Part 15

Veckolånga förberedelser krävde det att få allt i ordning med kläder och matspänner. Så skulle man bland annat baka mjukt bröd, som hade förnämligare anseende än det hårda vardagsbrödet. Men äntligen var allt klart. Hästen klövjade packningen på sommarsläden ner till stora landsvägen, och så togs kyrkkärran, nyputsad och fin, fram ur kärrhuset.

Så kommo de en majdag farande ner till kyrkbyn, där de skulle stanna över sommaren. Stor och ståtlig tycktes den dem, där den låg på en stor, flat sandslätt emellan bergen med torget i mitten. Kring torget låg själva »stan», där handlarn, länsman och doktorn bodde. Ett bra nog stycke därifrån låg själva bondbyn, skarpt skild från »stan» till både byggnadssätt och levnadsvanor.

Men till ingen av dessa delar av kyrkbyn skulle läsbarnen utan till »bondstan». Den låg alldeles för sig själv ikring kyrkan, hus vid hus, grå och kutande och tätt, tätt sammanbyggda vid de trånga, krokiga gatorna och det gräsbevuxna torget. Hundraåriga, vacklande och blinda, med stängda fönsterluckor, sökte de stöd mot varandra för att ej falla in i sin egen tomhet. En sällsam, grå dödmansstad utan rörelse och mänskligt liv, utan blommor bakom fönsterluckan, utan barn. Ruvande över urgamla tankar och minnen från medeltida köpenskap på samma marker, från hedentida byteshandel med köpmän ända från det stora riket omkring Sundet.

Blott till kyrkhelgerna vaknade de gamla husen upp. Då slogo de upp sina tunga ögonlock och sågo sig yrvaket omkring med tomma ögonhålor, ty fönstren saknade rutor. Dörrarna flögo upp, och de små, trånga rummen genljödo av kyrkfolkets prat och skratt under ett enda, bräddfullt dygn.

Ty »bondstan» bestod av hela socknens kyrkbystugor, dit bönderna från mera avlägsna byar sökte sitt logi över lördagsnatten. Två, tre eller flera hade de slagit sig ihop om att dela en sådan stuga. Var familj fick nöja sig med endast ett rum. Trångbodd blev man, men det var man van vid, och den lördagsnatten man var i stan sov man ej mycket ändå.

Nu hade man tagit ett par av de största kyrkstugorna till husrum för läsbarnen, en för pojkarna och en för flickorna. För hushållet och ordningen svarade två rejäla bondmoror från en angränsande by. Maten bestod mest av torrskaffning ur läsbarnens egna matspänner, men någon gång kokades en ordentlig vattgröt eller, när det skulle vara riktigt storhögtidligt, en smältande ljus och len smörgröt med god gräddmjölk till att skölja ned mjukbrödet och den rökta fårfiolen med. Och i tukt och Herrans förmaning höllo mororna ock sina läsbarn. Inget hams och slafs fick förekomma.

Under mångahanda tankar låg Mats den första natten i kyrkstugan och letade förgäves efter sömnen. Pojkarna lågo bäddade i flatbädd över hela golvet i storrummet på mjukaste fjolårshö. På den ena sidan om honom låg Ejnar, på den andra en främmande pojke, som snarkade med munnen vidöppen, så att man kunde räkna jäkeltänderna på honom. Höet doftade starkt och kryddat sin lagrade sensommardoft, tyst var det utom snarkningarna och väggsmedens hamrande i det grova, nakna kärntimret.

I morgon skulle de första gången till prästen. Det var en betydelsefull dag, den första av en betydelsefull tid, som skulle göra dem till fullvuxna män, skyldiga att ta sin del av ansvaret och plikterna i denna vanskliga värld. På detta tänkte Mats långt in i den ljusa natten, som stod stilla och glasklar genom den öppna fönsterluckan, medan Ejnar vid hans sida trygg sov sin hårda ynglingasömn i den fäderneärvda kyrkstugan.

* * * * *

Lästiden blev en lycklig tid för Mats. Bland alla dessa främmande pojkar från andra byar blev han som en av dem, och det återverkade på Tavlebarnen, så att de också behandlade honom väl. Anna-Greta kunde väl bland de andra ha sina ryck av nyckfullhet och tvärhet, då hon ej låtsades se honom utan helst höll sig till storbondebarnen från kyrkbyn. Men dessemellan var hon mjukheten och godheten själv och tydde sig till honom som till en kär och avhållen bror. Det var i synnerhet, när hon hört honom svara för sig inför prästen och sett de andras vördnadsfulla miner.

Av alla läsbarnen från den stora socknen visade sig Mats som den mest begåvade och kunnige. Ingen läste ordet så flytande och väl innantill, ingen var så bibelsprängd som han. Långa kapitel kunde han utantill, och Svebilii katekes hade han på sina fem fingrar. Maken till läsbarn hade prästen aldrig haft. Och han var dock en nitälskande präst, som väl mindes dessa ord:

»Du skall skärpa dessa ord dinom barnom och därom tala, när du sitter i ditt hus eller går uppå vägen, när du nederlägger dig eller uppstår.»

Men ändå tyckte han, att det fattades något hos detta under till läsbarn, den långe, gänglige pojken med de brinnande ögonen i det bleka ansiktet och den lidande munnen. Det var som om han fattat de ord han läste bara med sitt förstånd men ej med hjärtat. Tomt, kallt och mekaniskt gledo de heliga orden över hans läppar. Men det mekaniska rabblet var ju tidens sed, och prästen trodde, att Mats blivit inlärd till den tonen. Han visste ju, att han var son till en mycket from om också missledd man från grannbyn.

Föga anade han, att Mats, det ensamma ödesbarnet, längesedan genomgått en djup, religiös kris. Läsningen och konfirmationen tog han bara som en nödvändig väg ut i livet. Alla de sugande frågor och tvivel, som så ofta höra denna tid till, hade han för längesedan tystat med våld — i hans inre var tomt och lugnt.

Allt detta anade ej prästen, men han kände instinktivt en större sympati för Ejnar, den långe vildbasaren, ett barn, trots sina aderton år, som kunde slåss och väsnas värst av alla under fristunderna men som dessemellan satt så gripen, att han ej hade långt till tårarna.

Anna-Greta var snabb i sin uppfattning, men flyktig och glömsk med tankarna på annat — där plockade himmelens fåglar upp många goda ord. Då hon slarvat med läxan, höll hon sig särskilt till Mats. Med kelna miner tiggde och bad hon:

— Hör du, Mats, du, som ä höglärd, läs förklaringa om trolldomen ur katkesa för mej!

Och då kunde Mats ej endast rabbla det långa stycket om trollkarlar och lövjerskor utan även bibelspråket därtill:

»Att ingen ibland dig varder funnen, som sin son eller dotter låter gå igenom eld, eller den som är spåman, eller en dagväljare eller den, som på fåglalåt aktar, eller trollkarl, eller besvärjare eller svartkonstig eller tecknatydare eller den där någon död frågar.

Ty den som sådant gör han är för Herran en styggelse.»

Entonigt och mekaniskt som han brukade läste han språket, medan han höll ögonen sänkta i Anna-Gretas, där en rädd glimt tändes i pupillens djup. Hon mindes deras många samtal uppe i skogsrået om hemliga och mörka ting. Var det detta, som var en styggelse för Gud? Hon ville fråga Mats, men pojken framför henne satt lika oberörd och borta som förut.

Till pingst skulle de gå fram, och för var dag fingo Ejnar och Anna-Greta mera allvar i sinnet, men det allvaret gällde kanske mest frågorna i koret. Mats var sig lik. Han behövde ju ej vara rädd heller, menade de, han blev det ju, som fick stå närmast i gången och bli hedrad av alla. Ingen anade, vilken ogudaktig tanke, som slagit rot i det bästa läsbarnets hjärta.

Om han nu verkligen var den han ville vara — så var hans tanke — då skulle han nu kunna skaffa sig den makt och rätt, som Gud och människor förnekat honom. Också han kunde skaffa sig en bärare, som mor Brita, det kunde var och en som ej ryggade för nattvardens helighet.

Hur det skulle gå till, visste han mer än väl. Det gällde bara att smussla undan en del av oblaten och en del av vinet. Sedan skulle man taga några trasor, sticka sig med en kniv i vänstra lillfingret och låta några droppar blod falla på trasorna, som man förut blött med kyrkvinet. Så skulle man rulla trasorna kring oblaten under läsning av en besvärjelse, som Mats snappat upp. Så var det bara att gå till en korsväg och rulla i väg bäran på dess långa och krokiga vägar fram till välstånd och oberoende med de orden:

»Så länge du för mig vill springa, skall jag för dig i fandes brinna.»

Just nu var rätta tiden inne, ty bäran ägde ingen kraft att hjälpa en, förrän man gått fram för prästen.

Med sådana hemliga tankar gick han till sin första nattvardsgång. Klockornas ringning rörde honom ej. Ännu hade han svårt att tåla klockringningen, hårt trollbunden av sitt eget agg som han var. Ej heller de många tysta människorna, de doftande björkarna i koret och de andra läsbarnens tårar rörde honom särdeles. Klart och lugnt svarade han med hög röst på alla frågor — svar, som kommo mången vuxen människa att lyssna och häpna. Men själv stod han kall, och i hans hjärna rörde sig blott ett dovt: Tänk, om jag vågade!

Då stämde klockaren upp slutpsalmen. Det var hans mors älsklingspsalm. Först då rördes det något i hans döda inre och vände sig emot de kända orden:

»Jesus Kristus han är vorden ett offer för oss alla. Ett menlöst lamm led döden, och gjorde en förlikning emellan Gud och oss till evig tid.»

Offer — det hade då funnits andra menlösa offer, det hade bjudits en förlikning. Han hade glömt det, skjutit undan det i sitt bittra kval. Ej ens nu visste han, om han mäktade tro det, men ej ville han såra sin döda mor på sin konfirmationsdag med slika syndiga tankar. I ödmjukt sinne och utan mörka uppsåt anammade därför Lill-Mats utom åkern brödet och vinet bland de andra.

En viss förändring följde nu för en tid i hans sinne. Han tänkte ej så mycket på all slags vidskepelse. I stället döko åter gamla, glömda bibelord upp, och han mindes sin fars och mors fridfulla, lyckliga liv mitt i nöd och fattigdom. Än mer, om de måst dö en ond bråddöd? Sade icke psalmen, att Frälsaren själv måst skamligen pinas på korset för andras synd?

Sant var det ordet: »Månger är fattig i stor rikedom och månger är rik i sinom fattigdom», när han tänkte på mor Brita i Andersagården, så girig och så rolös, och på sin egen fattiga och utslitna mor med ett fridens klara ljus över pannan.

Fort nog skulle hans sinne åter ha hårdnat, om han vetat om mor Britas samtal med prästen. En gång i början av läsningen hade hon sökt honom för att som brukligt var höra sig för om barnen, och en bra förning hade hon med sig av smör och ägg. Mannen hennes gick mitt uppe i vårplöjningen.

Då ansåg prästen, att det var tid på att tala om Mats. Inte för att han älskade pojken särskilt, men man stod kanske inte till svars med att låta en sådan begåvning grävas ned i jorden. Och så lade han ut det alltsammans för Brita, där hon satt ytterst på förmaksstolens kant i sin svarta sidenmössa och kyrkschalen av storblommig saxeny.

Vore det inte skäl att låta Mats studera? sade han. Han visste ju fullväl, att de inga skyldigheter hade till att lägga ut pengar i onödan för honom. Men det kunde ju betraktas som ett förskott bara. Den dag Mats satt i egen prästgård, skulle han säkert se sig någon utväg att gälda lånet.

Aldrig i sitt liv hade mor Brita blivit så bestört, men hon dolde det skickligt, steg upp, neg sig mjukt ut genom dörren och sade sig skola tala med sin man om den saken. Många stridiga tankar rörde sig inom henne på vägen från prästgården. Han, den där, fattigpojken, det bleka läsarynglet med de outhärdliga ögonen, skulle sitta som en herre, kantänka, över hennes egna barn? Det fick aldrig ske, så länge hon levde! Hon fick väl se sig till att kunna hålla Anders undan från saken och sätta ihop ett svar själv åt prästen.

Det svaret hade hon redan klart, när hon lutade huvudet mot psalmboken till slutbönen den söndagen. Och när tacksamma föräldrar vid konfirmationen efter barnens nattvardsgång stodo väntande på prästen, visste mor Brita, slug som alltid, verkligen att få undan sin man för en stund och att slinka in före någon annan i sakristian för att lämna återbudet.

Tyvärr gick saken inte för sig, ynkade hon med nedslagna ögon, hennes man såg sig ej någon råd till att lämna studiehjälp åt andras barn, när fråga var, om han kunde hålla gården åt de egna barnen. Och prästen nickade förståelse och bifall — uppfostringsbarn var nu en gång icke eget barn. Men han hade fyllt sin plikt och fredat samvetet, och därför tog han inte upp saken på nytt, när han strax därpå skakade hand med Anders själv ute på kyrkbacken.

Om allt detta visste Mats intet, men vardagen gjorde sitt till att snart vända hans sinne till det gamla. Ejnar och Anna-Greta voro länge sedan sig själva igen, fast flickan täckte sitt mörka hår med ungflickans ljusröda mössa till helgerna.

Och nere på myren hade Stor-Grubbens folk gjort sitt med plöjning och sådd. När sommaren var till ända, kunde Stor-Grubben låta väga upp en skörd på tjugu lispund finaste vallhö på höbesmanet. Lass på lass kördes dignande in i hans lador, medan Grubben själv stod mitt på de våta gärdorna med händerna i byxfickorna och såg på.

Men på Lill-Jonas forna åkrar växte nu tistel och törne upp till knähöjd. Det var, när Mats såg det, som hans sinne åter stålsatte sig, och han sade för sig själv: Nej, och åter nej! Vad det betydde visste han endast själv.

Det var nog en annan också, som funderade över Guds vägar, där han stod och såg ut över den förut så döda myren, där det nu rådde idog flit, liv och rörelse hela långa skördedagen. Det var Anders. Han hade åldrats så märkbart på dessa år, den ståtlige storbonden. Ovant grubbel över sonens öde hade tärt på hans sinne. Han hade ej förmågan att delge andra sina tankar, och därför grävde de sig in djupt i honom själv. Men hans blick var ljus och klar. Det hade kommit en stillhet över honom, som han saknat i sin styrkas dagar.

När han stod där, tungt vilande på lien — han behövde ofta vila nu — och såg på skördearbetet nere på myrängarna, tänkte han väl som förr, att där vilade byns framtid och välsignelse, fast i orätta händer. Men den lugna, sorgsna blicken tycktes säga ett resignerat: Ske din vilja!

Det var kanske den annalkande döden, som äntligen lärt Anders att säga så. Ty det visade sig snart, att hans kraft var bruten. Frampå hösten insjuknade han och blev liggen. Hela vintern låg han sjuk. Det började som varannandagsfrossa. Varannan måndag, precis klockan tolv, började den sjuke frysa, så att han skakade och måste inta sängen. Då hjälpte det ej, att Brita kokade det starkaste kaffe hon kunde, så starkt, att det nästan var grönt, och gav honom det oblandat. Sedan bäddade hon ner honom mellan husets tjockaste skinnfällar, men Anders frös ändå, så att själen ville flyga ut ur hans stora kropp.

Så småningom gav sig frossan något. Men då visade det sig, att den bara varit ett förebud till en ännu svårare sjukdom. Då vintern äntligen vände sig på den ljusare sidan, låg gårdens husbonde i den vildaste svartfeber, vilken skulle bli hans sista sjukdom. Förgäves tog mor Brita till kopphorn, snäppare och bryne för att med koppning få febern att sjunka. Det hjälpte blott till en tid. Då kunde hon ju ej annat än på allvar tro, att gubben hennes »råkat ut för jälakt». I smyg klippte hon hår och naglar av sin gamle man, lade dem i stöpsleven, som barnen brukte till att stöpa bly i åt nyår, och kastade så ut alltsammans åtabak över sin vänstra axel. Men ej ens, att hon sålunda kastade ut för ont, hade någon förbättring till följd. Snart steg febern på nytt, och i mars dog den gamle Anders Ersson, sedan han på dödsbädden förordnat om hur med hans egendom skulle förfaras.

Så var då Mats vid aderton års ålder för andra gången bliven faderlös. När Anders redan låg och drog andan, kallade han en gång Mats till sig och sade med en orolig glimt i ögat:

— Ja hadde tänkt att få leva, tills ja hadde ordnat lite för dej, pojk. Men de ska du veta, att här har du hemmet ditt, så länge du vill. De ska ja säja far din, när vi råkas.

Rörd tog Mats hans hand och tryckte den till tack och farväl.

Att han som uppfostringsbarn ej kunde ärva del i gården, det visste han ju. Och till adoption hade det aldrig kommit. Men det visade sig dock, att en liten penningsumma stod undansatt även för fostersonen, vilket kom Mats att röras till ovana tårar. Han mindes all sin hemliga stolthet och halsstarrighet — hade han förtjänat denna godhet? Mer än nog tyckte han, att Anders gjort för sin forne fiendes son.

Men ändå var den första tanke, som föll honom i sinnet, när han höll pengarna i sin hand: Gården, farsgården! Här hade han nästan vad den var värd i sitt nuvarande skick. Men snart fick han höra, att nu var det för sent, ty Stor-Grubben hade nu också kastat sina blickar på den lilla, men i fars och farfars tid orörda skogslotten, som hörde till hemmanet. Med en tung suck fick därför Mats stoppa ned sina slantar på kistbottnen till kommande behov.

* * * * *

Efter Anders död började livet på gården så småningom att gå i nya gängor. I testamentet hade han bestämt, att hustrun skulle som barnens förmyndare sköta gården, tills Ejnar blev myndig. Det märktes också snart, vem som numera styrde på Andersagården.

Ej som skulle inte Brita skött gården väl och sett till sitt folk. Bittida uppe och sent i säng var hon, snar och rapp till att få alla i arbete och ve den, som sov över sina sysslor! Det var bara det, att allt det myckna ljusskygga, som hon i hemlighet plåstrat med, nu trädde mera öppet i dagen. Mor Brita gjorde ej längre någon hemlighet av, när hon läste över folk och fä eller brukade andra konster. Under första delen av sorgeåret höll hon sig väl tillbaka och gick sedesamt sin tunga änkegång med sorgflor under huvudduken. Men snart strömmade allt fler människor upp till gården för att få hjälp och bot för sina åkommor.

Många voro ock krankheterna både på folk och fä. Än var det en ko, som ej trivdes. Brita rådde då hustrun, som ägde kon, att ta ett hår från kons vänstra lår och sy in det i sin kjollinning. Eller också var kon redan sjuk. Då kanske den släpades upp till Klok-Brita för att bli hånkad. Det var en grym metod. Med ett långt instrument, den så kallade hånknålen, drogs ett snöre genom skinn och kött vid det sjuka djurets bog, och sedan slog man en knut på vardera ändan av snöret. På det sättet blev det naturligtvis varbildning i såret. Man drog då igenom snöret en bit till och klippte bort den ända, som redan varit i såret. På det sättet kom det sjuka ut ur kroppen. Dog inte kogussriset av den läkedomen, så kanske det blev botat, och så var det bra med den saken. Men skulle det hampa sig så illa, att kräket dog, så var det för att hon blivit förgjord av någon illasinnad granne.

Även folk botade mor Brita för mångahanda åkommor. Hon tvättade bort vårtor på dem med regnvatten från en grind, genom vilken tre lik blivit förda. Hon botade för gulsot med ett uppkok på nio sorters bark, och hon lagade pulver av ormbunksrot för binnikemask. Älgblåst botade hon som sig bör med blåst mjölk. Hon förstod ock den gamla lappmarkskonsten att knyta knutar för »vin» och att laga till ett ormbrännvin, som hjälpte mot all slags värk.

Men mest gjorde sig kloka Brita känd för sin skicklighet i att bota barn för riset. Nära invid gården stod en väldig stubbe av egendomlig skapnad. Dess vridna, vresiga rötter bildade en naturvuxen ögla. En sådan trädstubbe kallades »valbunden», och genom den skulle det sjuka barnet dragas.

Mats glömde aldrig, när han första gången såg denna urgamla folkkur nyttjas. En dag i kvällningen mötte han mor Brita med en främmande kvinna och ett barn. De gingo upp emot skogsbrynet, men ingen hälsade eller svarade på hans tilltal. Det förundrade honom dock föga, ty han visste att tystnad ofta hörde till kurerna.

Men längre bort mötte han Anna-Greta, som försiktigt smög sig efter med ögonen lysande av nyfikenhet. Mångt och mycket hade hennes mor invigt henne i, men till att bota riset var hon inte betrodd, och nu ville hon med egna ögon se, hur det gick till. Och hon ville ha Mats till sin medbrottsling.

— Kom, ska du få si, hur mor drar Jonsa-Lisas Karin genom valbunneträ för rise, viskade hon ivrigt.

Hennes nyfikenhet var smittsam, och Mats vände och smög sig med henne upp emot skogsbrynet. Sida vid sida stodo de där med återhållen andedräkt gömda bakom en buske och sågo allt på ett par alnars håll. Det visade sig emellertid, att lillstintan led av det så kallade jordbundna riset, och därför måste hon i stället dras genom jorden. För den skull hade man skurit upp en kant av gräsvallen vid ena dikeskanten, så att två hål uppstodo med en gång emellan. Genom den drogs nu barnet tre gånger på rygg, ansköns, d. v. s. motsols, under samma djupa tystnad.

Den lilla nakna kroppen med sina sjukliga uppsvällningar lyste så vit mot den svarta jorden, som skulle rena och binda det onda. Flickan grät och stretade emot. Hon trodde väl, att hon för alltid skulle stoppas i det svarta hålet, men det hjälpte ej, igenom gräsvallen måste hon. Lika sjukligt vit och kroknad i lederna, som när hon drogs in, kom hon ut igen, fast svart och smutsad av jorden, men ännu var kuren inte färdig. En torsdagskväll efter solnedgången ägde den rum, och ännu två sådana kvällar måste den upprepas, innan det hjälpte. Men skyggt och försiktigt smögo sig de två medbrottslingarna därifrån. Nu hade Anna-Greta lärt sig det bästa mor kunde. Ty mor Britas nya verksamhet hade berört hennes båda barn helt olika. Anna-Greta, som nu var sexton år fyllda, såg med glädje, att det blev mera liv och rörelse på gården. Borta voro alla flyktiga betänkligheter. Det heta möderneblodet började mogna i henne, det spratt i varje lem av liv och ysterhet. Var dag såg hon i smyg i den delade spegeln i finsalen, att hon var vacker. Det svarta håret stod ännu ogredigare kring det vita ansiktet, och ögonen hade mistat något av sin barnsliga och grunda solighet. Mot det mjuka ansiktet stod den röda munnen som en fast förseglad gåta.

Allt detta ville Anna-Greta ej hålla bara för sig själv. Var dag kom det nu folk till gården, som hon kunde le och lirka med. Det gjorde henne detsamma, om det var man eller kvinna, blott de logo mot henne tillbaka. Skönt var det även att få lämna många tråkiga hushållssysslor för att ge mor en handräckning. Snart blev Anna-Greta sin mors högra hand vid kurerna. Med lätt hand lade hon omslag och smorde salvor, så som mor erinrade henne, och det märktes snart, att hon hade det rätta handlaget.

Om Anna-Greta tyckte om det nya livet på gården, så fanns det en annan, som var modern djupt gramse för det. Det var Ejnar. Han hade ju väl reda på faderns tankar om sådant och tyckte nu, att hans mor vanhelgade faderns minne genom att handla så rakt mot hans vilja.