Part 20

När man så fått i sig nog av syltorna och brödet och krusat sig ifrån bordet igen, bar det i väg upp till dalplatsen. Däruppe stod redan Mats och väntade med löpen. Den skulle alltid läggas ut av den äldste i laget. Det var ett verkligt hedersuppdrag, ty om man bara glömde att täcka ett enda kvisthål, kunde tjäran lätt ta sig ut den vägen.

Det blev Anders bror Kall-Ersa och en annan gubbe givet att lägga löpen. Med stor omsorg lade de ut de stora granbarksstyckena med insidan upp runt hela dalen, medan ungdomen samlade sig längre ned i väntan på arbetet. Till de unga räknade sig ock Anna-Gretas gamle friare, och det var han, som inledde upptågen. Innan någon visste ordet av, hade han stoppat en granriskvist i halsen på Anna-Greta.

Kvickt rusade hon upp och tog hämnd på — flöttjarn! Men han var henne för lång i rocken, och innan hon hann betänka sig, hade han fått upp henne på armen och sprang med henne uppåt skogen, alldeles förbi Mats.

Vem kan säga om han snavade på en trädgren eller på Mats fot? Men visst är, att han snavade med näbbskorna och föll raklång med sin börda. Fallet såg styggt ut, men ingen slog sig på den mjuka mossan. Oskadd vilade Anna-Greta en stund på marken, ännu i flöttjarns famn, storskrattande och lycklig. Mats såg ner på dem och kände, att han älskade och hatade henne över allt på jorden.

Men i flöttjarns öga glimmade det ont — han trodde ej på trädroten. Anna-Greta såg det, och i en blink var hon på benen, fick fatt på ett träkol från den gamla dalen, och innan Mats anade något var hon över honom och hade ritat mustascher på honom. Runt hela dalen klingade flickornas gälla skratt, när Mats vit av vrede strök sig kring munnen, så att också hakan färgades svart.

— Se, se, nu har han skägg ock, skrek Anna-Greta. Hon njöt av att få håna honom öppet.

Instinktivt flög pojkens hand mot bältet, han vände sig mot flöttjarn. Stintorna ryste, snart skulle slagsmålet vara i gång. Men så med ens sänkte Mats huvudet och lät handen falla. Det var något i hans plågade blick, som kom skrattet att tystna i medlidsam undran.

Då ropade Kall-Ersa ungdomen till arbete. Nu skulle veden in på dalen. Flickorna sattes vid kasterna till att lasta på bärbårarna, och pojkarna fingo i uppdrag att bära bårarna ned i dalgropen. Där stodo gubbarna alltjämt kvar. Det var de, som skulle lägga dalen. De började lägga ut veden i en trång rundel och fortsatte så runt, runt, varv efter varv, rakveden innerst och småveden inuti, tills dalgropen liknade en väldig, upp- och nedvänd hatt med stora brätten. När man väl börjat, gick det med fart.

Mats och flöttjarn gingo vid var sin bår och tävlade om vem som rådde mest. Men alltjämt var flöttjarns börda större. Anna-Greta lastade veden på hans bår. Ibland möttes deras händer, och då blev flickan så skälvande röd. Men flöttjarn gick åter ned till dalen, rak och smärt, med det mörka håret bart, visslande och skrattande, så att tänderna glittrade mot hans bruna hy. Då glömde flickorna att lasta veden, deras ögon hängde vid flöttjarn. Mellan pojkarna sprang Gam-Erik, krokbent och beskäftig, och skulle hjälpa till litet här och var men var överallt i vägen.

Nu stod middagssolen hög, och till dalen kom lillpigan för att bjuda till gårds till middagens fläskpalt och sötost. Ingen sade sig heller nu vara nödig, men hur det var, slank också den maten ner i gästerna.

Först på kvällssidan var tjärdalen färdiglagd. Hatten hade nu vänt sig ut och in, och kullen reste sig rund och hög uppifrån marken. Nu återstod det bara att räfsa ihop tjärvedsstickorna till knösar och bära också dem med på kullen. Sedan kom belöningen för dagens möda. Nu skulle både karlar och kvinnfolk ha torvsupen, som togs i dricksglas.

Där kom redan Kall-Ersa med brännvinskaggen och fyllde glasen till brädden. Så drack man tjärdalens välgångsskål, och glasen gingo laget runt, tömdes och fylldes på nytt. Inte ens flickorna blinkade för torvsupen, fast de helst beto av den. Ejnar och flöttjarn togo två supar, var gång de andra togo en.

Bara en lät supen gå sig förbi. Det var Mats, och värre hån och spott vållade det honom än sotet på hakan. Men alltsedan Anna-Greta skällt honom läsarpojk, hade andras mening blivit honom så förunderligt likgiltig — sämre namn kunde man bära.

Av hela arbetet på dalen återstod nu bara att bära upp »gubben» och »gumman». »Gubben» var en tallruska och »gumman» en liten gran, och de skulle bäras upp av den pojk och flicka, som lottats ut till det. Mats, drängen, sattes till att hugga buskarna, medan Kall-Ersa fick lotta.

Tvekande drogo flickorna sina lotter — det var som om det gällt livet. Den som drog längsta stickan skulle bli gift det året, och pojken och flickan, som följdes åt uppför dalkullen, skulle bli ett par.

Alla jublade, när Anna-Greta drog stickan. Men skrattet vände sig till jubelskrän, när Gam-Erik drog den andra. Nog gjorde flickan sura miner, men hon måste hålla god min i leken och vandra uppför kullen med den avskydde gamkallen. Där stucko de så ned »gubben» och »gumman» i torven, medan hela laget sjöng en gammal dallåt.

Men när de skulle ner igen, drog Anna-Greta i förargelsen sin gamle friare med sig med sådan fart, att han så när satt till både andan och benen på den kuppen. Men lika strålande glad var han för det och bockade sig sirligt och stadslikt, när laget hurrade för dalparet.

Sedan bar det hem till kvällsgröten, och så började dansen ute på Anders Ersas loge. Där tog var och en sin flicka för kvällen, och flöttjarn tog Anna-Greta. På starka armar drog han henne i dansen, och deras ögon vilade i varandra. Men i dörren kom mor Brita med dricka åt spelmännen och såg det. Hon mulnade, men så kom hon att tänka på att Erik Olsa ju ej längre gick i dans. Anna-Greta var ung, men när hon satt som husmor i Ol Olsagården, var det slut med dansen. Också mor Brita hade vilat i en ung mans famn i dansen — det var före det rika giftet — och hennes ögon glänste svart vid minnet.

Ute stod Norrlands ljusa natt med heta dofter. Det var vid midsommartid, och häggen stod i blom. I den stilla, ljudlösa natten lyfte den sin vita brudbukett mot skyn, och den tunga doften steg de unga åt huvudet. Invid dem viskade skogen, där jungfrutoffel, trolldruva och kärleksört växte på den fuktiga mossan, medan spindelblomstret och ormtungan gömde sig bakom dem på lur. Som en nedfallen vintergata slingrade sig skogsstjärnornas väg in under trädens skugga, där ekorrbärsörten tände sina fina ljus efter vägkanten. Längst in i dunklet kastade bäcken sin vita skumslöja över den första liljekonvaljen, vars kyska doft var som en sval droppe i den sövande hägglukten.

Allt detta strömmade emot dem i dansen. En efter en trädde de ut ur logen för att svalka sig, två och två. Par efter par gingo de att söka liljekonvaljer och kommo så igen till dansen, röda om mun och kinder. Men två var det, som gingo mot skogen och ej vände tillbaka.

Frampå natten stod mor Brita och vakade i fönsterspringan. Vid Anna-Gretas fönster såg hon en lång, gänglig gestalt stå tryckt. Det var Gammel-Erik. Och lugnad gick hon åter till sängs. Men Anna-Gretas kammare var tom. Det visste hon ej.

Den natten sökte sig Mats för första gången på flera år åter till gammelgården, där han gråtit ut sin barndoms sorger.

— — Vid nästa vindstilla skulle tjärdalen tändas, och Mats gick åter upp i skogen med två av drängarna. Med näver och slanor tände de på i dalens nedre kant, och snart flammade en väldig ring av rök och lågor upp runt kullen. Det gällde nu att ta fast elden, innan det blev för sent. Torvstycke på torvstycke slängdes på elden för att dämpa de stigande flammorna, tills blott en gråvit rök steg upp mot aftonhimlen. Listig och hoppande smög sig elden under torvlagret — nu stack den åter fram en eldröd tunga, och Mats fick slänga dit ett nytt torvstycke.

Under dalen sutto drängarna vid rännan och väntade på tjäran. Timme efter timme gick, och det led in på natten. Då först kom tjäran, stark och doftande. Trögt och sakta kom den rinnande, och nu gällde det att passa med tunnorna. När tjärdalen brunnit ett dygn, började tjäran att rinna hastigare. Drängarna hade nu fullt göra med att slå tappar på de fyllda tunnorna, rulla undan dem och sätta dit nya. Det var ett lustigt arbete, tyckte de. Men ingen liten flicka kom det året upp till dem i röd mössa för att titta under dalen och skämta och le.

Inpå fjärde dygnet var tjärdalen utbrunnen, och dalkullen låg som en enda rykande kolhög. Dödstrött och vacklande stod Mats och såg på sitt verk — han tyckte, att det var hans eget unga liv, som låg där så bränt och skövlat.

Men nu var ej tid för sorgsna tankar. Det gällde att släcka dalen ordentligt, så att kolhögen ej brann upp. Med spadar och skovlar hjälptes de åt att skotta sand på kolhögen, tills den slutade ryka. Då först kunde de stappla in i kolarkojan till sin välförtjänta sömn. Ingen hade då sovit mer än ett par timmar på dessa fyra dygn. Tjugufyra timmar i sträck sov Mats den gången, tungt, djuriskt, utan drömmar. Så sov han ännu över själva midsommarafton.

Sent den kvällen smög Anna-Greta ensam upp till korsvägen med nio sorters blomster i sin hand. Där möttes fyra vägar — en kom från skogen, en gick till byn. Utan att tala gick hon där av och an. Varför sneglade hon åt skogsvägen? Där var väl ingen att vänta? Men ingen kom. Mats låg i skogskojan och sov, den natt då allt det hemliga driver de unga samman i älskog.

Då hördes steg på byvägen. Skrämd såg sig flickan om. Där gick flöttjarn med en häggblomma i mössan, stark och segerviss och log med glimmande ögon. Då gick hon självmant ner mot honom och tog honom i handen. Så följdes de åt ner till gården. Den natten sov flöttjarn i Anna-Gretas kammare med de nio blommorna under kudden.

— — När Mats vaknade ur sin sömn, kände han sig starkare och friare än på länge. Arbetet gav honom ej heller mycken tid till att hänga huvudet och sörja. Hela gårdens skötsel vilade nu i stort sett på hans axlar, alltsedan mor Brita fick sitt att sköta och Ejnar gick sina egna vägar. Och han kände det som en plikt mot sin döde välgörare att väl se till hans egendom, så länge han var kvar i hans hus.

Därför var han först på benen och sist i säng och trälade och slet från morgon och till kväll värre än drängarna, men med bara halva lönen och med snäsor och otack på köpet. Mor Brita var ej vänligare stämd än förr, men hon hade svårt att reda sig honom förutan, och så länge flickan höll sig ifrån honom, måtte han då få bli på gården.

Anna-Greta sprang ej längre ur vägen för honom, men han var bliven som luft för henne. Hon kunde gott ha gått tvärs på honom utan att se det. Överflödig för henne och för alla var han. Men ändå blev han, där han var.

En gång sökte han varna Anna-Greta, när hon blev för djärv i sin kärlekslek.

— Du val akt dej, sade han, annars talar ja me mor din!

Då svarade Anna-Greta, vit i ansiktet och med det främmande draget över munnen:

— Hort de var, slabbertacka, gör de du, om du blir trodd!

Han visste fullväl, att hon hade rätt. Vart ord från honom skulle ha motsatt verkan mot det åsyftade. Hennes vägar voro icke hans, bäst att låta henne löpa, dit hon själv ville. Spelande glad var hon sommaren lång, Anders Ersaflickan, sjöng och trallade i arbete och lek. Frampå hösten satt hon ofta tyst och tänkte, och när bladen föllo, satt hon ensam på kammarn och grät.

Den dagen hade flöttjarn vandrat vidare från byn. Men han hade svurit att låta höra av sig, och till jul skulle han komma åter, om det nu var som de trodde. Stackars Anna-Greta! Ej hade hon önskat sig ring eller fästegåva, gård eller kreatur. Nu satt hon där och grät efter alltsammans. Kärlekens allvar hade hon prövat, nu kom livets allvar. Men ingen fick se hennes tårar. Bland de andra log hon, fast blekt som själva höstsolen.

Så gick den långa, ändlösa förvintern inemot jul. Lång för mer än en. Redan i oktober föll snön och blev kvar. Mjuk, tät och klibbig föll den och föll, dygn efter dygn och avstängde gården från yttervärlden. Som mjukaste vadd lade den sig upp efter hus och gärdesgårdar och täppte till alla springor ut till friheten.

Också inomhus blev det så sällsamt tyst. Ej ett ljud därutifrån trängde in. Allt buller dämpades ned och bäddades till vila i snömassorna. Samfärdseln med andra byar var nästan avbruten. Ofta satt postskjutsen fast upp under hästbuken i någon driva och måste skottas loss av uppbådade lag. Ibland kom den ej till byn på veckotal. Men då den äntligen arbetat sig fram, nog stod Anna-Greta blåfrusen vid grinden och tiggde efter brev.

I början kom det flera på en gång, så blev det längre emellan, till slut kom det inget. Då gick hon in och satte sig tyst vid elden och stirrade dystert in i den. Där satt redan Mats vid sina böcker. Men de talades ej vid. Under de långa vinterkvällarna tog han nu åter upp sin läsning. Till våren ville han göra allvar av sitt beslut att söka sig ut i världen. Här fanns ej mera någon plats för honom.

Julen kom, men inte flöttjarn. Framemot julafton levde Anna-Greta upp igen. Hon fick plötsligt så mycket att bestyra, hjälpte som förr vid bak och brygd och tycktes ha fått all sin glädje åter. På själva helgdagsaftonen var hon den, som var först pyntad till helgen och satt väntande under halmkransen. Stora, frågande, väntansfulla hängde hennes ögon vid dörren för var och en, som kom.

Och där kommo många, fattiga och frusna från fattigmans koja, och var och en skulle ha sitt paket med bröd och gryn och korv. Många långväga vandrande kommo den dagen till storgårdens kök. Men flöttjarn kom ej. Borta var han liksom vårens fägring, liksom häggens blomma och doft, borta som det korta sommarruset mitt i den långa, kalla vinternattens dvala. Han hade gått förbi på sin vandring och stannat, nu måste han vidare. Hus och hem, maka och barn — vad var det för flöttjarn? En stor gård, en vacker jänta — det fanns många stora gårdar, många vackra jäntor vid Norrlands älvar. Hans färd gick längre.

Och ute föll snön alltjämt, tät och ljudlös, och stängde ute varje främmande ljud, plånade ut varje främmande spår, lämnande en ensam med sina stillastående tankar. Ty varje tanke, varje dröm, som ville ut ur idet, stötte mot den vita, formlösa muren därute och föll till marken, där den mjukt bäddades ner i bomull som till svepning.

Så satt Anna-Greta hela den julaftonen med ögonen mot dörren. Och för varje timme, som gick, blev hon alltmer stilla. När kvällen kom, var hon vitare om kinden än snön där ute. Den korta timme hon sov om natten drömde Anna-Greta, att han kom vid korsvägen, och före gryningen steg hon upp. Hon klädde sig hastigt i sin brokiga helgdagsstass och smög tyst utom dörren. Osedd kom hon förbi de sovande i stugan — ingen kunde tänka på att fara i ottan i slikt yrväder. Och då tog man sig god tid helgdagsmorgonen.

Men Anna-Greta skulle gå att möta flöttjarn. Hon kunde ej tro, att han svek, hon kunde ej tro, att han ej ville komma. Därute var halvmörkt ännu, och snön yrde ner från en blygrå himmel. På gården var vägen nödtorftigt skottad sedan gårdagen, snön gick ej högt över kängskobanden. Blott till grinden skulle Anna-Greta gå. Där kunde man se ända uppåt korsvägen.

Men den isiga snön gjorde henne blind. Den piskade henne likt vassa bastukvastar och ville riva kläderna av kroppen. Var skugga därute på vägen, varje buske och sten tog hon för en människa, böjd under snöstormen.

Oron drev henne alltjämt vidare. Ute på vägen gick snön henne till knäna, ibland sjönk hon ända ner till midjan. Men hon var ju van att pulsa i snön och kämpade sig tappert fram. Ångesten och ansträngningen drevo ilande svettbad över hela hennes kropp, och för första gången kände hon riktigt, att hon bar på ännu ett liv.

Den tanken drev henne vidare, piskade henne grymmare än stormens gissel. Nog kom han väl ändå, han måste ju komma, vid korsvägen stod han nog redan och log med vitaste snö i mössan i stället för sommarens häggblommor.

Vägen bar uppför, här var skogen borta, snön låg nu i manshöga drivor. Yr, förblindad, utom sig av trötthet och ångest strävade Anna-Greta vidare. Knäna sviktade under henne, och ibland tyckte hon sig mista fotfästet och sjunka, men hon trampade bara på.

Där såg hon äntligen vägkorset, men nu började hennes krafter på att ta slut. Ännu en stor driva, snön gick henne under armarna, ännu några steg. Då gav med ens allting vika, och hon sjönk, sjönk. Ner i detta vita, lösa, djupa, mer förrädiskt än vatten.

Nu drunknar jag i snön, for det igenom henne, och hon tyckte, att någon skrattade högt vid den tanken. Javisst, det var hon själv, som skrattade. Och med ens förstod hon, att den hon väntade på, aldrig skulle komma, och vid den vissheten rörde sig det nya livet för första gången i henne. Med en sista ansträngning lyfte hon huvudet och såg uppåt korsvägen, där hon en gång mött sitt öde med drömmens nio blommor i handen. Så lade hon sig trött bakåt för att dö i snön. Men döden svek henne också, trolös liksom älskaren gick han det lättfångna bytet förbi.

Då kom där en annan vägen fram, som stannade. Det var en, som vakat och ängslats som hon, en som hört henne smyga ur stugan och följt henne. Den hon väjde för följde henne. Tätt efter henne hade Mats arbetat sig upp efter vägen, men hans steg och rop hade drunknat i snöstormen. Och Anna-Greta gick på den väg, där man ej vänder sig om. Ej förrän vid korsvägen hann han henne. Där låg hon avsvimmad, djupt nere i snön. Hennes röda mössa var det enda, som vägledde honom. Vitare än snön var hennes ansikte under den. Var hon död? »Och hennes fötter löpa neder till döden!» Hennes fötter, hennes små danslystna fötter! Han mindes hennes bara fot vårfrudagskvällen.

Med all sin kraft fick han henne upp ur drivan. Snöstormen hade redan på dessa få minuter brett en tumshög svepning över hennes brokiga axelduk. Hon stod nästan upprätt i drivan, själv stod han till axlarna i lössnön. Nu stodo de bröst mot bröst. En gång förr hade de stått så. Nu liksom då sände hans hjärta heta darrande slag in mot hennes. De väckte henne till liv igen, hon vaknade ur sin svimning och slog sakta upp ögonen, medan snön som en rasande kastade sig över dem båda.

Med ögon, som ej sågo blickade hon in i hans — så kände hon honom och ville häftigt loss. Hu, så han såg på en! Den blicken såg till hennes enda hemlighet. Varför grävde han upp henne ur snön? Hon tyckte, att hon vilat sju famnar därunder, där ingen såg hennes skam. Ner dit igen ville hon, till den vita vilan. Men han höll henne fast.

Då ropade hon:

— Låt mej vara me fre, Mats, du vet ej, va mej våller!

Men han svarade blott, medan han höll henne handvasst som döden själv i sitt grepp:

— Jo, jo, ja vet!

Det svaret gjorde henne vild, så när hade hon kämpat sig loss, men han bara ökade sitt järngrepp kring livet på henne och lyckades till slut pressa dem båda ut ur drivan. När de kommo på fast mark, bar han henne. Och genom drivorna halvt bar, halvt släpade han henne, fast hon stretade emot av alla krafter. Men den lösa snön gav henne inget spjärntag, och kampen mattade henne snart.

Så stodo de äntligen åter vid gården, och då hängde hon halvt avsvimmad över hans arm. Båda voro de drypande genomvåta. Gården sov ännu — nej, där blänkte ett svagt ljus i dörrspringan, och där stod mor Brita och lyddes. Varken förvåning eller skrämsel röjde hennes uppsyn, när hon fick se sin halvdöda dotter. Likblek, genomvåt, med de mörka flätorna lösta, hängde hon där över pojkens arm. Hon var som en drunknad, som man just fått upp ur sjön. Outgrundlig, om ond, om god, var glimten i svartögonen i dörrgläntan.

Är du så långt kommen redan, tycktes den säga, lugnt, kallt, som hos den, som vet allt på förhand. Då vaknade dottern till ur sin dvala. I förtvivlad gråt rätade hon sig och lutade sig in emot mor sin.

Men mor Brita hade varken ord eller tårar att ge henne tillbaka. Med sammanbiten mun tog hon henne till sig, fick henne med sig in i huset, fick kvickt av henne kläderna och hade henne i säng. Så tände hon i öppenspisen och fick i hast en varm dryck lagad. Allt vad hon kände till av starkt och värmande gav hon dottern för att jaga frosten ur kroppen på henne. Och innan de andra i stugan hade hunnit vakna och morna sig, sov Anna-Greta redan ungdomens trygga sömn därinne i kammaren med nya rosor på kinderna. Men våt och otackad fick Mats leta sig tillbaka till sin avkylda bädd.

Frampå dagen gick han upp igen, fast han kände sig matt och ruskig. Men han hade något att göra, något, som ej tålde uppskov. En plikt, en tung plikt. Och så drog han på sig helgdagskläderna, medan den ena feberrysningen efter den andra skakade hans kropp, och släpade sig in till mor Brita. Som så ofta satt hon ensam inne i finsalen, oeldad som den var, och funderade på något. Då kom Mats in och ställde sig vid dörren. Mycket hade han att säga, men han visste, att inför mor Brita lönte det sig bäst med rent språk. Därför kom det tvekande, men rakt på sak:

— Ja hadd tänkt mej till å fri opp a Anna-Greta hos er i dag. Hon ta på träng till å giftes.

En het rodnad steg upp på mor Britas kinder, som skarpa, röda fläckar stod den på hennes höga kindknotor, och blicken blev mer stickande än annars. Men hon gav ett lugnt svar.

— Så du tänkt de, sade hon bara. De va lycka Gud gav int skallutkoen horna.

Mats kände hugget, men betvang sig.

— I vet hur de ä ställt, sade han lika lugnt.

— Åhå, de en int ser, de vet en int.

Mats kunde ej bärga sig för att svara:

— Men tids nog får en vetat. Ett är då ackerat säkert — en rejäl karl å ty sej till, de träng stinta om nu.

Tonen och orden voro inte längre drängens, nådehjonets. Ja, på hedern hans var ju inget att säga, medan Anna-Greta — den skammen skulle hon lida! Men än var inget förlorat!

— Har du mer än hedern din å komma me då? sade hon strävt. Me den enbart fö’r du varken hustru eller barn. Å när maten börjar lida, börjar svinen strida, de vet en.

Den invärtes hettan i Mats började sjuda över sina bräddar. Sina båda armar, sina seniga armar, som hållit gården uppe nu i flera år, lyfte han och höll dem framför den hånande kvinnan, så säker i sin rikedom.