Part 9

— Följ me mej ut på farstubron, så får ja tala me dej, sade han.

Förundrad lydde Mats. När han gick förbi mor Brita, såg han en orolig glimt i hennes svarta plirögon, men hon vågade ej fråga. Men in i hjärtat förtretade det henne, att mannen hennes redan hade hemligheter med uppfostringspojken där, det främmande barnet, som så sällsamt kommit in i hennes hus just som en gökunge, som knuffat sig in i boet. Just som göken hade han redan knuffat ut en, så att han fallit sig till döds, tyckte hon i sin uppjagade sinnesstämning. Skulle han kanske knuffa ut fler för att få plats? Ja, alltför bred plats tog han sig redan, tyckte hon, var det inte som om han och hans angelägenheter gått före husets egna?

Men därute på farstubron i den fallande skymningen stodo husbonden och Mats. De stodo där länge utan att tala, medan bonden betänksamt sög på sin pipa. Det var som om han ej kommit sig för med det han hade att säga. Men till slut bröt han tystnaden. Några omsvep förstod han sig ej på, utan sade tvärt:

— De säjs, att Stor-Grubben tänker ta far dins gård.

Då vaknade Mats riktigt till. Ännu inne i sagornas värld, hade han stått som bergtagen i drömmar om plötslig lycka och lysande skatter, om jordisk och underjordisk makt. Det var som om han redan ägt allt detta. Men nu väcktes han till den fattiga verkligheten, som länge stått och väntat, att han skulle komma ut ur berget igen.

— Vem har sagt er de? stötte han ut.

— De vet hela byn. Han ä här i da, å om en vecka blir auktionen.

Stor-Grubben — auktionen — Mats hörde nog, men han fattade ej. Som i en avlägsen dröm mindes han sin syn på morgonen. Detta var det således, som stadsherrarnas färd betydde. Blek av ångest klängde han sig fast vid Anders tröjärm.

— Men han kan int de, säj, han kan fäll int de? ropade han.

— Lugna dej, Mats, hör på mej, sade Anders.

Och så började han berätta, hur illa det stod till i Tavle by. Allt sedan faderns död hade Mats ej träffat en människa av sina egna på den andra sidan. Ja, han hade ju knappt bytt ett ord med husfolket förrän i dag. I en oförklarlig skygghet utestängde han allt, som rörde hans förra liv och som dock ägde alla hans tankar. Ensam hade han suttit där med sin sorg och sitt lönlösa grubbel utan att med ett ord släppa in en annan i det. Han visste därför ingenting om det, som hänt sedan olycksdagen.

Nu fick han veta allt. När frostens verkningar i Tavle by riktigt blevo kända, började Stor-Grubben visa sina rätta avsikter. Nu var det slut med både kredit och broderliga råd. Fram med pengar bara, eller tar jag gården din, hette det nu.

Likt katten, när han jagar, hade storpatronen hittills ej kunnat neka sig nöjet att leka med sitt rov. Som katten hade han på lek släppt efter litet ibland och låtit bytet springa ifrån sig till en inbillad frihet. Varför skulle man ta det darrande lilla livet för tidigt och gå miste om jaktens spänning? Men lek har sin tid och fångst har sin tid.

Det där löjliga sammanträdet i staden hade i alla fall gett honom något att tänka på. Tänk om — tänk om ändå! Om det en annan gång blev allvar utav, om det kom en till slut med hjälpen ändå, en annan än han, Stor-Grubben, de fattiga böndernas vän. Nu satt klon plötsligt fast i det levande och skälvande bytets rygg.

Och en större förvirring kunde det inte bli, om räven mitt i natten slog ned i en hönsgård. Stor-Grubben, deras sista vän! De hade ju knappt fått slut på brännvinet hans, som de fått in på affären, och i boden låg ännu maten, som de köpt av honom på kredit! Pengar — pengar, var skulle de ta det ifrån i en hast? En sällsynt vara var det alltid, men aldrig såsom nu. Och det med en ränta, som ingen drömt om.

På alla deras invändningar i den vägen svarade blott patronen med ett överlägset leende:

— Mina kära vänner, när har ni någonsin hört talas om en affärsman, som ej lägger intressena till kapitalet!

Han hade plötsligt börjat tala så fint han, Stor-Grubben, det var knappt så man kunde begripa honom. Och så fortsatte han:

— Har intressena blivit stora, så är det tidens skull. Ni förstår, jag har själv mina stora risker, och mina leverantörer ge inte kredit i evighet heller. Nu tränga de mig på alla håll, och jag har själv ont efter pengar. Och det måste ni väl ändå medge i Herrans namn, att jag haft ett rent okristligt tålamod med er!

Ja, det måste de ju medge, visst måste de medge det. Det var bara det, att utkrävningen av skulden kom så olämpligt som det gärna var möjligt. Pengar — lika gärna kunde han ha bett dem ta ner sjustjärnan! Och så drogo de sig mumlande ut från gästkammaren, där han höll till, och slogo råd om hur de skulle ställa det. Men ingen råd funno de tillsammans, och så skingrades de var och en till sitt, som om åskan slagit ner.

Men inne i sin kammare satt patron Grubb, bred i sin stol, och gnuggade händerna som efter ett fett byte. Många bitar fanns det väl ännu att ta, ännu hade han ej tänkt att slå till, men han vågade ej dröja längre. Man fick vara nöjd med det, som bjöds, fast gärna skulle han dröjt till den dag, då även storbönderna fått kröka ryggen. Men den dagen tycktes dröja. Nå, bättre en fågel i handen —!

Men utåt byn lupo de skräckslagna bönderna som undan en osynlig fiende. Pengar, var skulle de väl ta pengar? Förbi var nu den tid, då man väntade, att manna skulle falla ned till dem från himlen, och än mindre några pengar. Fjorton dagars respittid gav patron Grubb, sedan blev det tvångsauktion.

Och så sprang man hem och in i införkarmmaren för att leta i plånböcker och kistor, fast man visste, att de voro lika tomma. En och annan fann kanske en näve full med gamla transportsedlar, så kallade »kapprockar» sedan fars tid, som ofruktsamma vilat på kistbottnen, sedan de förlorat sin gångbarhet. Och med det sprungo de som vettvillingar tillbaka till sin fordringsägare. Men åt sådant mynt bara skrattade Stor-Grubben.

— Har ni inte annat att komma med, sade han. Det där är ju inte värt en blindstyver en gång! Så pass som ett kovärde får ni då ha att komma med.

Då måste det andra utvägar till. I en hast fingo bönderna söndagskläderna på och kyrkkärrorna ut ur kärrhusen borta vid körvägen till kyrkbyn. Och så bar det ut på tiggarfärd. En och annan hade förmögen släkt i andra byar, andra sprungo utan någon stass till storbönderna inom åkern.

Anders hade själv blivit överlupen, och en och annan, som ej stod för trångt, hade han också lånat sitt namn. Men han hade själv ont om kontanter, och att borga bort gården för barnen för att hjälpa främmande, det var ej rätt, mente han.

— Men gårn, farns går, kved Mats. För honom fanns det ingen annan, som det gällde.

— Där gjorde ja, va ja kunne, pojk, sade Anders lugnt.

Och han talade sant. Mats räknade han ej till de främmande mer. Hans skulder räknade han såsom sina. Ja, alltsedan ofärdsdagen hade han en sällsam känsla av att det var han, som bar på en skuld till gossen. En skuld, som ej kunde betalas med pengar men väl lättas därmed. Han tyckte, att han var skyldig honom alla hans barndomsårs betryck, all hans torftighet och ensamhet de dagar, då hans far så ofta i onödan stod till svars för ting och byastämma.

Ingen annan än han kunde betala den skulden. Nog kände sig Mats ensam i världen, men han visste ej själv, hur ensam han var. Alltsedan olyckan hade folkstämningen slagit om beträffande Lill-Jonas och hans barn. Någon måste man ha att skjuta skulden på för den fruktansvärda olyckan, och så kastade man den då på honom. En sådan vettvilling, en sådan galning och fantast, hur hade de kunnat följa honom? Rakt ned, käpprakt ned i den svarta olyckan!

Och så drogo de fram allt, vad de mindes av den döde, som ej var fördelaktigt. Hans liv hade de svårt att komma åt. Men så var det någon, som kom att nämna ett ord om byaordningen, som aldrig blev följd, om böter, som ej kunde betalas.

Där hade de det! De glömde, att för var gång, som Jonas brutit mot förordningarna, så hade de brutit två, det fattiga folket utom åkern. Men en hjälte, en profet, han skulle väl ej vara som de, hånade de. Och så sutto de där till in på sena natten som kråkor kring ett kadaver och sleto Jonas fattiga minne i trasor.

Väl var det, skreko de, att sonen hans, den där harskranken, inte längre fanns kvar på denna sidan, då skulle de allt lära honom. Då skulle de kräva honom på sina söners och döttrars liv, på makens och hustruns. Alla hade förlorat någon. Och det var hans fars skull. Ingen annans.

Nu satt han där på störstgården i byn och smorde kråset och hånlog åt dem, medan de alltjämt krälade i sin nöd. Men inte var det värt, att han stack sig hit över och talade om släktskap och gammal vänskap. De ville inte vara släkt med en sån!

Slut var det nu med böner och samlingar. Söndag som vardag satt man hemma och ruvade över sitt. Alltför långt hade de där galenskaperna fört dem. Nu kunde det vara nog. De trötta och plågade människorna orkade ej längre lyfta blicken uppåt efter hjälpen.

Allt detta hade Anders redan fått i sig mer än en gång. För var hjälpsökande, som kom över vattnet, fick han det i sig igen. Han ryste till slut, då han märkte, hur samstämmigt hatet mot Jonas kvarlevande son var. Det var det enda han måste förtiga för pojken. Men för var och en som kom och bar sitt hat med sig, kände han sin egen skuld till pojken växa.

Bäst vore det, om han kunde alldeles slita bandet med sitt gamla föräldrahem. Här på sin egen gård skulle han nog veta att skydda honom. Den gamla stugan och de magra vretarna finge väl gå på auktionen till vad de nu kunde inbringa, och så finge han väl behålla pojken som sin egen.

Men när han såg, hur fäst vid den gamla gården Mats var, så vågade han ej föreslå det. Nå, då finge han väl försöka rädda den och förvalta den åt Mats, tills han blev nog stor och förståndig att kunna bära att höra, att han var utstött av de sina. Och så fortsatte han:

— Ja ä förmyndare åt dej nu, ja har fått de ordnat så. Å ja har vari å talt me patron Grubb i dag. Men han bara skratte ått mej. Hadde’n allting här i byn så klappat och klart som Lill-Jonsagårn utom åkern, sa han, då behövde han int stanna hära länger å krångel me västerbottensbönnren. För där hadde’n då svart på vitt, att han rådde om hela gårn från golv å till tak. Å så tog’en fram papperna. Far din hadde större skuld på gårn, än ja trodde, Mats. Skull ja tro papperna, så ägd’en alltihop. Du kan int minnes ha hört å far din, hur stor skulden va på gårn?

Det svindlade för ögonen på Mats, han ville falla. Förgäves sökte han klara sina tankar. Men så mindes han en gång, strax före olyckan, då fadern sökt klargöra ställningen för hans mor när han var inne.

— Så nu kan du si, att allt hopp ä int ute än, hade han sagt, ännu finns de mång bita kvar för Stor-Grubben att ta från gärderna mina.

Allt detta måste vara ett fruktansvärt misstag! Nog var Jonas utom åkern en svag människa, som kunde ta fel i sina omdömen, han som alla andra, men ännu hade han aldrig sagt en medveten lögn. Och skuldsummans storlek, den hade han noga antecknat för var gång, det visste Mats. Och det sade han sin förmyndare.

— De ser int ut så ändå, du Mats, sade denne. Där stog ja me blanka pengar i hanna å ville betala skulden din till Grubben — ja tänkt, att du fick fäll gälda mej de själv en gång, om du kunne, tillade han, då han tyckte sig se, att gossen rodnade. Men patron han sa nej bara, han, me ett kallgrin å slog på papperna sina. Men hur de va, så sa’n: Nå, Anders Ersson, för er skull å för folks prat får väl Lill-Jonsagården då komma på öppen auktion me de andra. Ja, de sa han, du Matspojken, och därför säjer ja som far din: än ä fäll int allt hopp ute. Fast int litar ja mycke på’n, rävfulingen där.

Anders tystnade. Mats såg upp på honom, som om han bidat sin egen dödsdom. Den store mannen vid hans sida såg vänligt ned på honom, tog hans hand och tryckte den, vilket från hans sida var så gott som en smekning.

— Förtvivla dej int, Mats, sade han tröstande. Auktionen ä ju int förrn om en vecka. De ä tie hemman här i byn, som ska gå förutom ditt. Dem annra har fått hjälp. Dem lär nog börja me Jonsagårn, som ligg längst oppi byn. De som står i mänsklig makt, nog skall ja göra de, för att rädda far dins gård åt dej, var du viss om de. Kanske har ja ock min egen uträkning me de.

Han tystnade åter och försjönk i sina egna funderingar. Hela dagen hade han gått och grubblat på, varför patron Grubb just slagit sina klor i fattighemmanen utom åkern. Nu hade han det. Samma tanke, som kommit över honom själv, hade slagit rot också i den där stadsherrns huvud. Vintermyren var det han ville åt! Och den låg till största delen på utomåkersfolkets ägor — en ringa och föraktad arvedel hittills. Lill-Jonas gård var liksom låset på den med sina sanka gärdor ned mot sjön.

Ja, så var det. Storpatronen tänkte liksom han på att uppta Jonas halvt religiösa tanke om att låta dika ut myren till åkermark. Men ej längre för allas gemensamma bästa utan för egen snöd vinning. Hur var det nu med den där rösten, som viskat till honom: För sent, för sent?

Och nu kände han först, hur han vuxit fast vid tanken på storverket, som låg och väntade där nere. Han kände, att han efter sonens död behövde något mer än det dagliga att brottas med för att inte försjunka i grubbel och livsleda. Åter reste sig hans gamla kraft, hans stridbara lynne och slagfärdighet, och med ny livlighet utbrast han:

— Vörke då dy, om int’n Stor-Anders i Tavle gett frest på ta opp spänntag me sjölvaste storpatronerna från stan, när hä ta på gäll! Gå å lägg dej på örat, pojk, å sov veckan ut. Sen får vi si!

Själve Mats måste le åt de orden. Han stod där så stor och trygg i kvällsskymningen, han Stor-Anders inom åkern, och han var honom nu i fars ställe. Något av den barnsliga förvissningen om en god försyn vände tillbaka till hans sinne — i den stunden satte nog Mats Stor-Anders i Gud Faders ställe! Utan att veta det stack han åter handen i bondens stora näve, det var som om han lämnat honom livet sitt. Så gingo de åter in i stugan.

När Mats den kvällen gått till sängs med Ejnar i farstukammarn, där han hädanefter skulle sova, hörde han mor Britas stämma från kökskammarn. Hennes röst var gäll, även när hon sökte dämpa den, och mannen hennes var bliven litet döv på äldre dar, och därför hörde Mats med eller mot sin vilja vart ord.

— Ärnar du köpa Jonsagården för Mats? frågade hon hårt och rakt på sak.

— Får si, sade Anders kort.

— Men, Anders, har du rent blivi göjvut, jämrade sig mor Brita. Har du så gott om pengar, du, i svagtid?

— Åjo, svarade Anders blott som förut. Han tvistade aldrig med hustrun.

Då först blev mor Brita riktigt het.

— Åhå, minns du, Anders Ersa, sade hon hetsigt, att gulde int är så rött, att de int går ut för mat, som ordstäve så sant säjer!

Mats kunde riktigt se, hur det glimmade i svartögonen hennes av vrede.

— Nå, de blir fäll, som de ä tänkt, klippte Anders undvikande av.

Och så blev det då tyst till natten.

* * * * *

En vecka därefter låg arbetet nere som till helg. Borta vid drängstugan stodo karlarna i rena skjortärmar och hängde, och inne i köket satt husbonden själv och fick sig i hast en matbit i halsen. Hela husets manfolk ämnade sig ner till auktionen. Endast mor Brita hade som vanligt brått och sprang och gluttade i hörnen.

— Ska du int me ock, Brita? frågade Anders mera för formens skull. Där går kanske tocke, som du kunne bruka ock.

— Tror du ja ha rå å kast bort en hel örkdag, snäste mor Brita. Int ha ja rå kast pengarna sjön heller.

Anders svarade inte, slickade bara omständligt av skeden, innan han lade den tillbaka i tråget, och reste sig så för att göra sig i ordning för färden. Förgäves hade Brita under hela den gångna veckan sökt påverka honom till att ta tillbaka det där löftet till Mats. Nu var till och med hon läns på fler ord.

Och så gick Anders för att hämta fram kyrkkärran, sedan han stoppat storplånboken i fickan. Han såg sig åter om efter Mats, liksom sist, då det bar ut på skjuts. Han kunde ju få åka med där bak, om han var hågad. Och hågad var han väl, när det gällde far hans gård, som nu skulle gå, det hade han ju visat den där kvällen, då de taltes vid. Men så var han försvunnen, spårlöst borta igen.

Anders skakade betänksamt på huvudet. Nog hade Britas ord litet fog för sig — konstig var han då, utomåkerspojken där! Just som om han försatt sig på en vittertuva. Med sin sträva, sunda bondenatur kunde han ej riktigt fatta denna måttlösa sorg och bitterhet, denna folkskygghet och liksom såriga känslighet. Nu borde väl pojken börja lugna sig litet. Nog var slaget hårt, som drabbat honom, fruktansvärt hårt! Men han var ju dock av ett släkte, som var härdat genom århundraden till att bära hårda slag! Så var det, Herren, det ensamma nordlandets Gud liksom egendomsfolkets, slog dem stundom sådana där hårda slag. Men då var det bara att böja sig och ta emot, utan att fråga, utan många ord. Och så var det inte mer med det.

Fast hur det var, nog kunde väl en sådan där händelse ge en mycket att tänka på, som aldrig kommit för en förr. Hur var det, gick ej han själv där, han, Anders, dagen lång och kämpade med många främmande funderingar och sökte sig en väg ut? Ja, pojken fick väl söka komma sig ut ur detta själv, ingen kunde väl hjälpa honom riktigt med det. Sitt löfte till honom skulle han emellertid hålla. Sen fick man se.

Men Mats han var redan långt uppe i liden. Nu var han vid rån, och där var utsikten fri. Han stannade ett ögonblick för att andas ut och såg ner över vägen. Från alla håll skramlade det och dånade in över byn. Den här gången kom det inte bara kärror från staden, även från andra håll kommo de, ramlande och dammande, så att de många fotgängarna oupphörligt måste stiga åt vägkanten. Och alla hade de ett mål, Lill-Jonas stuga utom åkern, där dagens auktion skulle börja.

Då slank Mats kvick som en lämmel över rån och in i skogen på den andra sidan. Där följde han skogskanten uppe på berget, där den rundade sig kring myren, på vägar och stigar, som bara han kände till. Liksom alla pojkar hade han många hemligheter med sin barndoms skog. Och den ledde honom snabbt genom sina innersta snår och gömslen, tills han kom rätt över den gamla gården. Andfådd kastade han sig ner på vitmossan, stack huvudet bakom en enbuske och kikade genom dess risiga kvistar ner på gården.

Den dävna fukten från mossa och våta barr stack honom skarpt i näsan. Nu var hösten här på allvar. Lika snabbt som vårens nytändning hade den kommit och förbränt björkarnas prakt till aska. Nu stodo de där med gula och brunskande blad, som rynkades och förvissnade allt mer och mer för var dag.

Likt guld lågo redan de fallna löven över vindfällen och rågångar. I solnedgångsprakten glimmade de som tusen brinnande skatteldar, som hemliga skatters överflöd. Det var bara för den fattige att ta och ösa in med skäppor. Men nu i den kalla, råa morgondagern såg man vad det var — visset löv! Trollens guld. Ingenting att komma till människorna med för att köpa sig rätt och frihet med. Pojken rös till, där han låg.

Djupt där nere låg lillstugan, grå och kutig som förr. Men nu var den upplåst, och folk gick ut och in genom dörren. Gården var redan full av människor, både stadsherrar och bönder med sina hustrur. Trots avståndet kände Mats igen många av sin fars vänner och anhöriga. En varm känsla grep honom. Hit, till denna sidan, hörde han dock! Ännu visste han ingenting om dens lott, som är utstött av sina egna. Nog hade det väl förundrat honom litet, att ingen av hans släkt hade mödat sig med att gå upp till Anders Ersagården för att ta reda på, hur han hade det och tänkte ställa det för sig. Men så tänkte han, att de väl hade mycket om sig och sitt eget i dessa dagar. Själv höll han sig ju också undan och hade nog med att bringa reda med allt, som trängde in på hans ensamma, vaknande pojksjäl. Men han tänkte sig dock alltid en dag, då han skulle kunna gå till dem, hans egna, och förtro sig till dem om ett råd. Och det låg något tryggt och varmt i den tanken.

Där voro också många andra, främlingar på orten. Överallt voro de, de gingo i den tomma ladugården, i logar och lider och tittade och kikade och snokade. Och de resonerade sinsemellan, och de stodo för sig själva och funderade, och de kände åt bröstfickan, där plånboken låg.

Och där, där var Stor-Grubben själv i sin svarta krimskinnstulubb! Med pälsen vidöppen och händerna i byxfickorna gick han där bred och pösig och såg med ägaremin på allt. Öronlapparna på finnmössan slogo honom lekfullt om huvudet. I ur och skur bar han den mössan, patron Grubb, hur fin och stadslik han för övrigt var i sin klädsel. Det var som om han ej kunnat skiljas från detta sista bevis på sin härstamning, hur värmländsk och västerbottnisk han för övrigt ville vara. Endast när det var storhögtidligt, som när han var med och begravde borgmästaren eller någon annan storkarl, bytte han ut den mot en hög hatt. Det var som om han hämtat alla sina knipsluga ingivelser, all sin trivsel och framgång från denna bekväma huvudbonad med dess svettiga skinnrem kring hjässan.

Men Mats blev likblek, där han låg och såg på honom. Det var som om han aldrig sett honom förr. Den store patronen, hans barndoms skyddshelgon med en gloria av bjudbrännvin och köksos! Med de fyllda påsarnas och säckarnas, med den varma fattigsoppans himmelrike!