresatser, all sin osjälviska offervilja och sin strävan mot förnyelse! Åter viskade det inom honom: För sent, för sent!

Men så kom han att se på pojken vid sin sida. Det stora verket gled honom ur händerna, men här väntade honom ett annat. En annan sjuk och oländig mark att plöja och så, en annan frost att finna bot för! Och så stod han där i ovant veka och blida tankar, medan han såg, hur gossen kämpade ut striden i sitt inre, den sista striden om fädernetorvan.

Häpen skulle han nog ha blivit, om han vetat, med vilken mörk skepticism det skedde, med vilken brådmogen världsklokhet och vilket gudsförakt! Mats han tänkte inga djupa tankar, han, på sin själ och dess utveckling. Med sammanbitna tänder stod han där och sade till sig själv: Jävvento, om ja int ska bli en storpatron själv! Ty sådan är livets ironi — den trosvisse skänker sin son tvivel i arv, medan han ger ett nytt sinne åt den vantrogne.

* * * * *

Trögt gick vintern sin kos för Mats. Dag ut och dag in satt han där i stugan, vaggade den gamla, hörde på hennes prat och gnäll och på de andras skämtsamma munhuggan. Men ett nytt intresse hade han dock fått. I det tryckta och skrivna ordet, där var det ju den satt, den hemlighetsfulla makten över folk, lika mycket som i de gamla konsterna? Så hade han ännu något att lära.

Och så hängde han, så fort han kom åt, i hemlighet över sina böcker. Anna-Greta hade skaffat honom dem av sin far, fast denne ej gillade pojkens griller. Vad var nu detta, tänkte han sig väl till att få lärdom en gång? Så långt kunde dock inte Anders gå, men en ärlig bonde ville han göra av pojken. Än hade han inte kommit sig för med att adoptera Mats. Som alla, som åldrades, drog han sig för sådana former. Men en dag skulle det väl ske.

Men kanske kunde läsningen förströ pojkens tankar litet och lära honom att fortare glömma. Och så letade han med mycken tvekan fram det som skulle bli vapnen i den blivande storpatronens andliga arsenal. O, barnsliga hjälplöshet! Vad var det då för märkvärdiga böcker, som skulle ge honom en sådan kännedom om världsliga ting?

En gammal lagbok var det, Anders dyraste skatt sedan gångna tider, men som nu mist mycket av sin lockelse. Men bra nog sliten och sönderläst var den, och Mats begrep ej ett ord av dess krångliga vändningar och paragrafer. Aktningsfullt lade han den till sidan, ty det visste han ju, att i lagen, där hade man dock det skarpaste vapnet i sin strid mot människorna. Men än så länge måste den vara, fast han stavade på den, tills huvudet värkte.

Bättre redde han sig då med siffrorna. Hans andra skatt var nämligen en gammal räknebok, som gud vet hur hamnat på bottnen av Anders Ersas dragkista. I den läste och räknade han nu på alla lediga stunder, och hans glädje var stor, när han märkte, att han förstod och på egen hand kunde räkna ut talen.

Det var inga ekvationer och logaritmer han kom till, Lill-Mats utom åkern, i sina trevande försök till självbildning. Men han lyckades dock med åren slå i sig de fyra räknesätten och egentligt bråk någorlunda skapligt. Sedan stod hans förstånd stilla. Och han skulle mången gång fälla tårar i sin vanmakt, när han kände, att blott några förklarande ord skulle hjälpt honom på traven igen. Men de förklarande orden fick man blott i skolorna i staden den tiden, och det var ingenting för honom, fattigpojken.

Läsningen och räkningen blev i alla fall det, som mer än något annat hjälpte honom över den långa vintern och de tunga tankarna. Under tiden satt den lagfarne Anders mången gång ensam i kammaren och läste i bibeln från Jonsagården.

Så kan det gå!

* * * * *

Så gick vintern, och våren kom åter, hastigt och utan förebud, som den brukar i Norrland. På fjorton dagar runno de manshöga drivorna undan som genom ett under, och medan ännu snökylan dröjde kvar i luften, sprack det ljusgröna björklövet ut. Dess söta doft sam som en varm rökelse i den ännu isiga solnedgången.

För var dag kröp solen upp varmare och morgonfriskare och kikade leende ned genom råets långa glänta på den ännu sovande byn. Den lekte över myrens vatten och speglade den bruna bottensörjan mellan martallarna vid dess stränder. Se, se, du har en botten ock, sade den. Den svepte varm över frostslagna lejdor och gärdor och reste varligt upp det vissna fjolårsgräset. Den andades på lek på isskorpan i vattendiket, tills den tinade och de små bleka kärrviolerna sakta kröpo fram ur dikesrenen.

Och när byn vaknade, kröp det små bleka armodsbarn ut ur oårens gråa stugor till att plocka violerna och fröjdas åt en ny sommar och ett nytt hopp.

Då släpptes Mats ut ur stugan med korna på bete. Han hade så träget bett Anders om arbete, att han till slut lagat, att han fick bli byns getarpojk. Hela sommaren gingo korna i vall uppe i skogen. Men fåren drev man ned till havet och rodde dem ut till ett skär, där de släpptes och fingo reda sig själva.

Glad som en speleman var Mats, att han slapp utom stuguknuten och från det tråkiga vaggandet. Frampå sommaren släppte värken mormora, så att hon kunde sitta och ligga som annat folk, ja, hon tog sig över golvet utan hjälp.

Men Mats han sprang yr och vild som de utsläppta korna ut i skog och mark igen. Tyngden över sinnet hans var väl ej alldeles borta, men den hade lättat. Han tyckte, att han varit bergtagen hela den vintern, men nu läst sig ut i solen igen med hemliga ord.

Mer än annars hade mor Brita den dagen tryggat sina kräk för vittra, som aldrig är så påpasslig som den gången, då korna skola ut på sommarbete. Men när hon låtit dem stiga över en kniv, som hon lagt på fähuströskeln, trodde hon sig vara säker. Och när de kommo hem, skulle hon stå i ladugårdsporten och slå emot dem med hilkan för att ytterligare avvärja det onda.

Uppe i skogen stod gräset friskt och grönt mellan tuvorna och gav ett bete, som gjorde smöret guldgult och den hemmagjorda osten, som mor Brita kokade, fet och len. Där gingo nu korna och mojade sig i solgasset mellan granstammarna och iddes knappt flytta sig mer än nödigt.

Mats kunde sitta trygg på sin älsklingsplats uppe i rån. Väl gick vargen på vintern ner till byn ibland, och särskilt de sista åren hade han varit närgången och rivit kreatur. Men nu på sommaren höll han sig undan. Och Mats kunde gott följa kornas gång i skogen på skällkons tjuka. En god kamrat hade han ock i Lajla, gråhyndan, som låg vid hans fötter med spetsade öron och troget hjälpte honom att vakta.

Så kunde han då få låta tankarna gå i fred, medan den vaknande idogheten där nere blott trängde som dämpade ljud upp till hans ensamma tystnad.

Tankarna gingo sina egna vägar, ljusa eller mörka, allt efter dagens stämning och ljus och skuggors spel mellan träden. Aldrig blev tiden lång. Ty Mats var ej ensam i sin ensamhet. Mormors berättelser hade öppnat hans ögon, och nu visste han, att det var sant, att han var ett midnattsbarn och var synen. Ej en dag gick, utan att något av det hemliga och fördolda kom för honom.

Så satt han där dagen före midsommar och drömde i skogstystnaden. Blicken hade som så ofta förr sökt sig bort till lill-stugan i skogsbrynet, och nu satt Mats och drömde sig till stora rikedomar och dolda skatter. Tänk, om bara bergkäringen i Myrberget kom och bredde sina trasor till tork på marken och hon glömde kvar en och han fick den till sig och så fann de rätta orden, så att det blev till bara silver och guld! Eller om han fick se en skatteld brinna och kunde texta, var det brann!

Vem vet, kanske själve Spå-Nila tyst reste sig ur illgärningsron och tassade upp i rån för att titta till lappskatten, som han gömt här i bergskrevorna! Så väl hade han låst den för alla, att inte ens Brita själv eller Maglena mäktade fria den. Men han, Mats, han skulle inte vara otröjen, han, utan smyga sig efter vitspöket där och höra, vilka ord han brukade för att få skatten i dagen. Sen skulle han säkra den med stål — fällkniven satt åter trygg i byxlinningen.

Och sen var det den fattige Mats, som köpte igen fars stuga med reda pengar! I byxfickorna skulle han ha dem, silver- och guldslantar om vartannat. Och han skulle stoppa händerna i fickorna och dra upp pengarna nävtals och slänga dem i högar på klaffen till Stor-Grubbens chiffonjé där inne i finsalen hans. För han skulle inte stanna på kontoret eller i bondkammaren, nej då! Och så skulle han ropa, så att det hördes ända ut på torget:

— Här har du å här å här, bara ja får stugan å jordlappen tillbaks!

Då skulle själva Stor-Grubben ge med sig, ty klangen av så mycket pengar skulle han inte kunna stå emot. Vad var det emot alla hans sedlars prassel, här var det självaste rena guldets klang, det urgamla trollguldets! Det kunde ingen dödlig stå emot.

Så satt Mats i sina fantasier, då han kom att se ner mellan buskarna vid ena kanten av rån, just där solvärmen gassade mest. Vad var det väl, som glistrade och glänste där nere, som rörde sig och sakta kröp framåt? Vad var det, vad kunde det väl vara? Med ens blev pojken både kall och varm — nu visste han, vad det var. Inte en orm, därtill var det för stort och brett. Silvskredet var det, det underbara, som det icke gives en på tusen att se, och det rann raka vägen ner mot klyftan, där lappskatten sades ligga dold.

Sakta, sakta, nästan omärkligt, rörde det sig framåt som en ström av smält silver. En omätlig skatt bara det, till att fånga och äga, men till ännu större skatter visade det vägen. Därför gällde det att ha tålamod, tålamod, fast hjärtat bankade vilt och ville ut genom fingerspetsarna! Och tålamod kunde man ha, ty silvskredet gick ej ned i marken igen förrän till solnedgången, om man ej skrämde det. Men försiktigt gick handen till byxlinningen efter fällkniven till att säkra skatten med. Det gällde att kvickt få den ur slidan till att slänga stålet över ormskapelsen, då den stannade och det fördolda gömslet öppnade sig. Men det gällde ock att ej kasta för tidigt. Då kunde det hända, att bergsskrevorna åter slöto sig om skattguldet.

Så låg han där och väntade, darrande av vild spänning med handen på kniven, då ett gällt rop skar genom tystnaden. För hans spända nerver ljöd det som ett rop ur gravens djup, det ekade och slog hårt mot berget. Var det själva Spå-Nila, som kom rusande för att rädda skatten sin? För sitt liv kunde han ej låta bli att vända på huvudet, fast det gällde att ej för en sekund släppa otyget med blicken.

Då fick han syn på Anna-Greta längst nere i rån. Hon hade ropat på honom med förställd röst, och nu stod hon där och vinkade och skrattade, med solen på de bara flätorna. Men Mats hade min själ annat att tänka på än att vinka igen. Hastigt som blixten fick han blicken vänd åt rätt håll igen — men vad nu? Den blanka, ålande strimman var åter borta, endast gräset lyste nyutsprucket och grönt mellan buskarna.

Utom sig rusade han upp och började leta och söka på marken. Det kunde ju ej ha hunnit så långt ännu, silvskredet, som ej gick ned förrän till solnedgången. Men han visste ock, hur lyhört och skyggt allt det underjordiska är för alla mänskliga ljud. Och borta var och förblev det, det, som det icke gives en på tusen att se.

Nu hade Anna-Greta hunnit upp.

— Godda, Mats, sade hon och drog andtruten andan åt sig, ja tänkt du känt dej e nalta ensammen i da. Men du tycks då int vara fejen åt nå sällskap, se ohimlade sur skin du.

Men Mats gitte inte svara. Så ojessunammens arg var han på jäntan, som hindrat honom att kasta stålet.

— Du vet int, va du gör, slabbertacka, for han äntligen ut. Vörke då dy, om du då änteligen hadde dröjt, tills ja hadde fått ner lillfingre mitt neri silvskrede där å rört om i’ne ansköns, då hadde ja kunna bote tannvärken din en ann gång. Men du ä ackerat som e blinnstyre.

Då blev Anna-Greta nyfiken, och hur hon lirkade och liskades med honom timmalångt, fick hon till slut ur honom sanningen. Ännu styv och stel av sin manliga vrede, berättade Mats med låg och hemlighetsfull röst om sin syn. Men Anna-Greta var inte mystiskt upplagd just då. Den varma sommarsolen och skogens alla dofter gjorde henne glad och yr.

— Tok som du ä, Mats, skrek hon, de va fäll en snok!

I den västerbottniska djurvärlden är snoken ett ganska illistigt och mångtydigt djur, som är med på litet av varje.

Men nu blev Mats på allvar ond och skakade flickan litet vid armen, medan han med manlig värdighet drog fram alla sina motbevis. Och till slut fick han då flickan med sig in i sin stämning av trolltyg och skrömt. Allt allvarligare blev hon allt som det led, Anders-Ersa-Anna-Greta, allt längre och högtidligare i sitt runda ansikte, medan ögonen slutade att spela och i stället stirrande sökte sig in mellan enbuskar och tuvor på jakt efter det flyende varslet:

— Tänk, om det var självaste ormkungen, du, viskade hon till slut med alldeles förändrad röst. Hadde han gullkronan på huvet sitt?

Men Mats, han svor med lika tyst och bävande röst på att det var silvskredet och ingenting annat, som han, midnattsbarnet som var synen, fått skåda, och att det var Anna-Gretas fel, att skatten nu gått förlorad för evigt.

När han såg, att detta gjorde intryck, och att det äntligen gick upp för flickan, vilket förfärligt ansvar hon ådragit sig inför Gud och människor med sin välsignade tanklöshet, lade sig hans vredes böljor något, men han kunde inte motstå att trycka in taggen ännu djupare i hennes sinne.

Och så började han brodera ut allt det, som hon skulle fått själv, om han hittat skatten. Det var då ingen ända på alla de granna saker, som då skulle fallit över henne, Anna-Greta, och bra nog kunde han lägga ut texten ock, så att snart var hela det runda flickansiktet så långt nere i halsgropen, att man aldrig det skulle trott, medan ögonen stodo som två runda, stilla källor av idel besvikelse. Till sist tog hon helt tyst till lipen — då tystnade äntligen Mats och kastade sig surmulen och med en min av djupt beklagande ner i gräset.

Men med en alldeles ny respekt såg Anna-Greta genom tårarna ned på uppfostringspojken deras. Tänk, att han hade makt att se sånt! När han hade suttit där vintern lång över sina böcker, omöjlig att få till odygd och lek, så hade hon nog tyckt bra om honom, men som man tyckte om en eller annan stillsam möbel i rummet, som man börjat vänja sig vid. Att hon nu trängt om hans sällskap, det var väl mest för att inget annat fanns att få. Ejnar, han hölls helst med de stora, han, när han inte retades med henne och röck henne i flättofsen, tills hon tog på gråta.

Nu såg hon plötsligt Mats i ett annat ljus. Till och med det, att han grälade upp henne och tog sig en ny ton, misshagade henne ingalunda. Omärkligt granskade hon honom så från sidan genom sina uppspärrade fingrar. Hur såg han egentligen ut, han, Mats? Det hade hon inte kommit att tänka på förut. Bara tyckt, att han setat där i hörnet så mager och grå, att han liksom smält in i all vinterns gråhet.

Nu såg hon, att han var långt ifrån ful, trots sin outplånliga prägel av nöd och svält. Inte var han väl precis vacker heller i vanlig mening, men han hade detta något, som kan väga mer än skönhet. Ja, det såg hon, Anna-Greta, som trots sina tretton år redan tänkte många tankar inom sig. Nu såg hon ock, vad det var hos Mats, som tog en. Ögonen var det.

Mörkgrå och drömmande glänste de av ett inre ljus, som tycktes komma långt, långt inifrån, djupare inifrån, än där vanliga människor ha sin själ. Ja, sannerligen glänste det inte ur de ögonen som från hemliga skatters guld och silver, djupt inne i det gråa berget! Hela det magra, kantiga ansiktet lyste de upp.

Till växten var han ämnad att bli lång och kraftig som mor sin, men fem års nöd och svält hade knutit honom redan i pojkåren. Den gångna vinterns stillhet med vila och god mat hade dock kommit det att skjuta fart i lederna igen, men ännu var han ej med huvudet över hennes. Men härdad och smidig var han i sin magerhet. Dvärgbjörken liknade han, där han står ensam uppe i pinblåsten och ej kan skjuta högre för stormen. Smidigt böjer den sig och vrider sig under ovädret och bryts ej, hur hårt pressad mot marken den än blir. Segt som den klängde han ännu med rötterna fast vid livet.

Det var endast ett, som var verkligt fult hos Mats. Det var hans skratt. Då blottade han plötsligt en tandlucka mitt i munnen, som man annars ej märkte — två framtänder hade redan fallit ur. Hur de kommit bort, mindes han ej själv. Kanske var det det järnhaltiga brunnsvattnet, som vid denna tid förstörde så mångas tänder, kanske hade han ej fått den rätta födan vid tandömsningen. Nog av, borta voro de, men det märktes ej mycket av, så länge han bara höll sig till att tala och le.

Och han skrattade sällan. Mats ögon voro allvarliga, men hans skratt var tragiskt. Det svarta hålet i hans mun var som ett ständigt öppet inre sår, nödens och fattigdomens outplånliga bomärke. Kanske visste han det själv, kanske var det därför han så sällan släppte sig lös i skratt utan bara log, gott och vackert, men litet stelt, med stela, nästan slutna läppar.

Allt detta såg Anna-Greta med sina vaknande unga ögon, och hon tyckte, att allt vad hon såg på något sätt blev vackert hos denne gosse, till och med det fula hos honom. Han var inte lik någon av de andra, det var väl det.

Anna-Gretas tårar hade upphört att rinna av sig själv, men hon tyckte, att det ändå behövdes några avslutande ord.

— Huvaligen, Mats, att du ser sånt, sade hon och tog fingrarna från ansiktet. Själv har ja ju jämt hört om skrömta, men än har ja inget sett.

Mats värdigades inte svara henne ännu. Han låg på magen i gräset och höll på med något, vad det nu var, men viktigt tycktes det vara, då han varken hörde eller såg. Nyfiket kikade Anna-Greta dit — hon började bli nyfiken på allt han företog sig, Mats. Men hennes nyfikenhet vände sig i vrede och harm, när hon såg, vad det var han förehade.

I sin öppna hand höll han en liten halvdöd fågelunge. Den var nästan nykläckt, och hur den krånglat sig ut ur boet, är ej gott att säga. Kanske hade någon gök knuffat ut den. Med en sällsamt stel och grym blick stirrade pojken ner på den lilla hjälplösa varelsen i sin hand. Fingrarna krökte sig och slöto sig allt hårdare tillsammans om den. Det såg rent utav ut, som ville han strypa den. Men då kom Anna-Greta till sig igen.

— Jestat, Mats, va gör du? skrek hon. De skin int viller, än atte du vill ta dö på’n lillstackarn där.

Av allt ont på jorden visste hon inte värre, hon, Anna-Greta, än när man plågade ett oskäligt kräk. Men Mats tycktes ej höra. Till slut sade han som för sig själv, med en underlig och främmande röst:

— Om ja vore fars Gud, då klämde ja de här lillpyre till döden utan vidare. Så gjorde han me småsyskona mina, sir du.

Det var första gången han blottat något av sitt inre för en annan människa med alla dess frätande tvivel och ångestfulla frågor. Men Anna-Greta mäktade inte förstå den hjälplösa andemeningen i hans ord, hon hörde bara det grymma och hädande i dem.

— Släpp’en strax å de på eviga minuten! skrek hon. Aldri trodde ja du var sån, Mats.

Och så fick hon då fram den halvt ihjälklämda fågelungen ur hans hand, gömde den ömt i sin egen lilla knubbiga näve och började andas på den och smeka dess silkesfina dun. Till slut var det då som om det blev mera liv i det lilla knytet, det purrade ihop sig och gapade med näbben. Mats stod tyst och med hängande armar bredvid flickan och skämdes. Han förstod ej, vad som flugit på honom — aldrig förr hade han väl pinat ett djur. Anna-Greta såg hans ångerfulla min.

— Nå, hjälp mej då att leta opp boet, sade hon onådigt. Hon visste mer än väl, att när det gällde att klättra i träd, då kom hon till korta och behövde hans hjälp.

Det blev ej svårt. Vid en hög björk flög fågelmamman omkring, ängsligt pipande. Snabb som en blixt var Mats uppe i trädet. Det var ett starbo, och nu låg ungen åter tryggt bäddad i boets dun. Med detta voro de åter försonade. Var sin skuld hade de nu plånat ut.

För Anna-Greta blev denna lilla händelse i all dess meningslösa elakhet ännu något av detta, som gjorde Mats olik alla andra, något, som på en gång skrämde och lockade. Hon tyckte liksom, att bara han hade levat det grymma och sköna livet, visste, vad det var att leva, mer än hennes far och mor, mer än den gamla med sina historier vid elden, mer än någon av alla dem, som kallade sig gamla och kloka.

Försonade sprungo de så hand i hand ner till matsäcken, som låg borta i skuggan nere vid kallkällan. Men i snårskogen uppe i skogskanten hajade Anna-Greta till. Något hade prasslat till i buskarna och bland blåbärsrisets tuvor. Huva, där skymtade något grått och ludet i ett språng!