Part 13

Så kom turen till utsirningen, och nu fick kniven visa sina finaste konster. Snart blev Mats lika säker på handen som far sin, och blad och blommor växte som förtrollade fram ur det hårda träet. Samma gamla motiv som fadern använde han dock helst och lät underliga djur och fåglar slingra sig fram efter bågkroppen. Också med färgerna höll han sig helst till det gamla och föraktade senare tiders mera stela dekorering i svart och rött.

En stolt dag var det, när han fick fara till julottan i kyrkbyn i Rik-Anders kyrkskjuts och såg sina egna seldon i granna färger lysa och flamma över hästarnas huvuden i fackelskenet. Efter den dagen steg hans ärelystnad, så att han i hemlighet började ett ännu svårare och viktigare arbete. Det var ett blånrockhuvud, högt och smalt som ett torn, och en flat linkam, och att skära och sira dem var mer än en vinters arbete. Ett sådant linfäste hade hans far bara skurit en gång, när han följt några fiskare från Täfte på säljakt i Kvarken, och den hade blivit mor Kristinas brudgåva. Vem som skulle ha Mats linhuvud, det tänkte han väl ej så noga på ännu, men han tyckte, att Anna-Gretas spelande ögon följde knivens blänkande gång över träet, fast hon redan sov på sitt öra i lillkammarn.

Men ute bland folket i vinterköket där slöjdade han annat, och många nyttiga saker växte fram under hans händer. Det var skålar av vri med eller utan pip, tunnbrödskavlar och kakestampar, slevar, koppar och flaskor av trä samt en och annan »gröttvara». Och ingen var så säker i att bruka skavjärnet, när det gällde att urholka skålar och tråg, som han. Snart lärde han sig också att lagga stånkor och träkannor till dryckjom och målade dem bruna och gula. Ja, han övade sig ock i annan hemslöjd och visste att fläta ostmått av björktågor och kaffeaskar och dosor av näver.

Anders häpnade över hans händighet, och även Brita måste medge, att hon aldrig sett en pojke vid Mats ålder, som var så skicklig i sina händer. Och själva den tysta Erika vid spisen med sin skobandssked och sin bandspol upplät sin mun och sade:

— Gårn din har du mist, men du har viller arv efter far din!

Och så tog hon åter till bandbråkan.

I och med sitt nya arbete, vari han utlöste något av hela sin unga själs omogna längtan och trevande efter en sann form, började Mats trivas bättre på Andersagården och känna den som ett hem. Brita var också vänligare mot honom nu, när hon såg, att han ej kostat dem sparslantarna deras. Nytta för maten gjorde han ju, och den dag hon fick en fin träsked med kula i skaftet, tyckte hon nästan, att Anders gjort en god gärning ändå den dagen han tog pojken i huset. Inte som skulle hon sökt sig fram till honom och talat vänligt till honom. Det gamla agget satt nog innerst kvar, men girigheten var större, och så fick han då åtminstone vara i fred.

Fram på vårsidan fick man än större nytta av Mats skicklighet i snickeriarbeten. Varje midsommar brände Anders en väldig tjärdal, och nu gällde det att lagga tjärtunnorna. Hela vintern hade tunnvirket legat i bastun för att torka. Men in på nyåret inrättades sommarstugan till snickarverkstad, dit Mats snart hämtades ner. Där hölls han så de långa senvinterdagarna vid stävmallen och täljde och snickrade på sina tunnstavar och hyvlade dem. Till slut voro de då färdiga, och så skulle tunnorna laggas.

Det var inget snargöra att lagga sextio tjärtunnor, och både Ejnar och Mats behövdes väl till det arbetet. Men med Ejnars arbete blev det inte så mycket bevänt. Han hade ännu pojktagen i sig och fördrev helst tiden med prat och skämt så här utom hörhåll för far. Och så fick då Mats göra det mesta görat för honom också, allvarlig och stadgad som en hel karl, som han redan var.

Men en dag fram på vårsidan fick också Ejnar brått, ty där kom far från skogen med nya laggband. Dem hade han tagit från höga tvåmetersgranar, som voro märgkluvna på mitten. Nu gällde det att hetta upp banden över elden, tills de blevo mjuka, och det ville han helst göra själv, så att inte pojkarna skulle bränna banden så skarpa. Knippa efter knippa höll han upp över elden, så att hela det stora sommarköket fylldes av den härligaste friska doft av kåda och barr. Så lindades de rykande varma om tunnorna och flyttades med bandhaken ned till sin rätta plats. Timme efter timme pågick arbetet med tunnlaggningen, och till långt in på natten lyste och brann det fladdrande eldskenet, så det blänkte ut genom sommarstugans små låga fönster.

Sedan kom arbetet med tjärvedshuggning och bränning, men Mats kom ej med på det nu utan blev uttagen till annat arbete. Så snart våren kom och tjälen gått ur marken, fick han följa med karlarna ut till salpeterladan i stället.

Den förra sommarens uteliv i skog och mark och den goda födan hade nu gett honom hälsa och krafter igen. Han hade lagt ut både på längden och bredden, och därmed var det också som om mycket av den förra folkskyggheten och tvärheten var borta. Han var nu för stor och arbetsför, för säker och van i karlsysslor att gå i skogen och geta korna längre.

Med Ejnar trivdes han skapligt nog. Han hade visat sig orädd och snar att slå igen men dock alltid blivit besegrad, och det var just vad Ejnar ville. Att börja med hade väl kanske Ejnar, som hade mycket av sin mors högmod i sig, ogillat uppfostringspojken, som nu skulle heta fosterson, men nu såg han, att från det och till son var steget dock långt. Som goda kamrater följdes därför de båda långa pojkarna upp till skogen.

Rik-Anders, som alltid varit idog och strävsam, hade ingalunda under de goda tiderna heller försummat de binäringar, som på den tiden måste hjälpa upp västerbottensbondens ekonomi, då jorden gav ojämnt och ringa. Av dessa voro salpetersjudningen och pottaskeberedningen sedan gammalt ett par av de viktigaste.

Med iver hade de återupptagits också i Tavle by under nödåren. De mindre bemedlade höllo sig gärna till pottaskeberedningen, då salpetersjudningen krävde dyrbarare anordningar.

Vid pottaskeberedningen var ej apparaten så stor. Allt vad bonden då behövde var en stor gryta. Men det hade sig ibland ganska besvärligt att släpa den med sig långt in i djupa skogen. Över stock och sten, över myrar och moras. Helst valde man nämligen brännplatsen vid en sjö eller tjärn för att ha tillgång till vatten.

På senvintern eller tidigt på våren högg man massor av ved i skogen, helst lövskog, såsom asp och björk, och brände dem till aska. Sedan lade man askan i grytan tillsammans med vatten och kokade en stark lut. Denna lut kokades, tills allt vatten avdunstat, då pottaskan stannade kvar på grytans botten. Sedan rensades den och packades i träkärl samt kördes vid nästa vinterföre in till staden, ofta på mångmila, obanade vägar. Priset var nämligen lockande, 3 riksdaler för kalcinerad och 4 för raffinerad pottaska. Och aldrig var ju handeln så liten, att man ej fick sig en kanna brännvin på köpet.

Anders inom åkern höll sig dock helst till beredningen av salpeter, då han hade egen salpeterlada. Det var ingalunda ovanligt, att nästan varje bonde i en västerbottensby hade en sådan på denna tid, men Anders lada var den största i Tavle by. Den var nära tjugu meter lång, fem meter hög och sex meter bred och byggd i två våningar.

Inuti var den delad i tre avdelningar. Den mellersta delen var själva kokhuset. Där stod den stora, blänkande salpeterpannan av koppar. Golvet bestod av grova, starka plankor, kluvna ur hela stockar. I kokhuset var det av tilltrampad jord. Väggarna hade väldiga gluggar, ända till fyra meter långa, täckta av luckor, som voro till för att släppa in frisk luft.

Dit upp begav man sig nu för att köra in salpeterjorden. Den måste bestå av god åkerjord, helst myrjord, och man tog den därför från det lilla hörn av vintermyren, som ännu var fritt. Lass efter lass med svart myrjord kördes nu den knaggliga vägen från myren upp till ladan, som låg i utkanten av gräslejdorna. Där breddes den fotstjockt på golvet i hela ladan utom i själva kokhuset. Därmed var själva förarbetet gjort, och nu blev Mats upplärd till att sköta salpeterladan under sommaren.

Hans arbete var snart lärt och ganska lätt. Han skulle bara skyffla om jorden någon gång om sänder och gödsla den med gödselvatten och urin. Så gick han här åter i ensamheten och vaktade ladan, som han förr vaktat korna, medan de äldre karlarna gingo till det tyngre arbetet i jorden och på tjärdalen. Någon gång kom husbonden själv upp till ladan och tittade efter, att pojken skötte sitt viktiga värv ordentligt, men han kunde ej annat än ge honom beröm.

Ejnar hade tiggt sig till att få följa med till gården igen, där det var livligare och mera omväxlande, om än arbetet kunde vara mindre lättsamt. Och så gick Mats där åter utan annat sällskap än det han haft förra året ock. Även här spökade skrömta och vittra och ströko lockande efter knutarna. Också annat kom till honom i hans ensamhet.

En dag satt han trött och vilade sig på granriset inne vid grytan med dörren öppen och tänkte tunga tankar som åter vaknat till liv. Då såg han, fast han hade huvudet ner mot bröstet, att någon stod mellan dörren och den tomma salpetergrytan, någon, som dagsljuset sken tvärs igenom. Han stod där som en skugga utan mörker, ett liv utan kropp och vände sitt bleka ansikte mot Mats. Läpparna rördes som till tunga och ångestfulla ord, som till bön och klagan, men ej ett ljud hördes. I detsamma såg Mats, att det var far hans.

När han på kvällen kom ner till gården, fick han höra, att nu låg Lill-Jonsagården riktigt i vanhävd. Stor-Grubben hade annat att sköta än dessa magra fattigåkrar, endast gödda med svett och blod. Men på sin nya, väldiga myrjord hade han sått gräsfrö och foderväxter blott — han ville väl pröva jorden först, innan han lade ut den till åker.

Och Mats han vände åter till ensamheten och till många nya tankar, som räckte sommaren ut. Ingen störde honom i de tankarna mer. Någon enda gång kom väl Anna-Greta upp. Men också hon hade växt ut under vintern och fick nu lov att gå i lära hos mor i kök och ladugård. Enformiga och långa gingo sommardagarna vid salpeterladan, men när hösten kom och ännu en godårsskörd blivit bärgad, blev det annat liv däruppe. Nu skulle det egentliga arbetet med kokningen börja, och Anders själv kom med sina drängar. Nu följde också Ejnar med, som alltid, när det var liv och rutsch någonstans.

Och så satte alle man i gång. Den svarta, upptorkade jorden skyfflades nu i stora träkärl, s. k. jordkar, som rymde ända till tvåtusen liter var. Sedan slog man vatten på detta, och så fick det stå några dagar. Vattnet tappades därpå i mindre kärl, och nytt vatten slogs på, tills jorden var tillräckligt urlakad. Därefter kokades laken, och detta var det värsta av allt, ty grytan måste hållas kokande natt och dag, tills allt var färdigt.

Karlarna delades nu upp i lag för att avlösa varandra vid vakten. Också Mats fick sina vakter, fast han nu fick Ejnar med sig för att kunna hålla sig vaken om natten. Annars litade Anders mer till Mats, när det gällde tålamod och besinning, fast han mer litade till sonen, då det gällde styrka och rapphet i arbetet. Detta förtröt Ejnar, som ville vara främst i allt. Men han låtsades om ingenting utan var glad som förut och höll målron vid makt med prat och sång. Blev vakten alltför lång, sjöng han Burträskvisan med alla dess mer än hundrade verser, så att det klang i ladan, och Mats blev klarvaken och fick upp ögonen igen, så fort han hörde de välkända första orden:

»Nu vili ve deil Burträsk fara faderaderifaderallanlej där jär sä lustelit å vara faderaderifaderallanlej.»

— Sjung mera, Ejnar, uppmanade han, när denne stannade för att hämta andan.

Och så klämde han i på nytt, så att det dånade mot det höga taket:

»He ver en daeg, daje tjårt a töska hon vaer en rektiger fransöska men int sä for a väl den räjsa för oppi öga feck a kveisa.»

Mats måste beundra, hur styv Ejnar var i att minnas Burträskmålet, som i mycket skilde sig från Tavlemålet. Men ändå mer beundrade han kamratens starka röst och djärva tremuleringar, när han klämde i med slutverserna:

»Se to je å for deil Österrike för kejsarn där har int sin like. Där sat han nu oppa sin tron, hans titel var en skorpion.

I detta kungarike je stane å skicke etter a Lisa å båna å der se stane je deil je dog å kejsarn da meg ömt begrov.»

Inte ens efter detta storståtliga slut tycktes Ejnar ha tappat andan. I sanning, han och ingen annan skulle nog bli Tavle storsångare med tiden. Utan att tveka lydde han Mats uppmaning, när han bad:

— Nu gett du sjong Kuckumaffens visa, Ejnar!

Med sin stämning av skräckblandad mystik och lustighet hade denna visa alldeles särskilt funnit vägen till Mats hjärta. Och den blivande storsångaren satte i om Kuckumaffen och hans bravader:

»Det var en höstenatt han låg i febodhusen, han ensam var om ej hans sällskap var av lusen, han vaken ännu låg och somna icke hunnit, då kom en ande in, som mänskogestalt vunnit, och anden bugade för maffen, där han låg, ty i hans lilla kropp en stor monark han såg, och anden sade: Vill du mina ord avhöra, så skall jag här för dig ett riktigt andrag göra. Ja, han beklagade, som mången av oss vet, hur vi försänkte var i synd och uselhet, och sedan sade han: Jag vill den saken yrka, att du skall skaffa orgeverk till Norsjö sockenkyrka.»

Men hur det var misslyckades detta stora andeverk för Kuckumaffen, och han fick slå sig på det ena yrket efter det andra i dess ställe, men alltid skulle han vara främst och bäst. Så slog han sig på jakt, och sålunda beskrev Ejnar hans ägandes bössa:

»En byssa har han gjort som tjocker utav knävlar och uti längden hon med Kuckumaffen tävlar. Med den han kunde skjut på trädets högsta grenar, för henne falla djur, ja, om det vore renar, men uppå tjäderjakt med gräsand, skraka, tom, så plär åtminstone vartannat skott slå bom.»

Med lysande ögon åhörde Mats detta beundransvärda diktverk till slut, och han kunde ej nog förundra sig över att det var en fattig bonddräng med det prosaiska namnet Pimpsten, som diktat det. Vad han mest beundrade, var det vårdade språket. Det var ju nästan som det står i böcker och inte alls, som det han och alla andra talade. Kanske, tänkte han, om han läste riktigt flitigt, läste och stavade i sina böcker, kunde han en gång skriva lika kvickt och bra, så att hans ord skulle leva på allas läppar. Ja, när Ejnar blev storsångare, så var det kanske just med Mats visor han skulle göra lycka hos jäntorna! När Kuckumaffen till slut ändat alla sina skälmstycken, var det också slut med Ejnars andedräkt, men i detsamma kom avlösningen.

Så kom en dag nästa procedur med salpetern. All luten var nu kokad en gång. Nu skulle den bruna, illaluktande soppan kokas på nytt, tills det mesta av vattnet gick ur. Det som sedan blev kvar, kallades för »krämpen». Nu gällde det att få den rätta halten på salpetern. Gång på gång kom Anders själv och provade salpeterhalten med sin salpeterprovare. Försiktigt stack han ned det långa metallröret, som i ena ändan var försedd med en ihålig kula. Stadigt höll han ögonen fästade på kulan med dess blytyngd för att se, om den ännu sjönk ned i vattnet; och Mats gjorde som han. Han visste, att när provaren alldeles sjönk ner, så betydde det, att vattnet var rent. Ju starkare krämpen blev, desto mer höjde sig provaren ur luten.

Äntligen höjde sig hela provaren upp till ytan, och Anders böjde sig för att läsa av salpeterhalten på det graderade röret. Ja, nu var krämpen färdig, så att den kunde hällas upp i de meterlånga, ovala salpeterbunkarna av trä. Sedan var det bara att låta den tjocka soppan stå där i bunkarna, tills allt vattnet avdunstat, så att man kunde hälla undan moderluten. Då skulle salpetern sitta färdig som en tjock, vit rimfrost efter träkärlens botten och väggar.

Nu var det slut med de långa vakterna i salpeterladan, och pojkarna togos till annat arbete.

Salpetern glömde de till den dag då det första vinterföret kom. Då skulle den in till staden för att säljas. Den första vintersnön kom redan i oktober, men den gick snart igen. Hösten blev lång och blid, och först fram emot jul höll föret de tunga salpeterfororna. Då äntligen blev stadsfärden av. Det blev Ejnar och Mats, som skulle följas till staden, ty de äldre karlarna behövdes till skogskörslor. Den dag de kröpo in i hundskinnspälsarna och ovigt vältrade sig upp på sina foror, var det redan full vinter och smällande kallt.

Hårt virade de den stickade halsduken kring pälskragen och det brokiga resskärpet kring midjan. De visste, hur kölden silade sig in på bara kroppen genom minsta mellanrum i kläderna. Luften stod stenhård och stilla. Den var trög att andas in och raspade och rev som sågspån i halsen. För varje andetag stod den varma andedräkten som en vit sky ut ur munnen och stannade där en sekund, ångande och dallrande, tydligt skönjbar mot den grönblå, iskalla luften.

Lika klara stodo alla föremål med skarpa konturer. Det var som om allt varit av en hårdare materia än annars. Skogen stod likt en skarptandad såg mot den blanka horisonten, och träet i de gråa husen sken som stål. Och över skorstenarna stod röken sällsamt fast, alldeles som om det stått en ängel med fladdrande kläder över varje hus i byn.

Det var ej utan tvekan Anders släppte i väg sina pojkar till den färden. Ej för kylans skull, ty värre än så fick en härdad västerbottenspojke tåla. Men den förra vintern hade varit blid med helt litet snö, och det hade gjort vargarna djärvare än annars. Vargen jagas ju bäst på djupsnö, där han fort blir uttröttad. Med vargspjutet i handen och naken till midjan hinner honom skidlappen och ger honom banen, innan han hinner till kusten.

Nu var han bliven djärv och företagsam i sin ostörda ro. Flera vargflockar hade också blivit iakttagna nere i odlad bygd, ja, ända ner emot kusten, där de rivit kreatur. Även vid Tavle by hade man sett vargspår, men inget kräk hade blivit rört ännu. Det sades emellertid, att vargarna blivit sedda ända in emot staden, men ingen visste, om det var sant.

När Brita hörde slika rykten, ville hon ej släppa ut sin gullgosse utan annat skydd än Mats. En pojk hade hon mist, nu hade hon bara en till att förlora. Mats kunde fara ensam med fororna — uppfostringspojken var det väl inte så görnoga med, han kunde gott duga till vargföda. Men då blev det annan låt. När Ejnar hörde om vargen, då först blev han riktigt intresserad av färden.

— Söta, gulla deg, mor, tiggde han och bad dagen i ända för att få fara. Men när hon var obeveklig, blixtrade det plötsligt till blått och vasst i ögonen på honom som självaste den vassa vinterdagen.

— Grevvento, om ja int fär ändå, sade han, mitt i ansiktet på mor.

Det var Anders egen ton från unga dagar, och inför den låten blev själva Brita spak och tyst. Stolt såg Anders ock på sin långe son — gott gry var det i pojken, och fars gamla lodbössa visste han ju att sköta. Inte kunde man vänta sig, att han skulle hålla mor i förklädesbandet hela livet, för att bror hans förolyckats. Hocken karl skulle det då bli av’en? Och vargen var ju inte mycket att åbäka sig för. Man hade ju honom alltid mer eller mindre inpå knuten på sig, om han ock mera sällan sökte sig ända ner till kusten.

Vem vet — vargarna de sett voro kanske, som mången gång förr, bara svultna gråhundar från någon fattigby på strykarfärd. Stor skillnad var det då ej på den raggiga gråhunden med de spetsiga tänderna och på hans vilde broder. Nå, så i Guds namn, pojkarna fingo väl fara med lodbössan dinglande överst på lasset.

Äntligen satte sig då fororna i gång. Tungt var det, och de små sega hästarna spände i, så att det knakade i deras seniga hasor. Medarna skreko och skrapade som mot sand i den hårda, torra snön. Trögt släpade de sig uppför den oplogade byavägen fram till den breda kustlandsvägen, som just här gjorde sin sista stora slinga in emot staden.

Så började färden. Sakta och betänksamt kröpo milen fram under de gnisslande medarna, men ändå innebar resan som alltid en stor upplevelse och omväxling för de båda bypojkarna. Kustlandsvägen var också något annat än skogsvägarna till att köra på. Visst bar det också här genom skogen, och då kunde det bli långt nog med bara träd och buskar till att titta på.

Kulen och mörk stod skogen i förvinterns råa kyla med stammarna täckta av grå isbark. Björkarna voro helt klädda med is ända ut till de finaste kvistarna. Genom isen tecknade sig deras smäckra, vita lemmar som den döda sagoprinsessans i sin glaslåda. Saven var frusen ända in i märgen på dem. Fagra voro de dock ända in i döden med tusen tunga droppar av kristall i lockarna.

Men inte var det efter sådant han tittade, Ejnar. Naturen, han var så van att leva med den. Och på den man länge lever med ser man längre än till den yttre skönheten. Nej, vakna och käcka tittade sig hans unga ögon djärvt omkring efter något annat, efter äventyret, bragden, upplevelsen, efter vargen. Men ingen ulv tassade mitt på ljusa dagen fram ur skogsdjupet för att ge Stor-Andersa-Ejnar från Tavle tillfälle att knäppa hanen och visa sig som en karl för de andra forbönderna.

Ty sällskap hade de fått. Vid alla vägkors och byavägar hade nya foror kommit till, alla lastade med samma varor — sommarens utbyte av salpetersjudning och pottaskeberedning. Så nu voro de en lång rad efter vägen, och muntra ord och mustiga skämt haglade mellan långkälkarna, medan en och annan tog sig en lur på ryggen överst på foran med finnmössan värmande ner över näsan. Hästen gick av sig själv de långa milens tunga lunk med nosen i svansen på hästen förut och med nästa häst tätt efter i bakhasorna, halvsovande som körkarlen själv.

Men kustlandsvägen slingrade sig åter ut ur skogen till öppen bygd med stora, välbyggda gårdar och byar, på sommaren omgivna av frodig, leende, grönskande slätt. Så rann den fram från ljus till mörker och åter till ljus, så som hela detta landskap ständigt växlar till sin natur. Och människorna följde den med sin hembygds produkter in emot staden.

Ute på slätten låg den, där älven vidgade sin breda famn till möte med havet. Vänlig och ljus låg den där med små en- och tvåvåningshus av trä kring den vita kyrkan på björkkullen, medan de fem trånga längdgatorna löpte som strängar på en fiol längs efter den långsträckta stadsplanen. Mitt i staden löpte strängarna samman över fiolstallet — det var Renmarksbäcken, som band stadens hela melodi tillsammans. Nära den låg torget med rådhuset och storpatronernas öppna bodar. Mitt i smällkalla vintern skulle dörrarna stå vidöppna till boden, och ve den bodbetjänt, som klagade över rödfrusna fingrar!